Hur blir människor ensamma? Det sker under livets gång genom flytt, barn ur boet, separation, skilsmässa och död. Då finns risken att förlora kontakter, i alla fall krymper de. Några är ensamma från början. Vi ska dock skilja på ensam och ensamhet. Alone and loneliness. Alla som är ensamma lider inte av ensamhet.
Det är mer än fem år sedan min sambo dog. Men nog kände jag mig mer ensam på båda sätten de sista åren i hans liv än jag någonsin har känt mig.
Jag var ensam redan som barn. De andra lekte. Jag satt med näsan i en bok från fyra års ålder. Mina föräldrar var extremt religiösa, det gav ramarna för mitt liv. När jag började flickskolan efter klass fem var jag en udda person. Jag läste vuxenböcker, Camus, Hemingway, Hesse, Faulkner, Kawabata …De andra läste Heidi och Anne på Grönkulla. Jag började sjunga i en kyrkokör som förste sopran och gillade varken Paul Anka eller Elvis. Jag arbetade med tidningsutbärning innan jag gick till skolan. Så jag tjänade egna pengar. Nog var jag en udda variant. Jag passade liksom inte in. Men jag fann det befriande. Jag behövde inte vara något. Jag var jag. Jag var inte olycklig. Jag hade några kamrater som också kom från fattiga familjer, men med tiden försvann de till pojkvänner och familjedrömmar.
Skolan gav oss utbildning och bildning. Den var en toppskola. Men jag lärde mig inte de finesser som behövs vid umgänget med andra, speciellt kvinnor. Det lärs hemma. Jag var för rak på sak. Det är ingenting som uppskattas.
Följaktligen har jag haft manliga vänner. På jobbet fick jag ofta höra att jag tänkte som en man och det var inte beröm. Vi var bara kvinnor på vår avdelning.
De sju åren jag tog hand om min sjuka sambo har varit de år då jag kände mig isolerad och ensam trots hjälp från mina närmaste. Den som arbetar kan inte vara en sällskapsdam. Två timmar i veckan kom någon från hemtjänsten och släppte ut mig. Under de första åren kunde min sambo än resa med mig till min dotter och barnbarn men det blev en omöjlig procedur ganska snabbt. En gång i året bodde han i ett boende och jag gjorde en kort vandring. Vi kom även till skogen nära oss men det krympte med tiden. 150 meter till parken blev för långt. Inte alls märkligt att jag gick en 4000 kilometers vandring efter hans död.
Jag vandrar helst ensam. Det är frihet. Av de 160 dagar på PCT tältade jag nästan alltid ensam medan de flesta trängde ihop sig. Björnar och sånt kan ju komma. Än brevväxlar jag med några jag träffade på den vandringen. Hur räknas det i frågan om ensamhet?
Ensamhet har nu blivit en fråga för WHO. Ensamhet är och ses lika dödlig som 15 cigaretter om dagen. Jag borde kanske ha arbetat mer aktivt med rökavvänjning med mina patienter för de blev tämligen ensamma efter att ha börjat drogfritt liv. Inte får du nya vänner när du har knarkat bort alla de gamla, kanske även dina föräldrar. Jag tyckte att sluta med knark var viktigast, inte att sluta röka. Några få fixade också det. Jag hade en speciell metod när patienten var mogen för att sluta röka. Men nu tar WHO även itu med ensamhet. Det med att minska rökning rullar också sakta på.
WHO arbetar med bättre hälsa för alla. De har rättighets-, jämlikhets- och jämställdhetsperspektivet i sitt arbete. WHO har mycket på sitt bord. Hunger, smittosamma sjukdomar, vaccin, barnadödlighet, covid… och nu även vår ensamhet.
WHO har lanserat en internationell kommission för ensamhet. Utöver rökning som förkortar livet finns 50% ökad risk för demens och 30% ökad risk för stroke och kranskärlssjukdomar för de med känsla av ensamhet och de ensamma som saknar kontakt och socialt liv med andra och vill ha det.
Hur lite ensam bör man vara för att inte hamna i riskzonen? Hur mäts det? Är det tillåtet att vara mestadels ensam men nöjd? Är man falsk då?
I början av året var ensamhet ett Kommunalt problem. Alla Kommuner var ålagda att stävja de gamlas ensamhet. Nu ligger ensamhet på den högsta nivån, WHO. Och det gäller alla åldrar. Då fick jag en inbjudan att prata en timme med Äldreomsorgen, gratis. Jag gick aldrig dit. Vet inte hur det projektet lyckades. Är de äldre mindre ensamma nu i Sverige? Ingen av de gamla jag känner använde det erbjudandet.
Nu väntar jag på Statens initiativ på order av WHO. Kan de skicka åt mig en man som sällskap låt oss säga max tre timmar varannan vecka. Frisk, 50 – 75 år, inga ungdomar, hjärnan än igång. Nöjd med sitt liv. Inga kvinnor, vi är sällan på samma spår. Absolut inte vänstervriden och inte medlem av Klimatkyrkan. Insatt i aktuella ämnen, får gärna slå mig i diskussion fast det brukar sluta med remi. Han får också stå för fönsterputs, hushållsjobb jag hatar.
Har han med sig en maltwhisky lagar jag även en middag. Men sedan får han gå. Nog med Statlig omsorg.
Jag tror nog att en robot vore bäst för mig. En som säger ja, ja, precis så, utmärkt, väl tänkt, alldeles rätt…
Jag är säker på att det finns många ofrivilligt ensamma i Världen trots en mängd arbete och aktiviteter man kan delta i. Men undvik att göra det till en sjukdom som någon annan skall bota. Vi har redan nog av andras ansvar i andras liv.