Etikettarkiv: natur

Bland hyggen och mossor.

Publicerat av

Hur var det att vandra på  Sörmlandsleden?

Jag såg framemot att vistas på några platser jag hade upplevt som extra vackra. Nej, det blev inget nostalgi. Redan på den första dagen  var  allt borta. Den makalösa platsen jag beskrev här förut på http://blogg.iniskogen.se/2020/04/25/varplaner-och-nostalgiresor/

var nu en oändlig jordgrop med stora maskiner. Ingenting var kvar. Inga djur. Bara en kråka som kraxade. Biten med ormbunksskog var mer lik en soptipp. Vi var några entusiaster som hade försökt få Kommunen att freda just den platsen som naturskyddsområde men de tyckte att  naturen fick klara sig bäst den ville.

Nu var det totalt raderat som en extraordinär plats. (Se gamla bilder från dessa platser i  det ovan länkade inlägget.)

Jag skyndade mig vidare. Inga bilder. Jag slösade inte några byten för det.

Så fortsatte turen till avslutningen efter 17 dagar då jag huttrade i tältet i liten snöstorm och kallade på ”taxin” det vill säga  sonen att hämta mig. Snö, hagel, regn, kyla – varför fortsätta? Det fanns inga stugor att tillgå för att torka upp. Allt jag passerade var stängt. Solen lät vänta på sig. Men jag planerar att återvända mot kanske sensommar. Nej, Sörmlandsleden är dock ingen  önskeled. Jag har gått det mesta tidigare. Den råkar bara ligga nära. Möjlig att gå till nu när all trafik står. I alla fall dit jag planerade att flyga.

Hur var leden?

Lättgånget utom en bit vid etapp 33 Bråviken.

Alldeles för många hyggen. Ja, skogen är ju en vara men…

Alldeles för få bra tältplatser. Tältade rakt på leden när jag var helt uttröttad och det ösregnade. En gång blev jag erbjuden att nyttja en tom stuga. ”Det finns dusch,” sa kvinnan. Vem kan motstå det?

Alldeles för många ilskna grisar. (Se förra inlägget.)

Många Naturskyddsområden men ibland var det svårt att begripa vad det speciella var på området. Risig skog. Tysta myrmarker. En bit urskog bredvid ett hygge.

Nästan inga andra människor så det var perfekt på dessa virustider. Eller är det?

Å ena sidan ska vi sträva efter flockimmunitet och andra sidan ska vi undvika varandra, hålla avstånd och inte ens resa till anhöriga. Hur ska vi ha det? Skall alla smittas och kanske bli immuna eller ska vi hålla på några år tills flockimmunitet inträder? Och med tiden har viruset muterat för en fräsch ny variant vi inte är immuna för?

Hur ska vi ha det?

Spännande tider. Kanske skogen är ändå den rätta platsen för en gamling som tänkte leva lite till?

PS. Speciell tack för ”taxin” och mathandlaren.

Lastbil som geografilektion – något om att känna sitt land.

Publicerat av

Jag råkade se några minuter av ett program i TV som visade lastbilschaufförer i USA i ”Highway Thru Hell”. Jag kom att tänka på Roy, den Trail Angel som gav mig skjuts ut ur ett brandområde.

Han hade en hög position inom det militära. Under Vietnamkriget blev han skickad till Saigon i sista minuten och fick slussa ut folk som satt fast där. Städa upp. Därefter kände han sig tom. Vad var det för land han hade arbetat för? Hur var hans patriotism? Han bestämde sig att lära känna sitt land mer än hemstaden och sommarstället.

Han tog ett arbete som lastbilschaufför och körde just de stora bilarna jag såg i programmet. Efter tio år fanns inte en håla i landet han inte hade passerat. Han hade kört genom bergen i Montana, skogarna i Colorado, förbi fälten i Kansas och Texas, små oansenliga områden i öken i Kalifornien, förbi flera av de murar som olika presidenter hade byggt, före Trump alltså. Han hade trasslat sig genom de flesta stora städerna som Chicagos slum och undvikit att köra över cyklister i San Antonio. Mer… Han kände nu sitt land ut och in.

Han tyckte att USA var ett vackert land värt att bevara. Människorna var hjälpsamma. Han hade fått vänner över hela landet.

Jag äger USA på något bra sätt, sa han.

Det ser ofta ut i massmedia att USA inte gör annat än skjuter folk. Han hade sett den bättre sidan.

Efter tio år var hans rygg slut och det var dags för pension. På somrarna gav han lift till PCT vandrare eftersom hans sommarhus låg lämpligt till. Han hade fått nog av San Francisco, den förslumning som skedde i hans bostadsområde. De idéer som raserade staden. Det skräp som flöt på gator när vinden blåste. Den multikulturalism, med arbetslöshet som efterverkan. Droger. Bostadslösa i tältstäder  vilka hade gjort hans hemstad till soptipp. De ekonomiska projekt som delstatsregering  ansåg att han skulle betala med ökad skatt, var bara plåster till det kaos politiker själva hade åstadkommit.

Men hans vänner var som en klippa. De var det riktiga USA. Ett land som än frågade vad du kan göra för landet, inte vad du kan få från politiker, även om den rösten blev svagare varje dag.

Det finns väldigt många likheter mellan Sverige och USA, i den politik som speciellt Kalifornien med ”allt för alla” försöker  införa. Få frågar hur allt ska betalas.

