En marsmorgon fotograferade jag två almar i morgonljuset. Se hur de två håller varandra i handen. Det är så vi borde göra. Hålla varandra i handen och finnas till för varandra. Träden är nu nedhuggna. Kanske var det almsjuka, kanske föll de ner bara av åldern.
Det är vår, tillfälligt i alla fall. De som spår väder lovar kyla och snö igen. Men idag lyser solen. Klockan är snart elva, frukost avklarat och det är än morgon för mig, en morgonhatare som jag är. Det finns inga goda nyheter att vänta, Putins krig pågår och raserar ett helt land. Inte bara människor dör och skadas utan allt de har byggt, tillverkat, sparat, skaffat för sin familj och sitt liv är borta när bomberna faller.
Utplånade liv. Städer som inte längre finns. Vårsådden i världens kornbod lär inte räcka långt, om det ens kommer till stånd. Efterverkningarna blir större än vi nu anar. De mänskliga och de materiella. Vad sedan? Det är många stora frågor utan svar idag. Visst, det pågår flera mångåriga krig i Världen när folk inom sitt eget land inte kan hålla sams utan raserar allt med regelbundenhet. Jemen, Etiopien, än Syrien och Libyen. Fler… Men kriget i Ukraina är inget inbördeskrig utan startade med att Ryssland överföll landet.
Den här våren tappade sin glans innan den ens hann börja.
Ingenting känns säkert i Världen. Vi människor har inte kommit någonvart i den kulturella och moraliska utvecklingen under min livstid. Krig och svält är ständigt närvarande. En ny järnridå, det vi trodde var utplånat. Människan sysslar med trivialiteter. Politikerna lever i takt med valperioder. Framtiden idag är mer osäker än på länge. När jag nyss pratade med mina grannar undrade de om jag visste vart närmaste skyddsrum fanns. Jag ser att folk hamstrar mat i affären. Tre av allt. Det finns en obehaglig oro över tillvaron.
Naturen nära mig är också förändrad. Bäcken är uttorkad. Vårfloden uteblir. Nej, det har inget med klimatet att göra utan ett stort nytt sanduttag har bildat en damm utan utlopp. Förändringar i naturen sker sakta. Något dör, annat tar vid. Träden täcks av mossa, anfalls av myror, förenas med marken. Det sker förändringar även med oss, i vårt vardagsliv. Hastigt märks de politiska besluten i våra bostadsort, skolor, inkomster… Men förändringar har skett sakta i åratals. Det uppstår en tidpunkt då alla våra protester och önskemål blir värdelösa. Det går inte längre att backa tiden. Vi får ha det som det är.
Det är än isigt i skogen. Snö väntas. På våren blir den nya snön slutet för den gamla, sa min far. Hoppas så. Vad vore slutet för den situationen vi lever i finns inga svar till.
Bild mitten Mariupol Ukraina
