Bränder av olika art

img_5465

Den femte dagen under vandringen på Arctic Circle Trail i Grönland kom jag till stranden vid sjön Kangerluatsiarsuaq. Jag kände brandlukt. Röken svävare över vattnet.

Inga vandrare kom från brandhållet.

Det hade ryktats om en brand på stigen. En stuga var kanske uppbrunnen? Någon hade försökt sig att använda paraffinvärmaren? Slarv med kokning? En jäkla rökare? Den knastrande torra tundran brand lätt. Några träd fanns ju inte men torr mossa, vide, blåbär och andra vissnade växter. Vem vill gå över en markbrand?

Termometern visade +32 C. Var det möjligt? Jag var ju på Grönland. Landet som täcks till 80 % av is.

Jag hade mött sju vandrare på stigen. Fyra av dem vände tidigare. Tre av dem satt nu på den berömda sandstranden ibland kallad Caribbean Beach och funderade.

Tre erfarna vandrare. En kemist med magisterexamen, en astrofysiker och en universitetslärare i fysik satt på sandstranden och analyserade läget.

Röken smög sig närmare. Gruppen slutade analysen och vände. ”När det sticks i ögonen, då sticker man”, sa de.

Jag ville inte ge upp. Jag började gå från stranden uppåt på den nästan tvära stigen. Det luktade mer rök. Jag fick svårt att andas trots att röken såg ut att sväva långt borta. Det blåste mer och jag stod hastigt i ett grått rökmoln.

img_5475

Jag kom ihåg skolbranden i flickskolan när jag var 13 år. Det var ingen modern skolbrand när någon tuttar på utan en arbetsolycka. Vår lärare gick ut för att undersöka varifrån röken kom. Hon kom inte tillbaka eftersom hon tuppade av. Jag var klassens tuffing och tog oss alla ut. Jag blev omnämnd i nästa dags morgonbön.

Det vi oroade oss då var våra kvarlämnade skolväskor. I dem låg våra läxor. Skulle det bli tillsägelse i morgon när vi inte hade gjort läxan?

Röken var nu stickande i ögonen. Det syntes rökmoln ungefär vid älven som rann från sjön Kangerluatsiarsuaq. Ja, det var inte så mycket till flod längre på grund av torka.

Jag vände tillbaka. Må det bli regn nu så kan fortsätta. Det blev det två dagar senare, för sent för mig att vända åter.

När jag låg i tältet tänkte jag på de många bränderna i Sverige. ”Hur kan det brinna så mycket i Sverige med er elektriska standard?” frågade astrofysikern.

Det är en viktig fråga som ingen vill röra i.

Hur gör vi när det brinner? När det brinner på platser dit brandkåren inte går utan polishjälp annars får de slangarna avskurna. Vänder vi, kanske muttrar något ilsket? Tar bara en annan gata när en bil brinner på parkeringen? Pratar vi inte med förövarna med bensindunken? Nej, det kan innebära en sten på huvudet. Vad gör föräldrarna när deras ungar går ut på kvällen med en dunk eller molotovcocktail? Ser de bara åt annat håll? Kanske TV n är på med något nöjesprogram? Kanske säger de sig ha varit naiva, ursäkten myntad av självaste Statsministern.

Hur ser vi på de bränder som sker i Sverige? De eldsvådor vi betalar med skattemedel eller prisökningar? Funderar vi vem och varför när skolan brinner, när bilen är utbrunnen på morgonen och soprummet ryker?

Väl hemma i Sverige passerade bilen en brunnen skolbyggnad. I den uppställda skylten från byggföretaget stod att de utförde renovering.

Renovering? Är det så återbyggnad av en bränd skola kallas nu mera?

Större och mindre bränder.

Det här hände några år sedan i slutet av november när snön hade lagt sig över nejden och Kommun och Landsting uppfyllde än kravet att alla som arbetar inom deras verksamhet skall ha ordentlig brandutbildning.

Vi samlades på brandkårens utbildningsanläggning och redan under den första föreläsningen blev många kinder röda av skammen. Hur många hade brandvarnare hemma, var frågan. En tredjedel lyfte handen. Orsaker till bristen på brandvarnare var ”jag röker inte” ”jag är ordentlig” ”finns det såna” … ni slipper resten. De borde ha sålt brandvarnare på dessa utbildningar men det var visst inte tillåtet.

 Vi fick se filmer om bränder i hemmen, det var skrämmande hur soffor och möbler brann på ett nafs. Ett vält ljus och branden var snabbt fullt utvecklad eftersom det finns så mycket plast och lätt brännbara saker i våra hem. De stabila möblerna gjorda av massivt trä som våra föräldrar hade är ett minne blott och de hade inte heller så många prylar i sina hem. Plast var sällsynt medan vi har en del i våra hem.  Vi fick ställa frågor och fick info om brandrisker på alla upptänkliga sätt och det viktiga: vad kan vi själva göra om det brinner. Hur vet man om det är klokt att gå eller inte gå in i ett rum när röken sipprar ut.  Vet du det? Sedan skulle vi släcka en brand ute, krypa i rökfyllt lada och släcka en liten brand inne. En del vägrare. Det var farligt och brandsläckaren var tung. Några gömde sig bakom huset när rökdykning skulle övas. Det var för läskigt. Allt skedde med en brandman som hjälp och vi var klädda i deras overaller så risken att något skulle kunna hända var obefintlig.

Det var bra att veta vilka man inte kunde lita på om det brann på jobbet och det provades snart på mitt extrajobb i servicehuset. Brandlarmet gick. Jag sprang genast dit, två trappor upp. Alla fyra vårdbiträden, två kände jag från brandutbildningen, stod i korridoren och tittade på röken som sipprade genom dörrspringan. Ingen försökte gå in och rädda den gamla damen, men de hade tryckt på larmet. Hur gjorde man nu? Känn om dörren är för varm. Inte. Gå in lågt. Väl inne upptäckte jag att röken kom från köket. Det var en kastrull som rök. En kolsvart bit av skinka stod på botten av kastrullen. Damen hade gömt sig i sovrummet bakom sängen. Det var inte värre än så och klarades av med vädring och en extra kopp kaffe åt damen i matsalen.

Så går det när dementa bor med eget kök och vill gärna laga mat fast de inte längre klarar av det, muttrade jag. Maten slängdes. Och brandkåren betalades. Falsklarm kostar skattepengar.

Har du brandvarnare? Här läggs inte mossa i advents ljusstake för det började brinna en gång. En låga spred sig i den blöta mossan. Det tog bara en sekund så mossan var övertänt och ljusen smalt. Inte ens brandvarnaren hann börja pipa.

Bor du i Södertörn? Vår brandkår riktar sig mer på jämlikhet, kvotering och integration än utbildad personal trots att de har fått betala skadestånd till en ratad utbildad brandman. Speciellt män med utbildning gillar de inte. Så tänd inte eld i huset nu … oavsett vart du bor. Och så klart eldar vi inte upp skolor, bilar… Vi är ökända i världen med skolbränder. Vad kan det bero på? Hatar barnen så sin skola att de eldar upp de efteråt eller är det bara rent djävulskap? Ett slags krig mot samhälle? Brist på fritidsgårdar säger vissa, men vi som växte upp  innan fritidsgårdarna var ens uppfunna eldade inte upp några skolor trots missnöje. Det är inte där felet ligger. Förakt mot samhället är närmare sanningen. Ett slags miniatyrmellanöstern – om man får säga så utan rasiststämpel.