Etikettarkiv: separation

Sprucket liv

Publicerat av

Så flyttade min sambo till ett demensboende och jag var inte sambo längre.

Det kändes ingenting. Jag var så sysselsatt med det praktiska att jag inte hade tid att känna efter. Jag hade förlorat honom till demens så länge sedan att sorgen var redan upplevt flera gånger. Varje gång demens vann mark försvann en bit till av vårt liv. Till sist fanns knappt något kvar. Bara omsorgen.

Upp. Frukost. Dusch. Kläder på. Andra halvan av frukost. Ut, kanske. Kaffe, näringsdryck. Vila … Så gick dagarna. Även nu rycker jag hastigt upp och undrar en sekund: vad håller han på med, för att nästa sekund förstå att det inte är mitt bekymmer längre. Han har flyttat.

Det kändes inte som att ha en sambo de sista åren, snarare att driva  ett väldigt litet vårdhem. Den mannen jag en gång älskade, mannen som sa att jag var hans livs kärlek var borta. Kvar fanns som ett skal med utseendet som alldeles nyss hade setts i reklam, TV och musikvideos. Han kommer knappt ihåg det. Inte heller sitt långvarigt arbete som trädgårdsmästare och naturfotograf. Livet har passerat och försvunnit till hjärnans skrymslen. Vad finns kvar av honom?

Det är som en dörr som slagits igen. Nyckeln är borta.Jag vet inte vad som finns kvar. Orden försvann. Utan ord är det svårt att existera.

Det känns inte humant att lämna honom till ett demensboende men det är en fråga om liv och död, mitt alltså.  Kärlek kräver uppoffringar, sa någon. Hur länge då? Vad är kärlek? Hur definieras det? Hur lång uppoffring kräver sann kärlek?

Vad är din definition av kärlek?

Först ville han hem genast. Jag lugnade honom per telefon.  När jag avslutade telefonsamtalet med honom började jag gråta hejdlöst.

Efter telefonsamtalet var det bra, sa personalen. Anpassning, antar jag. Han var så trött när jag sedan hälsade på. Jag vet inte om han kände igen mig den gången. Allt är bra, säger personalen.

Vad är bra? Bra?

I morgon går sista flyttlasset. Egentligen behöver han inte sina saker och böcker för han rör de inte mer men det ser ut mer som hemma. Hemma eller borta? Det har nog ingen betydelse om några veckor, misstänker jag.

Man säger att demens är de anhörigas sjukdom. Jag hoppas att det är så. Jag vill inte att han skall lida.

Längst bak i bussen…och inga bara ben.

Publicerat av

TV4:s program Kalla fakta berättade om hur en islamsk friskola i Vällingby delade upp eleverna efter kön när de skulle åka från sina hem i Tensta och Rinkeby till och från skolan. Flickorna hänvisades att sitta i den bakre delen av bussen och gå genom bakdörren, medan pojkarna fick gå och sitta  längst fram. Många var upprörda. Men det var förgäves. Att dela barn enligt kön i bussen är OK.

När det gäller bussturerna kan vi inte se att det är en överträdelse, säger DO. Det är alltså inte diskriminerande om du hänvisas till en speciell plats i bussen på grund av ditt kön.

Det kan vara tveksamt på idrottslektioner säger DO men om jag minns rätt har skolan fått tillstånd till det. Att dela elever i bön är helt rätt, det har DO inte tagit upp. Att ha bön och könsseparerade rum för det i skolan är tydligen tillåtet när det gäller islam, inte kristna. Kristna får inte be i skollokaler.

Någon jurist undrade om det inte var olagligt att ha en kvinnofestival, inga män alltså, för att undvika sexuella övergrepp. Fel, fel, dubbelfel.

Så, hur mycket och på vilka ställen skall vi ha könsuppdelning?  I vanliga bussar också? Om någon man kräver att jag ska flytta på mig så jag inte stör hans sinnesro måste jag då finna mig i det? Kan DO anse att det är rimligt på grund av någons religion? Kvinnovagnar i tåg? Kvinnor längst bak i flyget? Separerade på Riksdag och konferenser?

Diskriminering och separation sprider sig med små, små nästan osynliga steg. Flickor har uppmanats att använda långbyxor på idrotts läger i stället idrottskläder så de inte förvillar muslimska män med sina shorts. Skall vi börja med klädkoder på grund av en medeltida samhällsordning? Är vi ett demokratiskt land med lång kristen bakgrund eller spelplan för nya förtryckande regler?

Besviken, förbannad, orolig. Det är stämningsläget idag. Inga Rosa Parks moment för de muslimska flickorna inte. Det finns ett talesätt: ger man fan lillfingret tar den hela handen. Det känns just nu att DO blev slukad. Jag tror att de flesta svenskar trodde sig få ett annat utslag. Uppdraget att försvåra diskriminering och försvara allas lika värde kommer sakteligen att självdö.