En minnesplats i skogen.

Grodor, huggormar, svanar, myror, råbock, nya spår efter bävern, annalkande grönska, blommor … det var vår i skogen. Att se så mycket liv i ”vår” skog idag, min sambos Dicks dödsdag 7 år sedan, var som en hyllning till honom. Han hade säkert  krupit på marken och förevigar någonting med sin kamera.

Jag gick till klippan med vid utsikt mot vatten och skog, där vi hade firat hans födelsedag med skumpa och matsäck varje år tills han inte orkade gå upp dit. Då satt vi med utsikt till klippan i stället. Sist blev det balkongen. Så avancerar  demens. Det tar bort fler och fler bitar av livet tills det är bara ett skal kvar av personen.

Jag sörjer inte nu, även om frågan varför just han kommer ibland. Jag sörjde mest i början av den sju år långa demensresan.  Det var svårt att acceptera. Han hade levt så hälsosamt, som enligt regelboken för långt friskt liv. Men det hjälpte inte. Vi förlorade vårt goda liv tillsammans. Han i demens och jag som en vårdare i stället partner. Vi båda led förluster på olika sätt.

Demens är skräcken för hälsovården, sjukvården och politiker. För, det kostar. Våden av dementa är inte precis prioriterad. Staten förväntar sig att anhöriga fixar det billigt på sidan av sina liv. Vi lever längre och hinner flera faser av livet. Alla av dessa är inte så goda.

Idag  tittade jag på några av hans bilder, de små motiven vi går förbi och kanske inte ens märker. Vattnet som har många nyanser, inte bara en blågrå massa. Jag minns hans oändliga tålamod, en egenskap jag har väldigt lite av. Det var därför han blev den bästa av oss två i naturfoto.

Har du också förlorat någon och har en speciell plats att gå till? Nej jag menar inte graven, den har inga minnen om ett liv tillsammans.

Bilderna är från Dick. Söker du på ordmolnet på ”demens” har du mer av min erfarenhet som anhörig.

Hur länge skall man sörja?

Jag har en bekant vars make dog i höstas efter en lång sjukdom. Han bodde hemma fram till döden. Hans fru var sliten. Hon började gråta om jag frågade hur hon mådde och sedan kom en lång förklaring över makens mående. Hon fanns liksom inte. Det var alldeles för tungt för henne att ta hand om sin sjuka make.

Jag försökte få henne att ringa till Kommunen och fråga efter avlösning. De hade hemtjänst någon timme i slutet.

Träffade henne av en slump någon dag sedan. Hon ropade glatt god dag. Hon nästan sprang med sin rollator. Hon skulle köpa en ny handväska. Hade jag varit i den nya affären? Hon som såg döende ut omkring hösten var nu en fräsch glad gamling. Hon undrade lite fint om det var fult att sluta sörja makens död så fort. Absolut inte, sa jag. Att minnas den döde räcker väl och att komma ihåg speciella dagar.

Hon rullade glatt vidare. Jag kände mig glad för hennes del. Alltför många gamla äter piller för att orka leva. Alltför många sliter hårt för att ge sina sjuka anhöriga anständig tillvaro i livets slut.

Då klickade det till. Jag hade inte varit på ”vår plats” när min sambos dödsdag passerade. Nu, sex år efter hans död missade jag helt enkelt den dagen som inföll en vecka sedan. Jag kände mig skamsen. Vad gjorde jag den dagen som var viktigare? Inget. Jag hade valt redan i början att inte åka till minneslunden på en annan ort utan jag valde en ”minnesplats”, en hög klippa, där vi firade hans födelsedag, satt ofta med picknick och såg ner till en dal med en sjö och ibland livligt fågelliv eller vinterns is och tysthet. En plats som han sa var vår plats. Jag passerar den då och då under mina rundor i skogen och då tänker jag på honom och det goda livet vi hade. De sju svåra åren med sjukdom sitter lite fast, men de plågar mig inte längre.

