Nu har jag ett nytt uppdrag för dig, sa min förre arbetsgivare, hur mycket vill du arbeta?
Tyvärr inget, svarade jag för min gubbe hade nyss blivit sjuk och tappat minnet och jag valde att ta hand om honom i stället att lämna honom till ett boende där han fick dela rum med någon obekant och ha sina tillhörigheter i ett litet skåp. Mer erbjöds inte just då. Jag hoppade av från arbetslinjen. I och för sig hade jag passerat 65 men jag hade gärna fortsatt att arbeta på deltid. Men två timmars tillsyn i veckan från hemtjänst för den som behövde heltidstillsyn gav inga arbetsmöjligheter. Sedan kan man söka tillfälligt boende någon vecka men jag kan säga ärligt att de har varit usla veckor för gubben och ständig oro för mig.
Jag är i gott sällskap som anhörigvårdare. 360 000 personer i förvärvsaktiv ålder hjälper en äldre, sjuk eller funktions-hindrad närstående dagligen eller flera gånger i veckan. Samtidigt har 80 000–100 000 personer i arbetsför ålder gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt för att vårda en närstående person. Däröver finns 400 000 anhöriga som ger hjälp en gång i veckan. Orsaken är inte bara de skräckberättelser om äldrevården som vi tagit del av utan att nästan 29 000 platser på äldreboenden har försvunnit de senaste tio åren samtidigt som andelen äldre över 80 år har ökat. Socialstyrelsen senaste rapport visar att antalet platser på särskilt boende har också minskat med ytterligare 1 500–1 600 platser det senaste året. Skälen är effektivisering och sparkrav.
Hur i helskotta kan man effektivisera snurriga och sjuka gamla? Och alla anhöriga bor inte nära sina gamla heller och kan rycka in.
De är oftast mer lågutbildade kvinnor som tar hand om sina äldre anhöriga och på så sätt förlorar de sin inkomst och kommande pension. Det har jämnat ut sig de senaste åren och både män och kvinnor, hög- och lågutbildade vårdar sina gamla, dock köper de högutbildade mer tjänster genom det så diskuterade RUT avdraget. Många köper också hjälp själv eftersom de kan då få den hjälpen de vill ha, inte det som Kommunen beslutar.
Det är svårt att få en plats på ett äldreboende. Många är så gamla och i så skör skick när de äntligen får en plats att de avlider efter en kort tid. De blir korttidsdöda, ett nytt ord i det nya Sverige som vi får lära oss. Detta uppmuntrar kommunerna att spara ännu mer. Kanske kan man sänka kvaliteten ytterligare? Enligt Gert Alaby, Socialstyrelsen, förs diskussioner om att begränsa standarden eftersom det rör sig om så korta tider innan de gamla dör. En sådan modell provar man i Stockholms stad. Hur tänker de? Kanske kan man påskynda döden med sämre vård? Skäms man inte?
Kan man sänka standarden mer? Visst, det har varit stora toaletter enligt reglerna, men möbleringen i de boenden jag har haft gubben i på avlastning (du får inte välja tillfällig plats, du får ta vad du får eller låta bli) har bestått av en säng och tigger man kan det komma in en stol också. Möbleringen i allmänna utrymmen är också begränsad. Personalen är en bristvara. Maten uppvärmd. ”Vi kokar faktiskt själv potatis”, skröt de på ett ställe. Boenden ser ut som institution från Fattigsverige. Begränsad standard? Kanske blir det en skrubb med en madrass (som en del utvecklingsstörda hade det förr i tiden), ingen personal och indragen kaffe, medan vissa andra viktigare personer bor på herrgårdar med hotellservice. Snart nära dig för din gamla mor! Är det inte humanare att dela ut ett giftpiller?
