Förra året gick jag ut en dag men backade och stängde snabbt dörren. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola, mina närmaste hus, klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara flera restaurang gäster skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?
Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.
Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.
Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..
Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.
Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.
Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.
När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.
Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.
Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.