Etikettarkiv: fjäll

In till det vilda – inte riktigt.

Utvalda

Publicerat av

Fyra människor i likadana blåa regnrockar stod på backen vid en STF stuga på Kungsleden och de var arga. Deras tal lät som utdragen klagan med ilska. De var från Ostasien. Vad gjorde de här på Kungsleden, missnöjda i hällregnet?
De var deltagare i Fjällräven Classic, bland cirka 1500 andra.

Jag pratade med en av ledarna. Han räknade upp flera länder varifrån deltagare kom: Kina, Sydkorea, Vietnam, Japan, från hela Europa, även från andra sidan Atlanten. En del åkte runt i alla de andra evenemangen. (Sök själv på Fjällräven Classic). Internetsidor kunde inte fyllas än för det fanns inget Internet.

Ja, hastigt nära Norge fungerade mitt Internet samt telefon en kvart.

Speciellt deltagare från det stora landet i Öst var missnöjda. De hade inte riktigt räknat med omständigheterna. Vädret var fel, marken svår och stugorna stängda för andra än inbokade gäster. Vi tältande släpptes inte in. Organisationen för utmaningen hade fått styra om allting tack vare kräksjuka som hade härjat på Kungsledens stugor. De sägs ha fyllt sin uppgift väl med egna stationer och även toa, men vissa var ändå sura i regnet vid en stängd dörr.

Helikoptrarna snurrade. Någon hade brutit benet. Andra gav upp. Men flertalet stretade vidare. Det kom några solglimtar senare.

Kungsleden är mycket sliten. Marken är lerig och stenig. Som hjälp har stora delar av stigen spångats. Det är faktiskt inte så mycket lättare att gå rakt fram på en smal spång än på marken. Jag kom att tänka på en demenstest då patienten skall gå rakt fram på en linje. Många klarar inte det medan jag gick utan problem på en spång. Inte dement än?

Ledaren som arbetade för Kommunen sa att de hade spångat allt de kunde. Ja, nu såg det ut som en väg av plank längs Kungsleden. Det var för mycket.

Jag tänkte på Pacific Crest Trail. Inga spänger förstås. Inga stugor om man inte går vidare till någon semesteranläggning. Nästan inga broar, kanske en stock som har fallit över, du får vada eller vända. Knappt någon service speciellt för vandrare men vissa platser befolkades mest av vandrare, som Kennedy Meadows. Några anläggningar hade lyx som dusch och tvättstuga även för vandrare mot betalning. Mataffär fick man oftast lifta till, eller gå. Du är din egen, fixar du inte det får du ge upp och vända. PCT hade också begränsning av antalet vandrare för att skydda naturen. Max 50 personer långvandrare startade per dag.

PCT är 2660 mile lång. Kungsleden mellan Nikkaluokta – Abisko är ca 110 km.

Kungsleden har stugor med mataffär och stugvärd, broar och dessa redan nämnda spänger. Vildmarken finns och inte ändå i även om en ren råkar springa förbi. Det känns som förändrad förlorad vildmark längs leden. Slitaget är så uppenbart från tiden jag vandrade där för första gången, i mitten 80 talet. Inte bara stigen utan människorna är annorlunda. De gamla fjällrävarna är borta, de man fick tips och berättelser från. Idag är det mobilen, fast Internet saknas.

Jag pratade med en stugvärd och några andra vandrare. De var inte så positiva till jippot. Det pratas så om klimat. Är det då vettigt att människor åker runt i Världen på olika utmaningar för att få skryta på Facebook? Är det ok att 1500 personer från alla världens hörn rent av invaderar känslig natur? Men allt det andra då, som biltävlingar? Övrig idrott då massor av folk åker Världen runt? Kanske en vandring ändå är oskyldigt ur miljöhänsyn? Men – inte vandrade alla dessa deltagare hit. Flyg, tåg, bilar…

För vems skull har vi skyddade områden och Nationalparker? Ska vi få vara där? Borde vi begränsa slitaget? Skall alla som vill och ha råd att resa hit trampa ner resterna av Kungsleden?

