Etikettarkiv: liv

Bättre förr?

Publicerat av

Jag har känt några politiker på nära håll. En gång gjorde jag till och med ett förslag genom en av dem, men det röstades ner direkt. Det rörde skatter. Men varför skulle medborgarna få bättre kontroll över vad det allmänna kostar!

En av dessa var ordförande i fullmäktige i en befolkningsmässigt liten kommun före kommunsammanslagning. Det var en välmående kommun trots befolkning på knappa tvåtusen om man räknar bort juli då folkmängden fördubblades eller skidsäsongen då många tillfälliga besökare sökte sig till backarna samt jul då de utflyttade barnen skyndade sig hem. Många äldre barn studerade på annan ort eller hade flyttat, även utomlands och utbildningsnivån bland dem var hög.  Visst ska ungarna studera för bättre liv, sa de vuxna. Själva var de nöjda med sin tillvaro. Här stannar vi tills döden flyttar oss till kyrkogården, sa en bybo.

Det var tiden på 50 – 60 talet då folkhemstanken var styrande bland de välmående männen i kommunfullmäktige. Allt skulle bli bättre. Finanserna var stabila. Framtid hägrade.  Folk röstade på S eller C beroende på arbete, lärarna på Folkpartiet och storgodsägare på Högerpartiet. Många var skogsägare och jordbrukare, några pendlare till arbete i närliggande stad och på en liten landsort fanns på den tiden alltid sågverk, bilverkstad, snickeri, måleri, bageri och kyrkvaktmästare, bussförare och lanthandel driven av eget företagande inom ICA. Kyrkan var, kan säga samhällsbärande institution med aktiviteter för barn och pensionärer, välbesökt gudstjänst och fritiden övrigt aktiv med studiecirklar, bibliotek, bio, danskvällar och förstås skidåkning, fiske och jakt. Barnen fick potatislov från skolan då de hjälpte bönderna med potatisskörden. Ungarna var var inte bortskämda. De skottade skridskobana på isen själva och drog spår för skidor i skogen utan att några maskiner eller kommunalarbetare var inblandade. Det firades Lucia, julkrubban var självklar, fackeltåg samlade alla till julkyrkan. Flaggan hissades på flaggdagar och skolavslutningen skedde så klart i kyrkan .Visst fanns det hembränt och i slutet av Midsommarfirandet sov några i buskarna i den ljusa sommarnatten medan andra gick glada hem.

Det byggdes daghem fast behoven var obetydliga, större bibliotek, simhall, radhus till pensionärer, församlingshem och folkets hus renoverades, kyrkan rappades om, vägar förbättrades och den nya gatubelysningen lyste i de små byarna. Järnvägen hade än bemannad hållplats och folk åkte sällan till någon stor affärscentra långt borta utan handlade i lanthandeln som fyllde en stor del av vardagens behov och beställde in det som saknades, samt informationsbehovet eller ska vi säga skvaller.  Sociala kontrollen var effektiv, där låg inga döda i avlägsna stugor utan att bli upptäckta och inga barn skolkade utan att larmet gick. Något byoriginal fanns men de fick vara som de ville utan att någon ingrep och försökte bättra på dem.

Vid affären fanns cykel- och hästparkering. På villatomterna odlades grönsaker och bär. För åldringar fanns än ålderdomshem.

Nu låter det som landsbygdsromantik och så klart fanns de som inte hade det så bra men den sociala kontrollen larmade och socialvården tog hand om de medellösa även då och kyrkans syjunta såg till de extra behoven vid jul och någon fond efter skogsägare eller sjuksyster utan barn gav stipendier till de duktiga barnen med fattiga föräldrar.

Sedan kom den tvångsmässiga sammanslagningen till storkommun mot kommunens vilja. Att uppvakta Regeringen gjorde föga nytta. De gamla fritidspolitikerna,  gubbarna och några kvinnor i den lilla kommunens fullmäktige gav upp med politiken och fortsatte med sina vanliga arbeten och gnällde över de nya makthavarna. Tiden med förtroendevalda fritidspolitiker var nu över, yrke politiker blev vanligt. Besluten skedde  längre bort från väljare, av heltidspolitiker med andra idéer och mindre pengar och med mera statliga beslut och styrning.

