Grodor, huggormar, svanar, myror, råbock, nya spår efter bävern, annalkande grönska, blommor … det var vår i skogen. Att se så mycket liv i ”vår” skog idag, min sambos Dicks dödsdag 7 år sedan, var som en hyllning till honom. Han hade säkert krupit på marken och förevigar någonting med sin kamera.
Jag gick till klippan med vid utsikt mot vatten och skog, där vi hade firat hans födelsedag med skumpa och matsäck varje år tills han inte orkade gå upp dit. Då satt vi med utsikt till klippan i stället. Sist blev det balkongen. Så avancerar demens. Det tar bort fler och fler bitar av livet tills det är bara ett skal kvar av personen.
Jag sörjer inte nu, även om frågan varför just han kommer ibland. Jag sörjde mest i början av den sju år långa demensresan. Det var svårt att acceptera. Han hade levt så hälsosamt, som enligt regelboken för långt friskt liv. Men det hjälpte inte. Vi förlorade vårt goda liv tillsammans. Han i demens och jag som en vårdare i stället partner. Vi båda led förluster på olika sätt.
Demens är skräcken för hälsovården, sjukvården och politiker. För, det kostar. Våden av dementa är inte precis prioriterad. Staten förväntar sig att anhöriga fixar det billigt på sidan av sina liv. Vi lever längre och hinner flera faser av livet. Alla av dessa är inte så goda.
Idag tittade jag på några av hans bilder, de små motiven vi går förbi och kanske inte ens märker. Vattnet som har många nyanser, inte bara en blågrå massa. Jag minns hans oändliga tålamod, en egenskap jag har väldigt lite av. Det var därför han blev den bästa av oss två i naturfoto.
Har du också förlorat någon och har en speciell plats att gå till? Nej jag menar inte graven, den har inga minnen om ett liv tillsammans.
Bilderna är från Dick. Söker du på ordmolnet på ”demens” har du mer av min erfarenhet som anhörig.
Det är tio år sedan det förra kriget mellan Gaza och Israel.
Då la jag ut namn på barn som dog, från båda sidorna. Jag fick hot per mejl. Hotet gällde de palestinska namnen, inte de få israeler. Jag sket i det. Sedan åkte jag till Tanzania, utan Internetkoppling och även utan lust att skriva något. En vandring är helst Internetfri. Några i USA fortsatte då att lägga ut de döda barnens namn. Men de blev för många att leta reda på till sist. Vid ca 500 slutade de.
Idag är det fullskaligt krig som även läcker till Libanon och Iran. Gaza är i ruiner. Beirut på god väg.
Efter kriget tio år sedan hade Gaza krav eller önskemål för att hålla vapenvila. Fylldes de? Vet ej, ser inte ut så. Såg vi ändå en liten upptining i relationer mellan Israel och några arabländer? Jared Kushner, Trumps sändebud, minns ni honom? Visst, det handlade bakom allt om pengar men finns det något idag som inte heter dollar?
Denna gång började Hamas med en oväntad överraskningsanfall 7 oktober 2023, dödade ca 1200 och tog till fånga 250, även barn. (Inte en exakt siffra.) De måste ha förberett sig i åratals, kanske sedan förra kriget. Begrep de inte sitt kommande underläge?
Den israeliska offensiven efter Hamas attack är en av de dödligaste och mest destruktiva sedan andra världskriget, sägs från FN:s sida. Hela stadsdelar är utplånade. Vägar, sjukhus, och kritisk infrastruktur ligger i ruiner. FN säger att Gazas återhämtning kan ta hundratals år.
Ca 43,000 palestinier har dödats i Gaza, siffror upp till 186 000 cirkulerar. Det är svårt att räkna personer i rasmassorna eller de som dött i brist på vård. Ca 690 israeliska soldater har dött. Inga siffror är säkra. Däröver finns det i Palestina skadade, barn som mist sina ben för att ta ett ex. av tragedin.