Hur länge skall man sörja? Helst en kort tid. Jag tror inte på årslånga sorger. Sorg har sin tid och plats. Men sedan skall vi bevara de goda stunderna och bara acceptera att livet blev så, inte alltid som vi önskade. Själv sörjde jag mest i början när jag insåg att vårt liv hade tagits över av snabbt utvecklad demens och det fanns inget att göra åt det. Bara hålla ut och göra det bästa av tiden.

Nu tittar jag på bilder från vår Tour du Mt Blanc och minns hur jag nog överskattade hans 77 år gamla ork och styrka för den vandringen. Den turen var min idé. Det går mycket upp och ner. Så till sist hade jag det mesta av hans packning medan han beundrades på leden på grund av sin ålder. Det var en fin tur!

PS. Mer än 20 procent av svenskarna över 65 år tar antidepressiva mediciner, rapporterar Sydsvenskan. Det är en ökning från 19 procent i fjol och 15 procent 2006.

Bild överst: Dick på Col de la Seigne 2516 m på Tour du Mt Blanc 2007, nederst en italiensk åsna får en smörgås.

Vandringsminnen i bild.

Jag har haft ovanstående bild från PCT ofta som sidhuvud. Den bilden väcker ett fint minne från en skön dag på PCT vandringen. Dag 110 på PCT, mile 1777. En riktigt varm dag.

Lagade mat sittande i en grop på vulkansand vid Brown Mountain. Sedan var vattnet nästan slut. Mötte en kille från Kanada som skulle gå en lite kortare bit. Han hade inte heller vatten kvar. Då svängde vi båda till ett sidospår mot Fish lake, han var förstås snabbare än jag. Han väntade på mig utanför restaurangen med en flaska vatten.

Han var dock tröttare än jag och hyrde ett rum på semesteranläggningen. Jag duschade, åt och åt igen, fyllde på mat och vatten. Natten föll. Började gå till leden i månskenet. Jag tog dock vägen, inte sidospåret eftersom det var nästan mörkt.

Luften var ljummen. Tystnaden total fast jag gick på HWY 140. Månen lyste och gav så pass mycket ljus att jag kunde fortsätta från vägen till leden i skogen. Jag gick kanske en halvtimme i skogen och slog tält vid den torra bäcken.
Tur jag hade laddat med extra vatten för Cascade Canal var oväntat torr.


Ibland byter jag sidhuvud. Men den bilden kommer åter, det är en favorit.

Har också du bilder som väcker trevliga minnen?

Tankar om träd och död

Gjorde en runda i skogen. Äntligen vårväder. Satt mig på en sten där vi, min sambo och jag hade suttit ofta för att dricka medhavd kaffe. Så även idag fast nu mera har jag hela stenen för mig själv.

Min sambo dog i dagarna fem år sedan. Det känns som igår och det känns som oändligt länge sedan. Jag minns honom speciellt på ”våra” platser. De promenader vi gjorde i närliggande skogen tills han inte längre orkade gå så långt. Före hans sjukdom hade vi tillbringar oändligt med tid i naturen med våra kameror.
Jag lämnade stenen och fortsatte.


Då såg jag björken, den björken jag har gått förbi i över trettio år. Den var Inte längre en stående björk utan en nedhuggen hög. Att se det gjorde nästan ont på något märkligt sätt.
Varför hade man huggit ner den? Hade den blåst omkull? Var bara dess tid slut precis som vår egen tid slutar en dag?

Björken ger kanske värme i något hus. Dess grenar kommer att härbärgera insekter, svampar, mossa… nya levande organismer. Trädets liv tar inte slut, det antar bara nya former. För naturen är död en omvandling till något annat. För människor är det mer slutgiltigt. Inte ser jag något att växa på den gamla begravningsplatsen. Bara gräs ,och grus i gångarna.