Årets resa med ett plusbarnbarn gick till Paris. Jag reser med ett barn i taget och nu var önskemålet Paris. En viss tvekan fanns dock hos det precis trettonåriga barnet, terrorattacker och flygplanskrasch var än i färskt minne.
Strejkerna i Paris påverkade inte oss. Men närvaron av beväpnade poliser vilka ville rota i ens väska gav en bra bild av säkerhetsläget och nervositeten inför fotbolls EM. Stan var redan överhopad med beväpnade gendarmer, avgränsningar och staket.
Om jag såg farlig ut, hur är då de riktiga terroristerna?
Viss panikkänsla infann sig i Eiffeltornet när en skäggig muslim med ryggsäck tog en bönestund på golvet med rop på Allah mitt bland folk. Jag litade på säkerhetskontrollen eftersom de hade plockat några med kniv och läskburkar precis före oss, men det var obehagligt. Rörelsen av folk fastnade en stund, som en skräckslagen slow motion i en film. Vi ryckte iväg snabbt.
Man vet aldrig nu mera vem är terrorist, vem bara ber på en olämplig plats.
Jag tycker att det var ytterst olämplig beteende, ett slags hån mot folket som så lidit av islams terror.
Att vara turist i Paris innebär många och långa promenader för den som inte ville åka Metro, vilket dessutom strejkade lite ibland för att markera makt. All båttrafik låg nere tack vare århundradets översvämning. Båtturen med middag ”drunknade” in. (Några bilder om översvämningen i förra inlägget.)
Men Versailles var vackert och Eiffeltornet blinkade. Notre Dame var stängt, så även Louvre tack vare översvämningen, men vi tänkte inte ödsla tid på Mona Lisa ändå.
Paris var inte mina drömmars stad men den lämnar många intryck med sin allestädes närvarande Eiffeltornet och Invalidkyrkan. Vi bodde på södra sidan där dessa två sevärdheter dominerar. Paris gör man inte på tre dagar. Man bara anar att det är mer, större, ännu flera broar, mera historia som påverkat vår kultur, men även ganska nedgånget, en stad som har växt utan att riktigt själv hinna med.
Parisare räknar bara innerstaden som Paris, resten är förorter med andra namn. Ja, lite som stockholmare där landet börjar utanför tullarna.
En sak reagerade jag på. Frånvaron av tiggare och frånvaron av kvinnor i svarta kåpor som vi nu mera har i Sverige. Ja, några fyllon sov på gatan där varmluft strömmade ut genom galler värmande deras frusna kroppar.
Även vi frös i våra sommarkläder. Fransmännen gick i täckjackor
Reser du gärna till främmande länder? Vart i så fall? Sol, bad, fest eller kultur? Det går att kombinera, men i många fall blir det bara något monument man betraktar en stund eller springer genom för att kunna säga ”jag var där”. Sedan förevigar man sig med kameran på en selfiepinne. Jag har just varit i Florens och Pisa. Selfiepinnen var dagens pryl, gatuförsäljarna hade en god marknad. Överallt stod det människor fotograferande sig själva framför något.
Resandet är allmänt idag. Historien och kulturen finns inom räckhåll för de flesta. Det är skaror av turister överallt. Just Italien hade 47.7 miljoner turister förra året och turistlandet nummer 1 Frankrike hade 84,7 miljoner besökare. Men, vad är syftet med resandet? Att ha varit där? Finns det också en önskan att förstå mer av världen och historiens gång? Hur blev vi det vi är idag? Hur byggdes tankevärlden upp? Har vi det som kallas bildning?
Om du var en välbeställd person på 1800 talet ingick en resa i Europa genom historiska platser i din bildning och utbildning, en Grand Tour. Den kunde vara i några månader, även i flera år, beroende på ekonomin. Även kortare resor företogs om ekonomin inte tillät en Grand Tour. Meningen var att lära sig om kultur, konst, historia och politik i andra länder genom resor på viktiga kulturella och historiska platser. Resorna gick i första hand till Italien. Rom med Colosseum och alla andra lämningar var ett måste. Vatikanen, Venedig, Neapel och Sicilien samt andra historiska städer var centrala mål, även Aten och kanske Mellanöstern och Jerusalem. Grand Tour var dock inte en religiös resa utan kulturen i alla former var den viktiga. Naturens under som vulkanen Vesuvius som hade regelbundna utbrott på 1800talet var också lockande mål.
