Etikettarkiv: socialtjänst

Skriet från Socialtjänsten och den döda kanariefågeln.

Publicerat av
Canary

Någon jämförde socialsekreterare med gruvornas kanariefåglar. De har definitivt slutat sjunga, socialsekreterarna alltså. Det yrke som skulle vara samhällets sista skyddsnät har nu mera så stora hål att mycket faller genom.

Det är sällan som socialsekreterarna får tack för sitt arbete. De är syndabockar. Några som inte hinner med att täppa till samhällets brister. Kanariefågeln har dött länge sedan.
Vad beror detta på?

Jag tror det är nya problem man inte var utbildad för. Det är för många arbetsuppgifter.  Det är orimliga förväntningar. Och när du går hem och kollapsar på soffan öppnar du räkningen från CSN och får betala en månadslön tillbaka som studieskuld. Du ligger på en lönenivå du hade fått även utan utbildning. Dessutom hade du kunnat lämna arbetet bakom dig när du stänger dörren till hemmet.

Missförstå mig inte. Att vara socialsekreterare var det näst bästa jobbet jag har haft. Det bästa var kurator med forskningsuppgifter men det är ju ganska lik socialsekreterarens arbete, bara att man inte arbetar enligt lag och ger beslut som kan överklagas. Man har inga pengar att dela ut. Därför vill många socionomer bli kuratorer, det stämmer liksom bäst med tanken på yrket: att stötta och hjälpa folk må bättre och använda sina egna resurser.

Situationen för landets socialsekreterare har kraftigt försämrats de senaste åren. Nio av tio kommuner har svårt att rekrytera socialsekreterare. Allt färre socionomer vill arbeta i kommunerna, där arbetsbelastningen är hög och lönen relativt låg och uppskattningen bristvara. Sju av tio socialsekreterare funderade redan i våras på att lämna sin kommunala tjänst, enligt Akademikerförbundet SSR. I många kommunledningar finns en utbredd oro för att kostnaderna ska skena genom att användningen av hyrd personal ökar.

Hot och våld är vardag för många socialsekreterare. Socionomer vill i dag ogärna ta på sig myndighetsansvaret som utgör samhällets yttersta skyddsnät. Följer du lagen och nekar folk pengar eller omhändertar barn på grund av vanvård är det ganska säkert att du inte blir sams med klienten. Kulturkrockar är också svåra.

The_Scream
Enligt Arbetsmiljöverket har en tredjedel av landets 36 000 socialsekreterare, varav 30 000 är kvinnor, övervägt att säga upp sig till följd av orimliga arbetsförhållanden. Den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro är hot och våld. Vart tredje socialsekreterare har blivit hotad på arbetet. Vissa har fått fly och flytta när personer vilka anser sig har blivit felbehandlade har hotat dem.

Tidningen Framtidens Karriär – Socionom där socionomer svarat på varför de lämnar myndighetsutövande arbeten anger 83 procent hög arbetsbelastning. 68 procent upplever arbetet som för stressande, 62 procent anser att lönen är för låg. 51 procent anser att personalomsättningen är för hög och 49 procent upplever arbetet som för mentalt pressande.
48 procent upplever att arbetsmiljön är för dålig och en lika stor andel anser att de har för lite tid till det sociala arbetet. Det var ju liksom meningen med jobbet! 45 procent upplever att de har för dåligt stöd inom organisationen.

61 kommuner bedömer att de brister så allvarligt i omsorgen av ensamkommande flyktingbarn att de Lex Sarah-anmält sig själva. Men var hjälper det i praktiken?

Regeringen lägger en miljard på att öka bemanningen på landets socialtjänster, med särskild inriktning på barn- och ungdomsvård. Orsaken är den kraftiga ökningen av ensamkommande flyktingbarn som lett till stor belastning på socialtjänsterna. 250 miljoner kronor om året betalas ut 2016–2019. Det låter mycket men dela det med 35 000 ensamkommande ”barn” och alla de som är på väg hit så låter det genast som ett piss i havet. Mycket handlar om de ensamkommande vars status som ”barn” är oklar och diskuterad. Ibland undrar jag vilken stöd får de ”svenska” fosterbarnen? Vem hinner bry sig om dem?

