Den femte dagen under vandringen på Arctic Circle Trail i Grönland kom jag till stranden vid sjön Kangerluatsiarsuaq. Jag kände brandlukt. Röken svävare över vattnet.

Inga vandrare kom från brandhållet.

Det hade ryktats om en brand på stigen. En stuga var kanske uppbrunnen? Någon hade försökt sig att använda paraffinvärmaren? Slarv med kokning? En jäkla rökare? Den knastrande torra tundran brand lätt. Några träd fanns ju inte men torr mossa, vide, blåbär och andra vissnade växter. Vem vill gå över en markbrand?

Termometern visade +32 C. Var det möjligt? Jag var ju på Grönland. Landet som täcks till 80 % av is.

Jag hade mött sju vandrare på stigen. Fyra av dem vände tidigare. Tre av dem satt nu på den berömda sandstranden ibland kallad Caribbean Beach och funderade.

Tre erfarna vandrare. En kemist med magisterexamen, en astrofysiker och en universitetslärare i fysik satt på sandstranden och analyserade läget.

Röken smög sig närmare. Gruppen slutade analysen och vände. ”När det sticks i ögonen, då sticker man”, sa de.

Jag ville inte ge upp. Jag började gå från stranden uppåt på den nästan tvära stigen. Det luktade mer rök. Jag fick svårt att andas trots att röken såg ut att sväva långt borta. Det blåste mer och jag stod hastigt i ett grått rökmoln.

Jag kom ihåg skolbranden i flickskolan när jag var 13 år. Det var ingen modern skolbrand när någon tuttar på utan en arbetsolycka. Vår lärare gick ut för att undersöka varifrån röken kom. Hon kom inte tillbaka eftersom hon tuppade av. Jag var klassens tuffing och tog oss alla ut. Jag blev omnämnd i nästa dags morgonbön.

Det vi oroade oss då var våra kvarlämnade skolväskor. I dem låg våra läxor. Skulle det bli tillsägelse i morgon när vi inte hade gjort läxan?

Röken var nu stickande i ögonen. Det syntes rökmoln ungefär vid älven som rann från sjön Kangerluatsiarsuaq. Ja, det var inte så mycket till flod längre på grund av torka.

Jag vände tillbaka. Må det bli regn nu så kan fortsätta. Det blev det två dagar senare, för sent för mig att vända åter.

När jag låg i tältet tänkte jag på de många bränderna i Sverige. ”Hur kan det brinna så mycket i Sverige med er elektriska standard?” frågade astrofysikern.

Det är en viktig fråga som ingen vill röra i.

Hur gör vi när det brinner? När det brinner på platser dit brandkåren inte går utan polishjälp annars får de slangarna avskurna. Vänder vi, kanske muttrar något ilsket? Tar bara en annan gata när en bil brinner på parkeringen? Pratar vi inte med förövarna med bensindunken? Nej, det kan innebära en sten på huvudet. Vad gör föräldrarna när deras ungar går ut på kvällen med en dunk eller molotovcocktail? Ser de bara åt annat håll? Kanske TV n är på med något nöjesprogram? Kanske säger de sig ha varit naiva, ursäkten myntad av självaste Statsministern.

Hur ser vi på de bränder som sker i Sverige? De eldsvådor vi betalar med skattemedel eller prisökningar? Funderar vi vem och varför när skolan brinner, när bilen är utbrunnen på morgonen och soprummet ryker?

Väl hemma i Sverige passerade bilen en brunnen skolbyggnad. I den uppställda skylten från byggföretaget stod att de utförde renovering.

Renovering? Är det så återbyggnad av en bränd skola kallas nu mera?