Etikettarkiv: äldreomsorg

Ingen sylt idag – dag.

Publicerat av

Har du någonsin känt att framtiden är bakom dig? Om inte, hur gammal är du? Inte 82, boende i ett demensboende eller hjälpbehövande hemma? Inte så, det gissade jag, för 82- årig hjälpbehövande läser knappt bloggar. Vad gillar du för mat? Pannkakor tycker väl alla om med vispad grädde eller glass och sylt. Vad gillar du för sylt? Drottningsylt, hallonsylt, jordgubb- eller lingonsylt? Kanske är du finsmakare och vill ha hjortronsylt till dina pannkakor? Eller är du väldigt matintresserad och kokar egen sylt av spännande ingredienser?

Men någon sylt får du inte om du är så pass skraltig pensionär att du inte lagar mat längre utan beställer kommunens matlådor i Ragunda.

Ragunda kommun slopar sylten till pensionärernas pannkakor. Dessutom försvinner salladen till andra maträtter. ”Vi måste täcka kostnaderna”, säger kostchef Elisabeth Norman Edlund.

Pensionärer som får matlådor levererade till sig via hemtjänsten får efter årsskiftet klara sig utan tillbehör som rödbetor, sylt och inlagd gurka. Orsaken är att de kostar för mycket.

– Vi fick välja på att ta bort tillbehören eller höja priset på matlådan, säger kommunens kostchef Elisabeth Norman Edlund.

Lögn. Genom att minska ingredienserna i matlådan har priset blivit dyrare. Tänk om du köper en trepack strumpor men får bara 5 strumpor i stället 6 till samma pris än förut. Har inte priset stigit per strumpa?

Gamlingarna kostar för mycket. Som pensionär är man bara en utgift för samhället. De som nu arbetar betalar ens pension fast vi trodde att pensionsavgifterna vi lagt ut under åren sörjde för det. Så, vi pensionärer som höll arbetslinjen vill att andra håller också det så vi får sylt till pannkakan. Men icke. Det blev för dyrt.

Visst kan man ha en syltburk hemma men själva tanken att det går behandla gamlingar hur som helst från sämre matlådor till Lövens traineer är så oförskämt. Hade det varit ett privat företag som sparade in sylten hade stormen gått på alla medier men nu var det bara en S ledd kommun.

Blir man sjuk, dement eller vårdbehövande får kommunen hicka. Blicken hos vår handläggare när jag frågade om kommunen hade skrivit på LOV var talande. Hon ökade mina avlastningstimmar genast. Jag ville bara ha information, men hon såg en räkning när hon trodde jag skulle ge upp anhörigvården.

Hur står det till med Sverige? Är den sociala omsorgen på väg att kollapsa? Är välfärdssamhället på upphällning när vi måste snåla på små slattar av sylt? Blir sylten en tidsbild vi kommer ihåg när samhället har kollapsat totalt när medlen inte räcker till? När de som arbetar är för få och de som behöver hjälp eller bidrag för många? Den ekvationen går inte ihop.

Så, framtiden är bakom pensionärerna. Vi är belastning, kostar omsorg, kräver hjälp och önskar att det vore sylt idag dag. Är framtiden bakom oss alla? Är framtiden bakom och det som kommer bara gissningar, tills svarta svanen kullkastar allt?

Ragundas beslut

Att matlådan kostar 45 kronor

Att inga tillbehör som sylt, rödbetor, inlagd gurka, äppelmos och gelé mm ingår

Att enbart varma grönsaker ingår

Att 2 dl sallad kostar 5 kronor extra

Har inte maten då blivit sämre och dyrare?

Val och valfrihet – även för äldre?

Publicerat av

Det är val på söndag eller nu om du vill förtidsrösta. Men vad är det vi egentligen röstar om? Det enda och enkla svaret är våra pengar. Vi röstar om vem/vilka ska få styra över våra gemensamma tillgångar hopskramlade genom olika skatter, moms, avgifter och försäljning av gemensam egendom. Vem har den bästa ekonomiska grundtanken och skickligheten? Vem är mest varsam med våra tillgångar? Vem sköter bäst det som hör till staten, kommunerna och landstinget, inte sätter oss i evig skuld med galna ofinansierade projekt (de är många, har du kollat skuldbördan i din kommun?) och inte lägger sig i på det vi själva kan sköta? Ideologierna är närapå slocknade i svensk politik men nog finns det skillnader. Den ena halvan vill vara Pappa Staten och ta hand om oss ändå till museibiljett och T- baneresor, val av doktor eller skola och kvittera ut så mycket som möjligt av vår lön. Den andra halvan vill släppa oss lite mer fria, låta oss behålla lite mer av lönen och låta oss göra val, även dumma och klantiga för vi kan inte hålla någon i handen hela livet. Så, vad väljer du?