Och vart tar du nya socionomer ifrån  när dagens AF har 1458 lediga tjänster, samt flera hundra liknande arbeten vilka just handlar om de ensamkommande ”barnen”.
Samtidigt får Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 24 miljoner kronor till kommunerna för att öka kompetensen hos socialsekreterare utifrån flyktingsituationen. Det var ju snällt. Ca 80 000 per kommun samtidigt som ett enda ensamkommande ”barn” kan kosta en mille.

Jag har medkänsla för min yrkesgrupp, socionomer. En dag har vi gått ut med utbildning och glädjefull tanke: vi ska göra världen lite bättre för de människor som söker och behöver hjälp. Idag kraschar den tanken alltför fort. I den multikulturella världen är även problem multikulturella och kanske omöjliga att överbrygga.

Men politikerna fortsätter blunda, hålla för öronen och dela ut smulor för en utsatt yrkesgrupp som får ta hand om de problem politikerna har orsakat. Med Regeringens val av invandringspolitik knäcker man ner en hel yrkeskår.

Skolan, polisen, socialsekreterarna… Blir det kvar några tappra själar som kan yrket och står på barrikaderna?

Skäms någon över situationen? Någon skyldig politiker?

Inte Centerpartiet i alla fall för C tycker att utbildning är ganska irrelevant.

Alliansregeringen införde krav på att de som arbetar med barn och unga i myndighetsutövande funktioner i socialtjänsten ska ha socionomexamen eller annan relevant högskoleutbildning. Nu vill C slopa kravet under fem år när kommunerna ska anställa den nya personal som behövs.
De tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Det är snarare så att man därmed höjer den, tror Anders W Jonsson vice partiledare. Han är barnläkare och skulle säkert inte lämna sina barn i händerna på någon outbildad hittepådoktor med ungefärlig utbildning.

Samhällets städgummor och en man med en gul telefon

Publicerat av
22_socionom.gif

Jag arbetade som socialsekreterare på -80 talet. Ett av de roligaste ärenden var en man med en gul telefon. Men först om situationen för socionomer idag. Om Socialtjänsten syns i media är det på grund av försummelser, inkompetens och oförmåga. När vanligt folk pratar om Socialtjänsten låter det sällan uppskattande. Socionomer är en grupp som ofta får skylta för misslyckanden och vara syndabockar för något de inte rår över.

Jag har mött konstiga uppfattningar om socialsekreterare. Som att de delar ut tusenlappar i kuvert till asylsökanden så de kan köpa nya mobiler. Eller att de vill ta andras barn helt utan orsak. Eller … ja, det är sällan man hör något positivt om samhällets städgummor.
För visst är de städgummor? Hos Socialtjänsten arbetar övervägande kvinnor för könsfördelningen är sned redan inom utbildningen. Av dem som sökte i år till socionomprogrammet i Göteborg som förstahandsval var 183 män och 904 kvinnor. Fördelningen är likartad över landet.

Samhället har både lagar och en idealbild om hur vi skall interagera med varandra, hur barnen tas hand om och vad är passande beteende i landet. Även om förfarandet inte vore olagligt så vill Samhället justera beteenden till den rätta. Information, behandling och rådgivning finns för alla möjliga svårigheter och livsval, till och med mobilberoende. Alla som ser på TV nyheterna får en dos av rätt tyckande. Även kriminella som mördat folk i Syrien tros bli goda och anpassade bara de tas hand om på rätt sätt. Många av dessa arbetsfält har socionomer anställda.

Socionomer är i centrum av det kommunala behandlande och förebyggande arbetet, korrigering av otillräcklig ekonomi samt opassande beteende. De arbetar med allt som felas i Samhället och förväntas att hålla mänskliga problem under mattan. Fältet är brett. Pedofilskandaler i daghem, sexuella övergrepp, missbruk, barnmisshandel, hustrumisshandel, uppsupna hyrespengar, ungar som vägrar gå i skolan, fosterbarn, begravningar, skruttiga gamla, fallen ekonomi, vilsna ungdomar, brottsoffer, bostadslösa, arbetslösa och kulturella krockar med samhället är bara några exempel om uppgifter som en socionom anses kunna fixa med eller utan hjälp.