Resenärerna följe vår historia från Antiken genom besök, böcker och samtal med lokal nobless. Man promenerade, målade, avbildade platser och skrev brev och berättelser. Att träffa en lämplig, likasinnad partner var också möjligt även om det inte var syftet med resan. Om man var mycket välbeställd lät man någon känd konstnär måla ett porträtt som minne från resan, gärna i historisk miljö och i kläder inspirerad av romare eller greker. Några porträtt såg vi i Vasari korridorens samling av 700 bilder, den tidens selfie, sa vår guide.
Hur lär vi idag vår kulturs väg till nutid? Inte alls? Jag besökte Florens och Pisa med en sjätteklassare och hennes kunskap om romersk historia utöver gladiatorer var nära noll. De religiösa och geografiska kunskaperna var också begränsade. I jämförelse med min skolgång på samma ålder – dock länge sedan – låg hon år efter. Kultur och historia är onödigt i grundskolan tycks det. Det finns för mycket att klämma in på schemat? Eller hör det till de obehövliga tingen nu mera?
Håller vi på att förlora vår kultur på grund av politikernas idéer om ett perfekt samhälle skapad av dem? Där alla är lika och ingen vet mer än den andra? Eller är skälet vår egen likgiltighet? Går tiden så fort och förändringarna haglar över oss att vi inte orkar ens tänka på hur vi har fått vårt sätt att leva och om det vore värt att bevara? Ser vi inte historiens gång som har lett oss till vår nutid? Lär vi av historien? Det sistnämnda är tveksamt.
Vad är kultur? Vad innehåller det? Är den västerländska kulturen döende i innehållslöst mediebrus, dokusåpor och Twitter inlägg? Borde vi göra en Grand Tour?
Intressant resenär :
Gertrude Bel: queen of the desert, shaper of nations, av Georgina Howell
Porträttbilden : Miss Pitt från Florens som Hebe målning av
Är du stolt över Sverige? Den frågan föll sig central när jag lyssnade på vår safariguide, Lembris, när han berättade om Tanzanias självständighet, tankar bakom hur man enar ett land med olika stammar och hans stora beundran för den första presidenten Nyerere.
Lembris var stolt över sitt land, Tanzania. De hade ett gemensamt språk som enade människorna. När alla pratar samma språk kan man förstå varandra, kommunicera, utbilda, arbeta tillsammans. Stamspråken var kvar men swahili var det officiella språket och engelskan användes av administration och högre utbildning. Regeringen byggde på infrastruktur och vägarnavar bra, tyckte han. Tja, vi skumpade fram i dammet och tyckte att vägen var lik våra sämsta Norrlandsvägar. Tanzanias vägplanerade hade också förkärlek för väghinder tätt placerade genom byarna så vi guppade fram. Ja, vi hade fina vägar i Sverige med, intygade vi och Lembris tyckte det vore roligt att bekanta sig med de svenska vägarna.
Med stolthet i rösten pratade han om nationens födelse, att landet inte hade krig eller bråk, terrorism eller religiösa problem som i många afrikanska länder. Han uteslöt de uppstickande problemen i Zanzibar. Muslimerna hade även börjat försöka omvända massajerna till islam, vilket vore helgerån. Massajerna lever som de hade levt i hundratals år, som fria jägare och boskapsskötare. De har rätt att ha sina djur i nationalparker men inte att jaga där efter engelsmännen bildade de stora nationalparkerna som Serengeti och massajernas områden krympte. När vi passerade deras byar fick vi ytterligare lektion om hur de unga blir fullvärdiga medlemmar i stammen, pojkarna fick klara sig tre månader ute och efter det var de vuxna. Vi avstod att åka in i någon by där massajerna i sina färgglada kläder stod i rad för att fotograferas av turister. Det var för mycket cirkus för oss. Det var turisterna som besökte civilisationen, inte tvärtemot, för när vårt sätt att leva har kollapsat går massajerna lugnt vidare med sitt, ifall de kan motstå islam.