Ja, nog kan vi undra över både vårt eget och andras uttrycksbehov. Och klimatfrågan? Den lever sitt eget liv.

Jag vände mot Norge men vädret var definitivt inte på min sida. Fick planera om. Dock lyste solen nära två dagar i slutet med en liten regndroppe då och då.

När jag satt vid Akkajaure fick jag en stark känsla att detta var min sista vandring på norra fjällområdet, kanske även på sydligare delar. Det finns ganska få platser jag inte satt min fot på vid Abisko – Sarek – Padjelanta området. Jag kände mig nöjd. Jag satt I bussen och tittade jag på utsikten, fjällen, de smala granarna, myrområden och det var sista gången jag såg Sveriges norra ända och det var ok.

Från Fjällrävens reklam för Fjällräven Classic;The original – and longest – Classic. Experience pristine Scandinavian wilderness, the occasional reindeer encounter and complete freedom. 110 km

Pristin var nog lite fel. Men om du går från leden, oavsett vilken, så finns det platser där lugnet och ensamheten råder, utom helikopterljudet.

PS. Jag deltog inte i Fjällräven Classic, jag råkade bara välja samma vecka som start.

PS2. Läste idag att tillgängligheten till STFstugor skall minskas på Jämtlandsfjällen. Antal bäddar minskas samt öppettider. Restauranger skall även stängas. Allt för att krympa antalet besökare så naturen inte slits så hårt och rennäringen ges mer lugnare tillvaro.

Är det ok att försöka stänga av folk från vissa områden i landet?

Tältare då?

Bild med spång från Tarfala.

Om mat på vandring

Utvalda

Publicerat av

Lite sent att skriva om mat på vandring eftersom den svenska fjällsäsongen närmar sig sitt slut, men ett så kallat ”forskningsprojekt” fick mig att reagera. Jag fick tips från Berit i USA om Umeå Universitets projekt ”Gastronomi i väglöst land”. Om det längre ner.

Men har du hopp om en långvandring på sydligare breddgrader eller någonstans nästa år om gränserna är öppna kan det vara värt att titta på vad en gammal långvandrare äter under sina turer.

Mat är inget problem under en vandring. Oftast är man hungrig nog för att maten ska smaka bra, oavsett vad det är. Det är befriande att leva enkelt och slippa fundera vad man ska äta till middag utan bara ta en påse från packningen. Hemma kan jag anstränga mig. Jag lagar mat från grunden nästan varje dag. Ibland slår jag till med tre rätters. Ibland blir det sallad och bröd.

Men på en vandring finns bara regeln: bli mätt men bär lätt.

Vandring ger en möjlighet att nästan skippa matlagning, disk också och bekymmer över intag av rätt mat. Mitt val av mat är så lättvikt som möjligt. Enkelt att tillaga. Finesser får man ägna sig åt hemma. Eventuellt kan det vara något extra den första kvällen eller om man passerar en affär med färskvaror.

Maten ska alltså ha kort koktid eller den ultimata middagen: bara hälla kokande vatten i påsen, stänga och vänta några minuter. Jag använder gaskök och vill att gasen skall räcka länge.

Vilken mat beror på orken att bära och längden på vandringen. Jag har med mig för 2 -3 veckors vandring:

Mat för antal dagar plus en extra snål dag per vecka.

Kaffe, te, enstaka chokladpåsar, sportdryck i vattenlöslig form.

Tortillaröd, knäckebröd, nötsmör, tubost.

Frukt/blåbärssoppa, flingor.

Frystorkad mat, nudlar, soppa, tonfisk, potatismos..

Kex, choklad, nötter, torkad frukt/russin, energibars, torkad kött/korv, liten flaska olivolja, vitamintabletter, sportdryck/vätskeersättning.