Socionomer hanterar ofta beviljandet av försörjningsstöd, vilket kanske är slöseri med utbildningen. Ärenden kan kräva tolk och det är inte enkelt. Ibland finns ingen tolk att hitta, vi har ett par hundra olika språk i Sverige. Under min tid på -80 talet hade jag bara 2 ärenden på fyra år som behövde tolk. I båda fallen var det relaterat till olika uppfattningar om hur barn skall få leva i Sverige.

Det är personalbrist inom Socialtjänsten och social omsorg. 1076 utannonserade tjänster märkt socionom finns idag. Var och en har också för många ärenden på sin post. Flertal sjukskrivna. Många försöker lämna jobbet. Migration är en nyare arbetsuppgift som tar en allt större del av arbetstiden och de totala resurserna.  Hos Malmö socialtjänst är nog läget sämst i Sverige.

Hälften av personalen på sociala jouren i Malmö har sjukskrivit sig och nu tvingas kommunen kalla in nya socialsekreterare från Malmös stadsområden. Facket är oroligt för att arbetsmiljön ska bli ännu sämre om Malmös stadsområden blir av med erfarna socialarbetare.
Den krisledningsgrupp som leder arbetet med ensamkommande har uttryckt det som ett ”akut läge” för bemanningen inom sociala jouren. Nu har man bestämt att fem socialsekreterare, en från varje stadsområde, ska stötta upp där under tre månader. Det är inte klart än hur man ska lösa bemanningen på stadsområden efter flyttningen.

Men, det är poppis bland tjejer att bli socionomer med siktet på att hjälpa folk. På topp-20-listan över de populäraste programmen finns socionomutbildningarna vid Göteborgs och Stockholms universitet. Göteborgs utbildning ligger på 12:e plats och Stockholm på 15:e i år.

För socionomexamen krävs 3,5 års högskolestudier varav 2 terminer praktik som är obetald. Många socionomer vill bli kuratorer eller arbeta med behandling, men majoriteten hamnar på Socialtjänsten i alla fall för några år. Medellönen för socialsekreterare är 25 152kr och median 25 000kr efter 4,9 år i arbetet enligt lönestatistik. Socialsekreterare ger beslut enligt Socialtjänstlagen (Socialtjänstlag 2001:453)  vilka kan överklagas. Att Socialtjänsten bedrivs enligt en lag och att politiker, inte socialsekreterare, genom Socialnämnd tar besluten i många fall glöms ofta bort när socionomer skälls ut. För försörjningsstöd finns fasta normer.

För att överleva som socialsekreterare krävs fungerande rutiner, bra chef som finns för sin personal och luft i kalendern. Idag sysslar cheferna ofta med att hålla budget, inte att stödja personalen. Det räcker inte att vilja hjälpa folk och definitivt inte att tycka synd om någon.

220px-Telefon04_2
Men, hur vad det med mannen och den gula telefonen? En dag fick jag ett samtal från hemtjänsten. De ville att jag skulle åka ut och ta reda på en gammal man. Kör bara mot L… så ser du, sa hon. Jag avbröt skrivandet av en utredning, tog taxi och om ett tag såg jag en väldigt lättklädd gammal man med tanke på decembervädret. Han hade en gul telefon som han drog efter sig i sladden. Kanske 20 meter bakom gick två kvinnor. De var gruppchefen för hemtjänsten och ett vårdbiträde.

Jag bad bilen att stanna och vänta. Gick ut till mannen och frågade med låg röst: hotar dom kvinnorna dig? Han fattade galoppen genast och nickade. Han sa att de hade flyttat ut honom från lägenheten under natten till en likadan, men han hade upptäckt förändringen. Jag sa att han var smart och frågade hur han kunde komma på det. Ja, dammtussen med en tråd var inte kvar under mattan. Han kollade det varje morgon. Han hade räddat telefonen från lägenheten.