Idag är livet sannerligen förändrat. Befolkningen minskar i de små byarna och ökar något på centralorten. Arbete är en bristvara.  Som alla Norrlandskommuner förlitar man sig på turismen och att den nya industrin: flyktingmottagandet ska ge inkomster. Det sistnämnda företagandet har dock inte gynnat bygden ekonomiskt eftersom de flesta inflyttade försvinner snabbt till storstäder. Turismen blomstrar ibland men turisterna är flyktiga, en dag ser de nya bättre ställen och satsningen på dessa flyttfåglar är bara ett tillfälligt kamouflage för det faktum att Norrland är bara vattenkraft och malm, inget mer intressant för politikerna i Stockholm.

I morgon: en annan by i nutid.

Finns det bäst före datum för livet?

Publicerat av

Jag tänkte på en film som gick ett tag sedan: Never let me go, där samhället är ordnat genom vi och dem, vi som tar mot och de som föds upp till donatorer. Se den men jag vill varna att den är obehaglig och vissa kan behöva näsdukar.

Häromåret tog jag bort mig från donationsregistret. På grund av min ålder och på grund av mina anhöriga som jag inte vill drabba mer än nödvändigt när jag dör.  Och vem vill ha mina gamla organ? Det lär väl finnas bäst före datum även på våra kroppar? När jag var yngre var jag på väg att donera en njure men patienten dog innan av andra komplikationer.

Skall Staten bestämma över min kropp även vid dödsögonblicket? Staten har beslutat så mycket i mitt liv redan. De har till exempel skattat mig ända in i bara kroppen. Att också reglera våra fysiska kroppar och vilka delar kan användas efter döden känns stötande. En sjuksköterska berättade att hon delade ut P-piller till utvecklingsstörda som bodde i vårdhem. Kvinnorna trodde pillren var vitaminer. Det var nog tänkt som i välmening men idag skulle liknande händelser väcka ramaskri. Men tvång inför döden får namnkunniga att debattera och kräva lagändringar. Alla skall med om inte alldeles extraordinära skäl finns för att avstå.

Sjukvården har svårt att räcka både till mindre och större åkommor. Hur har de tänkt sig att hålla eventuella donatorer i liv? Kanske är jag för gammal för att riktigt gilla det dödsbegrepp som råder. Det känns onekligen levande så länge hjärtat slå oavsett all vetenskap och kunskap om hjärndöd.

En gång länge sedan fick jag utbildning på en informationskurs om hur man pratar med anhöriga så de skriver på när en familjemedlem ligger för döden och kan bli lämplig donator. Alltså, han är hjärndöd eller på väg att dö. Jag fann det obehagligt och var glad att jag inte arbetade med död utan liv, som kurator för gravida. I dödens väntrum är det svårt att neka och lika svårt att  tillåta. Anhöriga sitter klämda mellan den döende och operationsbordet om den döende inte har talat om döden och sina önskemål innan, vilket även det kan drabba de anhöriga med annan åsikt.

Men om jag kunde göra en annan människa lycklig och förlänga livet något? Det är en fråga som var och en bör få svara själv, inte Staten. Vi är fega och har svårt att prata om döden och hur vi skulle önska att andra agerar den stunden. Var och en bör ta ett eget beslut innan vi hamnar i den situationen. Låt donation fortsätta vara frivilligt.

I Sverige är det inte tillåtet att inleda intensivvård av en döende patient enbart för att kunna ta vara på hans eller hennes organ. Men många vill ändra lagen. Vill de som ropar donera sina organ? Antagligen, det bör vara så, man kan inte kräva av andra det man inte vill göra själv. Kan inte även det beslutet ligga hos den som har bestämt att donera? Nu i datorns tidevarv är det inga problem för sjukvården att få fram patientens sista önskan.

Vi mixtrar en del med våra kroppar, vårt liv och död. Att hyra livmoder, köpa ägg och sperma är nu mera vanligt. Indien ligger i täten på babyfabrikerna. Är inte detta ett slags nykolonialism? Vi är alltid i fattigare länder och nyttjar dem på något sätt. Att bli gravid hos en läkare som inseminerar i stället en älskare är inget konstigt. Att sälja sina njurar sker i fattigare länder. Att döda någon för organ sker också säkert. En del medicinering ligger klart i manipulationsklassen. Det visar sig att många äter mediciner de borde vara utan. Larm går om skolflickor och värktabletter för att inte ens nämna de allsköns olagliga narkotiska medlen. Vi mixtrar med livet på gott och ont.

Jag tror och tycker att vi skall vara varsamma när vi flyttar livets gränser, oavsett hur smärtsamt det är att inte vara Gud och kunna styra över döden. Att vara nyttig och kostnadseffektiv för samhället från födelse till död kan inte vara livets mening.