Etikettarkiv: Kuba

Inga äpplen till lärarna men kanske halshuggning.

Publicerat av

När vi hade kommit ner från Kilimanjaro och var tillbaka på hotellet i Arusha såg vi på TV. Sändningen från BBC handlade om ett annat berg. Tusentals människor hade flytt IS härjningar till ett berg, Sinjar i norra Irak för att rädda sina liv. Barn hade kommit bort från sina föräldrar, gamla hade inte orkat gå och de flyende hade varken mat eller vatten. De som blev kvar miste livet eller bara försvann.

Men först några ord om den svenska skolan. Varför undrar ni kanske men det hänger faktiskt ihop med det senaste från krigets Syrien och Irak. Höstterminen har börjat i Sverige och alla barn får gå i skolan. Men många barn på krigsområden kan inte gå i skolan eftersom skolorna är i ruiner eller fungerar som flyktingläger och det finns inget material och inga lärare att tillgå. Även i Sverige är det brist på utbildade lärare men av helt andra skäl. Många har tröttnat på stökiga elever och avtågat, som min bekant. Hon fick nog när föräldrarna ville bestämma betygen, ordningen och gärna innehållet i läroplanen samt att deras gullegrisar var visst världens bästa barn bara de fick surfa i fred och om läraren slutade klaga. Är det en tidsbild från den svenska skolan? Är det uppfostran som brister, inte 10 000 kronorsfrågan?

Det är svårt för ett barn att förstå hur skolan påverkar resten av livet.  Allt går inte igen. Alla blir inte mediepersonligheter och kändisar utan behöver betygen. Och hur tänkte den politikern som klämde in ett nyligen anländ syriskt barn till en klass enligt åldern och inte enligt kunskap? Misshandel? Men nu till den nya skolordningen i den Islamiska Staten.

Dagligen förmedlas skräckbilder från barnens liv i Syrien, Irak, Gaza … från de länder där islams krig pågår. Om man kan klassificera krigets fasor är IS, Islamic State of Iraq and the Levant, idag etta på skamlistan och även Al Qaida har en smula mildare framtoning. Vi ha sett offentliga halshuggningar genomförda av IS, de sänder dessa som underhållning. Påminner om franska revolutionen. Livet för de besegrade har landat hundratals år bakåt i tiden. Nu reformeras skolan i de av IS kontrollerade områdena.

Barnen skall inte lära sig matematik och samhällskunskap. Idrott är förbjudet. Böcker som kan berätta om evolution är förbjudna och så klart måste lärarna sluta prata om oväsentligheter som demokrati och val.

Vad kan man då lära ut? Att stämpla de otrogna. Lära att fysik och kemi ”are due to Allah’s rules and laws”. Och så klart lär man ut allt om den radikala islamiska gruppen som styr. De lärare som inte finner sig i nyordningen straffas.

Annonser på gatorna informerar om den nya skolan. Trots IS har informativ verksamhet på Internet finns ju inga sådana nymodigheter för vanligt folk. De kunde ju hitta olämpliga sidor.

Jag undrar vad är det för värld de vill forma? En värld med mord som härskarmetod? En värld utan någonting? En värld utan kunskap, historia, glädjeämnen, utveckling, vetenskap, kultur, vänskap och garanterat inga förutsättningar för kvinnor att existera på annat sätt än husslavar.

Oavsett om jag blir – igen – kallad för rasist vill jag ställa frågan som många vill ställa men inte vågar: får vi prata om det vi inte gillar inom en religion, som islam? Kan denna terror drabba även oss i någon form när de krigströtta jihadisterna kommer hem till Sverige med sina psykiska skador?

Att resa är att dö en smula…

Publicerat av

Att resa är att dö en smula, sa en vän till mig. Han hade lämnat sitt hemland, alldeles frivilligt, fastnade i Sverige, blev aldrig riktigt lycklig, tvekade och varje resa han tog till sitt gamla hemland var en bit av ”att dö en smula”.

