Hur länge skall man sörja?

Jag har en bekant vars make dog i höstas efter en lång sjukdom. Han bodde hemma fram till döden. Hans fru var sliten. Hon började gråta om jag frågade hur hon mådde och sedan kom en lång förklaring över makens mående. Hon fanns liksom inte. Det var alldeles för tungt för henne att ta hand om sin sjuka make.

Jag försökte få henne att ringa till Kommunen och fråga efter avlösning. De hade hemtjänst någon timme i slutet.

Träffade henne av en slump någon dag sedan. Hon ropade glatt god dag. Hon nästan sprang med sin rollator. Hon skulle köpa en ny handväska. Hade jag varit i den nya affären? Hon som såg döende ut omkring hösten var nu en fräsch glad gamling. Hon undrade lite fint om det var fult att sluta sörja makens död så fort. Absolut inte, sa jag. Att minnas den döde räcker väl och att komma ihåg speciella dagar.

Hon rullade glatt vidare. Jag kände mig glad för hennes del. Alltför många gamla äter piller för att orka leva. Alltför många sliter hårt för att ge sina sjuka anhöriga anständig tillvaro i livets slut.

Då klickade det till. Jag hade inte varit på ”vår plats” när min sambos dödsdag passerade. Nu, sex år efter hans död missade jag helt enkelt den dagen som inföll en vecka sedan. Jag kände mig skamsen. Vad gjorde jag den dagen som var viktigare? Inget. Jag hade valt redan i början att inte åka till minneslunden på en annan ort utan jag valde en ”minnesplats”, en hög klippa, där vi firade hans födelsedag, satt ofta med picknick och såg ner till en dal med en sjö och ibland livligt fågelliv eller vinterns is och tysthet. En plats som han sa var vår plats. Jag passerar den då och då under mina rundor i skogen och då tänker jag på honom och det goda livet vi hade. De sju svåra åren med sjukdom sitter lite fast, men de plågar mig inte längre.

Hur länge skall man sörja? Helst en kort tid. Jag tror inte på årslånga sorger. Sorg har sin tid och plats. Men sedan skall vi bevara de goda stunderna och bara acceptera att livet blev så, inte alltid som vi önskade. Själv sörjde jag mest i början när jag insåg att vårt liv hade tagits över av snabbt utvecklad demens och det fanns inget att göra åt det. Bara hålla ut och göra det bästa av tiden.

Nu tittar jag på bilder från vår Tour du Mt Blanc och minns hur jag nog överskattade hans 77 år gamla ork och styrka för den vandringen. Den turen var min idé. Det går mycket upp och ner. Så till sist hade jag det mesta av hans packning medan han beundrades på leden på grund av sin ålder. Det var en fin tur!

PS. Mer än 20 procent av svenskarna över 65 år tar antidepressiva mediciner, rapporterar Sydsvenskan. Det är en ökning från 19 procent i fjol och 15 procent 2006.

Bild överst: Dick på Col de la Seigne 2516 m på Tour du Mt Blanc 2007, nederst en italiensk åsna får en smörgås.

Om demens och pumpor.

Min tidigare sambo (död 2018) ville gärna ha en Halloween pumpa. Även när hans minne var borta och förmågan att ta hand om någonting pekade han på pumporna på torget och ville ha en.

Pumpan skulle ha ett vänligt ansikte, inte någon monstertyp. Varje kväll frågade han om pumpan hade fått ett ljus? Så tände han ett värmeljus i pumpan och var glad. När han inte längre kunde säga så många ord tog jag över och frågade: skall pumpan ha ett ljus? Så tände vi ljuset och han var glad som ett barn.

Vi gick en promenad på villaområdet bakom oss och nog fanns det en och annan pumpa. Det sista året orkade han inte gå så mycket. Han fick nöja sig med vår pumpa på balkongen.

Kanske påminde pumpan honom om de många åren som trädgårdsmästare? Nog hade han fotograferat pumpor till reklam. Och om mina barnbarn kom under höstlovet hade vi förstås en pumpa. Sedan blev han sjuk med något ingen begrep sig på och ovan det dement. Jag försökte ha kvar de små saker han hade funnit glädje av, som en Halloweenpumpa, julgran och promenader i naturen. I slutet blev det en park nära oss och sedan bara hemma med fönster att titta ut.

Hur fungerar den dementa hjärnan? Minnet blir trögare med åldern även om ingen sjukdom drabbar oss. Tänk efter, hur mycket har du lagrat i din hjärna om du är över 80? Inte konstigt om det faller bort ett fågelnamn, avlägsen släkting eller vad var det som hände 35 år sedan när…

Vad är vad kan vara svårt att skilja åt. Nog vore det bra med en snabb hemmatest. Men, vad gör man sedan om det visar demens? Bra fråga. Jag tror det vore bara skrämmande. Den där lögnen att man kan leva som vanligt även med demens är en påhitt från folk som inte har tagit hand om en dement person. Även om du lever som en hälsoexpert hela ditt liv kan du drabbas. Ingenting är så säkert som osäkerhet.