Massajernas barn gick och vaktade getterna och korna. De hade en stav eller pinne i handen i detta landskap där lejon ligger i gräset och väntar. Min dotter funderade lite på allvar att skicka sina barn att leva med massajerna ett tag. Bortom bekvämlighet men fria från våra betungande kommersiella krav – det vore lärorikt för ett barn i Sverige.
Lembris var en perfekt guide. Hans kunskap om djuren, naturen och växterna var stor, han var utbildad botanist och hans förmåga att vara lagom, just lagom, var beundransvärd. Han var stolt över sitt arbete men stoltast över sitt land. Så, hur uppfattade vi hans hemland?
Tanzania är ett fattigt land. Det syns på de små, något risiga husen, saknaden av struktur i staden Arusha där vi började vår resa. Det märks på alla som bär på vattendunkar och på strömmen som klipps av på kvällen. Det syns på tomma caféer, människor som sitter vid vägkanten, kvinnorna som försöker sälja lite grönsaker och den stora mängden anställda på hotellen där vi bodde eller det onödigt stora gäng som hängde med på vår Kilimanjarovandring. För varje liten moment – som att plocka bort en tom tallrik – fanns en person. För, den industriella revolutionen som lyfte västerländerna och även Sverige, har redan varit och kan inte återskapas. Den tiden är förbi. Med systemet att serva varandra och byta på så sätt pengar kommer inget land att överleva ekonomiskt, inte Sverige heller. Rot och Rut, vårda varandra och ge service på flyktingförläggningar gör inte ett land mer välmående, tvärtemot vill jag påstå. Vad är välstånd och hur vi skall betala för det kommer att få omdefinieras även i Sverige, kanske mot tanzanisks nivå? Den rike betalar och den fattige får hoppas. Alldeles nyss sa vår statsminister den bittra sanningen att reformtiden är förbi och vi ska öppna våra plånböcker för andras behov.
Med sina nära 50 miljoner innevånare och i medeltal nästan 5 barn per kvinna är Tanzania ett land med många unga som väntar på framtiden. Mer än 60 % av befolkningen är under 25 år. 67,8 % kan läsa och skriva, färre kvinnor än män. Våra guider berättade om önskan att ha barnen i privatskola för lärarna i den statliga skolan var så uselt betalda att de kunde skicka hem barnen ifall de fick något annat arbete några dagar. Tillgången tillrent vatten och sanitet är begränsat, speciellt på landsbygden. Att använda toaletter modell hål och två plankbitar på jordgolvet var hårt för en turist van med kaklat badrum och obegränsat med varmvatten. Vattentillgången påminner direkt om FNs milleniemål om vatten till alla men bara något över hälften har tillgång till rent vatten. Överallt fanns kvinnor eller barn med sina plastdunkar på väg mot vatten någonstans eller vid bilar som delade ut en dunk var. För oss fanns alltid flaskvatten, även på Kilimanjaro konkade följet trelitersflaskor för oss. Sjukvård är begränsat, de rika söker upp amerikanska sjukhus, även jag kollade vart det närmaste låg ifall jag skulle klanta till det på berget. Andelen döda i Aids är den fjärde i världen, 5 % av befolkningen antas vara smittade av HIV. Även Tanzania har flyktingar från grannländer vilka har svårt att klara sig. Det återstår många utvecklingsproblem för Tanzania.
Socker, kaffe, diamanter, guld samt nötter och bomull är de största exportvarorna och turismen förstås. Men att bygga på turismen och lita på den inkomstkällan är alltid vanskligt. Turister är flyktiga, det har vi sett i södra Europa som Spanien. 80 % är sysselsatta inom jordbruk. Man importerar förbrukningsvaror och maskiner. Största affärspartners är Kina och Indien.
