Jag har gjort en vandring på Grönland. Någon liten rapport kommer samt många funderingar om klimat, liv och inte minst bränder och hur det är att vänta på olika saker, som bagage eller att få flyga från Grönlands trafikhjärta, en flygplats i Kangerlussuaq.
Ovan en bit av flygplatsen. Och nederst en tältkväll vid lake Helen.
Det är toppen att komma till lite udda platser men jag är än in love with Iceland. Grönland vinner inte den platsen. Tvåa? Där finns också ett annat land. Men visst var det en häftig resa.
Igår var årets längsta dag och idag är World Giraffe Day.
Giraffdagen!
Giraffer är fantastisk vackra djur. 1978 var vi i Kina och besökte djurparken i Kanton (Guangzhou). Parken hade också pandor men jag ville se giraffen i första hand. Jag hade aldrig sett en giraff. Pandorna var sömniga klumpar och gjorde inget väsen av sig. Det regnade lite och de tre girafferna var inne i sitt enormt höga hus. Vi väntade. Guiden började svettas. Det var som om hela kommunismen skulle fallera om jag inte fick se girafferna. Han hade ju lovat! Det regnade mer. Paraplyet kraschade och det var made in China. Guiden började bli riktigt nervös.
Då kom girafferna ut. De gick en runda på den stora gården och sedan in igen. De var så vackra.
Guiden strålade. Han sa faktiskt att i Kina fyllde man turisternas önskningar. Han följe oss till hotellet, han såg att vi gick in precis som han skulle göra. Att vi sedan smet själva ut kunde ingen lasta honom för. Han hade inte tappat bort oss. Han hade koll.
I Kina fick man inte gå själv på den tiden. De sa att det var för vår säkerhet. Någon person följe efter på avstånd när vi gick ut på stan. Han skulle vara tillgänglig ifall vi – tja, vad trodde de vi skulle kunna göra för ofog.
Två år sedan var jag i Tanzania och såg flera giraffer. Vi lyckades se big five och många andra djur. Vi hade en guide som också försökte fylla våra önskningar men han hade inga politiska herrar över sig. Han var anställd av ett guideföretag. Trots att regnperioden nyss slutat var Serengeti redan som torr gräsöken. Girafferna fick leta efter gröna träd.
Giraffer är vackra med mönstring som inte är en standardvariant utan var och ens egen, även om giraffer på samma area ser lika ut. Vissa sorter är utrotningshotade och andra finns oro för. Är även giraffen snart ett djur vi kan se bara i djurpark?
Årets resa med ett plusbarnbarn gick till Paris. Jag reser med ett barn i taget och nu var önskemålet Paris. En viss tvekan fanns dock hos det precis trettonåriga barnet, terrorattacker och flygplanskrasch var än i färskt minne.
Strejkerna i Paris påverkade inte oss. Men närvaron av beväpnade poliser vilka ville rota i ens väska gav en bra bild av säkerhetsläget och nervositeten inför fotbolls EM. Stan var redan överhopad med beväpnade gendarmer, avgränsningar och staket.
Om jag såg farlig ut, hur är då de riktiga terroristerna?
Viss panikkänsla infann sig i Eiffeltornet när en skäggig muslim med ryggsäck tog en bönestund på golvet med rop på Allah mitt bland folk. Jag litade på säkerhetskontrollen eftersom de hade plockat några med kniv och läskburkar precis före oss, men det var obehagligt. Rörelsen av folk fastnade en stund, som en skräckslagen slow motion i en film. Vi ryckte iväg snabbt.
Man vet aldrig nu mera vem är terrorist, vem bara ber på en olämplig plats.
Jag tycker att det var ytterst olämplig beteende, ett slags hån mot folket som så lidit av islams terror.
Att vara turist i Paris innebär många och långa promenader för den som inte ville åka Metro, vilket dessutom strejkade lite ibland för att markera makt. All båttrafik låg nere tack vare århundradets översvämning. Båtturen med middag ”drunknade” in. (Några bilder om översvämningen i förra inlägget.)
Men Versailles var vackert och Eiffeltornet blinkade. Notre Dame var stängt, så även Louvre tack vare översvämningen, men vi tänkte inte ödsla tid på Mona Lisa ändå.