Hamnar jag vid en affär med färskvaror blir det påfyllnad med tomater, ost, juice, frukt och något för den närmaste kvällen.

Under mina 160 dagar på PCT plus en vecka längs havet på Pacific Northwest trail var maten på leden enkelt, enformigt och tillräckligt för att känna mig oftast mätt. Dock tappade jag vikt vilket även de stora tuffa grabbarna med större ryggsäckar gjorde. Det gick inte att bära tillräckligt med mat. Energibehovet var enormt när man gick månader i sträck. I Sierra var också bearboxen en gräns. Man kunde inte få med sig mer än vad som gick att trycka in i boxen, plus hygienartiklar och sedan sopor i samma box.

På PCT var frukosten en påse oatmeal, te, tortillabröd med nötsmör. Hade jag passerat en affär blev det ost, skinka/salami, juice samt färdigkokta ägg den första morgonen. Det var mestadels varmt så man kunde inte bära känslig mat. Som lunch nudlar, kaffe och kex. Middag potatismos som fanns i olika smaker och tuna som också fanns i påsar med olika kryddningar eller frystorkad mat mestadels typ pasta. Som snacks torkad kött, energibars, nötter, torkad frukt och energidryck. Och så vatten, det gick åt vatten varav en del blandades med vätskeersättning.

En kopp te på kvällen med lite kex, russin och nötter men inte på björnområden. Då åt man middag en timme före tältplats och sedan ingenting. Nej, jag hade aldrig besvär av björnar vid tältet medan några andra hade förlorat mat. Jag hade bearboxen från Kennedy Meadows till slutet. Även efter Sierra fanns hungriga björnar.

Vandrar du i USA, håll regler! Att skippa de kan bli dyrt.

De första dagarna efter matinköp hade jag också några små fruktpajer, äpplen, apelsiner och en flaska juice, men de åts upp snabbt. Det fanns ju en gräns: vikten.

Jag var nöjd. Jag tyckte om att leva enkelt. Oftast.

Några gånger fick jag frystorkad mat, nudlar mm av dem som skulle avsluta sin tur och hade mat över. Jag fick en del mat från dagvandrare, energibars, frukt, choklad, chips, morötter, bröd, rent vatten… jag var så tacksam för allt förbipasserande gav mig.

Jag hade inte ens kunnat föreställa mig sådan godhet! Men räkna inte att andra förser dig med mat utan se till att ha vad du behöver. Jag hade ju ryktet att vara den äldsta kvinnan på leden och fick nog extra uppmärksamhet och förmåner därför.

Några trail angels hade en gratis servering vid leden med dricka, frukt, varmkorv och smörgåsar. Trail angels försåg oss med vatten och ibland fanns även frystorkade matpåsar vid leden eller frukt.

När det fanns en affär köpte jag allt möjligt till kvällens middag. I stan åt jag massor och några gånger sov jag i en hotell och åt flerrätters middag samt en stor frukost.

Så såg det ut för de flesta vandrare. Vi åt. Vi spenderade dubbelt så mycket pengar på mat än vi hade beräknat. Vi pratade om frukostbuffén i nästa hotell. Vi tipsade och hjälpte varandra. Ingen behövde gå utan mat.

Jag har gett mat för de som har felberäknat sin fart på den svenska fjällen och inte haft reserv. Nu finns det mat att köpa i flera fjällstugor under sommaren, förr var det endast på få ställen. Att bära all mat för hela turen från början var vanligt. Den tyngd jag hade att bära 1990 är nu bara hälften tack vare lättare produkter och frystorkad mat.

Räkna alltid att det går åt mer mat än du tror. Låt inte maten bli vandringen utan naturen.

En sak som retar upp mig är nedskräpning på fjällen speciellt runt Kebnekaise. Förra året var det riktigt jävligt. Folk lämnade kallt sina trasiga tält och all skräp i naturen. I år är det bättre. Det är tack vare information! Behövs det information om att inte lämna efter sig skräp?