På något sätt har Tanzania (tidigare Tanganyika) varit det främmande land jag känt längst i världen, från 4 år då jag hade lärt mig att läsa och fick följa med till möten om missionsarbete i världen. Jag minns missionärers bildvisningar och min mor stickade strumpor till försäljning. Ihopsamlade pengar byggde skolor i Tanzania, någon vårdcentral och församlingssal. Jag hade en brevvän som fick utbildning till lärare och jag hade en sparbössa för detta ändamål. De senare åren har jag betalt 1000 träd till plantering kring Victoriasjön och var nyfiken på om det projektet verkligen fungerade.
Vår guide hade varit där flera gånger med gäster och han hade en bra kännedom om träden, så botanist som han var. Det var ett lyckat projekt. Det var synd att tiden inte räckte till, han ville gärna köra oss dit och se på ”mina” 1000 träd. Jag har slutat bidra till just detta projekt och undrar: när klarar de det själva? När är bistånd nog? När har jag bidragit nog? Räknar regeringen där alltid med våra miljoner i sin budget? Tanzania har fått bistånd från oss i alla år. 802 milj. år 2013 varav hälften går till budgetstöd för fattigdomsbekämpning. En del går till arbete med jämställdhet. Kanske det behövs? Kanske kan de styra själv sina relationer utan att vi lägger oss i? Det kanske är helt okej att bärarna och guiderna var bara män? Vi är alldeles klart en del av Tanzanias ekonomi både med statligt stående bidrag och den som ger en smula eller mer från sitt överskott, kanske som dricks för den som bar ens prylar.
Men, hur var safarin? Helt makalöst! Visst har jag sett djur i en djurpark men här var de fria, i sitt eget element, strosande runt i frihet. Vi såg big 5, alltså även en noshörning och leopard vilka inte är så lätta att råka på och i stort alla djur man kan hitta på savannen. Vi åkte till Serengeti, Ngorongorokratern och lake Manyara. Vi åkte med Anderson`s afrikan adventures, www.andersons.se och vårt betyg till hela resan och organisationen av det var mer än förväntat, om man borträknar stormen i Amsterdam som höll oss i flygkaos och köer i ett dygn men det var inte resebyråns fel bara vädergudarnas och den usla organisationen som har tagit bort servicemänniskorna från flygplatser och ersatt de med billigare maskiner vilka inte ens kan byta en biljett ännu mindre boka om, med flera timmars köer och dramatiska scener med griniga människor som följd. Ja, på hemvägen satt vi åter på Schiphol och väntade på grund av ett radarfel på Arlanda, dock bara några timmar. Det går fort att flyga om man borträknar väntetiderna!
Så, är du stolt över Sverige? Eller hör du till de missnöjda som bara klagar? Kritik är annat, speciellt om den innehåller även förslag till lösningar.
Jag har att tacka mina barn vilka gav mig resan som present och sonen som backade upp min långsamma bestigning av Kilimanjaro fast det säkert satt myror i hans ben.
Kan hända att jag borde vara lite tacksam mot kommunens välvilja att ge avlastningsboende för min sambo under tiden. Jag vet att vissa kommuner har dragit ner avlastning för anhöriga som vårdar någon hemma, vilket på sikt gör det omöjligt att orka med vården och så klart blir det inga safaris eller Kilimanjarobestigningar inte heller vila och eget liv, utan klar depression och snar kollaps. Så, vilket parti säger något om demensvården som valfråga? Ingen?
Pole, pole mama, sa guiden och saktade ner farten. Och det behövdes. Jag var helt slut, ben som jello och huvudet var tungt. Men Stella Point var alldeles ovan oss och strax lutade jag mig mot skylten: Mount Kilimanjaro congratulation you are now at Stella Point 5756 m.
Big Mama Tanzania, sa guiden och tog mig i handen. Big mama Tanzania, sa alla 13 i vårt gäng när vi åter satt vid tältet på campen och tog igen oss. Alla 13? Ja ni, jag återkommer till vårt påtvingade team.
