Etikettarkiv: skog

Nature deficit disorder?

Publicerat av

När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det.

Hur ser vår fritid ut med barnen? Handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn.

”There is definitely an attitude out there, in some cases, that nature is not perceived as interesting or engaging. In some cases it is perceived as a dirty or unsafe thing, and that’s an attitude that won’t help a young person climb a tree.” Sue Armstrong-Brown.
 http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-24532638

Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picknic eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.

Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? Ett engelskt projekt visar att bara 21 % av 8 – 12 åriga barn hade kontakt med naturen, flickor mer än pojkar. Som bekant rider flickor mer, har husdjur och just plockar blommor. Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Men husdjur är inte natur under fötterna. Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden.

Barn i England hade dålig kontakt med naturen. Är det likadant i Sverige? Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingsbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer? Ser vi naturen som en nödvändig del av livet?

Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.

Höst och förlorade minnen.

Publicerat av

.

Två dagar kvar av sommaren, säger meteorologen just nu i TV nyheterna. Trots solen känns det idag som början till en höst. Löven faller, växterna dör, fåglarna samlar sig. Det kändes också som livets höst i sinnet. Vi har gjort en utflykt.

Vi tog bussen till en plats där vi har tillbringat så där 200 dagar av vår tid, en plätt i skogen där naturen har tagit över och inga människor syns till. Bävrar, sångsvanar, älgar, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor och andra mera osynliga djur bor på platsen eller omkring. En bäck rinner genom området som inte är mer än någon kilometer i längd och mindre i bredd. Skogen är risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren är marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor. Sedan kommer ormbunkarna och täcker ytan. Alarna har bävern fällt. Senhösten är som ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller – inte i år för det har varit för torrt.

Sjön, varifrån bäcken rinner, har vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Vi har avbildat området i alla årstider. Några bilder har varit på utställningar hemma och utomlands.

Senaste besöket där var fyra år sedan, innan vi ställde bilen. Nu tog vi med matsäck och en kamera, skumpade i bussen och gick en bra bit på vägen medan trafiken körde förbi. I närheten tar ett nytt bostadsområde form. Vi kom till ”vår” skog. Då hände hösten, alltså livets höst, den döende, kalla, eländiga – inte den höst som jag älskar.

     Vad gör vi här, sa gubben min, här har vi aldrig varit.

 De 200 dagarna rasade iväg och just då kändes hans borttappade minnesfunktion tungt. Jag var säker på att den här platsen kunde han inte glömma. Men så var det inte. Han hade förlorat en stor del av våra gemensamma dagar, fotograferande, den glädjen som en skogsplätt kan förmedla. Hade jag allt kvar eller var hans förlust också min?

Vi gick vidare, slog oss ner på en bro, där vi har suttit förut och ätit vår matsäck. Jag plockade upp kaffet och mackorna. Hastigt sa han: har vi varit här förut, jag tycker jag känner platsen.

Inte en helt förlorad dag. Vi fortsatte och kom vi till civilisationen, glass och busshållplats.

 När demens drabbar en är det även närstående som förlorar. Det gemensamma livet, minnena, upplevelserna är decimerade till hälften, till min halva och det känns sorgligt. Livet krymper så oerhört.

 I massmedia är åldringsvården igen på tapeten. Det är missförhållanden och vanvård. Anmälningarna ökar eller har vi äntligen lärt oss att anmäla? Och det är vi som än har minnet och förnuftet kvar som måste se och kräva att vården är human och tillräcklig och anmäla om det brister. De som diskuterar och även beslutar har oftast inte bilden klar för sig, det har man först när en själv har närkontakt med demens och åldringsvården

Kan vi gå till skogen med barnen utan en politiker i släptåg?

Publicerat av

Vi blir alltmer ovana vid att vistas i naturen, och förstår inte hur vi ska bete oss där. Det är hög tid att politikerna agerar för att kommande generationer ska komma ut i skog och mark, menar biogeovetaren Ulf Lovén idag på DN.

Detta beror på urbaniseringen. Fler bor i städerna och vistas allt mindre i naturen. Då vet man inte heller hur man skall uppföra sig där. Han tar som exempel människor utan karta på fjällen eller andra tokigheter.