Hur vi tar hand om barnen och de gamla och de i behov av hjälp på grund av handikapp/sjukdom mäter samhällets moral. Dagens moral är inte hög. Kanske hos de 360 000 vilka försöker se till sina anhörigas behov varje dag? I det antalet är inte vi vilka passerat 65 medräknade. Där finns en stor grupp äldre vilka tar hand om sin make/maka/sambo, vissa till gränsen på sin ork. Jag ser några av dem när jag handlar, späda gamla kvinnor vilka kämpar med sin gubbe i en gammal rullstol eller några män vilka varsamt försöker leda sin skröpliga gumma vinglande efter en rollator. Det finns inget roligt i att bli gammal och hjälpbehövande i dagens Sverige. Man måste vara tuff och seg, annars blir man korttidsdöd.
Jag har mist en stor del av mitt liv men har ganska gott samvete. Jag skulle gärna vilja ha mer eget liv men få behålla det goda samvetet. Det är dock en ekvation som inte går ihop.
Egentligen är detta inlägg bara en repris för inget har förändrat sig till de bättre senaste åren, om inte de 15 sista, men ett nytt ord har tillkommit: korttidsdöd. Smaka på det, ni politiker!
Ännu en gång var det någon som sa i TV hur olönsamt, oekonomiskt och närapå förtryckande det var om någon tar hand om en vårdbehövande anhörig i stället att arbeta ute i samhället.
Javisst, det är inte ekonomiskt lönsamt att en vuxen tar hand om en enda person i stället att arbeta ihop pension och skattepengar. Så klart är det inte lönsamt i pengar räknat att ta hand om barnen heller, daghem kan kosta mer än den arbetande föräldern drar in i skatt och speciellt de kvinnor som väljer att vara hemma med sina egna barn är rena förlusten för samhället och sin framtida pension. Hemmapapporna tycks däremot vara beundransvärda. Handlar livet om att betala skatt och spara för pensionen, konsumera och skuldsätta sig? De som tar hand om sina närstående och kanske bakar bröd hemma, är de osolidariska skattesmitare?
Är det så? Måste vi räkna allt bara i pengar som går runt? Finns det inga andra värden?
Varför envisas vi – främst kvinnor – att ta hand om våra anhöriga i stället att placera dem på en skattefinansierad inrättning där vården kosta några lakan om dan och ha själv en anställning på någon annan vårdinrättning med skitlön? Det är mest lågavlönade som blir anhörigvårdare men undantag finns som juristen (länk nedan) eller jag. Varför tackade jag nej till ett nytt arbete? I och för sig hade jag precis fyllt 68 men var det inte bättre att hålla arbetslinjen? Många andra med mig, även de i medelåldern, går ner i deltid eller säger upp sig och börjar ta hand om sina föräldrar, anhöriga eller partner i stället att arbeta och vara skattebetalare. Varför?
Det enkla svaret är att vi inte litar till vården. En del av oss har försökt men när vi såg vården inifrån var det sämre än vi kunde acceptera. Kanske gjorde personalen mer än de hade möjligheter till, men det var inte tillräckligt. Eller de satt uttråkade framför TVn när gamlingarna irrade runt i korridoren i skitiga kläder ropande på hjälp. Jag har hunnit se det mesta, både som arbetstagare och anhörig. Det var inte bra nog för någon. Klagar man är det ingen som bryr sig om man inte hamnar i TV.
Hur är livet för oss anhörigvårdare? Dagarna är lika för det går inte längre att planera mer än en dag i taget. Visst, jag har planer som att resa till barnbarn men de planerna innefattar samma dagliga omhändertagande av min sambo, fast då på en annan plats. Jag har mitt åtagande med mig. Skall jag göra något mer, ha ett eget liv med egna aktiviteter, krävs det beslut av kommunens handläggare som innebär att någon annan kommer hit några timmar eller att han får vård på ett boende, det alternativ som får oss att må illa redan innan. Jag hade planer, lik många andra, men livet tog en ovälkommen vändning. Livets tråd är så skör. Man vet aldrig när det bryts. Tar du vara på livet idag?
