Identitet och arbete

Vad är det som ger vår identitet? Hur byggs det upp och av vilka bitar? Vad väljer vi till och vad väljer vi bort? När man pratar med andra är arbetet en stor del av samtalsämnen. Men vem finns där bakom? Kan arbetet äta upp vårt liv, vara vårt enda uttryck så vi blir en urholkad varelse, med yttre kännetecknen?

Vem är du? Om du beskriver dig vad innehåller beskrivningen? Vad är din identitet? Ditt yrke? Vad är min? Mormor just nu, men vad mer? Vilka är vi – i verkligheten? Hur får vi vår identitet?  Hur påverkar vi barnen till det vad de utvecklas sakteligen till, från livets ömtåliga start tills de lämnar boet? Vilka val har vi mellan barn, drömmar och arbete?

Jag minns en tragisk händelse från förlossningen.  Paniken hade tagit över förlossningsrummet. Den födande kvinnan skrek att hon inte hade tid att vara där. Hon ville att läkaren skulle få förlossningen att avstanna. Var hon rädd? Nej, det såg inte så ut. Hon pratade i sin mobil. Hon hade datorn på knäet. Hon hade affärer att sköta. Hon släppte inte mobilen och efter förlossningen höll hon inte barnet som de nyblivna mammorna brukar göra. Ni vet, som om man aldrig skulle vilja släppa barnet. Hon steg upp omgående för att gå till arbetet och lovade att hämta barnet senare. Hon var inte psykiskt sjuk, hon ledde ett företag. I hennes planering kom barn exakt på den dagen då hon lämnat en lucka i kalendern.

Hon var i kris, men krisen innefattade inte barnet utan hennes identitet. Hon hade, kanske, förlorat en större affär och det kunde hon inte stå ut med. Hon var ett med sitt arbete, där fanns inga nyanser. Hon ville inte ha identitet som mor, inte idag, men kanske den dagen hon vikt för händelsen.

Hur blev detta barns identitet? Blev barnet en som inte finns, osynlig som Det Osynliga Barnet i Mumindalen? Vad blir det av barn som blir övergivna utan förankring redan i moderlivet?

Kvinnliga frontfigurer har tron att man måste klara av allt och samtidigt. Barn får inte hindra yrkeslivet, inte ens ett tag. Män är idealet samtidigt som de är alltings skuld. Regeringen har samma tongångar. Kvinnor kan! Arbete med självförverkligande står högt på agendan. Jämlikhet är honnörsord. Är vi ersättliga som mor och far? Är vi oersättliga i arbetet? Är arbetet den viktigaste existensen vi har? Ibland kan man tro så när orden arbete och arbetslinje ständigt haglar över oss från politikernas mun. Men vi är ersättliga på vårt arbete. Någon annan kan ta över när det behövs. Oavsett om vissa människor lyser klarare på arbetets himmel går världen inte under när deras gärning avbryts eller slocknar.

Ett arbete håller inte oss i handen vid behov. Våra barn är inte utbytbara, arbete är det. I stället att dividera om hur många månader vardera föräldern kan vara föräldraledig från sitt arbete och hur många kronor detta kostar på i kommande pension borde vi prata mer om barns behov.  Det är också ett arbete att ta hand om barnen – ja, när andra utför det.

Även jag har låtit arbetet överskugga livet med barnen. Ibland hade man inget val som ensam mor som behövde öka inkomsten och överambitiös socialarbetare med tron att man hade skyldighet och kunde lösa alla problem.

Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder. Detta bekräftas bland annat av den framstående anknytningsforskaren John Bowlby. Studier från Barnombudsmannen har dock visat att så många som 30 procent av alla barn i Sverige har en otrygg anknytning till sina föräldrar… Förra året var nästan hälften av alla ettåringar inskrivna på förskola = daghem..

Bryr vi om våra barn?

 

Sommarföljetongerna är här

Sommaren är här med de återkommande sommarföljetongerna. Alla har sina egna som upprepar sig varje sommar. Det kan vara en utflykt, släktbesök eller semesterresa vilket bara måste bli till, varje sommar. Sedan har vi de allmänna sommarföljetongerna som medierna driver, vilka upprepas, klagas över, skrivs om och sedan faller de i glömska tills nästa sommar kommer.

