Etikettarkiv: Salman Rushdie

“My definition of a free society is a society where it is safe to be unpopular.”

Publicerat av

Orden i rubriken är Adlai Stevensons, han var Guvernör i Illinois och FN ambassadör. Hur säkert står yttrandefriheten i världen? Hur fri är pressen eller styrs den av Regeringar, fåtal, har enda inriktning? Får vi vara impopulära, tycka avvikande, ha en egen åsikt, hur tokig den än är? World Press Freedom Index för 2014 har publicerats och den lägger Finland som landet med bäst yttrande – och pressfrihet.  Sverige är 10.  Det sämsta landet är Eritrea men många länder ligger illa till utan några positiva förändringar under åren. Andra länder, som Libyen, har ju mer eller mindre kollapsat efter undersökningen så situationen kan vara inte bara värre utan icke mätbar. Att inte kunna läsa och skriva begränsar ens yttrandefrihet och deltagande i samhället. 16 % av världens vuxna är illitterata.

De tio bästa på World Freedom Index 2014:

1 Finland, 2 Holland, 3 Norge, 4 Luxembourg, 5 Andorra, 6 Liechtenstein,          7 Danmark, 8 Island, 9 New Zealand, 10 Sweden

USA på plats 46 och Ryssland på plats 148

Och i botten:

174 Vietnam, 175 China, 176 Somalia, 177 Syrien, 178 Turkmenistan, 179 Nord Korea, 180 Eritrea

Det känns sorgligt för mig att se Vietnam på botten. Där kan en bloggare låsas in. När jag bodde i Vietnam på 70 talet sålde folk sina smycken för dollar för att kunna fly från landet. Kontrollen var total. Idag likadant? Saudiarabien halshugger och spöar de oliktänkande. Raif Badawi, bloggare och aktivist genom sin webbsida ”Free Saudi Liberals”, dömdes i maj 2014 till tio års fängelse, 1 000 piskrapp, tio års reseförbud, ca 266 600 USD i böter och ett förbud mot att framträda i media. Han är nu föreslagen till Nobels fredspris genom internet aktion.

Att misshagar islam i ord och bild kan vara livshotande. 14 februari var årsdagen av den fatwa mot Salman Rushdie som Ayatollah Khomeini i Teheran förkunnade 1989 och han slog fast att den brittiske författaren måste avrättas för sin bok ”Satansverserna”. Han hade kränkt islam. Jag tror att det var den första gången vi på allvar reagerade över att muslimska länder hade en helt annan tolerans och uppfattning om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Efter fatwan har listan över de förhatliga personerna vuxit, de vars mord belönas med pengar, innehållande en svensk, professor Lars Vilks, nu mera känd även av dem som är ointresserade av konst eller islam för den delen. Hans rondellhundar är världskända.

Alldeles nyss efter Parisattacken ropade många av oss ”jag är Charlie”, det samma har inte förärats Vilks. Terrorattacken i Paris skakade om hela västvärlden. Det följes av en Copycat i Danmark. En terrorist släckte två liv i Köpenhamn med troligt mål Lars Vilks. Vissa har gett skulden till honom, en potentiell offer. Så långt räckte vissa människors och journalisters tanke om yttrandefrihet. De undrar hur morden påverkar Lars Vilks eftersom några oskyldiga dog när någon var ute efter honom? Förtjänade han inte en kula i skallen?

– Det påverkar min uppfattning på så sätt att vi måste stoppa de här mördarna. Jag kan inte se att man kan göra något åt yttrandefriheten eller demokratin. Att vi skulle rekommendera saker som försiktigare eller förhandsgranskning, nej, yttrandefriheten är en oreserverad historia. Vad skulle det vara för slags förhandling att vidta sådana åtgärder för att annars skjuter de ihjäl oss? Lars Vilks.

Förhandsgranskning av åsikter? Bekvämt, så vi inte tycker fel igen? Kanske finns det PK typer, de som har de rätta åsikterna, som skulle välkomna sådan granskning medan andra har försvarat yttrandefrihet ändå in till döden. Demokratin är redan skral, det samhällskontrakt vi har haft med våra styrande håller på att krackelera.

Vi borde alla vara Lars Vilks, men icke. Bara rätt åsikt, bild, tanke, förening, bok, ism, människa är värt yttrandefrihet i PK Sverige, knappt några rondellhundar.

Vi är Charlie idag – hur blir det i morgon?