Nu måste jag gå till banken, sa han. Någon kan ha tagit pengarna.

Jag tyckte det var bra att ha telefon med sig och föreslog att vi tar taxin till banken. Han hoppade in när de två kvinnorna gjorde ett hastigt närmande. Jag hade vinkat till dem att komma bakom ryggen och de fattade vinken.

Vi ska genast till banken på X gatan, sa jag till taxin. Den adressen var till psykiatriska kliniken. Chauffören spelade med och väl framme gick den frusna mannen med sin telefon in utan krångel. Han trodde sig vara på banken och så höll det någon dag till då psykosen började klinga av tack vare medicinering.

Hemtjänsten hade ringt till psykiatrin men svaret var att frivillighet gällde och man åker inte ut och hämtar patienter på gatan. Då rycker socialsekreteraren in. Hon är den sista livlinan i samhället, när något personligt går galet. Om inte polisen rycker in. Vi borde tänka på det när vi klagar.

Det är tuffare nu hos Socialtjänsten än under min tid. Dock hade jag 86 pågående ärenden. Och många övertidstimmar när jag sa upp mig. Jag slutade inte av missnöje utan av viljan att utvecklas. Jag fick ett drömjobb. Idag är många socionomer på randen till kollaps på grund av arbetstyngd. De åker inte för att spana efter psykotiska män med gula telefoner. Dessa får kuta ute i kylan bäst de vill.

Socialtjänsten har nattjour och står på Centralen.

Publicerat av

James-Bond– Det pågår en mänsklig tragedi och det är upp till Europas regeringar att stiga fram och ta tag i den, sa Daniel Craig nyligen i en intervju. Jag tänkte inte skriva om invandring men sedan såg jag Craigs uttalande samtidigt med Stockholms stads satsning för asylsökanden. Så, en gång till.

Ingen 007 som rycker in och hjälper oss? Så besviken jag blev. Kan vi lösa problemen i Syrien, Afghanistan, Somalia, Nigeria med flera genom att deras befolkning flyttar hit, till oss och till EU? Alla vill flytta till Europa som hittills sörjt för sina medborgare och uppnått hög välståndsnivå för de flesta. Speciellt de yngre männen söker sig till Europa. De hade säkert behövts i sina hemländer. Kvar blir de som inte kan eller har råd att flytta.
Att avsluta krigen och förstörelsen i dessa länder är långt borta. Hur och varför är för invecklat för mig att diskutera, det finns andra med bra analyser vilka dock inte har löst några problemkomplex. Islam har en nyckelroll i flera trätor.

Så, vems ansvar är att hålla de flyende vid liv?

Tar Sverige ansvar? Ja, vi är det ansvarstagande landet, ändå in i kollaps. Ingen kan skylla på att vi inte jobbar dagarna i ända för att hitta något att lösa den bostadskrisen som kom med asylsökanden. Vi anställer folk, 500 annonser var ute nyss.  Vi petar i budgeten och skall låna pengar för att klara omsorgen av de nyinkomna. Vi höjer förstås skatten. Vi gör mycket utom att bygga några nya Linköping eller Gävle som behövs nu. Nyheterna i TV handlar mest om invandring. Alla tidningar bidra med flyktinghistorier. Vi alla är inblandade på någon sida av immigration.
Alla andra problem i landet är lösta. Eller bortblåsta?

Socialtjänsten har nattjour och står på Centralen ifall det dyker upp någon ungdom från ett annat land och behöver boende och resurser. Det låter behjärtansvärt och alldeles galet.

index
I vanliga fall jobbar man på Sergels torg med att möta ungdomar i riskzonen för kriminalitet och missbruk. Nu är det ovanliga fall som gäller. De senaste månaderna har den mesta av ungdomsjourens verksamhet flyttats hit till Centralen. Personal har funnits på plats nästan dygnet runt, och just nu är man sju personer. och slutar strax efter midnatt då det sista tåget från Malmö ankommit.
– Jobbet vi gör här är väldigt viktigt. Barnen som kommer ska få ett bra bemötande och kunna känna sig trygga…
Förutom socialjouren finns personal från polisen, Migrationsverket, Röda korset och socialtjänsten på plats på Centralstationen.