Är folk helt puckade!

Jag måste beundra vandrarna i USA på PCT. Inte en plastpåse. Inte ens en fimp råkade jag se på leden och de Nationalparker jag gick genom. Skulle man se skräp plockades det genast upp. Inga toapapper som på svenska fjällen. Ingen skit att trampa på.

Trots att flera tusen personer gick hela eller en del av leden lämnade de inga sopor. Även alla de små städer jag besökte var rena. Dessa högar av fimpar som man ser i Sverige – till ex. utanför min närmaste Vårdcentral – fanns inte. Vi käftar mycket om klimatet men skitar ner närmiljön. Det är märkligt hur folk kan bära sina saker till fjällen eller till parken men inte soporna tillbaka.

Håll rent efter dig!

Om Grönlandsvandring med mat lite mer i stil ”into the wild”.

Mat utan spis – om min matsedel på Grönlandsvandring .

Om fjällmat ”forskningen”:

Nu ska fjällvandrarnas känslor om mat forskas.

Genom att både studera fjällbilder på sociala medier, och själv gå Kungsleden, kommer Joachim Sundqvist Umeå Universitet ta reda på vad fjällvandrare egentligen äter och hur de upplever sina måltider.

Men jösses. Är det väl använda pengar? Bringar detta nytta för Samhället? Låter som att få sin hobby betald av skattepengar. Värdelöst vetande? Flera medier har skrivit om ”fjällmatforskning”. Kände mig nästan som ”professor” om min forskning om fungerande behandlingsmetod i missbruksvården.

Nej, jag har knappt några matbilder. Det finns så mycket annat att fotografera under en vandring. Översta bilden från Sörmlandsleden.

Vad finns i min ryggsäck?

Publicerat av

Jag hade gjort en tur i Sarek och avslutade det i Saltoluokta med dusch och mat. Vädret blev uselt så jag tog in i en stuga. Jag delade det med en glad tjejgäng som försökte packa om sina ryggsäckar. De hade nya 75 liters säckar. De skulle gå till Kvikkjokk, en fyra – fem dagars tur. Hur än de tryckte in sakerna i säcken blev det över. De gav mig en del av sin godispåse, nej en godissäck. Kanske ville jag ha en bok också? Behöver du en tröja?

De hade massor med utrustning. Dubbla skor, finare kläder för kvällen i stugan, flera varma tröjor, mat som för en armé, kokgrejer för var och en, termosar och flera böcker. Ja, de var så väl förberedda att det kändes som en vandring för månader i total ödemark.

Det var deras första vandring.

Har vi för mycket saker? frågade de när de såg min ryggsäck.

Ja, ni har ambitiösa ryggsäckar måste man säga, svarade jag.

Min första ryggsäck för vandring var en urgammal armésäck med metallram. 1995 köpte jag en ny ryggsäck, 60 liter, avsedd för klättrare. Inga större finesser utom möjlighet att hänga isyxan. Jag skulle gå nyöppnade Nordkalottleden 800 km, min första längre vandring. Jag köpte två sidopåsar till den eftersom jag fick inte ihop det annars. Jag skulle bära mat för flera dagar i taget och en fotoutrustning. Den ryggsäcken har följt med mig på alla vandringar fram till 2018 då jag bytte ut det mot en lättviktsvariant för att pressa vikten inför PCT.

Paus i öken på PCT

Den ryggsäcken var jättebra, kändes knappt på ryggen men den höll ihop bara PCT vandringen. Den var igen en 60 liters säck och vägde fjuttiga 1000 gram. Jag hade lite svårt att få in bearbox, det krävde ett exakt sätt att trycka in den. Det fanns bara en centimeter till utrymme runt den.

