De val vi gör som unga och under den första fjärdedelen av livet påverkar vår tillvaro mer än vi kan räkna ut. Livet är inte en lotteri även om det händer saker vi inte kan påverka. De föräldrar vi fick, det biologiska arvet vi har går inte byta ut.

Visst, barn kan placeras till andra hem men ens föräldrar är inget vi lätt kan räkna ut. Undersökningar visar också att omhändertagna barn lyckades inte bättre i livet än de som levde kvar hos ”misslyckade” föräldrar.

Sedan kommer skolan som nu mera är ett sorgebarn i Sverige. Att klara skolan och utbilda sig till något att försörja sig med och kanske få utlopp för sin talang är ett steg till självständigt vuxenliv. Visst, det går att utbilda sig senare också eller bygga vidare på sin utbildning, men utan att ens ha nians betyg är valmöjligheterna skrala.

Att ha hoppats på stora pengar med kriminell verksamhet och knarkförsäljning i stället skolbetyg brukar sluta i elände, värsta fall död på gatan. Vi har gott om det idag.

Det är väldigt få som blir Youtube stjärnor, musiker eller influenser utan större ansträngning.

Att hitta och fånga drop outs tidigt i skolan är en nyckel men förmodligen inte längre ens tillräckligt. När yrket brott kryper ner i åldrarna behövs annat än skolbänk eller varmkorv hos polisen.

Elever vilka inte kan läsa bra senast på klass tre är en ylande larmsignal.

Vi behöver öka antalet specialklasser där de lässvaga eleverna, de som har svårt att lära sig på grund av olika hinder som bristfällig eller ingen svenska, försvårande diagnoser eller låg begåvning – ja, de finns – får adekvat stöd. Jag tror nivågruppering igen en tid eller helt vore en bra idé. Inte att försöka springa efter eleven i panik de sista dagarna i klass nio för att få ihop några betyg i sport och teckning.

Att dela upp elever beroende på begåvning är inte jämlikt men det fungerar. Var och en kan vara lyckad på sin nivå. Som lärare träffade jag aldrig obegåvade barn men nivån och arten av kunskap kunde skilja sig år mellan eleverna. Även lärare kan vara på olika nivåer. Var femte lärare saknar lärarutbildning idag. Jag var inte en utbildad lärare. Hade fil. kand i politik och ungdomsledarutbildning men lärarbristen släppte mig in. Jag var bra på att fånga in de på botten och de på toppen. Att sättas inför uppgifter eleven inte klarar av eller ligga ständigt över men ändå förväntas få samma undervisning och utfall som de andra eleverna är ett slags förakt mot barnen. Likvärdigt? Jämlikt? Vad sjutton är det?

Många elever tillbringar sin skoltid i skuggan av sitt rätta jag och kvävd begåvning.

Vi behöver läsbegåvningarna – också. Skoldebatten handlar oftast om de som inte klarar sig, sällan om att de bästa eleverna är också förtjänta av extra insatser. De är inte intressanta i skoldebatten men om några år förväntar sig Samhället att få läkare, jurister, ingenjörer, specialister av olika art för Samhällsutvecklingen.

Att förändra svenska skolan är svårt. Första steget vore att sluta tro på att alla är lika i begåvning, lämpliga att stoppas i en mall med samma utfall. Men diskussionen och förändringarna handlar ofta om friskolornas vara eller icke vara, om den rätta tidpunkten för köplats till en skola, mindre pengar till friskoleelever och till och med föreslås att inga mobiler är tillåtna i klassrummet. Mobilfria skolor finns redan.

Jag tror att undervisningen bör läggas på strax under det möjligas nivå i de fall eleven inte klarar den vanliga skolan. Att bli bra, bäst i sin nivå är ett mål. Sedan kan kraven höjas, lite. Att tro de elever som inte kan prata, läsa och skriva svenska, de som har noll hjälp hemma, de som är åldersmässigt i gymnasieåldern men borde sitta på första klass kan klara av nians betyg och fortsätta i gymnasiet är idioti om inte mer. Att sänka kraven för att få in alla på högre utbildning samt ha hittepåutbildningar kommer att bli en katastrof för den akademiska utbildningen i längden. Nyss sänkte man kraven till Polisutbildning, ett av de viktigaste yrken vi har. Vilka andra yrken ska vi sänka för att få in mer av dem som har svårt med skolan? Förslag?

Att sänka kraven för alla kan låta snällt men är väg mot ett Samhälle där de lässmarta till sist packar ihop och flyttar. Realism är något skolmyndigheterna behöver att börja med. Jämlikhet är bara ett dekorationsord. Lika värde är annat.

Det är inte så att livet är en lotteri där vissa får lotten smart och vissa misslyckade först efter skolan. Vi är individer från början. Även en baby uttrycker sig med eget tonfall. Några är tysta. Andra framkallar uppmärksamhet med skrik dygnet runt.

Vi ärver en batteri av egenskaper från våra föräldrar. Biologin väger tungt. Kanske borde vi våga prata om de ärftliga egenskaperna, inte bara om miljön och samhällets påverkan?

Men eleven och elevens föräldrar måste vara övertygade om vikten av skolgång och lita på att det är bra för barnet. Vissa föräldrar borde fostras till sunt beteende. De ska att inte hota läraren när eleven inte får det betyg föräldrarna vill. Att inte välja en skola som har klädkod och sedan protestera i massmedia om det. Eller att kräva och få ersättning i pengar för att läraren inte går med på hittepåpronomen. Dessa är bara små exempel på svenska skolans djupa problem. Skolan är inte bara en lärdomsplats utan en del av Samhällets uppgång och även fall.

Uppdatering: idag 1/6 publicerades vad tycker partierna om skolan.

https://www.svt.se/special/sa-tycker-partierna-om-skolan/

PS.Förra läsåret 2021 hade cirka 24 procent av eleverna inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen i grundskolan klass 9. Lite mer än 14 procent, omkring 15 700 elever, hade underkänt i minst ett av kärnämnena svenska, engelska och matematik. Dessa elever är inte behöriga till något program på gymnasiet.

PS. Av de 8 233 personer som Polisen i slutet av förra året pekade ut som gängkriminella i landet är 1 202 personer under 18 år. Högst andel gängkriminella under 18 år finns i Polisregion Mitt, där nära en tredjedel av de nästan tusen gängkriminella är minderåriga. Runt 70 av dem är under 15 år.