De sista orden från en av de drabbade genom mobilen etsar sig i våra minnen. ” Jag älskar dig…” och sedan är det tystnad.
I ett ögonblick har våra liv förändrats. Datum den 11/9 klockan 8.45 i New York tid. Ett plan, ett vanligt transportmedel för människor kraschar, ett plan till, ett till och terrorn har tagit över våra liv.
Oavsett avståndet har rökmolnen i World Trade Center trängts in i våra vardagsrum. Det för in skräck. Alla har drabbats.
Nästan. Förövarna som inte tog genvägen till sin himmel i attacken har en glädjens dag. Någonstans, väl skyddade sitter någon eller fler och ser förödelsen i sin TV ruta. Tar mot glädjebesked i telefon. Applåderar. Det var nästan en full pott. Vad näst? Världsmakten USA har fått en törn. Kanske är förövarna lite missnöjda med det fjärde planet som bara åstadkom några döda och missade målet.
Det var 23. årsdagen över Camp Davidavtalet. Avtalet som skulle bringa lite lugn i Mellanöstern.
Förut tänkte vi att världen är god men det finns onda undantag. Nu är världen ond men än finns det goda undantag. Kanske. Vi blir mer varsamma i vår bedömning av vår omgivning. Västvärlden sluter sig i kontroll. Öppenhet som vi hyllat var en risk. Toleransen vi hade för våra grannar från främmande kulturer var kanske skyddande av en brottsling? Vi ser med vidöppna ögon och ser en fara som vi trodde var begravt i och med andra världskriget och i olika fredsprocesser som pågår. De krig som drabbar Afrika är långt borta och hotar inte oss. Vi kan negligera. Nu är risken för oss själva bakom knuten.
Det finns många farliga människor i världen, i terroristens ögon. Människor som förtjänar att skjutas, sprängas i luften eller åtminstone hotas. De är barnen som går till skolan genom fel område. Spädbarnet i Gaza som skjuts på sin fars armar. Munkarna som har jagats iväg eller mördats i Tibet. Människor som kommit till sitt arbete i World Trade Center och precis kopplat på sin dator för att läsa nattens post.
Vem definierar rätten till liv? Vem definierar rätt liv? Det gäller att vara oförskämt rik och fanatisk, då fixar sig herraväldet över människors liv. Den som har mest vapen och vansinne bestämmer. Men det är inte längre nödvändigt med vapenarsenal. Det räcker med fanatiska terrorister som använder sina egna och andras liv som vapen. Vi har svårt att förstå deras handlande och motiv. Att religiös tro kan användas som orsak till att mörda.
Vi skall inte heller förstå, för, att förstå terroristen är ett steg mot ett slags medlidande. Vi är ofta bättre på att förstå dem som drabbar andra, men mindre bra att ta hand om de som drabbats. Medlidande löser inga våldshandlingar. Våld tillbaka är mer effektivt men ger inga permanenta lösningar. Våld föder våld, det borde vi veta. Det faktum har inte sjunkit i allas medvetande.
Men jag är lika hjälplös som andra inför det som händer. I farans stund blir våra egna och våra barn det viktigaste. Jag ringer min dotter. Hon har nyligen kommit från en semester i New York. Hon har flugit runt de skyskraporna som inte längre finns. Jag törs knappt fråga om hennes sambo. Han är flygare och har rutten London – New York.
Han har precis landat i Sverige. Vi har klarat oss, denna gång.
Jag skrev det ovanstående 11 september samtidigt som katastrofen begick i TV. Jag var ledig den dagen och satt på TV. Jag hade gjort kaffe och tänkte skriva något helt annat till Sourze, som jag skrev till på den tiden. Jag fick ångest eftersom min dotters sambo skulle flyga ett plan från New York. Jag bytte kanal flera gånger och surfade runt för att se vilket plan det var som kraschade i de två tornen.
Jag tror att många av oss började betrakta muslimer på ett annat sätt därefter. Islamisternas fanatism kom oss nära. De angrep vårt revir. De angrep det ekonomiska hjärtat, New York. De angrep vårt sätt att leva. Det har skett ca 35 606 islamiska terrorattacker efter 11/9 i världen. (Jag vet inte hur man har räknat.) Hur många attacker har skett genom andra bortser jag idag, minnesdagen för 11/9-2001.