Ta vara på dagen nu. Om morgondagen vet vi inget.

Överst min årets pumpa, mitten Tommys och nederst Lindas.

Mat och gamla i äldreboenden är en svår kombination.

Vill du ha hans mat, frågade vårdbiträdet när jag satt som ”dödsvakt” för min sambo i ett demensboende (2018). Du får betala för maten ändå. Jag hade levt på kaffe den dagen så jag tackade.
Maten var en nu torr fläskkotlett, tre hela potatisar, kanske en halv deciliter gröna ärtor och en liten klick brunt sås. Inte någonting som väckte matlust ens hos hungriga mig.

Hur kunde den maten bli bättre? Inte kotletter. De blir snart torra och är svåra att skära. Bättre med fläskfilé i tunna skivor med sås. Prisskillnad är försumbar. Potatisen som står ett tag har liksom nytt skinn, svårt att forcera. Potatismos med smör i är bättre. Hur kan de gamla kanske med skakiga händer fånga ärtorna när de rullar runt på tallriken? Ärtpuré bör det vara men gärna med några hela ärtor så man ser vad de är.
Drickat helst i plastglas med lock och sugrör för de mest skakiga, inte hala glas.
Nej, jag är inte matexpert men förståndet säger ju att mat bör vara lätt att äta och få fatt på tallriken.

När jag jobbade extra i ett boende började jag och en matintresserad arbetskamrat laga mat på helgerna på vår avdelning. Fisk ena dagen, kött den andra. Nybakad kaka till kaffet. Maten åts då upp till sista smulan. Vi fick hålla på i två helger, sedan var det slut. Matkostnaden var för hög. Helgens mat blev igen en knappt igenkännlig massa i lådor som skulle värmas i ugn en timme.Det är nog där det sitter. Pengar.

Det sägs att maten är god i fängelserna och de intagna får sina önskemål om speciell mat tillgodosedda. P4 Malmöhus har tittat på hur många av internerna på landets häkten och fängelser som får specialkost. Det visar sig att över hälften av de intagna äter anpassad mat. Var fjärde anger religiösa skäl och ungefär lika många uppges ha medicinska skäl.

Kanske bör fängelsematen komma till äldreboendena och den färdiglagade uppvärmda till fängelser? Som man bäddar…

Men matexperterna bör också inse att om du är gammal, dement och kanske har andra sjukdomar är matlusten väldigt liten i många fall. Nog skulle flera gamla behöva personligt anpassad mat. Lite men gott. Som dietisten sa när jag äntligen fick besök av henne för min sambos skull: mat 8 gånger om dagen men i storlek litet mellanmål.
Dietisten sa även: För den svårt sjuke är maten också frågan om viljan och orken att fortsätta leva eller inte. Vad tror du om din sambo?
Märkligt, men just det tog bort min mat oro och situationen blev till och med bättre för honom. Tills han flyttade till demensboende. Fast då satt döden vid dörren redan i vänteläge och morfin sattes in omgående.

Ni har väl hört om morfindöden?

Mat är inte enkelt men bättre om det är anpassad till den som ska äta, serveras fräsch och oftare och kanske påminner om den mat som var på tallriken under bättre tider. Men det är frågan om pengar och hur vi ser på de gamla i behov av hjälp. Kostnad eller respekt.

För tredje gången har Livsmedelsverket kartlagt matsvinnet inom äldreomsorgen. 60 av landets 290 kommuner har rapporterat in data från 2022 års matsvinnsmätningar. I genomsnitt slängs cirka 108 gram per ätande vid lunchen – det vill säga uppemot en tredjedel av måltiden. Detta är, förutom ett stort resursslöseri, en riskfaktor för undernäring.
Att den äldre fått vara delaktig i beslut kring måltiden och att måltidsmiljön är trivsam är faktorer som påverkar måltidsupplevelsen positivt.
– Måltider som utgår från individens önskemål och behov, där det finns en flexibilitet kring vad den äldre vill äta och när, har visat sig kunna bidra till både nöjdare matgäster, att mer mat äts upp och därmed minskat matsvinn, säger Emelie Eriksson. Livsmedelsverkets Kompetenscentrum för måltider i vård, skola och omsorg.

Klippt från Livsmedelsverkets hemsida.

Jag tvivlar på att det händer något. Det finns inte personal och pengar för att anpassa maten bättre. Jag tror dock att undantag finns. Någon?


Dags att börja laga middag. Idag blir det gnocchi med sås av salsiccia, svamp, tomater och lök. Kanske inte riktigt mat från gamla tider. Efterrätt? Nej, det blir bara ost och frukt.

Översta bilden: Eftermiddagste på mors dag hemma hos mig..


https://www.hant.se/nyheter/har-styr-de-intagna-menyn-pa-anstalten/7802461

Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Ungefär 14 kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.