Ja, jag har alltid två kartor med mig och ibland har de kartlösa fått den ena. Att ge mat till behövande eller plåster är också vanligt. I ödemarken ser man många tokigheter. (Kanske var inte heller jag så smart och välutrustad i början men nu … behöver du tips för din fjällvandring hör bara av dig.)

Skolan måste ta en mer aktiv roll för att barn, framför allt på mellan- och högstadiet, ska få en chans att skaffa sig genuina naturupplevelser, tycker Ulf. Tanken kan vara god men har inte skolan redan problem att klara av sina grunduppdrag? Ryms det mera program till dagens skola?

Barnen kan inte bara samla kottar bakom skolan, säger han. Håller helt med honom. Men han vill att politikerna tar sig an frågan och skolan gör något mer. Politikerna och skolan?

Alltid ropar vi efter politiker som ska lösa livets problem för oss. Vart finns föräldrarna? Vart finns mor – och farföräldrarna? Är detta inte ett uppdrag för oss äldre som än vet något om naturen och kanske har plockat bär och svamp eller spillved eller känner igen de vanligaste fåglarna och träden? Kan vi inte längre gå i skogen finns Fältbiologer och andra organisationer till hjälp. Skolan och läger låter inte dumt men det är föräldrarna som är förebilder för barnen.  Föräldrar och vi mor- farföräldrar får anstränga oss och ta ut ungarna i stället till shoppingcenter. Att ta barnbarnen ut till skogen är ett utmärkt uppdrag för oss äldre.

Något måste vi klara själva utan politiker.

Har skogen ett värde annat än i dollar?

Publicerat av

”Om en man av kärlek till naturen går i skogen halva dagarna, löper han risk att betraktas som dagdrivare; men tillbringar han hela dagen med att i spekulationssyfte hugga ned samma skog och göra jorden kal i förtid, anses han vara en strävsam och driftig medborgare.”

Henry David Thoreau, 1817-1862

Idag fortsätter och slutar Zarembas artikelserie om skogen med Jokkmokk och Änoks delta som skall avverkas kosta vad det kosta vill.

Skogsstyrelsen anser att skogsavverkning inte kan anses ”ha betydande påverkan på miljön”. Vad är då betydande om inte kalhygge? Skogsbrand?

Det finns ett mycket gammalt kalhygge vid Padjelantaleden ungefär vid Njunjes. Har skrivit om det hygget förut. Det växte aldrig upp igen annat än med sly. Så blir det kanske med Änok också. Sly växer i alla fall bra, det har jag sett på några fjällområden där jag har gått förbi med 10 – 20 års mellanrum. Det varmare klimatet förändrar landskapet nästan omärkligt. Kalhyggen gör det mer omedelbart. Men skall vi fortsätta med den pappersanvändningen  vi har samt vill tjäna pengar genom att sälja skogen till andra länder får vi leva med kalhyggen. Klaga inte när veckans reklamblad trillar in genom brevlådan.

Har skogen ett värde i sig? Beror på vem man frågar. Fråga bara inte skogsvårdsstyrelsen. De får enbart dollartecken i ögonen. Just den här skogsplätten hade ett stort värde för mig fast jag inte ens ägde den. Jag hade fotograferat där i 15 år, främst dock den döda björkskogen vid ett kärr. Platsen hade mycket rikt djur- och fågelliv, även sällsynta varianter, massor med svamp och en dag var allt borta. En stor del av avverkningen blev kvar på marken. Trädet nedan låg så illa till att det blev kvar och det var ju bara ett gammalt lövträd – inget värde alltså. Som en ren glädjeyttring producerade trädet svamp året efter.

Zarembas skogsartiklar är nu slut. Han tipsar också om orörda skogar som i Polen. Men Björnlandet och Hamra duger bra. Speciellt Björnlandet tycker jag är sevärt. Sedan finns det fint skog omkring Fulufjället och på köpet får man Sveriges högsta vattenfall och fjäll som är opåverkad av renskötsel.

Bild: Fulufjället