Den falska Tomten och en blå gungstol.

Det här är en gammal julhistoria.  Dock har den massvis med efterföljare i nutiden. Folk i stil ”ge mig ett tillfälle så saknar jag moral” utnyttjar möjligheter som finns genom hål i bestämmelserna, illvillig planering eller bara med ond avsikt som ger vinst. Fusk som livsstil. Girighet helt enkelt. Under året har medier avslöjat flera fall, men det finns säkert tusentals i det dolda. Iraks försvarsminister lyfte bidrag i Sverige. Andra använder flera identiteter och på så sätt får mer fördelar. Hundratals personer kan vara skrivna i en lägenhet och få tillgång till de sociala förmånerna även när de inte bor här. Flera politiker fuskade med bostadsbidrag genom att skriva sig till och med hos sin mamma fast familjen hade lägenhet i Huvudstaden. Och de simpla  vanliga småfuskare med uttag från ersättningar fast man inte hade rätt till  några pengar. Mer… Personer som nyss avgick ofrivilligt på grund av lagvidriga handlingar får nya lukrativa uppdrag från sina politikerkompisar. Det är också ett slags brottslig mygel.

Men nu till Julen, Tomten och den blåa gungstolen. Julen då jag förlorade något av barns tro på att alla människor är goda. Även om jag var född under kriget och har ett krigsminne som mitt första var förlusten av tilltro till människor chockartad. Jag förstod inte riktigt hur allt hängde ihop. Jag var ju bara fyra år, nära fem.

Det var julafton. Vi hade varit till torget och lyssnat på borgmästaren som utlyste julfriden. Orkester spelade. Vi hade också besökt den gamla kyrkan vid torget för en kort julbön. Snön föll i stora flingor. Affärernas julljus lyste. Staden var så vacker.

Julgranen dekorerades efter besöket på torget. Far satt i ljusen, de var förstås riktiga ljus. Jag hade gjort julkarameller och hjärtan, något missformade, av papper. Mor hängde i pepparkakor, röda äpplen och riktiga karameller i granen. Vi hade bara några få köpedekorationer. Överst i granen satt en gammal julängel och ovan den en stjärna. Grannen hade alla världens flaggor i sin julgran. Det var så spännande att tänka sig hur många länder fanns i världen. Vår gran hade bara en remsa glitter.

Far tände alla ljusen. Granen var så vacker!

Efter  en tidig middag skulle Tomten komma. Far och mor hade lovat det. Jag hade önskat mig en gungstol. Jag vet inte varifrån den önskan kom. Jag kände inga barn som hade en gungstol men alla hade en pall, även jag. Min var röd. Gungstolen skulle vara blå och på ryggen en målad tupp.

Jag hängde i fönstret och väntade.

Då såg jag Tomten. Han hade en hästdragen släde men han åkte helt åt fel håll med några säckar och en blå gungstol. Jag skrek: där åker tomten med en blå gungstol! Pappa kastade ut en blick, svor (han svor aldrig eller använde fult språk) och han hoppade strumplästen ut genom fönster.

Stoppa tjuven, skrek far. Hans skrikande fick folk på gatan att reagera. Andra i huset tittade också ut och snart sprang flera män efter Tomten.
Tjuven valde en dum väg, förbi polisstationen och där greps han. Tjuvtomten firade sin jul bakom lås. Far i sin tur släpade en säck och gungstolen hem. De andra plockade också sina julklappssäckar med sig. Jag antar att polisen tog hand om hästen. Man hade ju än hästridna poliser.

Min far hyllades som hjälte. Alla berörda familjer i huset kom till oss och tackade honom. Alla hade med sig någon julklapp till min modige far. Men far gav mig äran för jag hade ju upptäckt tjuven. Jag som hade larmat fick extra karameller.

Vi hade räddat Julen.

Hur kunde detta hända? Barnfamiljerna i huset hade gått ihop om en tomte från tomteförmedling. Julklappspåsarna ställdes på en avtalad plats med namnlappar på. Men Tomten lät tillfället göra tjuven. Han hade inte räknat med ett barn som hängde i fönstret i väntan på en blå gungstol.

Jag grubblade över tjuvtomten. Kunde det finnas andra elaka tjuvaktiga människor, inte bara de ryssar som sköt min far i benet och dödade min farbror som alla tyckte mycket om? Död var dock än bara ett ord. Innehållet, döden som slutgiltig, kommer för barnen senare, kanske vi åtta år ungefär. Men ryssarna var onda, det visste jag. Kunde Tomten ha kommit från Ryssland och vara en falsk sådan och inte från Korvatunturi där den riktiga Tomten bodde?

Det var svårt. Jag förlorade tron på Tomten och blev avvaktande mot människor jag inte kände. En falsk eller en riktig? Den frågan är aktuell även idag för många människor.

Som äldre funderade jag vad den falska Tomten planerade att göra med alla klappar? Skulle han sitta hemma i klapphögen och känna sig rik? Att stjäla julklappar från fattigkvarter hade föga säljvärde. De var barnböcker, ritpapper, färgpennor,  en tröja och kanske ett  par vantar man fick som julklapp. De leksaker  som fanns i paketen var inte köpta i den fina leksaksaffären utan från en billighetsförsäljning på Tempo. Fruarna fick något till köket, kanske ett nytt förkläde och män fick hemstickade strumpor eller en tröja, högst en bok med bilder på fäderneslandet.