Publicerat av

Att stå för yttrandefrihet är mer än bara ropa ut jag är Charlie idag. Det är en inställning att din och min uppfattning om saker och ting är lika värda och får uttryckas, skrivas, tecknas, filmas, röstas om. Det betyder inte att vi föser oliktänkande ut i kylan och ignorerar dem, som man gör i Regeringssammanhang. Det innefattar inte att åsikter matas ut genom döden ur gevärspipan, inte heller genom ideologisk omskolning. Det betyder inte att just min åsikt är rådande, inte ens om det vore den smartaste. Majoriteten vinner, hur idiotiskt än det vore. Det är den – ibland bistra – sanningen om demokrati. Först efteråt ser vi vart majoritetsbeslut ledde till. Minoritet kan dock bli majoritet med tiden. Ismer kommer och går, vissa är långlivade trots sin grymhet. Många som röstar än på kommunisterna är ett exempel.  I diktaturer har ofta en minoritet makten. Att avlägsna eller försöka utplåna den minoriteten kan leda till oanade konsekvenser. Se bara på Libyen där kaos härskar eller Irak, Syrien samt Afghanistan där åratals insats för demokrati snart lär vara utplånad. Makten föds ur gevärspipan, så även död och kaos.

Men ingenting är så stark som en idé vars tid är inne. Låt det bli tolerans. Inte dumhet, inte sortering av människor i goda och onda. Låt det bli fria ord, inte påtvingad tystnad.

Stephen Hawking, en av vår tids genier, säger att två faktum har fört människan dit hon nu befinner sig i utveckling: aggression och intelligens. Intelligensen har kommit till en punkt där man kan skapa vapen som kan tillintetgöra allt liv på jorden. Intelligens måste vara inte bara individuell utan också kollektiv. Annars är mänskligheten dömd att gå under. Kriget i Syrien kan föra mänskligheten tillbaka till barbariet, till ruta noll.

Överallt är vapnen mäktigare än pennan. Det finns för många vapen och för lite pennor i världen. Dock håller pennornas makt kanske för evigt medan vapnen bringar sällan något långvarigt positivt. Nationer föds och dör. Världshärskarna likaså. Uppror begravs. Nya uppstår. Men skrifterna kan stå tusen år. Än idag kan vi läsa vad Amen – em – ope skrev i Egypten. (1300–1075 f. Kr.) ”Hämnas inte den du hatar”, skrev han. ”Du vet inte Guds plan.” Vi kan strunta i Guds plan om vi vill, men helst inte hata. Charlie Hebdo idag:

Att stå för yttrandefrihet och höras ut kräver att man är känd eller släpps in på de fina medierna. Jag försvarade Salman Rushdie när alla än satt ängsliga i sina kammare och vägrade att medverka ens fem minuter i radio. Därför fick jag 20. Jag hotades med döden men vem skulle bry sig om en okänd person med bara en bok publicerad? Reaktionen från andra var rädsla, arbetskamraterna tittade ängsligt bort fast de visste bara om radioprogrammet, inte om hoten. Det är ensamt när inga andra kliver på barrikaden.

Som icke kändis blir det inte ens en ring i vattnet.  Det är de kända och kanske de mest högljudda som bildar ringar. Det har vi sett i vissa skrattretande fall som pärlgubbarna på Åhléns katalog eller Lilla Hjärtat. Många kändisar petar i petitesser. De stora frågorna som just fred och frihet är sällan på tapeten. Världen har inte blivit en bättre plats. Tvärtemot sämre vill jag påstå. Den goda tiden med hopp är förbi.

Idag  är jag Charlie. Men även jag kunde ha gjort mer. Det är ingen ursäkt att vara en okänd, obetydlig person. Man kan alltid göra mer.

Idag ropar många ut ett slagord de igår inte ens visste att det existerade. Hoppas det ropet hörs även i morgon, övermorgon, om ett år… Alla som syns instämmer i kören idag även Matt Groening genom lilla smarta Maggie. Det finns hopp? Tveksamt. Superhjältarnas tid är förbi. Om en stund står Maggie ensam och tröstar sig med sin napp.

Vi är inte Charlie Hebdo. Så idag börjar krypandet. Det är sällan synd om offren.

Litteraturpris till Salman Rushdie!

Publicerat av

Från en annan blogg såg jag att Hans Christian Andersen Litteraturpris 2014 har delats till Sir Salman Rushdie.