Sju personer som plockar upp andras ungar och polisen som inte hinner med vardagsbrott hjälper till. Nog är vi snälla.

Varför plockade de aldrig upp mina patienter som var svenska, gravida och bostadslösa? Jag fick bråka med Socialtjänsten så in i h…..e.

Jag funderar lite folkrättsligt om vi har rätt att behålla andras barn. Barn, alltså inte vuxna män. Inte dessa män som alldeles med blotta ögat kunde placeras i gruppen vuxna män – för man är väl vuxen vid 18 och garanterat vid 30 – vilka borde söka asyl som vuxna och inte tillhöra gruppen ensamkommande barn. Men, vi tar hand om 30 åriga män som påstår sig vara 17 med nallar och dygnet runt omsorg. Placerar dem i skolan med våra barn. Daltar med dem som vi skulle dalta med våra treåringar.

Hur ids dessa män leka barn? Är fördelarna så stora att man nästan stoppar nappen i munnen för att få hjärtan att blöda hos godtrogna svenskar. Skrattar de åt oss? Skriver hem hur lättlurade vi är? Die dummen Schweden i en ny tappning.

Om dessa ensamkommande är minderåriga barn med vilken rätt behåller vi dem här från sina föräldrar/närmaste släktingar? Har de rymt från hemmet? Jag rymde en gång (var dock bara 5 år) men polisen tog mig hem igen fast jag sa att jag skulle resa långt bort med min väska och en liten peng i handen. Gör vi rätt när vi tror på barnens historia och ålder, placerar dem till andra familjer eller ungdomshem och även byter medborgarskap för dem med tiden? De har ju inga papper med sig, så i de flesta fall vet vi inte säkert vilka de är. De har tappat sina pass men inte mobilen förstås och där finns konstigt nog ingen passkopia. Vi inbillar oss att alla talar sanning. Vi är goda eller är vi godtrogna?
Om de är minderåriga barn och ivägskickade av sina föräldrar borde inte deras hemländers myndigheter ta hand om dem i stället oss? Vet inte, jag är ingen människorättsjurist bara en väldigt undrande person.

Vad skulle hända med ett svenskt barn, 12 år, som dyker upp i Kabuls flygplats och ber om asyl? Jag tror att Ambassaden skulle kontaktas och ungen skickas hem och socialtjänsten möter på flyget? Familjen skulle utredas om sin lämplighet som vårdnadshavare för barnet. Eller placerar Afghanistans myndigheter rymlingen någonstans på landsbygden till en annan familj?

Nu står myndigheter på Centralen och många andra ställen kan jag gissa och väntar. Jag trodde att socialsekreterare hade alldeles för många ärenden på sin post. Att de var överhopade på grund av sin position som samhällets städgumma. Vad än som går fel – droger, barnmisshandel, ekonomi, ungdomar på glid för att ta några exempel – hamnar det på knäet hos någon redan överarbetad handläggare. Det har ju larmats hela tiden om socialtjänst som inte hinner med, har vakanser, sjukskrivningar, oerfarna nyutbildade som inte orkar med tunga ärenden och får inte handledning av äldre erfarna arbetskamrater.

Jag undrar vad är det som händer? Har Socialtjänsten äntligen fått de resurser deras uppdrag behöver när de kan stå på perrongen och vänta på tågen?
Har Socialtjänsten passerat de snåla tiderna? Har personalproblem blivit lösta och ekonomin i balans? I min ganska välskötta kommun låg Socialtjänsten på minus, men det är kanske bättre på annat håll? Om det är så är jag väldigt glad. Jag har upplevt de snåla tiderna då man förgäves ringde Socialtjänsten i jakt på en handläggare till en gravid missbrukare som bodde på gatan. 25 % av mina patienter var bostadslösa och flera var minderåriga. Men det var tio år sedan. Nu är det alltså annat? Kommer svenska bostadslösa också räknas som hjälpbehövande idag, uppsökas, förses med boende, stöd och pengar eller är våra egna behov undanträngda när de godhjärtade politikerna försöker rädda världen?