Är det så? Finns det smärta i att återvända till hemlandet och förstå – igen – att man inte hör hemma där heller? Är det så att vi tappar en bit av oss vid varje resa tillbaka till den platsen vi redan fysiskt lämnat? Är vi psykiskt alltid där? Vad är ett hemland?

Jag tänkte att vi borde växa vid varje resa. Erfarenheter, tankar, upplevelser och jämförelser fyller oss. Det är så naturligt för oss att resa på semester, i arbete, bara för att vi kan, så det är svårt att tänka sig motsatsen idag. Men det finns.  Alla kan inte resa av ekonomiska skäl, det finns viktigare saker, som mat för dagen att ordna. Vissa sätter hela sin ekonomi och sitt liv i spel för att flytta till någonstans där det finns ett – kanske – bättre liv. Andra bor i ett land som begränsar människans frihet i ord, handling, förflyttning och tanke. Kuba är ett av dessa länder.
Jag hade en vän som reste till Kuba, hemlängtan blev för stor, önskan att träffa sin enda levande anhörig fick henne att köpa en biljett och göra resan dit. Jag vet inte vad som hände. Hon hördes aldrig av. Hon kanske valde att stanna? Hon kanske dog en smula?

Så, om Kuba, landet där familjen Castro styr. Jag läste på en av mina favoritbloggar http://generacionyen.wordpress.com/ om kubanernas första möjlighet att ta sig utomlands lagligt med utresevisum – utan att ta sig ut riskfyllt illegalt med någon båt så som många kubaner har gjort. Visst kunde en del resa, de som var regeringens gullegrisar eller betrodda personer. Köerna för att få utresevisum har varit långa sedan förra årets början då restriktionerna släppte. Ja, en del får inte resa nu heller, de man inte vill avvara som läkare, forskare, toppidrottsmän och militärer.

In the first ten months of 2013 some 184,787 people travelled outside the Island. Many of them for the first time. Although the official statements try to deny that people flee the country, more than half of all travellers hadn’t returned as of the end of November. Nor do we need the numbers. It’s enough for each of us to just look around to quantify the absences. http://generacionyen.wordpress.com/

Nu börjar det kommunistiska fästet Kuba krackelera, tvingad av ekonomin. Man kan till och med köpa en bil utan väntetid och papper. Sedan 5 år tillbaka får man äga en mobil eller dator men tro inte att surfandet är så enkelt som här. De som tidigare har flytt förser anhöriga med medel. Utbudet av varor i Kuba, även i Havanna, är begränsat. Bloggen jag nämnt ovan har berättat om köer för vanliga varor som bröd och mjölk. ”Ta därför med dig det du kommer att behöva under din vistelse hemifrån. Räkna inte med att kunna köpa någonting på plats”, råder ambassaden i Kuba dem som tänker resa dit.

När jag läser om Kuba eller andra länder där någon slags kommunism/socialism styr blir jag alltid lika förvånad när opinionssiffrorna i Sverige kommer. Vi har en icke försumbar del av röstberättigade vilka ser det systemet som önskvärt. De skräms inte av exemplet Kuba. De oroar sig inte över de ökade insatserna mot yttrandefrihet i Kina. De suckade när muren föll i Berlin och var förvånade när Sovjetunionen styckades. De kan inte riktigt avsky Lenin, Stalin, Mao eller andra stora ledare vilka kallade sig kommunister, plågade sitt folk och där sådant som röstsedel fanns bara i en godkänt variant och valet ibland hamnade på över 100%.

Tror de verkligen på socialismens seger – än? Förskräcker inte spåren?

Det var inte den rätta sortens socialism, sa en vänsterpartist. Vi däremot korrigerar…

Korrigerar? Vilka korrigeringar som behövs ser vi i Kuba och det ser inte ut att vara mer socialism utan mer frihet. Med frihet följer kapitalism, vinstintresse och mera varor och alla de negativa konsekvenserna när vi inte längre är rädda för överheten och Pappa Staten inte talar om exakt vad vi får tänka och göra.

Finns det ingen tredje väg?

Bild från Wikimedia Commons, fotograf Mark Scott Johnson from Sydney, Australia