Jag är dock tveksam till om politiker lutande åt vänster här hemma, i EU och i USA har begripit syftet och risken med islamisk frammarsch och terrorism.
Minns ni 11 september 2001? Dagen med 2 977 offer + 19 döda kapare ca 6 000 skadade, enorm psykisk påverkan och stora materiella skador.
Vad gjorde ni den dagen? Hur tänkte ni efteråt när röken och askan hade lagt sig? Påverkade attacken era liv och tankar?
Bild: Michael Foran från: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:WTC_smoking_on_9-11.jpeg
Läs också Dick Erixon på Samtiden idag
Jag var i Tyskland och skulle checka in på ett hotell när det var kaos i lobbyn. Satt sen på rummet och kollade TV i 3 timmar. Dagen efter åkte jag hem med bil.
Tja, jag var cynisk redan innan, så det följande decenniet blev väl som väntat: ytterligare en tragedi som skamlöst utnyttjades för egen vinning av många.
Tänkte den dagen i huvudsak två saker, ungefär samtidigt (och, nej, just detta är inte en efterhandskonstruktion):
1) Rent egoistiskt är jag glad att de jag känner i landet bor långt bort från de ställen planen har kraschat.
2) Bush den yngre är helt fel president att styra upp detta.
Hej.
Minns inte exakt vad jag gjorde just den dagen, men dagarna efter levererade chock på chock.
När jag dagen efter kommer till mitt jobb (lärare på Malmöskola) möts jag av jublande glada kollegor, samtliga svenska kvinnor i medelåldern, som röstar V, MP, SKP, SAC och liknande. Det råder feststämning bland en del av kollegiet. ”Äntligen fick USA smaka på sin egen medicin!”, ”Där fick amerikanerna!” och liknande. Dessa helsvenska kvinnor var på riktigt glada och uppspelta över attentatet.
Samma vecka fick jag avstyra att ett par svenska elever som ett projekt i bildämnet ville bygga en modell av tornen i frigolit, med modellplan i linor, som skulle krascha och antända modellen. Jag var till slut tvungen att inför rektor och kollegor säga följande för att få gehör för hur opassande och osmakligt det hela var: ”Och om de ville bygga en modell av Dachau? Går det också för sig?” (Jag sade en hel del mer, men det tog skruv.)
I Malmö dansade araber, palestinier, socialdemokrater och vänsterpartister på gatan och på uteställen och firade jublande attentatet. Det rådde segeryra, de rättfärdigas glädje över att den onde straffats med mera.
Jag också hur mycket fokus svenska regimmedia lade på att kritisera den amerikanske presidenten för valet av ordet ”korståg” – DET var det som var viktigt, tydligen. Inget annat. Jag minns även hur man redan då konsekvent utelämnade orden ”muslim” och ”islam” så mycket man kunde ur all officiell retorik.
Jag minns hur jag tänkte: ”Om jag hade varit president i USA, och om jag fått se bevis för vilket land som finansierat detta och hjälpt eller skyddat gärningsmännen, så hade jag atombombat en stad i det/de landet/länderna var 24:e timme tills gärningsmännen utlämnats. En 1-megatonsbomb per dygn, med ett enda meddelande via FN: ’Ge er eller dö’, och ett halvdussin 5-megatonsbomber över Mekka och Medina.”
Jag anser fortfarande att det är så man från amerikansk sida borde bemött detta angrepp: total utrotning av den som angripit, den som finansierat och den som skyddat angriparna.
(Den som anför proportionalitet har läst för lite krigshistoria: det finns inget som heter så utanför teori-handböcker. Lär av ryssarna. Skulle de proportionerligt ha bemött det tyska anfallet? Då hade den ryska gränsen idag gått vid Uralbergens östsida, mot Stortysklands.)
En annan sak jag minns är känslan av att ”drömmen är över”; det drömtillstånd av fred, efter Sovjet-tyranniets sammanbrott, som hela Europa och västvärlden lallat runt i de föregående tio åren.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Jag minns inga glädjescener, men det som förvånade mig var den uteslutna fördömelsen av islamister och själva attacken bland arbetskamrater och bekanta. Jag minns också hur en muslimsk förening nära mig försökte säga att det kunde kanske vara fel men de tystades omgående och inte bara av muslimer.