Den stora vinsten i att resa i USA var människorna jag mötte. De slog ut även naturen som var så man tappade andan av dess skönhet. De människor jag mötte i USA  var mer öppna och hjälpsamma, mer nyfikna och diskussionslystna än någon jag har mött i Sverige på väldigt många år.

Folk i Sverige vågar säga på Internet vad de tycker i tron att de är anonyma. Inte högt för det kan vara opassande.

Så, hur är det med dig? Känner du ditt land? Har du semestrat i Sverige före badstränderna i söder? Har du sett de små byarna i norr? De döende orterna? Kungsleden? Kulturvärden? Åkrarna där din brödsäd produceras? Din kungs slott? Ale stenar? Raukarna på Fårö? Kossorna på de gröna ängarna som ger dina barn än riktig mjölk?

De nyare sevärdheterna som de nedlagda fabrikerna, brandstationen som är stängt? Moderna sevärdheter som något hus där en bomb nyss briserade? Torget på en lördag då du tror dig ha kommit till Mellanöstern? Rester av bilar som brändes? Förorter där folk betraktar dig – om du är vit eller utryckningspersonal – som inkräktare? Gröna områden där ett hus kostar mer än du någonsin kommer att tjäna? De höga hyreshusen på de så kallade utsatta områden där ljuset aldrig riktigt når fönstren?

Allt detta är också Sverige. Gå ut och besök platser du inte har satt din fot i.

Vad känner du för ditt land, Sverige, egentligen? Inget? Ska man fundera över sånt? Har du rädsla över de förändringar du ser? Eller har du det riktigt bra på ditt segregerade område och fattar inte ens vad folk oroar sig över? Kanske bor du i en del av det gamla Sverige där förändringar är än pittoreska och omfamnas med öppna armar och inte påverkar ditt liv? Du har inte än behov av kommunala tjänster eller  dina barn har passerat skolåldern så kommunens krympande budget drabbar inte dig?

Kanske har du bara rätt värdegrund och behöver endast veta det som är rätt och riktigt just nu? Allt annat är ointressanta fabler.

Intresse att skydda naturen? Inte.

Publicerat av

Ibland har vårt bibliotek olika program om aktuella författare eller någon berättar om dolda naturskatter i Kommunen. I min Kommun finns flera naturskyddsområden. Ibland har jag svårt att förstå det skyddsvärda på en plats som ser bara risig och sönderkört ut men felet ligger nog i de som måste köra med sin fyrhjuling överallt, över staket in på en plätt i naturen med sällsynt växtlighet. Det är inte så ovanligt att man får kasta sig just i naturens famn när motorcyklar far förbi.

Brist på respekt för naturen visar sig på många sätt. Naturen hittar dock alltid en utväg. Vi gör inte det.

Jag var i biblioteket häromdan och lyssnade på ett föredrag med bilder om några naturskyddsområden i Kommunen. Jag kände till det mesta och har besökt de flesta platserna men man kan alltid lära sig mer.

Det var absolut fullsatt. Bibliotekarien försökte hitta flera stolar någonstans. Åldern hos publiken var medel 55 – 65, de flesta kvinnor. Jag såg ingen som kunde vara under 40. Inga klimatintresserade unga som ville bevara naturen. Inga gymnasister som studerade miljö och naturskydd. Bara äldre, pensionärer och även de som knappt gick nu mera i skog och mark utan asfalt på grund av käppar, rollatorer eller rullstolar. Som så ofta sägs: äldre kvinnor håller kulturen upp. Det beror förstås på vad man anser vara kultur.

Det var knäpptyst när föreläsaren visade sina bilder från skyddade platser, fågelsjö och gammal skog. Ja, någon aah hördes när en bild var extra vacker.

Flera av de närvarande hade deltagit i någon ledd vandring. Men parkeringen var full av bilar. De som kände varandra erbjöd skjuts. Att gå hem i mörker var inte att tänka på. Själv gick jag mot centrum ensam.

Med tanke på den klimathysteri som råder borde ungdomar köa till informationen om skyddade naturområden. De borde kräva mer naturskydd. De borde stå med en plakat när skogs huggs ner för att ge plats åt sporthallar, köpcenter och bredare vägar. De borde inse att arbete för miljö börjar bakom knuten. Men inte. För dem räcker det att skippa skolan, ta selfies i demonstrationer, skrika i korus och skylla på de vuxna som har gett dem ett liv på världens grädde. De svenska demonstranterna glider på en räkmacka och ingen av dem tänker emigrera till fattig landsbygd  i Afrika, till exempel, där deras klimatavtryck sjunker genast till exemplarisk nivå. Där sådan lyx som daglig varm dusch är otänkbart.

Att leva som fattigpensionär är en mer närliggande chans men det är kallt i Sverige och bostäderna värms upp en stor del av året. Inga sitter i mörkret utan lampor. Så Afrikas landsbygd – utan att ta med sig något av sin svenska lyx som kräver el och bensin –  är kanske den miljövänligaste förändringen man själv kan göra. Förutsatt att man lever utan matlagning med öppen eld. Vegan med bara råa grönsaker bör vara idealet.

Vem emigrerar?

(Obs. kan innehålla en smula spydighet – eller inte?)

Bild med vattenbärare: https://thumbs.dreamstime.com/z/kvinnor-som-b%C3%A4r-vatten-70697056.jpg