Det brukar börja med krisen i vården. Det fattas sjuksköterskor. Ja, det sitter inte en massa sjuksköterskor hemma som rullar tummarna och bara väntar på sommarens arbete, de enda arbetslösa att ta på är pensionärer och de som än utbildar sig. På min tid inom Landstinget slog man igen allt som gick i juli eller trappade ner verksamheten, de flesta hade då semester i tre – fyra veckor och sedan flöt arbetet hyggligt resten av året. Ja, det var alltid några avvikare som hade semester annan tid, jag tog nästan alltid ut det i augusti men då arbetade jag för flera i juli. En gång täckte jag 7 kuratorer. Men så småningom förändrades detta smarta ”bara akuta och nödvändiga fall under fyra veckor i juli” system  med följande kaos.

Sedan följer vargen som har rivit får någonstans. Vi vaktar inte längre fåren. Vargen är den mest ifrågasatta varelsen i Sverige, värre än allt ont du kan räkna upp. Vi har fjärmat oss så från naturen att vi inte anpassar livet enligt det, utan naturen får anpassa sig till oss. Vargen vägrar. En av mitt livs toppupplevelser var en varg som skällde vid tältet. Vi hade valt hans plats. Det var magiskt – men jag har inga får.

Att vädret vägrar bära sig som vi vill är grinigt. Att klimatet spökar, det bryr vi oss inte om. Det är ju sommar och då vill vi ha värme! Strunt i grader och global uppvärmning – om det nu finns. Klimatfrågan är tämligen död och miljöfrågan med. Den allvarliga förstörelsen vi ägnar oss åt diskuteras aldrig. Har någon sagt ordet miljö angående Syrien eller andra krig?  Nä, men bevare oss om vi inte återvinner mjölkpaketen! Vi kan lugnt vänta på syndafloden. Den har redan drabbat Kanada, Indien, Nya Zeeland, ja, onödigt att räkna länder, det kommer hela tiden flera nya platser där floden tar mark, egendom och liv eller torkan gör försörjningen omöjlig. Snart kommer eldsvådorna, det brukar bli så i sommarvärmen, inte bara bilbränder och blixtnedslag utan bränder orsakad av en cigarett eller grill, slarvmajornas eldar vilka trivs i den torra, varma luften. I USA är det åter värmerekord efter tornadorekord efter andra väderrekord. Obama har hållit ett tal om klimatet men tal räcker inte. Lät lite som avledningsmanöver efter avlyssningsläckan Snowdon eller andra bekymmer han för närvarande har.

Snart kommer de utländska bärplockarna och en och annan plantsättare också. Min son och hans kompis började sitt arbetsliv med plantsättning och de tjänade ihop en begagnad moped var, en stor glädje för en som nys fyllt 15. Inget för svenska skolungdomar idag? Märkligt att svenska arbetslösa inte kan plocka bär eller sätta plant utan folk från fjärran länder luras hit och få sina liv skuldsatta i stället stora vinster. Den här fusk- branschen borde bara avskaffas. Vill vi inte plocka våra bär får de ruttna. En höst försörjde jag, nästan, min familj på bärplockning. Vi var bara lokalfolk som plockade på den tiden. Många familjer var ute under helgerna och drygade sina inkomster. Är folk idag för lata eller för välmående? Nu har jag ingen bra bärskog i närheten så det blir bara några bär till blåbärspajer.

Flytvästarna är en annan segdragen återkommande  sommarhistoria. Varje år dör 17 som kanske kunde ha räddats med flytväst. Den enda seglingen jag har gjort var till Helsingfors, om man borträknar en liten seglats vid Teneriffa då jag trodde mig dö av sjösjuka och klev i land så fort det gick. På Ålands hav kunde man se barn springande på däck utan flytväst, fulla grabbar utan flytväst men med ölburk i handen, knappast någon flythjälp när man trillar i och föräldrar med vinglas medan barnen sprang runt på lyxbåten, sa jag utan flytväst. Men lagar hjälper aldrig folk som anser sig veta bäst och lagar som är omöjliga att bevaka och döma folk för fyller ingen funktion. Det är nog med flytvästar som med bilbälten, vissa tror sig aldrig råka ut för en olycka.