Du som inte har läst hans memoarer: Joseph Anton, snabba dig att låna boken. Tycks vara slut på förlaget men leta! Det var en upplevelse på flera plan. Läs! Få moderna  böcker har rört mig så som Joseph Anton. En bok i tiden.

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2014/01/sir-salman-rushdie-far-arets-hc.html

http://blogg.iniskogen.se/2012/11/30/fria-ordets-forsvarare/

Att rubba en sten och sätta den i rullning…

Publicerat av

När larmet går om att vi alla är avlyssnade, registrerade och övervakade genom NSA/ Internet känns Salman Rushdie så aktuell. När nyheten om avlyssningen kom läste jag hans memoarer: Joseph Anton. Boken har stått på att läsa listan sedan hösten. Jag minns väl den Alla Hjärtans Dag -89 då Ayatolla Khomeini i Iran bestämde vad är acceptabelt litteratur och vem som får skriva den.

Salman Rushdie skriver i Joseph Anton:

I kärnan av dispyten om Satansverserna bakom alla anklagelser och glåpord fanns en fråga av djup betydelse: Vem ska ha makten över berättelsen? Alla och envar har och ska ha den makten. Men i slutet samhälle försöker de som äger den ideologiska eller politiska makten strypa debatten och bestämma hur historien skall berättas. Gillar du inte det är du statsfiende.  sida 363 – 4

Ingen ville försvara Rushdie högt i Sverige. Akademiledamöter Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick när Akademien valde att knipa käft ett bra tag. Ingen ville ställa upp ens för ett radioprogram om yttrandefrihet, utom jag, vilket föranledde snart dödshot,  taggtråd runt gården och dubbelt låst port. Polis i huset och civil bil utanför. Det var ingenting i jämförelse med hans liv. Rushdie levde under jorden i flera år, flyttande runt beroende på hotnivån. Sedan börjar han sakta erövra sitt livsrum tillbaka. Inte tack vare minskande hot utan att han inte längre orkade leva bakom murar. Hotet har sedan förnyats och prissumman höjts. En fatwa blir man aldrig av med.

Assia Djebar har sagt om Salman Rushdie: Han är den förste man som har levt under en muslimsk kvinnas villkor (s 414). Det är en kommentar att fundera över även i Sverige.

Jag hade inte förstått helt hur han tvingades leva. Svensk media var inte så intresserad av honom och yttrandefrihet. Han uppfattades av många som besvärlig. Hans memoarer, Joseph Anton, är otroliga. Vi är i närkamp med honom, med livet, kärleken, rätten att yttra sig,  berätta en historia – även om muslimskt liv. Det som är problemet med boken är de oändliga mängder namn han presenterar till oss, vartenda som gav stöd eller lät bli. Många av dem är kända, vi känner dem till namnet eller har läst deras böcker, men en del får man slå upp – eller låta bli. Jag lät bli för det mesta. Det är hans värld. I min fanns bara en polisinspektör som sa lugnt: Du kan välja att bli en känd person och kanske dö eller vara tyst, ge fan att reagera och fortsätta som nu. Men vi gör en del för säkerheten i tysthet. Jag ignorerade hoten, vi höll tyst, men en tid kände jag ångest om någon gick bakom mig eller barnen var sena från skolan. Sedan flyttade jag. Och flyttade igen.

Det finns en likhet med Salman Rushdie och whistleblowers. De avslöjar det dolda,  står för sitt ord, frihet eller sakläge. Hur blir det med Edward Snowden som läckt ut USA s övervakning av vårt heliga Internet? Vi minns Wikileaks. Manning och Assange sitter inne på var sitt håll, den ena av eget val – eller kanske inte. Att reta upp USA är inte billigt. (Det är inte billigt heller att reta upp Sovjet eller Kina, eller visa andra  länder heller.) Att publicera mörka statshemligheter kan kosta, om inte livet, så friheten. Manning var mitt Nobelpriskandidat, men priset har tidigare delats ut till en man som börjar likna Storebror som ser dig, inte dig som person men vad du företar. För han, den så av vänstern hyllade Obama, är ytterst ansvarig.

Hur bevakas vi i Sverige? Av oss valda politiker? Genom Internet? Lagar och regler från EU?  Ser Storebror oss? Vad finns registrerad? Är vi fria att tänka? Även här kan du bli portad om du inte tänker rätt.