Jag kan inte klaga på handläggarna. De är bundna av politiska beslut. Det är politiska beslut och politikernas etiska ställningstaganden som beslutar hur våra äldre och vårdbehövande har det. De beslutar hur och på vem våra gemensamma resurser fördelas till. Ibland undrar jag över fördelningen och skulle vilja få kryssmarkera vad jag vill och inte vill bidra till.
Finns det någon politiker som väljer att ge upp sin karriär, lön och förmåner för att ta hand om sin gamla mor, demente anhörig eller släkting och ha några timmar egentid i veckan för att förverkliga sig eller bara få gå en runda ute utan att hålla någon i handen? Eller finns det ens någon som har sin dementa mor i ett boende där vården har krympt och vinsterna ökat? Hör jag några rop?
Det var hennes första och min tredje resa till den eviga staden. Vi besökte Colosseum, Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, kattsanktuariet och allt det som ingår i en ”gör Rom på några dagar” som glass, shopping, pasta och pizza samt hotellrum i ett gammalt palats. Det är roligt att göra något tillsammans med ett barnbarn i taget, speciellt med en vetgirig drömresenär som pratar något italienska. Tips: om du åker dit, boka biljetter till sevärdheter på Internet och slipp köerna, vissa hade stått i 2 timmar för att besöka Colosseum medan vi bara gick förbi. http://blogg.iniskogen.se/2013/07/14/rom-som-att-promenera-i-en-historiebok-med-en-glass-i-handen/
Årets trädgård.
Jag måste ta med årets trädgård, Vij trädgårdar i Ockelbo som förenar nyttoodling med bara skönhet. Jag undrar ofta när jag går förbi villaträdgårdar med stora gräsmattor varför odlar ingen ens en rad potatis? Varför förser man inte familjen med egna grönsaker? Gräsmattorna kräver minst lika mycket tid. Äpplena faller och ruttnar i stället att bli must och mos. Jag tror det kommer en tid åter då gräsmattan ersatts med potatis och äpplena plockas.
Årets vandring
Årets vandring hör till de kortare jag har gjort. Det var en tur med en 11 åring jag är plusmormor till och det var hennes första. Hemavan till Syterskalet och tillbaka. Trots att vädret inte var på vår sida var hon nöjd. Jag tycker att vi ska ge barnen naturupplevelser, inte bara det materiella. Det blev ingen mer tur för mig. När jag hämtade hem min gubbe från äldreboendet där han hade varit under tiden var det en smärre katastrof … besparar er detaljerna. Jag kunde inte lämna honom igen till så usel vård, utan gav upp med planerad vandring till Alperna. Det sved. http://blogg.iniskogen.se/2013/08/11/taltliv-och-mobiler/
Årets skamfläck: äldrevården.
Trots att det har malts och klagats i åratals på äldrevården sker få förändringar till det bättre. Efter flera avlastningsplaceringar de senaste 2 åren kan jag bara instämma med dem som klagar. Ingen bryr sig om ens anmälan, om man inte hamnar i TV. Att inte få hjälp att sköta hygien, få rena kläder när man inte fattar att ta på själv, inte komma utanför dörren, med TV som enda stimulans och uppvärm mat lagad någon annanstans är inget värdigt liv men det tycks vara det vi får om vi drabbas av sjukdom eller demens. Nästa gång – om det blir nästa gång – har vi begärt kommunal vård. Om det är vanvård med besparing hamnar ändå vinstpengarna hos kommunen och förhoppningsvis till nytta, inte på Caymanöarna.
Årets ord: rasist
Överallt slinker de fram: rasisterna. Även i en julkatalog smyger de med två 16 millimeters pärlgubbar, vilket orsakar storm från de rätt tänkande, kataloggranskarna, tvittermaffian, PK- personerna, de som tycks ha tid att leta fram våra felsteg och undanröja det icke acceptabla – som en mörk pärlgubbe. Överallt är PK i gång och rättar till oss som i levets flöde inte ens har märkt hur rasistisk en liten pärlgubbe kan vara. Och det stora affärsföretaget Åhléns böjer sig genast och sätter folk att riva ut bladet från katalogen.
