Mat och gamla i äldreboenden är en svår kombination.

Utvalda

Vill du ha hans mat, frågade vårdbiträdet när jag satt som ”dödsvakt” för min sambo i ett demensboende (2018). Du får betala för maten ändå. Jag hade levt på kaffe den dagen så jag tackade.
Maten var en nu torr fläskkotlett, tre hela potatisar, kanske en halv deciliter gröna ärtor och en liten klick brunt sås. Inte någonting som väckte matlust ens hos hungriga mig.

Hur kunde den maten bli bättre? Inte kotletter. De blir snart torra och är svåra att skära. Bättre med fläskfilé i tunna skivor med sås. Prisskillnad är försumbar. Potatisen som står ett tag har liksom nytt skinn, svårt att forcera. Potatismos med smör i är bättre. Hur kan de gamla kanske med skakiga händer fånga ärtorna när de rullar runt på tallriken? Ärtpuré bör det vara men gärna med några hela ärtor så man ser vad de är.
Drickat helst i plastglas med lock och sugrör för de mest skakiga, inte hala glas.
Nej, jag är inte matexpert men förståndet säger ju att mat bör vara lätt att äta och få fatt på tallriken.

När jag jobbade extra i ett boende började jag och en matintresserad arbetskamrat laga mat på helgerna på vår avdelning. Fisk ena dagen, kött den andra. Nybakad kaka till kaffet. Maten åts då upp till sista smulan. Vi fick hålla på i två helger, sedan var det slut. Matkostnaden var för hög. Helgens mat blev igen en knappt igenkännlig massa i lådor som skulle värmas i ugn en timme.Det är nog där det sitter. Pengar.

Det sägs att maten är god i fängelserna och de intagna får sina önskemål om speciell mat tillgodosedda. P4 Malmöhus har tittat på hur många av internerna på landets häkten och fängelser som får specialkost. Det visar sig att över hälften av de intagna äter anpassad mat. Var fjärde anger religiösa skäl och ungefär lika många uppges ha medicinska skäl.

Kanske bör fängelsematen komma till äldreboendena och den färdiglagade uppvärmda till fängelser? Som man bäddar…

Men matexperterna bör också inse att om du är gammal, dement och kanske har andra sjukdomar är matlusten väldigt liten i många fall. Nog skulle flera gamla behöva personligt anpassad mat. Lite men gott. Som dietisten sa när jag äntligen fick besök av henne för min sambos skull: mat 8 gånger om dagen men i storlek litet mellanmål.
Dietisten sa även: För den svårt sjuke är maten också frågan om viljan och orken att fortsätta leva eller inte. Vad tror du om din sambo?
Märkligt, men just det tog bort min mat oro och situationen blev till och med bättre för honom. Tills han flyttade till demensboende. Fast då satt döden vid dörren redan i vänteläge och morfin sattes in omgående. Ni har väl hört om morfindöden?

Mat är inte enkelt men bättre om det är anpassad till den som ska äta, serveras fräsch och oftare och kanske påminner om den mat som var på tallriken under bättre tider. Men det är frågan om pengar och hur vi ser på de gamla i behov av hjälp. Kostnad eller respekt.

För tredje gången har Livsmedelsverket kartlagt matsvinnet inom äldreomsorgen. 60 av landets 290 kommuner har rapporterat in data från 2022 års matsvinnsmätningar. I genomsnitt slängs cirka 108 gram per ätande vid lunchen – det vill säga uppemot en tredjedel av måltiden. Detta är, förutom ett stort resursslöseri, en riskfaktor för undernäring.
Att den äldre fått vara delaktig i beslut kring måltiden och att måltidsmiljön är trivsam är faktorer som påverkar måltidsupplevelsen positivt.
– Måltider som utgår från individens önskemål och behov, där det finns en flexibilitet kring vad den äldre vill äta och när, har visat sig kunna bidra till både nöjdare matgäster, att mer mat äts upp och därmed minskat matsvinn, säger Emelie Eriksson. Livsmedelsverkets Kompetenscentrum för måltider i vård, skola och omsorg.

Klippt från Livsmedelsverkets hemsida.

Jag tvivlar på att det händer något. Det finns inte personal och pengar för att anpassa maten bättre. Jag tror dock att undantag finns. Någon?


Dags att börja laga middag. Idag blir det gnocchi med sås av salsiccia, svamp, tomater och lök. Kanske inte riktigt mat från gamla tider. Efterrätt? Nej, det blir bara ost och frukt.

Översta bilden: Eftermiddagste på mors dag hemma hos mig..


https://www.hant.se/nyheter/har-styr-de-intagna-menyn-pa-anstalten/7802461

Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Utvalda

Ungefär 14 kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.

Höst och livets förändringar.

Utvalda

Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…

Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.

På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.

Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.

Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.

Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.

Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?

Behov av trädgårdsmästare i himlen?