Jag kan förstå att detta väntande är förebyggande så ingen försvinner direkt till kriminalitet. Men om man har rest ensam utan hjälp runt halva världen behöver man ingen välkomstkommitté. Då hittar man till Migrationsverket ändå. Någon service och goda råd hur man uppträder och hittar har de säkert fått från smugglarna, vilka tog redigt betalt för sina tjänster.

Ibland kände jag mig tom och utbränd.

Publicerat av

Det är länge sedan jag arbetade som socialsekreterare men än faller ögonen genast på nyheter från den sociala sfären, som idag om Tyresös socialsekreterare vilka fått nog. Det handlar om flera fall av misstänkt barnmisshandel, misstänkt missbruk och psykosocial ohälsa i familjen som socialsekreterarna i Tyresö inte anser sig kunna ta ansvar för längre. Totalt handlar det om 76 ärenden varav 54 av dem har inte påbörjats inom den tid socialtjänstlagen kräver och 22 utredningar har inte påbörjats över huvud taget. De har lämnat ärendena till dem som har ansvaret: politikerna.

Det är inte bättre än när jag arbetade som socialsekreterare. Jag tror att det är värre idag. Det finns fler hjälpbehövande och mindre pengar tror jag. Nya grupper har tillkommit vilka var ovanliga på min tid, som icke svensktalande med tolkbehov vilket alltid försvårar samtalet och nya problem som hedersproblematik. Jag kunde skicka missbrukaren till ett behandlingshem medan jag tog hand om de andra fallen, idag gäller öppenvård. Jag hade en ekonomihandläggare som stod för försörjningsstöd, endast pengar över normen var mitt beslut. Jag hade en chef som inte hade egna ärenden och budget sköttes av någon annan, utan han fanns till hands för oss och klev genast in vid besvärliga ärenden. Jag vet inte hur organisationen ser ut idag men de sista arbetsåren som sjukhuskurator märkte jag en förändring. Socialsekreterare fick minskad delegation, mera ärenden, mera utredningar och mindre action. Det var betydligt svårare att hinna samarbeta både för dem och för mig. ”Det kostar för mycket” var en standardutsaga när jag ansökte om hjälp i form av behandling eller stöd till mina patienter.

Som nyutbildad 25 årig socialsekreterare på en Socialbyrå läggs på dina axlar ansvar över barnens välfärd, missbrukarnas drogfrihet, bostadsproblem, arbetslösas behov, ekonomiska politikens korrigeringar, kvinnomisshandel, resursbrist, integrationsbrist … ja, alla de problem samhället genererar och människors oförmåga orsakar. Även människors felaktiga val och total ansvarsbrist blir i slutändan ditt bekymmer. Det förväntas att du är med i samhällsplanering på något imaginärt plan så behov av dina insatser inte uppstår. Som socialsekreterare är man samhällets städgumma när man ville vara en stöttande hjälpreda. Det finns inte en dag då man tänker att man borde ha kunnat göra mer. Man hinner inte fylla lagens intentioner hur väl man vill. Det kan finnas fel på strukturen men tidsbrist är det främsta hindret tror jag. Man behandlar ingen på löpande band.

Det håller inte. I Tyresö har de fått nog och de är inte de enda.

Så här kunde en av dagarna då jag hade jour se ut. Jour innebar att man tar mot det oväntade fallen och telefonsamtalen under dagen.

Kalle satt redan på trappan när jag kom. Jag tog honom med mig till rummet på en gång. Vi hade ett avtal. Klockan var exakt 8. Jag hämtade två koppar kaffe, plockade fram alkometern. Han blåste 0. Vi drack kaffet och pratade lite om framtiden. Kanske ville han åka till behandlingshemmet en månad i sommar? (När jag hade min semester.) Det var bra fiske i sjön. Han lyste upp. Han ville åka om det skedde frivilligt.