Säger inte detta allt om vårt samhälle och svenskarna? Rädda hukar vi och drar för gardinerna när pepparkakorna bakas.
Ibland påminner detta sovjetkommunismen och dess syn på opposition och oliktänkande som psykisk störning vilket skall utrotas.
Årets sysselsättning: övervakare
Vi är övervakade av pappa staten, FRA, NSA, Expressen, TV kontrollanten, sjukhusakuten gör TV av döende, företag spar våra IP nummer, banken våra inköp… kanske grannarna kikar genom gardinerna för att se vad vi gör. Politikerna hymlar lite oj oj fast de är delaktiga och fullt medvetna att integritet är något vi har förlorat och kanske är det ett ord som med tiden försvinner från ordlistan.
Detta leder oss till årets person och årets visselblåsare.
Årets person i Time blev påven Franciscus, en påve som tycks ta ordet tjäna som sin ledstjärna, kan bli en stor påve som Johannes Paulus ll. Edward Snowden blev tvåa efter honom. Andra personer som påverkat världen är Malala Yousafzai, en bra modell för skolbarn i stället olika popstjärnor.
Det finns svenskar som leker visselblåsare men trampar i klaveret i sina försök att avslöja vem som säger vad på Avpixlat. Kan det vara en känd person, politiker, någon i högre ställning vars liv de kan krascha? Eftersom jag inte läser afton blaskorna – aldrig – får dessa ingen plats här för jag vet inget mer. Snowden är den riktiga visselblåsaren. Att få veta vad politikerna sysslar med utan vårt tillstånd borde väcka vrede, protester, krav på ursäkter, förlust av förtroende men vi morrar inte ens och politikerna mumlar. Så övervakning fortsätter…
Årets skurk: Kim Jong – Un
Vem är årets skurk om man väljer bara en? Det är svårt för kandidaterna är många. Sådana gamla godingar som Mugabe, och Lukasjenko är ganska harmlösa för vår personliga del. Likaså superskurken Kim Jong – Un som har börjat ideologisk rensning bland befolkningen. Nord – Korea är ett av de sämsta länderna i världen att leva i. I en, låt oss sägamaoistisk anda, gör man stora språnget med bygget av nöjesanläggningar och avrättningar. Skall de vara med i OS? Javisst. Vi stänger inte ut skurkländerna utan förstår dem eller tar sida för något vi vet föga om.
Mänskliga rättigheter och OS
Nu när Kuba till och med tillåter folk att köpa en bil utan kö och papper har det kommunistiska samhället börjat krackelera på allvar. Det har också tillåtits några privata företag som hårfrisör. Dock är reglerna om hårlängd i skolan kvar. Men vad är kommunism? Vi sätter gärna etiketter, men hur många av oss vet vad orden innebär? Skamfläckarna på världens karta är många. Jag känner speciellt för Tibet vars befolkning förföljs, hotas, moderniseras, tvingas, fängslas… Vi gnällde lite på Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna men sedan kom OS och nu kör vi samma linje med lite gnäll över Ryssland – som om de homosexuellas rättigheter – inför vinter OS. Idrott före allt annat. Skall vi blanda i politik och mänskliga rättigheter i idrott?
Men – är det inte bra att ha något forum där de politiska meningsskiljaktigheterna är glömda för en stund och folkets idrottselit kan samsas med varandra och kanske förmedla,om bara lite, att det finns andra sätt att leva? Har vi sett några fördelar ur den synpunkten?
Årets hatobjekt är Jesus, kristna och älska din nästa så som dig själv.