Ungdomar och sommararbete brukar väcka mycket diskussion. Alla ska garanteras sommararbete, sa en S politiker. Vem hinner ta hand om dem? Nära mig finns några ungdomar som fått sommararbete. De har nu suttit med sina mobiler i tre dagar på den fläcken de borde rensa. Rensningen skulle ha tagit mig två timmar.  Jag har gett lite sommararbete åt en grannflicka som inte fick något i sommararbetslotteriet. Hon ska vattna mina blommor när vi reser bort. Hon är 17 och man har redan skrämt henne med att hon inte får någon pension om hon inte arbetar, så hon ser med tvekan på kommande studier. Jag tror att när hon går i pension är det avskaffat. Landet har gått i konkurs. Nu var jag en pessimist men blir det ingen klokare politik inom EU och för all del i världen leder det till ekonomisk och moralisk kaos.

Snart startar Almedalen och partiernas tal innehåller säkert orden arbete och arbetslinje i varannan mening, men åtgärderna och realismen över läget i landet saknas. Arbetslöshet är en komplicerad historia, inte alltid bara bristen på arbete. 20 326 arbeten i Sverige fanns utannonserade idag.  Hörde en kommentar från en yngre man i ett café: ”Varför ska jag jobba när socialbidraget ändå kommer.” Lite svordomar kom det också över socialkärringen som hade börjat ställa krav. Kanske har vi en viss arbetslöshet för att en del folk inte vill arbeta, i alla fall inte med annat än i sina drömjobb med hög lön? Annars skulle de plocka bär. De skulle storma Riksdagshuset, bära plakat och skrika efter beredskapsarbete. Nej, det sistnämnda gör inte svenskarna, vi är fostrade på att politikerna fixar det. Nu var jag lite spydig, men ligger det inte något i det?

Uppgifter finns det gott om, många statliga och kommunala områden i Sverige är vanskötta. Någon kunde ta ut alla åldringar någon gång i året, ge dem en dusch när de vill, eller städa vår omgivning som blir värre med åren, det finns massor med uppgifter som kunde betalas med lön i stället sysslolöshet med bidrag. Eftersom arbetslösheten är omfattande i hela Europa borde de styrande besluta sig för att fixa de eftersatta områdena nu och på så sätt ge folk arbete i stället understöd. Det är liksom samma pengar. Det är vanskligt att inbilla sig att ökad service och småföretagarna skall fixa arbetslösheten. EU litade just på småföretagarnas vilja att anställa fler. Vi kan inte leva av genom att serva varandra. Antingen producerar vi säljbara varor eller börjar med en annan livsstil med mindre lön,  färre prylar och mera tid.

Den sista sommarföljetongen är ett säker kort: Morden i Midsomer i TV.

Deltid, världens största kvinnofälla, smaka på det, deltidsjobbare!

Vad är en kvinnofälla? I debatten är det i regel något som hindrar kvinnan att arbeta heltid, göra karriär och tjäna massor av pengar samt få en fet pension. Detta något är alltid barnen, aldrig viljan eller förmågan. En PK kvinnans högsta önskemål i livet är karriär, utöver förstås att synas i media och prata om sin framgång. Deltid, världens största kvinnofälla, smaka på det, deltidsjobbare!

Mansfälla hör man sällan pratas om men det lär väl vara för mycket arbete, för fet lön och stor tidig pension eller … Vad är barnfällan? Kanske föräldrar som inte har tid och ork att ta hand om barnen?

Är livets mål och mening att lönearbeta och göra karriär? I de flesta arbeten lyser karriären med sin frånvaro, speciellt i de kvinnodominerade yrkena. En undersköterska – Sveriges vanligaste yrke -, barnsköterska, sjuksköterska, kassabiträde, vårdbiträde m fl avancerar vanligen högst till gruppansvarig och får några kronor med i lön.  Inte underligt om den lågbetalda LO kvinnan föredrar att inte göra denna karriär utan väljer att vara hemma med sina små barn och låter den bättre betalda mannen, kanske LO arbetare, jobba. ”Jag är barnsköterska och ska lämna mina barn i dagis för att arbeta på ett annat dagis, så jag är hemma och tar några nattpass på servicehuset i stället,” sa en bekant. Var det ett olämpligt val? Ja, enligt PK feministerna.