Kalle var en pensionerad alkis som supit upp pensionen – som vanligt. Nu blåste han hos mig varje dag och fick som belöning presentkort till Konsum för 30 kronor. Det var säkert olagligt att ge presentkort men det sket jag i. Han hade egentligen inte rätt till några pengar men han kunde ju inte svälta. Försökte få till stånd fullmakt för pensionen så han inte riskerade vräkning. Till att göra listan: boka plats i behandlingshemmet och tid med ekonomihandläggare.

Jag hämtade dagens journaler. Sedan var det morgonmöte och jag fick ytterligare fem nya ärenden till mina 86. Ja, ingen kan arbeta med 86 ärenden, vissa var aktiva, vissa på önskestadiet och vissa uppföljning och andra i behandling någonstans och några försvunna. Tre la jag åt sidan, två var akut. Jag var handläggare i ärenden för vuxna över 20 år men på jourveckan var det alla akuta ärenden som kom till byrån från barn till ja, vad som helst, mitt bord. Nu hade jag två ärenden med barn inblandade.

Dagen rullade på. Telefontid en halvtimme, bara ett till akut ärende som får tid på eftermiddag. Hon har blivit misshandlad igen och vill nu flytta från sin sambo. Sedan samtal till skyddskonsulenten för att planera nästa veckas fängelserunda. Vi åkte tillsammans och träffade de som friges för att kunna planera för utskrivning. Boende, matpengar en vecka och plats i kommunens gatuarbetsgrupp var budet. Några dök aldrig upp.

Jag hade bara fem inbokade klienter eftersom det var min jourvecka. S. som var schizofren, ett ganska sällsynt fall med flera personligheter, en som sjukvården inte ville ha. Behandling fanns men ingen ville betala det. Jag hade fått nej från alla håll så han gick hos mig på någon hemmagjord Sandinvariant. Men han var snäll, musikalisk, absolutist och hade delat ut sina pengar till behövande på gatan. Nu tog vi hand om pensionen. Han kom prickfritt på sina tider och mådde ganska bra. Till att göra listan: hör med musikterapigruppen om han kan få plats.

Nästa var en mor vars vuxne son slog henne i knarkruset när han pressade henne på pengar. Socialjouren hade skickat henne till mig efter lägenhetsbråk. Hon var rädd, blåslagen, bad till Gud och jag lovade en plats för några veckor i Pingströrelsens vilohem, ordnade transport och öppnade en utredning angående sonen. LVM? Till listan: leta reda på sonen under tiden modern är borta. Ring Länsstyrelsen om ev. LVM.

Sedan det ena akutfallet, en far som blivit anmäld eftersom han inte tillät sina högstadieflickor gå i skolan på grund av skolans dåliga inflytande på barnen. Han ville inte ha tolk heller utan talan fördes av en släkting. Jag vägrade skicka ut min tolk men lät släktingen tolka. Jag lyssnade på hans klagan, ställde frågor om deras liv. Hur ser de på utbildning, hur skulle det vara om de bodde kvar i landet AB? Det gällde att vara varsam. Klockan tickar. De får gå med en ny tid. ( Efter det gav fadern med sig. Vem vill gifta sig med en outbildad flicka som inte kan hjälpa sina barn med läxor? Kanske var det bäst att de gick i skolan i alla fall. Dan efter kom hans fru med en kaka och tackade. Säkert ett fall för FI eller något, inte han utan jag. Till listan: informera familjegruppen, ring skolan och kolla.)

Lunchen frös inne. Det kom ett självmordsbrev till byrån och jouren var min. Jag ringde polisen och tillsammans bröt vi oss in i lägenheten. Ingen död person. Posthögen talade om att ingen bott där på tre månader. Överst låg hot om vräkning. Polisen skulle luska lite. Till listan: försök leta reda på mannen.

Dags att besöka 18 åringen, akutfallet, vars mor tror att han knarkar. Ungdomshandläggaren och jag ringer på och han öppnar. Tur! Han är svartklädd, tuppkam, nitar och maffig tatuering på armen. Det ser bra ut i hans minimala lägenhet, rent, krukväxter, inget märkligt i toaletten som jag lånar, men han har inga pengar för jobbet tog slut för en månad sedan och han har inte fått ett nytt. Jag ber om drogtest, inga problem. Bokar en tid dan efter för utredning om bistånd. Till listan: kolla drogtesten och kontakta AF.