Allt startade dock några år tidigare när jag fick en present från mina barn. I kortet stod: sa-far-vi och i den ritade bilden stor en liten figur på en bergstopp. Vi skulle åka tillsammans på safari i Tanzania. Där fanns också Afrikas högsta topp Kilimanjaro 5896 m som väntade på erövring av mig. Min son, Tommy, även kallad Seglaren här på bloggen, såg framemot att lägga den fjärde high seven toppen till sin samling. Jag såg genast många och långa träningspass. Och nog behövdes det träning. I sluttampen gick jag upp och ner trappor i vårt höghus med en ryggsäck – tja, bara 10 kilo – och kände mig allt annat än en vältränad bergsbestigare.
Att bestiga Kilimanjaro kan misslyckas främst av två skäl: uselt tränad och för snabb tur. Det är inget man gör otränad på några få dagar. Att anpassa sig till höjden, acklimatisera sig, kräver tid. Det var ett stort gäng som började bestigningen samma dag på Machame (whisky) leden, men redan andra dagen fick någon vända och den tredje gick några till neråt, svullna, spyende och med ostabila ben. Många går också upp till toppen efter ett längre dagpass och några timmars sömn. Vi sov ordentligt efter en kort pass och började gå fyratiden på natten. Vi mötte några som hade fått vända. Det måste ha känts bittert så nära målet.
Ovan: vår camp i Barranco.
Det var magiskt att bestiga Kilimanjaro. Stjärnorna lyste och fullmånen hängde över våra huvuden när vi började gå uppåt än med pigga ben. Vädret var perfekt. Efter jobbiga timmar kom vi upp till kanten på den enorma kratern som bildades vid utbrottet så där 200 000 år sedan. Jag nöjde mig med höjden Stella Point men sonen gick snabbt upp den sista höjningen till toppen. Inte många hade trott att den gamla tanten skulle orka upp så nu gratulerade alla. Nu hette jag Big Mama Tanzania.
Bild: Barafu camp 4600m där bestigningen började.
Det har sina sidor att bestiga berg i Tanzania. Kilimanjaro är reglerat och du måste ha en guide. Du betalar två stycken personer för hjälp som minimum. Alltså vi betalade 4: två guider, en kock, en vattenansvarig och sedan dök det upp personer som dessa 4 hade själva anställt och några hade sin bror med sig. Någon kanske bara hängde med i hopp om några slantar? Summa 13 personer. De bar mina prylar och sina egna. De bar mat, vatten, kokgrejer och campingutrustning. De erbjöd hjälp i svåra partier. De mätte vår puls och frågade stup i kvarten hur vi mådde. De serverade mat och vatten, ställde fram tvättvatten, fixade tältet, plockade efter, kutade före för att ställa i ordning vår tältplats medan guiderna gick i vår takt. Det var bara påfrestande oavsett hur trevlig vårt team var. Både Tommy och jag är lite ensamvargar och gör gärna våra vandringar ensamma och bär själva våra prylar. Tommy har fixat sina tidigare high seven bestigningar utan hjälp så det kändes liksom lite kolonialt på ett dåligt sätt. Den vite mannen passas upp… Men vi höll god min och var glada. De fick betalt med råge. Ta seden dit du kommer …vems i så fall?
Byarna omkring Kilimanjaro lever av oss turister, utöver småbruk, så många pojkar drömmer om att bli guider men får vackert börja som porter eller springpojke för alla. Hackordningen var tydlig. Sista dagen brukar turisterna dela ut dricks, helst i dollar. Vi gav det till huvudguiden och lät honom ha huvudvärken att dela det med alla 13 efter egen bedömning.
Vi gick Machame – Mweka rutt, ca 63 km. Det var den häftigaste vandringen jag har gjort. Så kort och så tungt!
Jag återkommer om Tanzania, safari och bistånd i senare inlägg.
Vårt gäng :Dismas, Deo, Heven, Frenky, Philipo, Baraka, Busniri, Gabriel, Peter, Wilimu, Jackson, Kristian, Lukas. Tyvärr kan namnen vara i fel ordning men de med kaffekoppar var våra giuder, två familjefäder vilka hoppades på bättre framtid för sina barn, safariguide kanske..
