Nu flyttar vi till en annan kommun ganska nära den föregående, men i nutid. Det är en döende bygd med stora arealer och lite folk. Folkmängden har ungefär halverats sedan 60 talet trots viss inflyttning genom invandrare. Andel kvinnor har ökat i kommunpolitiken. Även på denna ort såg mandatfördelningen länge ut som i byn jag skrev om i förra inlägget, men nu krymper C i takt med jordbrukets nedläggning och sin egen ändrade ideologi och andra mindre partier som V, MP eller missnöjespartier typ ”bygdens väl” och även SD har plats i kommunfullmäktige där S har smal majoritet. Vilka styr har ingen större betydelse för alla är med och lägger ner Folkhemmet på landsbygden. Kommunstorleken med den spridda befolkningen och det usla skatteunderlaget är ett problem. Pengarna räcker inte, inte ens med Robin Hood bidrag från storstadskommuner. Så, idag bygger man inte utan river i de olönsamma landsbygdskommunerna. Det är små byarnas död.
Dagens politikeruppdrag är att dra åt svångremmen och reducera allt som kostar pengar, utom sin egen pension förstås. De stänger, lägger ner, avvecklar, planerar minskningar. De små fungerande skolorna stängs och barnen får åka mil vis till skolan eller föräldrarna flytta. Inga barnfamiljer bosätter sig till en by utan en närliggande skola. Gamlingarna öses ut från det lilla äldreboendet i byn till centralt belägen hem för att spara pengar, vill de eller inte. De tomma lokalerna hyrs gärna ut till Migrationsverket genom något bolag som funnit en ny födkrok.
Bibliotek stängs eller öppettiderna minskar, i värsta fall eldar man upp böckerna för att spara yta så hyran blir lägre. Det blir ju värme, skrev en politiker tillbaka till mig när jag undrade om hon hade rätt att elda upp den allmänna egendomen i form av böcker.
Gatubelysning stängs av, mörkret faller över dem som än vill bo kvar i små lite avlägsna byar, på landsbygden alltså, kanske odla potatis, hugga ved för uppvärmning, fiska eller ta vara på äpplen från de gamla äppelträden där äpplena än smakar just äpplen. Trams. Landsbygdsromantik.
Självförsörjning är omodernt. Maten skall komma från andra länder. Vem fasen odlar potatis annat än till midsommar? I den kommunen som just nu beskrivs har jordbruket nästan nedlagts och även skogsbruket fallerar utöver något storbolag eller fuskare som kalhugger och lämnar allt för naturlig återväxt.
Lanthandeln som hade allting är minne blott men ICA handlare håller stånd. Kanske finns en bensinmack och kiosk Ja, är byn vid en större väg nära norska gränsen finns mataffär som säljer varje helg som om det vore dagen före julafton. Norska matpriser räddar affärer på glesbygden, inte den svenska glesbygdspolitiken.
De äldre, övergivna husen går inte att sälja. Exekutiv auktion blir slutstationen för landsbygdens forna liv. Man kan få en gård för samma peng som en klädkammare kostar i Stockholm. Endast en verklig entusiast, pensionerad tysk eller holländare vågar köpa ett hus på glesbygden utan service, kanske öppnar de ett vandrarhem och ett kafé och hoppas få skåda älg och till och med höra vargen yla. Ja, vargen… bäst att inte fördjupa sig i den diskussionen.
Det är nya industrier som kommer. De producerar i och för sig ingenting som går att sälja, bara hopp och servicearbete i den pengakarusellen som går runt. Det är flyktingindustrin, de döende samhällens hopp om nya innevånare. Den enes flytt från byn ger bostad till en som flytt från ett annat land, från krig och elände, från rättvisan eller bara för att hitta ett bättre liv vilket är svårt, i alla fall tar det många långa år och arbetslösheten löses knappt på en avfolkningsbygd annat än med timmar inom hemtjänsten där de gamla står för integration och försök att förstå nysvenska. Vård och omsorg är ju den överlägsna arbetsgivaren på landsbygden följd av skola och det håller inte när pengarna i kommunen går runt och få andra skatteintäkter kommer in. Socialbidragskostnader tar en stor del av budgeten och kanske hälften av detta går till nya svenskar vars arbetsmöjligheter är ännu sämre än de infödda har, vilka alltid känner någon som behöver ett handtag om bara för en svart slant.
Ett tag kan någon mindre skola överleva om en flyktinganläggning startar i närheten och barnen fyller klasserna. Men snart flyttar de nykomlingar som kan till storstaden och kommunpolitikernas fåfänga hopp om statliga pengar vilka skulle rädda ekonomin flyger bort precis som de bygdens unga vilka söker sig till Högskolor, dock med undermålig undervisning enligt mätningar vilka har klassat den svenska utbildningen till Titanic under den sista sjunkande timmen. Flickor drar och pojkar stannar med diversejobb, älgjakt, fiske och scooteråkning.
Norrland tillhör Sverige, alltså området ovan Dalälven – enligt stockholmare – ändå till norra gränsen, den där landsändan där det kan vara 350 kilometer till ett sjukhus med förlossning och inga valmöjligheter medan stockholmare klagar om de måste åka tio minuter extra till nästa sjukhus. Norrlands inland är en plats där det man förr kallade livskvalité ligger högt men där man inte kan välja skola, inte läkare, där specialisten som sitter i Umeå har ett område från Sundsvall till landets norra gräns plus Jämtland som sitt ansvarsområde. Där man inte kan komma in på en önskad gymnasielinje utan att flytta hemifrån, där en arbetslös är inte arbetslös i verkligheten bara enligt A-kassa eller sjukpenning för sysselsättning finns men ingen vill betala för det. Där luften inte är skitig som på Hornsgatan men ingen kan leva enbart av ren luft.
Men malmtåget går genom norrländska skogar där det ibland skymtar ett hus med frostiga fönster i vinterkylan. Vatten forsar till el och vindkraftsbyggen är i gång för det stör väl ingen där borta.
Samhället har förändrat sig. Det är ny annorlunda värld som råder. Är det bättre nu?
Adjö landsbygden! Vi ses om det blir en varm sommar?