Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.
Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.
Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.
När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.
Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.
Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.
Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.
På några brevlådor hängde ett kuvert med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.
Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor, var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.
Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.
Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.
Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.
Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.
God Jul! Från elina iniskogen