Många av oss hade problem med att bära en bearbox. Vissa hade den ovan säcken fäst med remmar. De flesta skickade iväg sin box så fort arean med krav på bearbox var över, i Sonora pass. Det var dumt. Omkring Tahoe fanns aktiva björnar vilka spanade på vandrarnas mat. Jag hörde om några som hade förlorat både tält och mat. Jag behöll boxen och tog hem den. Ganska skönt att slippa sova med maten i tältet.

Bear box och ryggsäck mm på PCT

De lätta ryggsäckarna är mer känsliga och går lättare sönder. Så min ryggsäck var sliten när PCT turen var över. Sidofickorna var trasiga efter 1500 mile. Jag tejpade ihop de. Dragkedjan krånglade, trasig midjebälte och säcken var så smutsig. Jag lämnade ryggsäcken kvar i en sopinsamling efter väl tjänad tid.

Jag måste erkänna att jag är slarvig. Är jag ute så sätter jag mig på marken vart jag vill och slänger ryggsäcken bredvid. Vissa andra brer ut sitt underlägg ordentligt och håller ryggsäcken där. Jag tror att det är en bra idé, men jag hade en termarest uppblåsbar liggunderlag och den används inte annat än att sova på. Jag ville ha lite bekvämlighet. När det var blött satt jag på regnponchon.

Ryggsäcken från -95 är än i ganska bra skick men väger för mycket för en gammal kvinna. Förra året fick jag en ny lätt ryggsäck som present. Den väger 1000 gram som PCT säcken och är förstås mer känslig än en robust variant. Jag ska nog bli mer ordentlig när jag handskas med den. Den får hålla livet ut.

Jag har alltid haft 60 liters säck. Jag tror att 60 – 65 liter är perfekt oavsett vart man går. Om man inte tänker göra några extrema saker som att leva i ödemarken länge utan att fylla på mat emellan eller en rejäl expedition.

Meningen är att det ska vara lätt att vandra, inte för tungt. Det blir då och då slitigt ändå. Minimalistisk liv ute är faktiskt befriande i dagens prylsamhälle.

Ryggsäcken har öppna fickor utanpå för saker som behövs under dagen. Den har lite band och öglor för att hänga saker på som stavar när man inte vill gå med dem. Justerbara axelremmar, justerbar bröstrem och höftbälte . Undvik säckar som skall justeras hit och dit för lämplig rygglängd. Inga lösa kuddar och sånt. De sitter inte kvar.

Det finns enormt urval, alla kan hitta just sin säck. Är du en normalstark person behöver du inte fastna på själva säckens vikt. Köp något funktionellt just för dig.

Jag packar ryggsäcken alltid ungefär likadant. Jag kan hitta sakerna i mörkret. Sovsäck och underlägg nederst. Extra Gas. Sedan kläder i en påse – utom dunjacka. Det elektriska samt en extra ask tändstickor i vattentät påse. Undvik att vassa saker trycker på ryggen. Mat sorterad frukost, lunch/fika, middag, i olika påsar. Kokgrejer och gas. Regnrocken går jag i om det inte är för varmt. Dunjackan stuvar jag in mot säckens rygg. Översta fickan första hjälpen, mygghatt, mössa, handskar, regnskydd för ryggsäck, annat man vill ha lättillgängligt beroende på vädret. Vatten, karta och snask i sidofickor. Kamera på höftbältet.

Jag brukar inte ha extra skor med mig på lågland. Ja hade inga extra skor på PCT. Det var så varmt att skorna torkade snabbt. Men på svenska fjällen med vad är det bra att ha något att vada i.

Har jag något speciellt i min ryggsäck? Nej. Bara det nödvändiga. Inga extra prylar. Dock kan det variera beroende på läget. På lågland krävs mer vatten att bära än på fjällen. Laddning av Garmin och telefon samt kamera skedde på PCT genom solpanel medan på den svenska fjällen är det powerbank man oftast får lita på.