Inte sedan romartiden har de kristna förföljts som nu på olika sätt. De kristna sederna är hatobjekt, förbud råder till och med för julsånger eller de kristna helt enkelt avrättas av de andra, i regel muslimer. Av de 11 länder där kristna förföljs svårast är alla utom en (Nordkorea) muslimska länder. Hör vi protester från vår kyrka eller uttryck av medlidande med andra länders kristna? Den svenska kyrkan anpassar sig in till intighet, Bibeln tolkas som samhällets PK elit önskar. Är Bibeln Guds ord? Koranen däremot tyds mer bokstavligt. 15 oktober valdes Lundabiskopen Antje Jackelén till Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop. Jackelén tog vid biskopsvigningen valspråket ”Gud är större”, från Första Johannesbrevet 3:19–20. Även om uttrycket finns i Bibeln är det dock ett val med tveksamhet. Är det valt för att visa vi alla hör till samma tro med en enda Gud? Är det valt för att närma sig islam? Är det ett försök att förena, blidka eller bara en aningslös dumhet? När hon fick frågan om Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed gav hon undvikande svar. Känns obehagligt när man ser på nyheter från Syrien – eller andra krig där islam är inblandad – där rebeller ropar ”Allahu akbar” när de har skjutit någon. De kristna får fundera om orden är valda av okunskap eller vilja.
Terrorister och sabotörer
Kommer ni ihåg Bostonbombarna 15/4? Eller Nairobi 21/9? Det berörde kanske inte oss så mycket. Men upploppen i Stockholm i maj bland annat i Husby minns vi eller de eviga nyheterna om något brott i Malmö, Göteborg, Södertälje. Husby startade med över 100 bilar i brand första natten men före det eldade två yngre män 140 bilar i Huddinge Flemingsberg som knappt hamnade i tidningarna. Och vad följe sen? Blev det en förändring åt något håll? Någon dömdes och pengar har beviljats för så kallade utsatta förorter. Polisen beskylldes i media fast de var knappt de som eldade upp bilar och förstörde egendom.
När jag var ung levde många av oss fattiga i usla hyreslängor, steg upp 3.30 för att hinna arbeta innan skolan och hade kanske sjuka föräldrar eller krigsskadad far, inget stöd från samhället utöver allmän folkskola med 45 elever i klassen. Men vi eldade inte upp andras egendom utan kämpade i skolan, för utbildning gav en framtid. Tiderna förändras, inte alltid till bättre … Så vidare till dagens skola.
Årets bottennapp: Pisa
Inget ljus i sikte. Den svenska skolan har helt kapsejsat. Kunskapsnivån har inte bara kollapsat utan försvunnit som en sjunken båt. Vems är felet? Det grälar politikerna om med undergörande redan prövade recept som mera pengar och nya betygskalor. Det finns flera orsaker, kanske är det elevernas fel – också. Vissa elever tycker inte om skolan och de tror att det är onödigt att lära sig något. Det finns ju mobil och Internet, det löser alla kunskapsproblem. De som vill lära sig, utbildar sig och söker kanske senare utomlands för bra skolor, har snart gyllene tider. De andra, latmaskarna eller ska vi kalla de förhoppningsfulla får ta skitjobben, om något. Det trista är att de utbildade får betala deras bidrag, eller kommer den sociala tryggheten modell ”pengar utan ansträngning” kollapsa i snar framtid? Jag tror att det blir stora förändringar i den sociala tryggheten betald av skattemedel.
Årets journalist.
Det finns få riktiga granskande journalister med fakta bakom artiklar, utan tyckande och vänsteråsikter. Maciej Zaremba är en av de få. Han fick Kellgrenpriset 2013. Priset delas ut av Svenska Akademien till en person för ”betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde”. Maciej Zaremba har också fått Natur & Kulturs Johan Hansson-pris för sin bok ”Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden”. Sedan fick han Torgny Segerstedts frihetspenna för att ”han belyser institutioner, traditioner och system som hotar den enskilda människans frihet och värdighet”.
Det finns ingen som han i den svenska journalistdjungeln.
Årets trista gatubild: tiggare och klotter.
