Etikettarkiv: natur

Om cement, bostäder och fjärilar.

Utvalda

Publicerat av

Denna sommar har jag gjort några vandringar genom Sörmlands gamla gruvområden, startsträckan för Sveriges industriella framgång. I veckan var jag till Stora Vika, en plats för tiden då miljonprogrammet sjösattes och bostadsproduktion försåg vanligt folk i städerna med moderna bostäder.

Ni som är gamla nog minns kanske bostadsbristen och byggboomen, de eviga bostadsköerna och glädjen av en ny, modern lägenhet i någon förort.

Vid mitten av 1800-talet var Sverige än ett fattigt land i Europas periferi. Befolkningen arbetade i huvudsak i jordbruket. Sverige var något sen med industrialiseringen men när processen kom i gång från ca 1890-talet framåt gick det fort. Omkring 1920 hade Sverige utvecklats till industrination även om jordbruket än dominerade.

Bruttonationalprodukten per invånare steg. Levnadsåldern steg. Insatser för hygien som vatten och avlopp skedde i städer. Skola för alla. Rösträtt för kvinnor 1920 var starten till den jämlikhetstanke som är kännetecknande Sverige.

Flytten från landsbygden till städerna och industrin orsakade bostadsbrist. När jag kom till Stockholm i början -60 talet fanns det inga möjligheter för eget boende. Jag sov på golvet hos bekanta som många andra. Jag bodde som post- och blomvakt på sommaren i en fin Östermalmslägenhet. Hyrde en sommarstuga på vintern. Jag lyckades hyra ett litet hus för längre tid, avlopp, el, vatten från brunn. Utedass. Sedan startade byggvågen. 1968 köpte jag en nybyggd lägenhet ute i periferin, på en ny förort där min familj bodde några år.

Efter några vändor på landsbygden och utomlands kom jag tillbaka ”hem” till Stockholm. Jag fick ett drömjobb. Landstinget gav mig en tjänstebostad i Flemingsberg. Jag flyttade snabbt ut till ett nybygge närmare stan. Redan då på sena -80 talet hade det sina negativa sidor att bo på Flempan.

Jag kände en byggherre som var med och byggde Flemingsberg. Han sa att Kommunen gav dem ett uppdrag: bygg så många lägenheter det går och så billigt som möjligt. De första höga husen var klara 1973. Var tanken att billigt duger nog för vanligt folk? Men så byggdes bostadsbristen bort i städerna.

Byggboomen med hyreslägenheter i Stockholm är över länge sedan även om det byggs lite överallt. Likaså är tillverkning av cement. 1928 fanns 10 cementfabriker i landet. Idag sker tillverkning mer effektivt och på två orter, Skövde och Slite. Det finns hot om att lägga ner Slite, som producerar 75% av landets cement, på grund av miljöskäl. Det tillfälliga tillståndet går ut i årsskiftet och en förhandling startar idag i Mark – och Miljödomstolen.

Att bygga handlar om cement.

Igår gjorde jag en nostalgirunda till Stora Vika i Nynäshamn varifrån cementen kom till Stockholmsbyggen.

Skånska Cement AB startade produktion våren 1949 och var då världens modernaste cementfabrik. Anläggningen skulle förse Stockholmstrakten med cement under tiden miljonbyggen pågick. På anläggningen Stora Vika arbetade 200 upp till 310 personer. Vid halvårsskiftet 1981 lastades den sista cementen i Stora Vikas hamn. Stockholms förorter var nu i stort byggda.

De var områden dit folk hoppningsfullt stod i bostadskön för.

Av dessa förorter finns flera idag på polisens listor över så kallade utsatta och särskilt utsatta områdena. Förorter där kriminalitet och droger är vardagsvara. De som bor i allmännyttan har ofta fått se sina bostadsområden bli nedslitna och stämplade som dåliga områden. De med pengar – som politiker – bor på finare områden med lugnare miljö. Andra, fattigare får tampas med politikens följer.

Efter några misslyckade försök med annan verksamhet i Stora Vika pågår sedan år 2006 hantering av biobränsle på området. Alltså flis och spån.

Runt den vattenfyllda kalkdagbrotten finns en natur- och kulturstig kallad Fjärilsstigen. Stigen är cirka tre kilometer lång och längs den finns 16 informationstavlor om fd. produktion och naturen. Fjärilar trivs i området och som mest har 47 rödlistade fjärilsarter noterats på området.

Jag gick den stigen och lite mer. Det var vackert höstväder. Inga fjärilar nu, bara den försvunna tidens tysta steg. Byggnader som rasat. Klotter som alltid finns på varenda övergivet ställe.

Jag besökte kalkbrottet även 25 år sedan. Då fanns ingen verksamhet. En berguv hade sitt bo på en klippa. Det övergivna brottet hade inte än blivit en sjö utan var en mindre damm med några änder. Nej, det fanns inte än klotter vid kalkstenssilorna.

Det är viktigt att gå bakåt och se det som lyfte Sverige från fattigdom. Kanske hamnar vi där igen, fattigdomen, den prestationen och ofta hårda arbetet våra föregående generationerna gjorde återkommer knappt. Världen är osäker på många plan, så även Sverige.

Och det pratas om bostadsbrist. Det är brist på bostäder som folk kan och vill betala själv, inte brist på lediga bostäder. Miljonprogram och liknande stora satsningar återkommer inte.

http://www.famgus.se/Nature/StoraVika.html

Bilderna från Stora Vika. Pärlemofjärilen är dok från annat tillfälle.

De små detaljerna.

Utvalda

Publicerat av

Märker du de små detaljerna i naturen? En blomma, ett vackert blad, kanske ett fågelbo, gräset som vajar i solnedgången? Oftast beundrar vi de stora som berg, udda träd eller vattenfall medan vi går bara förbi de små naturundren.

Är det så i livet också? Små saker blir petitesser fast de kunde ha stor betydelse om vi orkade tänka till. Att komma ihåg någon person utan anledning. Att komma även ihåg dagar av betydelse. Om vi begrep hur datum är viktigt skulle många förhållanden se bättre ut. Att missa dagen då vi träffades eller glömma bröllopsdagen säger mer än någon kan ana.

Det är en signal om likgiltighet. Du har föga betydelse för mig.

Även så enkla saker som rätt sorts blommor kan ha budskap av betydelse. Min sambo hade harsyra på sin födelsedagstårta som dekoration eftersom den blommade omkring hans födelsedag. När han inte längre kunde gå till skogen på grund av sjukdom och plocka det själv såg jag till att hitta just den blomman för tårtdekoration. Då kom han ihåg vad blomman hette och att han fyllde år. Det kunde inte demens ta från honom.

Det lilla kan vara mer värt än de stora gesterna.

Naturens små under finns nära dig. Gå bara ut och se.

Hur har ni det med vädret? Varmt? Här är det nära +30C. Skönt.

Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Utvalda

Publicerat av

Ungefär 14 kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.

Vårplaner och nostalgiresor.

Gå ut!

Utvalda

Publicerat av

Vila din hjärna av allt som pågår. Gå ut i skogen, ängen, parken, någonstans du kan se naturens små detaljer. Grässtrå, blomma, mönster… Sitta under ett träd och bara vara.

Det är till och med vetenskapligt bevisat att människor som lever nära naturen mår bättre psykiskt. Så dessa stenöken med några blomlådor vi bygger är rent hälsovådliga. Kompensera dig och gå ut i naturen så ofta du kan. Prioritera det så prioriterar du dig själv.