Vi satt i parken och åt en glass. Under den tiden såg vi tre burksamlare som rotade i soptunnor. De var män, i ålder över 60 och såg ”svenska” ut. När vi lämnade parken passerade vi ytterligare en gammal kvinna som lite diskret försökte vittja soptunnorna. Det är förstås bra att någon pantar burkar, rena miljöarbetare. Jag har för mig att återvinning av en burk motsvarar el för datorn i ca 3 timmar. Men, jag tror inte att rädda miljön var deras syfte utan några slantar till dagens mat.

Varje gång jag lämnar sopor till återvinningslokalen står där någon äldre kvinna och rotar. De skäms, det syns tydligt och de försöker liksom låtsas att de sorterar ordentligt. Jag brukar hälsa och uträtta sorteringen snabbt för att inte störa dem. Rota i sopor var något barn i fattiga länder sysslade med för att hitta något säljbart eller vad återvinning efterfrågar, inte pensionärer i Sverige som försöker dryga ut pensionen.

Vårt centrum är litet och passeras på tre minuter. Som bäst möter man bara ett par tiggare men mot veckoslut sitter de vid Systemet, vid hamburgerbar, Konsum och Apoteket och som alltid nära pendeltågsstationen. Den som sitter vi pendeln har suttit där i fyra år och när hon åker hem hyr hon ut platsen – säger de som alltid tror sig veta allt.
Utöver detta finns klottret som har avancerat med åren. Och skräpet. Och fimparna. Fyllon och knarkare vilka också sitter i parken eller besöker knarkhandeln som sker öppet nära stationen. Jag ser några nya yngre kvinnor i samlingen och nu är dessa grupper också multikulturella vilket orsakar dispyter om utrymmet.

Då och då rånas någon affär. I veckan hade vi igen 2 polisbilar i jakt på rånare. 2 bilar var dock ingenting, för när Jimmy Åkesson var här före valet fanns 11 polisbilar och en piket och massor med poliser runt centrum. Vi var belägrade. Vi fick ta omvägar till affären, det är därför jag räknade bilarna. Inget hände. Det var några skolbarn som skolkade och stökade lite. I ”demokratisk anda” stod de med ryggen mot Åkesson och fnittrade.

Centrum är bommat nu mera så rånarna kör med moped eller de springer. Det blev lite lugnare med bom, inga bilar som gör crash-and-grab, men en del kör hem över gräsmattorna. Att gå några meter är alldeles för långt om man har något att bära.

Vi har dock inte haft några bilbränder på ett tag men det finns gott om dem om man åker till en annan förort bara några få kilometer härifrån. Det är en så kallad no-go-zon. Vi passerade där en gång och hastigt var vi utomlands. De flesta kvinnor var beslöjade. Språket man hörde var okänt. Det är i och för sig inget konstigt i att de nyanlända hamnar i periferin. Det är där man byggde de senaste hyresbostäderna. Staden växer ju utåt, inte inåt och uppåt annat än i sällsynta fall med stora lyxvåningar på taket.

Det som retar mig är den förslumning som sker. Kommunala hyreshuset mittemot mig har mögliga balkonger och ingen har renoverat något på 40 år. Även huset jag hyr i börjar fallera. Antagligen får allmännyttan bara kollapsa för att lämna plats åt bostadsrätter. Det såldes en etta på 26 kvadrater för 1,7 miljoner nyss i närheten och det på en förort. Vår gemensamma egendom som allmännyttan lämnas åt sitt öde. Tiggare tar över våra torg. Indragningar styr sjukvården och socialtjänsten går på knäna. Åldringsvården är överlåten till riskkapitalister, likaså invandring. Skolan har en storartad kris med kunskapsbrist. Staten har otaliga statliga myndigheter, lär vara 552 stycken, med oändliga utredningar medan det som påverkar människornas vardag är mer ointressant och utan vettig åtgärd. Ena dagen säger finansministern att det är tomt i kassan, andra dagen ges pengar till något folk inte har bett om.

En läkare sa att alla de nya arbetskamraterna vill forska och ha projekt, de vill ogärna ha patienter. Alla de 552 statliga myndigheter vi har, styrda av politiker, vill de också pyssla med sitt och inte träffa medborgare och lyssna på dem?

Var det bättre förr? Jag försöker tänka på hur det var när jag kom hit i början -60talet. Då var finnarna den största gruppen invandrare. De trängdes hos vänner och släkt och arbetsmarknaden var god. Vi bidrog med arbetskraft på direkten, en del hade redan raggats upp i hemlandet för industrin i Sverige. Vi hade oändlig framtidstro. Hur har invandrarna det nu, boende i en anläggning i någon liten by, i periferin? Vad drömmer de om? Bidragsliv? Jag hamnade också i periferin när jag köpte en lägenhet. Men, vi kände ett slags trygghet på bostadsområdet. Det var på den tiden då min svärmor inte låste ens dörren hem och inte låste man sin cykel på gården heller. Idag öppnar man inte dörren till någon obekant om man har förståndet i behåll.
Soporna var liksom inget bekymmer än, inte heller kände vi till ordet global uppvärmning. De skidbackar du ser som uppstickande gröna onaturliga berg innehåller våra sopor. Inte tänkte kommunen på återvinning, men vi krävde tidningsinsamling och glaskross. Vi var framtiden.

Idag är du bara korkad om du gör likadant som då med din dörr, egendom eller dina sopor.

Sopor ja. Leif GW Persson berättar om sophanteringen på Haga soptipp, det som nu är en gräsbeväxt kulle. Man betalade till portvakten – honom – för att få tippa det som inte skulle tippas där. Boken: Gustavs grabb är en intressant tidsstudie men blir något tjatig, liksom fastnar i sin egen förträfflighet. Läsvärt dock, speciellt för en Stockholmsbo. Nej, han uppger inte vem som dödade Palme.

Idag tippas det sopor av annat slag i Haga, sopor från våra nya kåkstäder. Och i skogen kan du hitta vad som helst som bilar, en gammal dator, konservburkar, petflaskor, kassar med sopor till råttornas glädje. Det är inget nytt, vi är inte mer medvetna om vår miljö trots de gröna återvinningslådorna som finns i vartenda hörn. Politikerna blir inte heller mer medvetna om nya tidens problem. I alla fall har de inga lösningar annat än petandet i människornas frihet. De kanske är kvar på -60 talet?

Framtiden är bara en hägring?

Bild högst upp: hägring över Stockholm.