Tiggarna är här för att stanna. Vissa ger aldrig en slant, andra ger och många har en åsikt. Nu finns det en tiggare vart tionde meter i Stockholms huvudstråk. Det börjar växa små kåkstäder runt Stockholm och i andra större städer. Många är från Rumänien. Den rumänska ambassadören var ytterst besvärad i TV, inte över tiggeriet utan att Rumänien kunde få dålig rykte. Det kan inte bli sämre. Det är en folkvandring även från andra länder med hög arbetslöshet och krympande ekonomi. Något måste göras men av vem och vems pengar?
Årets film Såg du ”The beasts of the southern wild” årets miljöfilm? I träsklandet där människorna bor i sina skräpiga omgivningar, beredda att drunkna när som helst, där döden är ständigt närvarande, spriten flödar, stolthet gränsar till dumhet och armod är vardag, lever Hushpuppy med sin far, sin längtan efter en mor, ansvaret för fadern och naturen som jävlas. Hushpuppy funderar på hur tillvaron hänger ihop. Att allt omkring henne är sammankopplat på jorden har hon redan insett. Det är mer än de flesta av oss gör. Hon är en överlevare av stora mått. Jag kom på att tänka på den förbjudna figuren svarta Lilla Hjärtat. Hushpuppy är hennes revansch. Detär en tragisk berättelse med glimtar av ljus om samhället i förfall. Det har lyfts ut som poetisk, vacker, humanistisk, unikt … men det är inte unikt utan real tillvaro för många barn. Jag ser alla de barn som har det illa på olika sätt i Hushpuppy. Som försöker existera på de villkor de fått. Vars föräldrar har gett upp samhället och samhället i sin tur bryr sig inte. Du som inte såg det, skynda dig, den finns på DVD.
1 oktober är FN s Internationella dagen för äldre.
Vem är äldre? Jag var alltid äldre eftersom jag var det äldsta barnet, storasyster. Det innebar ansvar. Jag skulle vara ett bra exempel för småsyskon. Det var nog lite si och så med det. Jag skulle hjälpa mamma och se efter mina syskon. Jag var den äldsta i klassen på grund av min födelsedag i början på året. Eftersom jag började arbeta med tidningsutbärning vid 12 år, kände jag mig alltid äldre än de andra i klassen. När jag fick mitt första barn var jag en gammal förstföderska när de andra råkade vara unga vilka nyss hade slutat skolan. I socionomutbildningen var jag äldst och också i forskarutbildningen. Och när jag vandrade på Island och kom till en märkt led hjälpte några unga killar genast mig med ryggsäcken när vi vadade över en fors, fast jag hade redan klarat av flera forsar och 350 kilometer utan hjälp. De kallade mig madam.
Några av mina bekanta har blivit gamla, om man räknar år. Min systers barnläkare överlevde henne och blev 104 år. Det sista året arbetade han bara på halvtid för att hinna bli färdig med sina memoarer. Vår gode vän, känd författare och konstnär, blev 90 minus en dag, men i slutet svek energin när alla ännu ville ha honom med i sina projekt. Min mor blev nästan 95 år och hon var aldrig gammal eftersom hon inte såg sig som det fast orken tog slut, minnet svek och envisheten också krympte de sista åren. I Vietnam fick vi träffa en gammal man som högaktades grund av sin ålder: 70 år. Vi fick dricka te med honom. I Filippinerna åkte vi till Banaue och träffade ifugaos varav några var gamla, så där 60 – 70 år i full gång med arbete och jakt. Jag minns än hur de gick, så kraftfullt, lätt och vackert har aldrig någon rört sig, inte ens prima ballerinan som bodde granne med oss på sommarstället och var pensionär och 45 år. I vissa länder är man giftasvuxen som barn och kan bli mamma när man än är inte är ens lovlig för sex i vårt land. Nog är ålder ett flytande begrepp.
När är man gammal åldersmässigt, siffran alltså?