Så för en svensk fjäll – eller låglandsvandring under 2 eller fler veckor har jag med mig:

Big four: Ryggsäck +regnskydd, enmanstält, liggunderlag, sovsäck. Ryggsäck, tält och sovsäck är nu mera lågviktsvarianter.

Annat bra att ha: litet sittunderlägg (beroende på vilket liggunderlag du har), lakanspåse av siden om du har dunsovsäck, gångstavar, en större tältpinne som fungerar även som spade. (man gräver en grop för toalettbehov, minst 60 meter från stig och vatten, fyller sedan igen och toapappret tar man med i soppåsen.)

Kläder: 2 par byxor, den ena tunnare träningsbyxor, ett underställ, 1 långärmad tröja, 2 T-shirt, 3 par trosor, 3 par strumpor, 1 ev. 2 par skor, dunjacka, regn/alljacka, mössa, handskar, keps, mygghatt, knästöd.

Inga regnbyxor, de jag går i fungerar för viss regn. Ovanstående innehåller också det jag går i.

El: 2 powerbank, kabel + kontakt, kamera, extra batteri och disk, telefon, pannlampa.

Mat: gaskök, 1 kastrull, gas, tändstickor, tändare, mugg, sked/gaffel, kniv, vattenrening, vattenflaska eller fler, dricksflaska, några plastpåsar för sopor och mat. Och så mat förstås.

Hälsa/hygien: första hjälpen pack plus blodstoppare, plåster, räddningsfilt, sårsalva. Myggmedel, halstabletter, värktabletter, någon typ multivitamin, kam, tandkräm, tandborste, tandtråd, tvål, hudkräm, solkräm, läppbalsam, nagelsax, vetvipes, toapapper, handdesinfektion, liten handduk, solglasögon.

Diverse: block, 2 pennor, karta, miniatyrförstoringsglas för karta, kompass, guide om det finns. Nål och tråd, några säkerhetsnålar, bit silvertejp eller björntejp. Och så klart har jag bankkort och även kontanter. Lita inte på att kort fungerar i fjällvärlden. Båttur betalas ofta med pengar.

Jag har inga böcker med mig utöver ev. guide. Jag surfar inte på Internet även om jag kunde. Jag håller kontakt med anhöriga genom att sända min tältposition till min son dagligen. Jag gör inget annat än går, ser mig omkring, tar en bild då och då. Lagar mat och sover. Jag är fri från allt annat.

Länk till min PCT utrustningslista finns nedan.

Bilder: Överst Hellemobotn Norge, nästa Sörmlandsleden i år båda bilder med min gamla säck från 1995.

Vill du kolla vad proffsen har med sig: Halfway Anywhere är läsvärd

Home
Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Om vikten av skor och strumpor på vandring.

Publicerat av

Jag träffade tre damer på en vandring i Padjelanta. Det var deras dag fyra av de tilltänkta sex. De satt på marken och hade tagit av sig skor och strumpor. Det såg inte bra ut. Alla hade skavsår. De hade plåstrat om sig med skavsårsplåster men det fungerar inte på en vandring då slitaget är större, utan plåstret klumpar lätt ihop sig. Jag delade ut bitar av en bättre variant.

Men jag köpte ju precis nya bra skor för vandring, sa en av damerna.

Det var där felet låg. Nya skor, strumpor av bomull och skavsåren kom direkt.

Har du tänkt att vandra i år? Den allra viktigaste utrustningen vid vandring är skor. Har du inte bra skor blir vandringen en plåga.

Ja, skor är alltid viktigt. Förstör man sina fötter med för trånga, opassande skor blir det ett livslångt problem. Hallus valgus till exempel som påminner om pinan att vara fin i spetsiga skor som trycker ihop stortån. Ja, jag hade extra höga klackar på jobbet. Men inte för små skor.