Nu är de barn som 2014 var 8 – 10 år vuxna. De har ett krigsminne från 2014 och en ny igen, ifall de överlever. Litar de på Israel och Världen? Absolut inte. De söker snarare stark ledning. Så fungerar psykologin. Jag tror att många av dem är med Hamas i strider, kanske just i anfallet mot Israel. Precis som Israel aldrig kommer ur andra Världskrigets fasor kommer Gazaborna för alltid betrakta Israel och även Väst som fiender. Palestinier känner sig övergivna även av de andra muslimska länderna. Hamas hyllades av arabländer medan de fördömdes av väst. Det finns fler i Sverige som också hyllar Hamas. Hyllningar gör inget i praktiken när allt är i ruiner.
Israel i sin sida förväntar sig USA s orubbliga stöd.. Att Väst känner skuld och står på deras sida. Att klandra på judar är ett brott större än allt annat.
Någon politiker till och med föreslår att nytt svenskt medborgarskap skall innehålla erkännandet av Israel och judisk-kristna värderingar.. Vilka andra Regeringar och länder ska vi vanliga människor erkänna för medborgarskap? Och, judar har lite annan uppfattning om vissa delar av den kristna tron än vi har lärt oss i vår kyrka. De erkänner inte Jesus som Messias för att ta den största skillnaden. (Se PS nedan om förslaget.) Demokrati och yttrandefrihet är liksom valfritt för dem som vill rätta till våra uppfattningar. Att en politiker föreslår åsiktskontroll är anmärkningsvärt men inte oväntat. Folk, rätta er i leden!
Alla i Gaza är terrorister i Israels ögon. Det är inte att vända andra kinden till utan öga mot öga… Det här tar aldrig slut. Inte innan palestinier har körts ut till havet. När inget annat än ruiner finns i Gaza. Finns det andra val? I alla fall måste både Benjamin Netanyahu och Hamas kvarvarande ledare bort, att börja med. De är inte trovärdiga. Men, Hamas är folket idag. Vem kan säga annat. Gisslan skall hem till Israel, döda eller levande, det är en nyckelfråga. Om man nu ens vet vart alla befinner sig. De andra arabländerna måste förbarma sig över palestinier och ge dem skydd och vård. Att bistå de stridande med vapen gör inte annat än förlänger plågan.
Ingen borde förse parterna med nya vapen och komponenter. Ingen.
Den där suddiga moraliska gränsen att hämnas är överskriden länge sedan. Kan vi säga till Israel att det är nog nu? Kan de som stöder Hamas förstå att det var uselt val och inte göra om det? Vad fanns det att välja på en landremsa som lever av andra länders välgörenhet, reglerad av Israel, trångbodda bakom en mur?
Skall vi bygga upp Gaza igen? Försörja dem åter? Vänta på nästa krig mellan Israel och palestinier? Varför då? För att vi är så goda? En bra fråga men inga svar. Tiden går inte att backa tillbaka hur usla än konsekvenserna blev.
Kanske borde vi sluta känna skuld för Andra Världskriget? Det kan vi inte lappa ihop hur än vi ömmar för Israel.
PS. ”Människor som hetsar till våld och hotar den judiska minoriteten ska lagföras och i de fall de saknar svenskt medborgarskap utvisas utan pardon. För att ens få ett svenskt medborgarskap bör det, precis som i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt, krävas att den som önskar bli svensk medborgare också erkänner statens Israels rätt att existera och därtill har för avsikt att ta till sig de judiskt-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på…” 26/10-2024
Memorial Day är en amerikansk nationell helgdag som högtidlighålls den sista måndagen i maj varje år. Dagen uppmärksammar de personer i USA:s väpnade styrkor som stupat i krig för landet. Idag, på Memorial Day skriver Christopher Chantrill om de döda i alla stora krig. De som dog för ingenting. Det finns många till krig vilka borde ha undvikits men läs nu om dessa vilka utplånat miljoner människor, just för ingenting. Trots dessa miljoner döda fortsätter människan att kriga, oftast för ingenting och det uppmuntras av både Stater som vapentillverkare, ideologier och rovgirighet. Alldeles nyss gladdes vi svenskar åt att slänga neutraliteten i soporna och i stället ingå i en militärallians.