I arbetslivet är man ibland gammal vid 30 år, ni har väl sett annonsen från en drömvärld: vi söker dig mellan 16 – 24 år med utbildning och lång erfarenhet. Det kan vara svårt att få arbete just tack vare erfarenhet. Det luktar genast höga löneanspråk och krav på rimliga arbetsvillkor utan ordet stresstålig. En nyutexaminerad kan man alltid klämma extra ork av. Ja man kan bli en partiledare också och då krävs det inte erfarenhet av något arbete, bara talets gåva. Själv blev jag erbjuden nytt jobb vid 68 men då hade gubben blivit sjuk så det blev inget av det. Ja, han i sin tur hade bytt jobb vid 62 och startade nytt vid 76. (Bild: Dick gör sig redo för filmning av musikvideo.) Han är ett exempel av arbetslinjen, ett ord som får mig bli kräkfärdig, ett slags mantra som upprepas med bleknat innehåll. Ser vi utanför västvärlden arbetar många barn lik vuxna fast de borde gå i skolan men här hemma bäddar många skolbarn inte ens sin säng.
Men när är man för gammal för ett arbete?.
De gamla i massmedia är synliga nästan endast vid vanvård. De ratas av sjukvården. Nyss dog en man för han fick ingen plats och ingen brydde sig om hans väntan i korridoren. Gubben min väntade i tio timmar och läkare kom och gick med samma besked: han är för gammal för oss. Till sist hamnade han på demensavdelningen fast i det läget var han inte dement, bara febrig med galna prover. De äldre medicineras, gärna i övermåtta. Snabbt sätts något lugnande eller antidepressivt in så de håller tyst. Är piller den nya sjukvården för äldre?
När är vi för gamla för sjukvården?
Att få hjälp i vardagen som gammal – när man känner sig som det – är knepigt. Då blir man hastigt pigg och frisk igen i äldreomsorgens (läs: politikernas) ögon. Kommunen ser en kostnad och gamlingen blir ett sparobjekt. Det är stressigt och noga reglerat i hemtjänstens värld. Varje minut räknas. Ideologin över äldrevården har svängt sig från att alla skulle till ett ålderdomshem till att helst ingen skall dit. Hemma bäst fast man inte längre klarar mat, dusch eller dammsugaren och har glömt vägen till affären. En morgon mötte jag en dam med rollator, i tofflor och morgonrock som skulle gå ut och handla. Det var vinter och klockan var halv sju. Ja, hon var kapabel att klara sig själv. Mat förresten, de gamla kan äta kall mat om de inte klarar av mikrougn och en vecka gammal mat är mums för dem, tycker många kommunalgubbar. Jag kan förstå att det är tidskrävande med matleveranserna, men det är också ett slags social kontroll över hur den gamla har det, kanske den enda kontakten för den som inte längre kan ta sig ut.
Vad äter du till middag idag? En uppvärmd veckogammal låda?
Att komma in någonstans i någon typ av boende är en bedömningsfråga, inte av den som anser sig ha hjälpbehov utan av den som håller i budgeten. Man måste vara totalt snurrig och tända eld på sin lägenhet, som damen i vår femte våning gjorde två gånger av glömska innan hon fick plats. Hon hade ansökt om plats när krafterna och förståndet började försvinna, men icke. Vi grannar började bombardera äldreomsorgen, men de pratade inte med oss. Ni vet självbestämmande, integritet och sekretess in till lägenhetsbrand. Valfrihet är honnörsord men det är nog bara på papper. En dement person har ingen valfrihet eftersom hon förlorat förmågan att göra förnuftiga val. Någon annan måste förstå hennes behov, besluta om hjälp och sluta räkna pengar.
När är man gammal nog att få plats i ett ålderdomshem?
Men i jämförelse att bli gammal i visa andra länder har vi det bra. Detta ”bra” har vi betalt med skatt på arbete och konsumtion så egentligen är det bara återbetalning. Eller är de pengar vi trodde vi hade skingrats med vinden och slukats av svarta hål när utgifterna växte och åtagandena blev fler men inkomsterna inte ökade i samma takt?
Bild brudparet: nygift 14 år med sin make15 år i Gaza år 2013, från Reuters/Mohammed Salem