Jag åt en banan och tog ytterligare en kopp kaffe och ringde några samtal medan jag väntade på nästa besök. En alkoholist som kommer eftersom frun hotar med skilsmässa. Hon är problemet, inte alkoholen. Han luktar fylla. Förslag till alkoholpolikliniken att börja med. Han vill ingenting egentligen men gör han inget sparkar både frun och jobbet honom. Vi bokar en tid på alkoholpolikliniken. Till listan: kolla om han går på alkpol. Träff med dem och frun? Barn?

Nästa känner jag knappt igen, det är en tjej som fått pengar till terapi och det fungerar. Snabbt avklarad uppföljning. Till listan: återbesök om två månader för avslut? Kontakta terapeuten.

Nästa på listan var en vräkning där familjen med två barn inte hade ansökt hjälp trots anmodan. De hade blivit vräkta tidigare och vet gången. Jag hinner inte och chefen åker ut i stället. Familjen hade redan flyttat, lägenheten var tom. Till att göra listan: vart tog de vägen?

Snabbt hembesök med en medarbetare hos ett ”sorgebarn” som snart super ihjäl sig. Det är kaos i lägenheten och vi kastar ut besökarna och häller resten av sprit i vasken. Säkert olagligt. Hon gråter och är ångerfull. Inget behandlingshem vill ha henne eftersom hon är ovillig och handikappad. Vi larmar hemtjänsten som inte har blivit insläppt under de sista dagarna. De får komma och städa upp samt sörja för matleverans till henne för pengarna är slut. Vi ger valen Antabus eller LVM, säkert olagligt krav. Antabus. Ringer sjuksystern på alkpol. Till att göra listan: boka en tid med hemtjänstchefen. Plats i servicehuset? Ta upp i behandlingsträffen.

Åter på byrån tar jag en kopp kaffe och ett kex och knackar lite på en utredning, pratar med ekonomihandläggaren och tar mot kvinnan som är misshandlad. Hon har en väska och en ettåring med sig. Placerar de hos en jourfamilj, en annan handläggare på väg hem åker med henne dit. Jourfamiljen får ta henne till vårdcentralen i morgon. Informerar chefen och öppnar en utredning. Till listan: besöka henne med en familjehandläggare.

Det ser bra ut klockan kvart i fem tills chefen kommer med en akut anmälan. Misstänkt sexuellt övergrepp på en 8-åring. Hon har berättat till en kompis som berättat till sin mamma som berättat till läraren som ringer oss. Jag grabbar tag på hemterapeuten, som inte har barn i dagis på väg ut, tar pärmen ”vid sexuella övergrepp” som talar om exakt vad som skall göras och har aktuella telefonnummer, en räddning i dessa svåra ärenden. Jag glömmer att meddela mina barn att jag blir sen, larmar vår kontakt hos polisen, en utsedd kvinna som ska ta dessa ärenden. Hon är på jobbet! Tur. Vi åker, reder ut vad som ha hänt, pratar med de inblandade, tröstar, dokumenterar på plats, bedömer att den skyldige ska hämtas till häktet men att barnet kan vänta på undersökning tills i morgon eftersom det som har hänt hände tydligen månader sedan och en jourläkare är inget bra alternativ. Hon är glad och visar oss sina Barbiedockor som leker ridskola. Inget synligt trauma? Barnets mor vill inte släppa iväg mig. Mera kaffe. Till att göra listan: läkartid och barnpsyktid genast på morgonen. Kontakta barngruppen för överföring.

Klockan 22.00 släpar jag mig hem, illamående av matbrist och för mycket kaffe. På spisen står torkad pasta och kalla köttbullar. Barnen sover. En lapp på bordet med ”mat finns på spisen, allt väl, syns i morgon”. Jag sätter på en kopp örtte medan jag äter köttbullarna. En dag på byrån är slut.

Så var mina dagar. Hur har du det på ditt arbete hos Socialtjänsten?