Skogen vi inte ärvde är också vårt … eller?

Någon mil från Kvikkjokk vid Padjelanta-/Nordkalottleden passerar jag ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De bor i ett hus som skymtar vid fjället. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 årig förman till en skogshuggarlag. Han träffade sin blivande fru, då en tonåring, från det berömda nybyggarsläktet Holmbom. De gifte sig senare och bosatte sig på fjällhemmanet.
Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge. Den växte aldrig igen trots plantering. Ibland kommer förståndet i efterhand, då kan det vara för sent.
Han pekar ut fjällslänten med sly. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. De är omkring 90 år. Det är tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom.
-Vintern har krympt. Är också det ett tecken på alltmer varmare klimat, undrar han.

Skogen är aktuell idag genom Zarembas artikelserie i DN. Kanske inte skogen i sig utan rätten att bruka och hugga ner det. Hur och om en skogsägare får kalhugga en areal skog?

Jag föreställer mig att någon äger marken”, säger minister Erlandsson till Zaremba. ”Av äganderätten följer förfoganderätten.” ”Ja. Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.

Men det betyder, säger jag (Zaremba), att paragraf 30 skogsvårdslagen är tomma ord. Skogsägaren kan på sin höjd ”samråda” med berörda, och sedan göra som han vill?
Ja, så är det. Och det tycker Eskil Erlandsson är en rimlig och rättssäker ordning: ”Ägande­rätten är skyddad i grundlagen.”

I praktiken borde även skogsägaren vara varse om vad han förstör. De små ägarna sköter säkert sina skogar, de är ofta släktens lånsiktiga placering och inkomst. De stora bolagen har inte tid med sådant  … follow the money.

I princip gäller äganderätten men den är lite ihålig. Nyligen vann samerna mot skogsägarna i frågan om att utnyttja andras privata skogsmark till renbete. Då gällde inte äganderätten. Och var det inte en skogsägare som inte ville kalhugga utan gallra men det var inte god skogsvård? Där gällde inte äganderätten. OK, han vann till sist. Eller när bärplockargängen från Thailand kommer eller turistbolagen från EU. Eller när vi vanliga jävlar som utnyttjar allemansrätten och bryter kvistar, eldar och skräpar ner.

Äganderätten är gångbart liksom lite hur som helst där det växer träd.

Visst är det fult med kalhyggen. Det är illa om omistliga värden försvinner i form av svampar, fåglar och växter. Vissa värden går aldrig att återställa. Det är illa om vi hugger ner skogen för att skicka det utomlands eller för att använda till reklamblad eller annat helt onödigt. Var och en borde leva så papperslöst som möjligt. Men jag är ännu mer orolig för skövlingen av Amazonas och andra urskogsområden. Hugg ner skogen, låt biffdjur beta och ah, då har vi billig ”naturkött” på grillen.

Kalhygge vid Sånfjällets nationalpark. Dick fotograferar något och jag fotograferar honom från vägen till parken.

DN-journalisten Maciej Zaremba tilldelades på måndagskvällen utmärkelsen Årets miljöjournalist 2013 för sin artikelserie ”Skogen vi ärvde”.

In i skogen eller in i kalhygge?

”Jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.” Det skriver i dag Maciej Zaremba i första delen av sitt reportage om den svenska skogens öde. Det kommer att bli en artikelserie som stannar i minnet och påminner oss varje gång vi ser ett träd om skogens värde – hoppas jag. Zaremba är en lysande journalist. Det finns få av hans kvalité.

http://www.dn.se/kultur-noje/sveriges-nya-miljonprogram

Men det var en annan artikel, en liten notis som fick mig att fundera om hur vi tar hand om naturen och vilken del vi har i  att förmedla våra barn viktiga saker. Guidning för föräldrar så de kan stödja sitt barn att umgås i naturen?

Varför blev jag inte glad? Är vi så främmande för naturen att vi behöver guidas för att kunna ta barnen ut och visa en myrstack, blomma, komma på en fågelart eller träd? Är vi alienerade för vårt ursprung? Har skrivit om barnen och naturen förut och fick kommentarer som att ”naturen är överskattad”.

I tävlan mellan skogen och Mc Donalds är den sistnämnda vinnaren. Eller Lekland, TV spel … Skogen tävlar inte längre ens om uppmärksamheten. En hundägare kan man träffa i skogen men en barnfamilj är en sällsynthet.

Dagens barn vistas för lite i naturen och får för mycket kommersialism. Varför är föräldrarna inte ute med barnen mer? Det är billigt, hälsosamt och man lär sig en del om livet. Varför väljer man ett affärscentrum för lördagens aktivitet? Visst, vi måste handla men det är inget liv för barn att gå runt i affärer, ofta skrikande i leksaksaffären med någon plastgrej i handen. Vilket förhållande har vi själva till naturen? Vad förmedlar vi till barnen om skogen? Vilket är naturens uppgift för oss? Skräptunna? Tillgång som ska huggas ner? Bara något skrämmande?

Unga miljömedvetna föräldrar vill att barnen åtminstone ska läsa om naturen även om man inte går till skogen.

Böckerna om barnen i naturen har ökat. Barn behöver böcker. Det är bra att läsa om naturen, djuren och blommorna men det är bara surrogat. Det är bättre att gå ut till naturen med barnen och ha en fågelbok, flora, insektsböcker och förstoringsglas med sig.

Se naturen i live!

Gamla och yngre träd bredvid varandra ser vi inte i den planterade skogen. Kanske är det som i samhället: unga för sig, gamla för sig och de produktiva ute i arbete?

Uppdatering:

Zaremba är nominerad till årets miljöjournalist:

 http://www.dn.se/kultur-noje/maciej-zaremba-nominerad-till-arets-miljojournalist