Jag vill i alla fall välja själv så långt det går. Även om många av mina önskemål inte uppfylls på grund av ekonomi vill jag ändå välja själv från vårdcentral till elbolag. Jag vill välja vem som ska hjälpa mig om jag skulle behöva någon typ av hemtjänst eller vård. Och om jag hamnar i ett äldreboende – må det inte hända, låt mig dö innan – så vill jag ha möjligheten att välja en plats, det ska inte en politiker bestämma för mig. Även de äldre bör ha rätt till eget tänkande eller någon anhörig som tänker för dem och gör ett val.

Vem ska man inte rösta om man vill ha valfrihet även för de äldre. För påståendet: Lagen om valfrihet (LOV) ska gälla i alla kommuner så att äldre själv kan välja mellan utförare svarade 4 partier att de var helt emot LOV. Inte svårt att gissa vilka de är:  MP, V, S, Fi.

M, KD, C  däremot tyckte att även de äldre ska ha valfrihet. De resterande svarade delvis – vad är det, vilken del? Vi kan inte välja överallt för på mindre orter finns kanske bara kommunal omsorg och ett vårdcentral i bästa fall. Men principen att vi medborgare är självständiga varelser och kapabla att göra egna val är viktig och skall inte lämnas till en politiker.

Hur som helst, det är många politiker som vill åt honungsburken och vissa som faller av på grund av att munnen går men ingen hjärna är inkopplad.

Tänk till när du röstar. Sedan kan du inte göra så mycket mer än skapa en twitterstorm om du är missnöjd.

Korttidsdöd och kvarboendeprincip, ord i äldreomsorgens ordbok.

Publicerat av

Nu har jag ett nytt uppdrag för dig, sa min förre arbetsgivare, hur mycket vill du arbeta?

Tyvärr inget, svarade jag för min gubbe hade nyss blivit sjuk och tappat minnet och jag valde att ta hand om honom i stället att lämna honom till ett boende där han fick dela rum med någon obekant och ha sina tillhörigheter i ett litet skåp. Mer erbjöds inte just då. Jag hoppade av från arbetslinjen. I och för sig hade jag passerat 65 men jag hade gärna fortsatt att arbeta på deltid. Men två timmars tillsyn i veckan från hemtjänst för den som behövde heltidstillsyn gav inga arbetsmöjligheter. Sedan kan man söka tillfälligt boende någon vecka men jag kan säga ärligt att de har varit usla veckor för gubben och ständig oro för mig.

Jag är i gott sällskap som anhörigvårdare. 360 000 personer i förvärvsaktiv ålder hjälper en äldre, sjuk eller funktions-hindrad närstående dagligen eller flera gånger i veckan. Samtidigt har 80 000–100 000 personer i arbetsför ålder gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt för att vårda en närstående person. Däröver finns 400 000 anhöriga som ger hjälp en gång i veckan. Orsaken är inte bara de skräckberättelser om äldrevården som vi tagit del av utan att nästan 29 000 platser på äldreboenden har försvunnit de senaste tio åren samtidigt som andelen äldre över 80 år har ökat. Socialstyrelsen senaste rapport visar att antalet platser på särskilt boende har också minskat med ytterligare 1 500–1 600 platser det senaste året. Skälen är effektivisering och sparkrav.

Hur i helskotta kan man effektivisera snurriga och sjuka gamla? Och alla anhöriga bor inte nära sina gamla heller och kan rycka in.

De är oftast mer lågutbildade kvinnor som tar hand om sina äldre anhöriga och på så sätt förlorar de sin inkomst och kommande pension. Det har jämnat ut sig de senaste åren och både män och kvinnor, hög- och lågutbildade vårdar sina gamla, dock köper de högutbildade mer tjänster genom det så diskuterade RUT avdraget. Många köper också hjälp själv eftersom de kan då få den hjälpen de vill ha, inte det som Kommunen beslutar.

Det är svårt att få en plats på ett äldreboende. Många är så gamla och i så skör skick när de äntligen får en plats att de avlider efter en kort tid. De blir korttidsdöda, ett nytt ord i det nya Sverige som vi får lära oss. Detta uppmuntrar kommunerna att spara ännu mer. Kanske kan man sänka kvaliteten ytterligare? Enligt Gert Alaby, Socialstyrelsen, förs diskussioner om att begränsa standarden eftersom det rör sig om så korta tider innan de gamla dör. En sådan modell provar man i Stockholms stad. Hur tänker de? Kanske kan man påskynda döden med sämre vård? Skäms man inte?

Kan man sänka standarden mer? Visst, det har  varit stora toaletter enligt reglerna, men möbleringen i de boenden jag har haft gubben i på avlastning (du får inte välja tillfällig plats, du får ta vad du får eller låta bli) har bestått av en säng och tigger man kan det komma in en stol också. Möbleringen i allmänna utrymmen är också begränsad. Personalen är en bristvara. Maten uppvärmd. ”Vi kokar faktiskt själv potatis”, skröt de på ett ställe. Boenden ser ut som institution från Fattigsverige. Begränsad standard? Kanske blir det en skrubb med en madrass (som en del utvecklingsstörda hade det förr i tiden), ingen personal och indragen kaffe, medan vissa andra viktigare personer bor på herrgårdar med hotellservice. Snart nära dig för din gamla mor! Är det inte humanare att dela ut ett giftpiller?