Min nu döde sambo Dick var född på samma dag som Carl von Linné och båda hade växter och blommor som yrke. De var också förälskade i den svenska fjällen. Dick kunde de växter Linné hade katalogiserat. Dick utbildade sig till trädgårdsmästare i Tyskland och blev känd inom biodynamisk odling. Nej, han var inte rabiat med det men bekämpade det ovälkomna med naturliga metoder hellre än gifter.

Han hade ett fotointresse sedan ungdomen. Vid 62 år köpte han en större fotoutrustning och blev en naturfotograf med olika publiceringar och utställningar. I 75 års ålder började han stå bakom i stället framför kameran, som modell och statist. Han spelade även i några TV uppsättningar, musikvideos och reklamfilmer. Dick tyckte det var helt enkelt roligt. Han var väldigt social, träffade gärna nytt folk men han kände sig som lite för fin när limousinen hämtade honom till releasepartyn.

Från Opeth: Porcelain Heart

Han var en god människa. En som aldrig gjorde folk illa. Som räckte ut handen när det behövdes. Som stod ut med mig. Som sa jag var hans livs kärlek. Jag trodde att han överdrev, men vem vill inte vara den stora kärleken.

Sedan slog demens sönder vårt så väl nöjsamma liv. Vi hade känt varandra i 16 år, bott ihop 5 när han insjuknade i någonting ingen begrep sig på och blev drabbad av demens.

Vaskulär demens kan komma hastigt, som en stroke och kan vara svår att upptäcka att börja med. Vissa blir sämre snabbt, vissa efter längre tid. Det är som trappsteg neråt med regelbundenhet som leder till total handikapp. Det sista året var en mörk tid.

Demens tog död på hans konstnärliga anda och kärleken till det som blommar. Han varken vattnade blommorna hemma eller tog kameran i sin hand.

Efter nära 7 år hemma flyttade han till ett demensboende och dog inom tre veckor. Så kallad morfindöd. Det är nu tre år sedan.

Trots att döden var någorlunda väntad i snar framtid var det ändå oväntad. Och något jag inte ville ta itu med just då, men döden väljer inte en passande dag. Efter hans flytt till boendet skulle jag till USA och påbörja min PCT vandring, något jag hade planerat att göra långt innan. Jag hann med att träffa de närmaste över kaffe. Se honom sista gången i bårhuset. Kasta ihop mina saker och flyga iväg från sorg.

Den första månaden blev en sorrow walk. Det var som om han var med mig och vi båda höll på att törsta ihjäl i ökenlandskapet. Ja kände oerhörd ångest över att jag hade lämnat honom i ett boende i stället att låta honom dö hemma.

Men jag visste ju inte att döden satt vid dörren. Jag ville inte inse det.

Jag försöker se förbi de sju åren jag var hans vårdare och han min patient, inte min partner. Jag minns honom som han var innan, en glad, nyfiken, vänlig, stabil, helt enkelt en god person. Jag ser på gamla bilder tagna under våra vandringar, fotoresor, i närmiljön. Ibland har jag besökt några av våra favoritställen men de har helt förlorat glansen.

Det är inte samma utan honom.

Än idag kan jag rycka till här hemma och en sekund undrar jag vad han gör men den tanken försvinner lika fort. En vän som tror att de döda kan vara kvar liksom mellan jorden och himlen föreslog en shaman eller någon som kunde prata med andar och få den döde att flytta till ljuset.

Det finns behov av trädgårdsmästare och av fotograf även där uppe.

Jag avstod. Jag tror inte på liv efter detta. Det är klart att Dick skulle hamna till himlen – om sådant skulle finnas vilket jag betvivlar – för, jag har aldrig träffat en människa som han, god i tanke och gärning. Jag behåller gärna den förbiflimrande känslan om hans närvaro.

Dick dog på International Day of Human Space Flight. Den tolfte april 1961 blev den ryske Gagarin den förste människan att lämna planeten Jorden och resa runt den i sin rymdkapsel Vostok. Dick tyckte det och månlandningen var några av de stora historiska händelserna. Han kunde namnen de synliga stjärnbilderna. Han visste dagarna då något hände i himlavalvet som supermånar eller någon komet passerade Jorden.

Idag finns planer och drömmen om att flytta till Mars. Kanske finns där en dag resterna av mänskligheten som så ihärdigt föredrar krig före fred, överbefolkar vår lilla planet och suger ut sista utnyttjbara resursen.

Kanske trädgårdsmästare är då ett dött yrke när allt är artificiellt och manipulerat?

Ta vara på tiden. Fyll livet med någonting bra. Du har bara den här stunden, kanske den nästa. Vi har inga garantier i livet. Oavsett hur exemplariskt och välplanerat vi lever kan det oväntade kullkasta livet. Jag tror att vi tackar för lite, är glada över varandra för sällan och uppskattar inte de goda dagarna, precis som om de vore normala, aldrig föränderliga till något helt annat.

Vatten var hans favoritmotiv. Harsyra fanns alltid på Dicks födelsedagstårta. Mera om Dick hittar du under ordet demens på ordmolnet på sida hem.