Det är ingen bra idé att starta en vandring med splitternya skor. Jag har dock gjort det på PCT 2018 när skor nummer två sprack totalt. Som tur fick jag varken skavsår eller tryckproblem.

Det köpet var de bästa skorna jag har haft. Köpte nya likadana sedan hemma. Det är ett nöje att gå i skor vilka knappt känns att ha i fötterna. Nej, jag gör inte reklam för märket som börjar på M. Skor är väldigt individuellt. Man ska inte köpa efter andra.

Men bara bra skor räcker inte. Jag köper ett halvt nummer större skor än min storlek. Går du länge sväller fötterna. Jag byter ut sulan i skorna till en sula som formar sig enligt just min fot. Rätta strumpor är också viktigt, mer än man kan tro. Har du strumpor som korvar sig, sitter inte tajt, slits snabbt och är blöta av svett riskerar du skavsår. Jag köpte nyss några nya strumpor speciellt för vandring, extra pris för ”rocka strumpor” dagen 21/3. Jag har än kvar ett par från PCT, vilka tycks hålla livet ut.

Jag har haft mina gamla vandrarkängor i över 20 år. De har trampat på den svenska fjällen, Alperna, Island, Grönland, även på Kilimanjaro men de var inte rätt val för PCT. De var helt enkelt för tunga. PCT var både öken, skog och berg samt väldigt många mil. Att gå i månader kräver mycket av skor.

I ökendelen på PCT hade jag löparskor. Nej, jag springer inte men de passade bra i hettan och i att vandra i sanden. Det sägs att löparskor är olämpligt för promenad men jag tyckte de var utmärkta i öken. Flera andra jag mötte hade löparskor. Men jag fick skavsår av sanden som trängde sig överallt samt av värmen. Trots väl plåstrade fötter och gaiters. Trots att jag hade använt skorna ett tag hemma. Jag var inte ensam om det. Under en paus lappade många av oss sina fötter i början. De första skorna höll nästan 700 mile. Sedan byttes de ut för nästa par, en stabilare variant med grövre sula.

Ryggsäcken var tyngre i Sierra tack vare bear box och längre sträckor mellan proviantering. Jag behövde andra skor. Så, skor nummer två skickade jag vid starten till Kennedy Meadovs som ligger i början av Sierra. Att gå på stenig yta upp och ner slet dock snabbt ut de. Skorna jag hade i Sierra var alltför slitna redan efter 400 mile.

Vid Lake Tahoe köpte jag ett par nya skor. Jag var inte den enda som hade köpt nya skor i Tahoe och affärens lager var rejält krympt. Men jag fick bra hjälp, de behandlade mig som prinsessa, plockade ihop det jag frågade efter som gas och mat och hela affären önskade lycka till för den gamla vandraren. Ibland är det fördelaktigt att vara gammal. Det händer inte ofta. De skorna gick med mig till slutet, en vecka vid havet och sedan på den svenska fjällen. Bästa skoköpet i mitt liv. De höll nära 2000 mile.

På den svenska fjällen ser man grövre vandrarskor men jag har nu den något lättare varianten . Jag har hittat ett oslagbart modell för mig och ska nog köpa ett par till innan modet växlar och de försvinner från marknaden. Mina grova kängor (bild) väntar på att komma till bruk igen – troligen förgäves.

När jag köpte de skorna var urvalet betydligt mindre än idag. Nu finns det skor för varje enskild rörelse, användning, sport – urvalet är enormt. Om det är alltid bra skor, ändamålsenliga och ens nödvändiga vet jag inte. Desto mer finesser desto kortare livslängd. Jag är nästan säker på att inga av dem är hela och än i gång om 20 år som mina nu ratade vandrarskor.

Så, ska du köpa nya skor för vandring?

FN har utlyst den 21/3 till Världsdagen för Downs syndrom och det firas genom att ha olika strumpor i sina fötter. Populärt i daghem.

Bild på 2000 mile märke är nära Old Santiam road Oregon.