Paris var inte mina drömmars stad men den lämnar många intryck med sin allestädes närvarande Eiffeltornet och Invalidkyrkan. Vi bodde på södra sidan där dessa två sevärdheter dominerar. Paris gör man inte på tre dagar. Man bara anar att det är mer, större, ännu flera broar, mera historia som påverkat vår kultur, men även ganska nedgånget, en stad som har växt utan att riktigt själv hinna med.
Parisare räknar bara innerstaden som Paris, resten är förorter med andra namn. Ja, lite som stockholmare där landet börjar utanför tullarna.
En sak reagerade jag på. Frånvaron av tiggare och frånvaron av kvinnor i svarta kåpor som vi nu mera har i Sverige. Ja, några fyllon sov på gatan där varmluft strömmade ut genom galler värmande deras frusna kroppar.
Även vi frös i våra sommarkläder. Fransmännen gick i täckjackor
Reser du gärna till främmande länder? Vart i så fall? Sol, bad, fest eller kultur? Det går att kombinera, men i många fall blir det bara något monument man betraktar en stund eller springer genom för att kunna säga ”jag var där”. Sedan förevigar man sig med kameran på en selfiepinne. Jag har just varit i Florens och Pisa. Selfiepinnen var dagens pryl, gatuförsäljarna hade en god marknad. Överallt stod det människor fotograferande sig själva framför något.
Resandet är allmänt idag. Historien och kulturen finns inom räckhåll för de flesta. Det är skaror av turister överallt. Just Italien hade 47.7 miljoner turister förra året och turistlandet nummer 1 Frankrike hade 84,7 miljoner besökare. Men, vad är syftet med resandet? Att ha varit där? Finns det också en önskan att förstå mer av världen och historiens gång? Hur blev vi det vi är idag? Hur byggdes tankevärlden upp? Har vi det som kallas bildning?
Om du var en välbeställd person på 1800 talet ingick en resa i Europa genom historiska platser i din bildning och utbildning, en Grand Tour. Den kunde vara i några månader, även i flera år, beroende på ekonomin. Även kortare resor företogs om ekonomin inte tillät en Grand Tour. Meningen var att lära sig om kultur, konst, historia och politik i andra länder genom resor på viktiga kulturella och historiska platser. Resorna gick i första hand till Italien. Rom med Colosseum och alla andra lämningar var ett måste. Vatikanen, Venedig, Neapel och Sicilien samt andra historiska städer var centrala mål, även Aten och kanske Mellanöstern och Jerusalem. Grand Tour var dock inte en religiös resa utan kulturen i alla former var den viktiga. Naturens under som vulkanen Vesuvius som hade regelbundna utbrott på 1800talet var också lockande mål.
Resenärerna följe vår historia från Antiken genom besök, böcker och samtal med lokal nobless. Man promenerade, målade, avbildade platser och skrev brev och berättelser. Att träffa en lämplig, likasinnad partner var också möjligt även om det inte var syftet med resan. Om man var mycket välbeställd lät man någon känd konstnär måla ett porträtt som minne från resan, gärna i historisk miljö och i kläder inspirerad av romare eller greker. Några porträtt såg vi i Vasari korridorens samling av 700 bilder, den tidens selfie, sa vår guide.
Hur lär vi idag vår kulturs väg till nutid? Inte alls? Jag besökte Florens och Pisa med en sjätteklassare och hennes kunskap om romersk historia utöver gladiatorer var nära noll. De religiösa och geografiska kunskaperna var också begränsade. I jämförelse med min skolgång på samma ålder – dock länge sedan – låg hon år efter. Kultur och historia är onödigt i grundskolan tycks det. Det finns för mycket att klämma in på schemat? Eller hör det till de obehövliga tingen nu mera?
Håller vi på att förlora vår kultur på grund av politikernas idéer om ett perfekt samhälle skapad av dem? Där alla är lika och ingen vet mer än den andra? Eller är skälet vår egen likgiltighet? Går tiden så fort och förändringarna haglar över oss att vi inte orkar ens tänka på hur vi har fått vårt sätt att leva och om det vore värt att bevara? Ser vi inte historiens gång som har lett oss till vår nutid? Lär vi av historien? Det sistnämnda är tveksamt.
Vad är kultur? Vad innehåller det? Är den västerländska kulturen döende i innehållslöst mediebrus, dokusåpor och Twitter inlägg? Borde vi göra en Grand Tour?
Intressant resenär :
Gertrude Bel: queen of the desert, shaper of nations, av Georgina Howell
Porträttbilden : Miss Pitt från Florens som Hebe målning av