Bara kvinnor föder barn. De är gravida i 9 månader. De är inte helt kroppsligen återställda direkt efter förlossningen. De flesta mammor ammar, någon tid i alla fall. Vill åter påminna om graviditeten som den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha, vi har delat kropp med en annan människa. Att vara gravid och få barn påverkar både kropp och själ. Det är inget man hastigt förändrar genom jämlik exakt fördelning av föräldrapenningdagar.  Som f.d. kurator för gravida och småbarnsföräldrar tyckte jag mig se att mamman var klart mer påverkad av graviditet och spädbarnsvård än pappan. Detta skall inte på något sätt förminska pappans del, den är lika behövlig men på annat sätt. (Låt oss inte blanda i denna diskussion män som tar mammans traditionella ansvar redan från förlossningen, de är undantag.)

Det enda sättet att män och kvinnor blir jämställda till millimeterrättvisa är att männen föder vartannat barn, helst den första i familjen. Han skall också amma. Skyll inte på naturen, det måste gå att fixa. Eller sluta hacka på kvinnorna för att de tar alltjämt mer hand om de små barnen än männen. Det finns naturliga skillnader mellan könen. Vad blir det av oss om vi helt förnekar våra biologiska skillnader, vår vilja att tillhöra en familj och släkt och göra allt det obetalda och obetalbara arbete, annat än lönearbete? Det blir oerhört fattigt liv. Om kvinnor väljer frivilligt att arbeta deltid en tid för att hinna göra allt det andra, låt det vara deras val och sluta tvinga på dem offerrollen. Borde inte männen också krympa arbetstiden ett tag för barnens skull och hamna i deltidsfällan?

Många av oss arbetar 40 – 45 år eller mer. Det måste vara tillräckligt. Det måste bli några år även för barnen – eller något helt ickeproduktivt –  utan att PK maffian ständigt hackar på mammorna. Varje sak har sin tid. Deltid, världens största kvinnofälla? Finns det verkligen inget värre eller är PK feministerna helt blinda?

Möt Rikard – Reinfeldts idealarbetare

Dick började arbeta direkt efter grundskolan vid 16 år i en affär. Han flyttade efter arbetstillgången och till mer intressant affärsliv. Han avancerade. Men livet som affärsanställd kändes tomt så som 30 åring han reste till Tyskland och utbildade sig till trädgårdsmästare för giftfri odling. Det fanns ingen sådan utbildning i Sverige. Han fick lära sig tyska och betalade utbildningen med sparpengar.

Han vidareutbildade sig senare i Sverige. Att vara trädgårdsmästare och odla grönsaker blev hans levebröd i många tiotals år. Han grundade en trädgård, en till. Men vid 55 bytte han arbetsplats och började handleda elever i trädgårdsarbete. Vid 62 gick han ner till halvtid och började fotografera på allvar. Att bli en naturfotograf var en liten dröm han haft länge. Han skaffade sig viss utbildning i form av fotokurser. Det gav resultat i publiceringar och utställningar.Lite då och då ringer någon efter lite bilder för något verk. Så nu hade han två arbeten, trädgård och foto i en bra kombination.

Men arbetsbytena tog inte slut där. Vid 76 började han medverka inom film och reklam som statist, modell och även med riktiga mindre roller.

Vid 79 var arbetslivet slut om man inte räknar några publicerade bilder. Och nu vid 82 är han ganska sliten och minnet krånglar. En hastig sjukdom höll på att ta livet av honom förra sommarn.

Det måste ha blivit en våldsamt fin pension, tänker ni. Nej, inte alls. Trots arbete hela livet kan han precis existera på pensionen. Dessutom hade han utfört en del oavlönat ideellt arbete och det får man inte göra om pension är det viktigaste i livet. Att spara till egen pension var en nymodighet som kom först i slutet av hans arbetsliv. Att resa, spela golf eller åka runt i en fin bil sker bara i TV. Så lura oss inte om pensionen, Reinfeldt. Vi blev tillräckligt svedda av Persson som bestal oss. Och när ska vi hinna njuta av ledighet när sjukdom och död kommer direkt efter pensionering?

Jag håller med att tiden för pensionering bör vara flytande och  individuell. Kanske borde vi ha en annan inställning till ett arbete än att det försörjer oss? Arbete är ju en stor om inte den största delen i vårt liv. Att vänta på pensionen  från 50 är inte realistiskt.  (Många 50 åringar har ett stort samtalsämne: vad gör vi efter pensioneringen). Jag håller med om att man ska kunna utbilda sig igen under sitt arbetsliv. De sista universitetspoängerna tog jag väl långt efter 50. Men att förvänta sig att t ex kvinnor i tunga arbeten inom omsorgen hastigt utbildar sig vid 50 till andra arbeten är att drömma.