Etikettarkiv: ego

Ljudsmuts.

Utvalda

Publicerat av

En popstjärna tycker att vi ska få prata på bio. Det ska vara party med kompisar. I biosalongen alltså. Skit i om vi hör skådespelarnas repliker, våra egna röster är det som gäller. Vår kulturministern har också gett sig i diskussionen och tycker att pratbio kunde väl finnas. När småbarn går på bio är det ju inte så tyst. Det är väl lite skillnad. (Har hon inget viktigare att göra än kommentera folk som inte vill uppföra sig?)

Nej, vi ska aldrig växa upp. Låt oss vara barn med en hjärna på max 14 år (ursäkta ni smarta barn) men med de vuxnas fördelar. På vissa mindre roliga områden är det ju så. 15 åringar som skjuter ihjäl folk. Bio är väl inget att ens prata om, snacka på bara. Respekt för andra som vill höra talet på bio är ute.

Dötyst är det aldrig på bio men det lilla bryr sig ingen om.

Låt oss ta det några steg vidare. Varför vara tyst på operan? Alla kan väl sjunga. Ska bara de på scenen höras? Eller teater. Var och en har sin egen föreställning i salongen. Likaså föreläsningar. Varför tror man att den där människan på podiet vet bäst. Täpp till munnen på den bara.

Jag som sa till den som var tvungen att kommentera högt när jag föreläste. Var vänlig och lyssna tyst eller gå ut. Frågor och kommentarer tar vi efteråt. Vilken gammaldags dummer jag var.

Om det bara vore på bio där evig pladder ger öronvärk! Det kan vara en ren plåga att åka kommunalt. Bio kan vi avstå från det är därför CD och streaming uppfanns men ibland måste vi ge oss ut till en värld där alla skriker till sina mobiler.

Ljudsmuts.

Ett av de häftigaste upplevelser jag har haft var tystnad. En så total tystnad att det enda som hördes var ens egna hjärtslag och andning.

Det var förstås i ödemarken. Den första gången var nästan skrämmande, som om Världen hade upphört att existera.

Som yngre gick jag ofta på bio, ibland såg jag två filmer på min lediga dag. Ensam eller med vänner. Det var många franska filmer med existentiell tema och försök till nya filmgrepp som långa tagningar på -60 talet.

Typiska filmer var ”I fjol i Marienbad” regisserad av Alain Resnais eller Jean-Luc Godard´s ”Till sista andetaget”. Eller ”Hiroshima mon amour” som faktiskt är den första filmen jag har sett när jag lyckades ta mig till bio fast åldersgränsen var 18. Jag var yngre och kontrollen var noggrann – då. Bio var synd, sa mina extremt religiösa föräldrar.

Efter bion brukade vi gå till ett fik och diskutera genom filmen ur alla synpunkter. Vi alla sysslade med konst i någon form utanför vårt arbete för brödfödan och hyran. Det hände att vi gick och såg filmen en gång till. Eller en tredje.

Och vi var tysta. Få av oss kunde franska men tonfallet hos skådespelaren avslöjade ändå mycket.

Nej, film är nog bäst hemma även om den mindre duken – Tvn alltså – har sina nackdelar. Det blir nog en film idag efter tvättstugan.

Bild. Luottolako i Sarek, en tyst plats utanför allting.

Ibland finns det väldigt bra dagar, om man inte läser tidningar.

Publicerat av
vattenvirvel copy

Mötte en liten hund som speglade sig i dammen. Såg den sin egen spegelbild och beundrade sig själv? Eller trodde den att där i djupet fanns en annan hund lik honom själv? En själsfrände? Vovven stod stilla, viftade ibland lite med öronen. I dammen simmade änder med sina ungar men hunden brydde sig inte om dem.
Narcissus i hundgestalt? Han som förälskade sig i sin egen bild och tynade bort. Han som förvandlades till en blomma.
Det finns många Narcissus idag. Många som använder alldeles för mycket tid till sitt yttre och för lite tid för sitt inre. Det räcker inte längre att vara hel och ren, utan förvandlad till en drömbild. Som Narcissus står vi framför en spegel och petar i vårt utseende för att tycka om oss själva.

Det var dock en bra dag. Ibland träffar man obekanta människor och det liksom klickar till, man är på samma plan, orden har en mening och man blir upplyft. Hundens ägare och jag hann avhandla en del aktuella händelser och trender. Någon tänker nästan som jag. Någon har samma världsbild som jag. Mina åsikter är inte helt galna. Men egentligen är det inte positiva saker som kommer fram nu mera, utan  ”politisk depression”. Vi har insett att vi har levt våra bästa dagar och framtiden bjuder inga löften.

Ett skäl är demografin som tjurrusar. Fram till år 2030 kommer antalet som är 80 år eller äldre att växa med 60 procent. Redan nu växer välfärdsnotan snabbt ute i kommunerna.
Till detta ska läggas: sjukfrånvaron som drar iväg igen, försvaret som behöver rustas upp, stora behov av att infrastruktursatsningar – inte minst kopplat till bostadsbyggande – och kraftigt ökade kostnader för flyktingmottagandet.

Om pengarna inte räcker måste man anpassa utgifterna enligt tillgångarna. Vad kan vi avstå ifrån? Sjukvård för de gamla så de dör snabbare? Stängd gräns ett tag? Några stängda gränser lär det inte bli innan vi är på botten och då är det för sent. Du som förväntar dig en guldkant i ålderdomen får inget. Det serveras ett kex till kaffet. Den goda tiden är förbi. Vi har politiker som kan föga och har noll förmåga att se längre fram, resonera om – så innan de spenderar skattepengarna. De ser inte ”the big picture”. Politikerna sysslar med att dividera antalet jämlika veckor om de späda barnens vård som föräldrarna kan klara själva.

IMG_0048

Men Gubben och jag levde en stund lyxliv under veckan. Dottern med make, hund att inte förglömma, bjöd oss eftermiddagste på Häringe slott. I en miljö som berättar om svunna tider, lite om nutiden också med sitt oväntade urval av tavlor, satt vi och drack champagne, åt små snittar och bakverk och jag kände mig som Hertiginnan av Bedford som ”uppfann” eftermiddagsteet och gjorde det till en vana.

IMG_4592

Hundbild: Marie

Spegling är inte en hund utan något annat. Gissa vad!