Hur vi tar hand om barnen och de gamla och de i behov av hjälp på grund av handikapp/sjukdom mäter samhällets moral. Dagens moral är inte hög. Kanske hos de 360 000 vilka försöker se till sina anhörigas behov varje dag? I det antalet är inte vi vilka passerat 65 medräknade. Där finns en stor grupp äldre vilka tar hand om sin make/maka/sambo, vissa till gränsen på sin ork. Jag ser några av dem när jag handlar, späda gamla kvinnor vilka kämpar med sin gubbe i en gammal rullstol eller några män vilka varsamt försöker leda sin skröpliga gumma vinglande efter en rollator. Det finns inget roligt i att bli gammal och hjälpbehövande i dagens Sverige. Man måste vara tuff och seg, annars blir man korttidsdöd.

Jag har mist en stor del av mitt liv men har ganska gott samvete. Jag skulle gärna vilja ha mer eget liv men få behålla det goda samvetet. Det är dock en ekvation som inte går ihop.

Egentligen är detta inlägg bara en repris för inget har förändrat sig till de bättre senaste åren, om inte de 15 sista, men ett nytt ord har tillkommit: korttidsdöd. Smaka på det, ni politiker!

Vi onyttiga?

Publicerat av

Ännu en gång var det någon som sa i TV hur olönsamt, oekonomiskt och närapå förtryckande det var om någon tar hand om en vårdbehövande anhörig i stället att arbeta ute i samhället. 

Javisst, det är inte ekonomiskt lönsamt att en vuxen tar hand om en enda person i stället att arbeta ihop pension och skattepengar. Så klart är det inte lönsamt i pengar räknat att ta hand om barnen heller, daghem kan kosta mer än den arbetande föräldern drar in i skatt och speciellt de kvinnor som väljer att vara hemma med sina egna barn är rena förlusten för samhället och sin framtida pension. Hemmapapporna tycks däremot vara beundransvärda. Handlar livet om att betala skatt och spara för pensionen, konsumera och skuldsätta sig? De som  tar hand om sina närstående och kanske bakar bröd hemma, är de osolidariska  skattesmitare?

Är det så? Måste vi räkna allt bara i pengar som går runt? Finns det inga andra värden?

Varför envisas vi – främst kvinnor – att ta hand om våra anhöriga i stället att placera dem på en skattefinansierad inrättning där vården kosta några lakan om dan och ha själv en anställning på någon annan vårdinrättning med skitlön? Det är mest lågavlönade som blir anhörigvårdare men undantag finns som juristen (länk nedan) eller jag. Varför tackade jag nej till ett nytt arbete? I och för sig hade jag precis fyllt 68 men var det inte bättre att hålla arbetslinjen? Många andra med mig, även de i medelåldern, går ner i deltid eller säger upp sig och börjar ta hand om sina föräldrar, anhöriga eller partner i stället att arbeta och vara skattebetalare. Varför?

Det enkla svaret är att vi inte litar till vården. En del av oss har försökt men när vi såg vården inifrån var det sämre än vi kunde acceptera. Kanske gjorde personalen mer än de hade möjligheter till, men det var inte tillräckligt. Eller de satt uttråkade framför TVn när gamlingarna irrade runt i korridoren i skitiga kläder ropande på hjälp. Jag har hunnit se det mesta, både som arbetstagare och anhörig. Det var inte bra nog för någon. Klagar man är det ingen som bryr sig om man inte hamnar i TV.

Hur är livet för oss anhörigvårdare? Dagarna är lika för det går inte längre att planera mer än en dag i taget. Visst, jag har planer som att resa till barnbarn men de planerna innefattar samma dagliga omhändertagande av min sambo, fast då på en annan plats. Jag har mitt åtagande med mig. Skall jag göra något mer, ha ett eget liv med egna aktiviteter, krävs det beslut av kommunens handläggare som innebär att någon annan kommer hit några timmar eller att han får vård på ett boende, det alternativ som får oss att må illa redan innan. Jag hade planer, lik många andra, men livet tog en ovälkommen vändning. Livets tråd är så skör. Man vet aldrig när det bryts. Tar du vara på livet idag?


Jag kan inte klaga på handläggarna. De är bundna av politiska beslut. Det är politiska beslut och politikernas etiska ställningstaganden som beslutar hur våra äldre och vårdbehövande har det.  De beslutar hur och på vem våra gemensamma resurser fördelas till. Ibland undrar jag över fördelningen och skulle vilja få kryssmarkera vad jag vill och inte vill bidra till.

Finns det någon politiker som väljer att ge upp sin karriär, lön och förmåner för att ta hand om sin gamla mor, demente anhörig eller släkting och ha några timmar egentid i veckan för att förverkliga sig eller bara få gå en runda ute utan att hålla någon i handen? Eller finns det ens någon som har sin dementa mor i ett boende där vården har krympt och vinsterna ökat? Hör jag några rop?