Inte skyldig.

Så här i juletider och all julskyltning tänkte jag på en person jag hade träffat genom mitt arbete. Den kvinnan hade otroligt god smak, färgsinne och förmåga att få de enklaste kläderna att se ut som miljon dollar. Nu var hon gravid och livet hade vänt sig upp och ner av flera orsaker.

Hon hade en usel bakgrund. Föräldrarna älskade spriten mer än henne. Hon placerades i ett fosterhem där fosterfadern förgrep sig på henne. Socialtjänsten trodde inte på barnet. Vem ska tro på en 10 år gamla flicka som kommer från sådana omständigheter? Hon kan inte veta något om sex ens? Det blev dock besvärligt med anklagelserna så hon placerades om. Blev sexuellt utnyttjad av en i familjen. Hon rymde. Efter ett tag fick polisen fatt henne och hon placerades igen på ett nytt hem.

Hon berättar att hon tog av trosorna och la sig på sängen direkt. Så skulle livet vara. Men det familjehemmet  var ett riktigt hem. Hon blev ett barn och älskad. Men vid avslutad två årig social linje tyckte Socialtjänsten att hon var färdigvårdad och gav henne en etta i en förort genom förtur.

Nu hoppar vi över några år, timarbete och så. Hon skötte sig. Hon återtog kontakten med sina föräldrar och det var bättre med dem nu. Att orka missbruka har sin tid, att sluta sin tid också.

Hon var otroligt vacker. En dag besökte hon en känd klubb tillsammans med en väninna och släpptes förbi kön. Killar flockades runt henne.  Hon hamnade i jetsetlivet på grund av sin skönhet. Hon var den ouppnåeliga skönheten. Hon ville inte bli rörd. Efter några år förälskade hon sig i en kändis med pengar. Livet lekte.  Hon var lycklig.  När hon väntade barn kraschade lyxlivet. Han hade börjat älska kokain mer än henne, sparkades från jobbet, ruinerades bokstavligen och hon satt nu gravid åter i sin lilla lägenhet med sin lyxgarderob.

Det var då jag träffade henne. Barnmorskan på närmaste Vårdcentral vägrade att ha henne som patient på grund av barnafadern. Hon var dum nog att säga hur det var. Hon skickades till enheten för riskgraviditeter fast graviditeten var helt normal. Barnafadern var problemet, inte hon.

Från lyxlivet till arbetslöshet är fallet hårt. Sparpengarna tog slut. Hon sålde en del kläder. Det var svårt för en gravid att hitta arbete.

En dag var hon extra glad och berättade hur hon hade hittat ett jobb. Jag får personalrabatt, sa hon och visade mig en babytröja.

Hon hade varit ute och fönstershoppat. Det var juletider och många affärsfönster var verkligen lockande. Hon såg en som var bara usel. Ingen jul magi där inte. Hon klev in och ville prata med föreståndaren. Hon erbjöd sig att skylta om, gratis. De skrattade men sedan sa någon lite spydigt: gör det då.

När hon hade gjort om hela fönstret anställde de henne som försäljare och för att ta hand om skyltningen av fönstren och placering av kläderna. Hon skyltade om varje vecka. Hon började fundera på att söka vidareutbildning till dekoratör efter barnet var stor nog att få plats i daghem.

Barnet föddes och inte ens det fick barnafadern i andra tankar. Han var kvar i en kvart med sin förälskelse, drogen.

Kvinnan ringde mig då och då samt varje år omkring julen. Det sjunde året sa hon något som alla våldtagna bör säga till sig själv. Eftersom jag inte gav mitt medgivande är jag inte skyldig. Det man inte säger ja till har man inte medverkat i.

Jag kunde bara hålla med henne.

Vi sa till varandra God Jul. Den längsta kontakten med någon av mina patienter var avslutad.

Bild: familjebänk från Järna.

Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person, till dig själv.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.

Intresse att skydda naturen? Inte.

Ibland har vårt bibliotek olika program om aktuella författare eller någon berättar om dolda naturskatter i Kommunen. I min Kommun finns flera naturskyddsområden. Ibland har jag svårt att förstå det skyddsvärda på en plats som ser bara risig och sönderkört ut men felet ligger nog i de som måste köra med sin fyrhjuling överallt, över staket in på en plätt i naturen med sällsynt växtlighet. Det är inte så ovanligt att man får kasta sig just i naturens famn när motorcyklar far förbi.

Brist på respekt för naturen visar sig på många sätt. Naturen hittar dock alltid en utväg. Vi gör inte det.

Jag var i biblioteket häromdan och lyssnade på ett föredrag med bilder om några naturskyddsområden i Kommunen. Jag kände till det mesta och har besökt de flesta platserna men man kan alltid lära sig mer.

Det var absolut fullsatt. Bibliotekarien försökte hitta flera stolar någonstans. Åldern hos publiken var medel 55 – 65, de flesta kvinnor. Jag såg ingen som kunde vara under 40. Inga klimatintresserade unga som ville bevara naturen. Inga gymnasister som studerade miljö och naturskydd. Bara äldre, pensionärer och även de som knappt gick nu mera i skog och mark utan asfalt på grund av käppar, rollatorer eller rullstolar. Som så ofta sägs: äldre kvinnor håller kulturen upp. Det beror förstås på vad man anser vara kultur.

Det var knäpptyst när föreläsaren visade sina bilder från skyddade platser, fågelsjö och gammal skog. Ja, någon aah hördes när en bild var extra vacker.