Människan är ett sorgligt djur.
Läs Chistopher Chantrill på American Thinker:
On Memorial Day, Remember Those Who Died for Nothing.
“Monday May 27, 2024 is Memorial Day, when we remember the soldiers that gave their lives in America’s wars. But it is well to remember that, despite the skepticism of Wikipedia, Memorial Day began as Decoration Day, organized by the women of the South to decorate the graves of the soldiers killed in the failed war of secession. “…
Läs vidare på https://www.americanthinker.com/
På den svenska Veterandagen onsdag 29 maj hyllar Sverige sina veteraner och hedrar minnet av de som betalat det högsta priset i arbetet för fred i olika krishärdar runt om i världen. Under årets högtidlighållande genomför Försvarsmakten ett särskilt uppmärksammande av de veteraner som tjänstgjorde på Balkan under åren 1991-2000. Firandet sker på Sjöhistoriska museet i Stockholm.
Jag har en bekant vars make dog i höstas efter en lång sjukdom. Han bodde hemma fram till döden. Hans fru var sliten. Hon började gråta om jag frågade hur hon mådde och sedan kom en lång förklaring över makens mående. Hon fanns liksom inte. Det var alldeles för tungt för henne att ta hand om sin sjuka make.
Jag försökte få henne att ringa till Kommunen och fråga efter avlösning. De hade hemtjänst någon timme i slutet.
Träffade henne av en slump någon dag sedan. Hon ropade glatt god dag. Hon nästan sprang med sin rollator. Hon skulle köpa en ny handväska. Hade jag varit i den nya affären? Hon som såg döende ut omkring hösten var nu en fräsch glad gamling. Hon undrade lite fint om det var fult att sluta sörja makens död så fort. Absolut inte, sa jag. Att minnas den döde räcker väl och att komma ihåg speciella dagar.
Hon rullade glatt vidare. Jag kände mig glad för hennes del. Alltför många gamla äter piller för att orka leva. Alltför många sliter hårt för att ge sina sjuka anhöriga anständig tillvaro i livets slut.
Då klickade det till. Jag hade inte varit på ”vår plats” när min sambos dödsdag passerade. Nu, sex år efter hans död missade jag helt enkelt den dagen som inföll en vecka sedan. Jag kände mig skamsen. Vad gjorde jag den dagen som var viktigare? Inget. Jag hade valt redan i början att inte åka till minneslunden på en annan ort utan jag valde en ”minnesplats”, en hög klippa, där vi firade hans födelsedag, satt ofta med picknick och såg ner till en dal med en sjö och ibland livligt fågelliv eller vinterns is och tysthet. En plats som han sa var vår plats. Jag passerar den då och då under mina rundor i skogen och då tänker jag på honom och det goda livet vi hade. De sju svåra åren med sjukdom sitter lite fast, men de plågar mig inte längre.
Hur länge skall man sörja? Helst en kort tid. Jag tror inte på årslånga sorger. Sorg har sin tid och plats. Men sedan skall vi bevara de goda stunderna och bara acceptera att livet blev så, inte alltid som vi önskade. Själv sörjde jag mest i början när jag insåg att vårt liv hade tagits över av snabbt utvecklad demens och det fanns inget att göra åt det. Bara hålla ut och göra det bästa av tiden.
Nu tittar jag på bilder från vår Tour du Mt Blanc och minns hur jag nog överskattade hans 77 år gamla ork och styrka för den vandringen. Den turen var min idé. Det går mycket upp och ner. Så till sist hade jag det mesta av hans packning medan han beundrades på leden på grund av sin ålder. Det var en fin tur!
PS. Mer än 20 procent av svenskarna över 65 år tar antidepressiva mediciner, rapporterar Sydsvenskan. Det är en ökning från 19 procent i fjol och 15 procent 2006.
Bild överst: Dick på Col de la Seigne 2516 m på Tour du Mt Blanc 2007, nederst en italiensk åsna får en smörgås.