Flera av de närvarande hade deltagit i någon ledd vandring. Men parkeringen var full av bilar. De som kände varandra erbjöd skjuts. Att gå hem i mörker var inte att tänka på. Själv gick jag mot centrum ensam.

Med tanke på den klimathysteri som råder borde ungdomar köa till informationen om skyddade naturområden. De borde kräva mer naturskydd. De borde stå med en plakat när skogs huggs ner för att ge plats åt sporthallar, köpcenter och bredare vägar. De borde inse att arbete för miljö börjar bakom knuten. Men inte. För dem räcker det att skippa skolan, ta selfies i demonstrationer, skrika i korus och skylla på de vuxna som har gett dem ett liv på världens grädde. De svenska demonstranterna glider på en räkmacka och ingen av dem tänker emigrera till fattig landsbygd  i Afrika, till exempel, där deras klimatavtryck sjunker genast till exemplarisk nivå. Där sådan lyx som daglig varm dusch är otänkbart.

Att leva som fattigpensionär är en mer närliggande chans men det är kallt i Sverige och bostäderna värms upp en stor del av året. Inga sitter i mörkret utan lampor. Så Afrikas landsbygd – utan att ta med sig något av sin svenska lyx som kräver el och bensin –  är kanske den miljövänligaste förändringen man själv kan göra. Förutsatt att man lever utan matlagning med öppen eld. Vegan med bara råa grönsaker bör vara idealet.

Vem emigrerar?

(Obs. kan innehålla en smula spydighet – eller inte?)

Bild med vattenbärare: https://thumbs.dreamstime.com/z/kvinnor-som-b%C3%A4r-vatten-70697056.jpg

Venedig – en härlig stad vid och i havet.

Under tisdagen ska tidvattnet i Venedig ha mätts upp till 187 centimeter. Detta är den allvarligaste översvämningen som staden har varit med om sedan 1966, då nådde vattennivån 194 centimeter. Venedig drabbades  också år 2008 i december av den värsta översvämningen på 22 år. Vattenståndet var som mest 1,5 meter högre än normalt. Mätningarna av vattenståndet inleddes 1923. Så jag vet inte hur det var innan. Jag vet inte heller hur stora skillnader tidvattnet kan visa i normalfall.

Idag  skyller man på klimatförändringarna. Vad skyllde man på 1966 då istiden ansågs vara en fara på gång?  Ni som var läskunniga då minns hotet om istid och Sverige som ett land vi borde lämna för varmare breddgrader. Nu tror jag att vi med sikt får igen en istid. Nog om det. Förra året så här dags var det också översvämning i Venedig. Men i december -16 torkade staden nästan ut. Båttrafiken inställd. Turisterna fick titta på skiten på kanalbotten. Det var inte den första och enda gången.

Vad är det som dränker Venedig? Är inte stadens läge liksom fel, något övermodigt? Tidvatten kommer och går. Havsvattennivån stiger med 3 mm per år kring Medelhavet vilket inte är någon rekordfart. Jag vet inte när man började mäta just det.

Jag var i Venedig med ett barnbarn 2014. Jag tog ett barnbarn i taget ut till Europa på en resa de själv valde. Hon valde att resa till Venedig, en stad utan bilar.  Nu är Venedig större än just öarna utan bilar men turisterna – som vi – håller sig på öarna. Turister fanns det gott om.

Venedig var en underbar upplevelse. Att slippa bilar, åka med båt, se på historiska sevärdheter. Vår gondoljär berättade om staden, om politik som önskan att lämna övriga Italien och om just vatten.

Vi tyckte förstås vattennivån var hög men han skrattade. Hög? Det brukar vara en meter till i normalfall. Nu är det lågt, sa han.

Man kunde se med lotta ögat hur vattnet steg när mastodontbåtarna gled in till staden. Trots försök att slippa de stora turistbåtarna i staden vilka bokstavligen översvämmar kusten och anlägga spärrar mot vatten är situationen likadan, varje år. Båtarna med turister innebär pengar. Jag vet inte vad hände med det storslagna projektet med spärrar mot vatten som skulle vara klar 2018. Projektet har anklagas av korruption och räknas inte att vara i gång innan 2021 eller senare.

Vi kanske kan inte rädda de byggnader som är placerade olämpligt mot vädrets och havets makter oavsett vart de ligger? Kanske dags att rädda det som räddas kan? Den bosatta befolkningen har redan börjat packa medan turisterna befolkar ön. Staden slits inte bara av vatten utan av folk som är fler gånger mer än staden kan svälja. Man försöker stävja skräpkultur och snabbmat och behålla Venedig som just italiensk plats, kultur värd att bevara. Men folk är trötta på i att vara i minoritet, utan plats i turistströmmen. 25 miljoner besöker staden varje år medan de bofasta är ca 270 000. Räkna ut hur många det blir per dag. Venedig har infört turistskatt som dock har varit problematisk att få in från dagbesökare.

Se Venedig fast du får trängas med världen. Venedig sjunker faktiskt bara lite men översvämmas regelbundet av havets makter. Det tar tid, lång tid innan de pålar av ek och alm – fast gondoljären sa att lärkträd var bäst – som stöttar husen ger upp. Historien om Venedig är gammal. Folk bosatte sig på öarna redan under antiken. Sedan började staden befolkas av flyktingar från Italien efter hunnernas invasion år 452 och senare, år 568 av langobardernas härjningar.

Nu är staden på Unescos lista över världsarv. Se den. Missa inte Scuola Grande di San Rocco med Tintoretto målningar och ett tak som är bara snäppet under Sixtinska kapellet.

Kartbilden Av Chris 73 / Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7383253