Att bli rik på stölden var en rejäl felkalkyl om han inte hade en skara barn hemma, lika fattiga som vi i hyreslängan nära tågstationen.

Idag har falskhet sin givna plats i vårt Samhälle. Kan du blåsa någon av pengar så gör man det resonerar alltför många. Att slita av en jacka från ett barn är vardag. Att lura gamlingar är bara som en sport. Att blåsa Samhället räknas som om pengarnas värde tillverkades i Riksdagens källare, inte av människor genom arbete och skatteinbetalning.

Kanske Jultomten också har passerat sin glanstid? Önskelistor är ofta köporder till stackars föräldrar vilka idag balanserar på en tunn lina om kärlek till sina barn. Föräldrar får snarare höra att de förstört världen och stulit barndomen än få innerlig tack över det slit och förmåner nutidens svenska barn erhåller genom sina föräldrar och landets skattebetalare.

Jag undrar vilken väg vi kommer att ta nästa år och sedan? Utan en Regering som inte ser hur utvecklingen sker är vi illa ute. Det är som om vi backade mot det som inte fungerade förr, det vi ville från i stället att ens behålla det vi än har: yttrandefrihet, skärvor av demokrati och jämlikhet på papper mellan de två kön vi förr hade. Ett slags trygghet i att om vi råkade illa ut utan egen förskyllan skulle det Samhället vi betalade skatt till ta hand om oss. Eller när bli gamla vill jag tillägga. Vad sen? Det är som om varningsklockorna hade ringt länge och nästan tappat klangen.

För en stund vill jag inte grubbla. Det är Jul nu, en kristen tradition, dock förvanskat till mer shopping och mat än tro. Men håll ihop, tänk goda tankar, tänd ett ljus och besvärj mörkret.

Ha en God Jul! Ta hand om varandra! Familj och närstående, de vi älskar, är det enda värdefulla vi har.

Speciellt tack till min bloggsponsor!

And to my American Friends: I wish You Merry Christmas and Happy New Year!

En till gör väl inget? Om stölder och julklappar.

Flera av mina forna patienter försörjde sig med drogförsäljning,  stölder och snatteri. Nu när de var gravida kom deras stöldverksamhet i annat läge. Ja, de flesta patienter var missbrukare eller partner till en missbrukare, det var ju en specialistmottagning för drogberoende familjer. Det var vanligen inte något problem att hjälpa dem att överge missbruk. Försörjning var en svårare sak. Sluta sälja droger eller stjäla satt en utan försörjning, kanske på bar backe.

Socialtjänsten var sällan välvillig. Att hjälpa en hel familj vidare till behandling innebar en rejäl kostnad. Min kamp skedde med Socialtjänsten, sällan med patienten. Jag misstänker att det inte är annorlunda nu. De som håller på med drogmarknad har dock mer multikulturell prägel idag tack vare våra öppna gränser.

Jag hade en patient som hade försörjt sig med försäljning av droger. Hon var stor på branschen. Men hon fick välja planerad omhändertagande för det kommande barnet eller att sluta sälja knark. Hon var också duktig på att snatta. Hon försökte sluta. Att bruka droger gick snabbt men att försörja sig var värre. Hon tjänade bra med sitt lilla drogimperium.

En dag kom hon till mottagningen i en mammaklänning. Hon såg söt ut. Då sa hon: jag var nästan hederlig, jag bytte bara till en prislapp jag hade råd med.

Vad säger man då?

, sa jag. När ditt barn går till barnkalas med en present du snattat eller bytt prislapp på och han är än dum nog att säga det, hur många kalas blir han bjuden då? Kommer du att ha barnet med dig när du förser dig med stöldgods eller skaffar du en barnvakt? Jag bara undrar.

Ridå.

Snart är det jul. Jag misstänker att en del av julklapparna är stöldgods. Ligorna har bråda dagar. Om du kollar något fönster med elektronik eller smycken länge kommer kanske en kille fram och lovar dig billigare pris i morgon. Hälften så där. Det är bara att beställa. Även affärer kan sälja stöldgods eller insmugglade varor. De är varor med billigare pris. Varför kostade kaffet 10 spänn, medan grannen tog 35?

Det är många som tar chansen. Alldeles vanliga människor som lever hederligt liv, arbetar och vill fira en bra Jul med familjen stöder den kriminalitet som gnager på vårt samhälle.

Det kanske inte beror på girighet utan känslan att rättvisa och trygghet i Samhället håller på att försvinna? En till gör inget.

Grupp mot grupp eller val av ättestupa?

På en blogg undrade en kommentator om man kunde göra orosanmälan till Socialtjänsten för en gamling som inte fick den hjälp man behövde utan for illa. Det var en genial idé. Jag skulle ha gjort anmälan 6 gånger av de 10 som gubben min var i ett korttidsboende. Ett par gånger fick vi åka direkt till sjukvården på grund av ren vanvård, så illa var läget.

Jag klagade. De sa att jag överdrev. Kverulant.

En sak som slog mig också var att vi hade så många olika avlösare fast jag bad om några få så de skulle känna gubben bättre och jag var trygg under mina två timmar ledighet. Jag räknade till några tiotal olika personer och kom inte ens på deras namn. Jag fick en förklaring. Gubben var populär. Alla ville gå till oss eftersom våra två timmar, senare fyra i veckan, var rena vilopausen och min gubbe var en trevlig person trots sin demens. Man tog en promenad eller la puzzel eller bara satt själv och tog igen sig ifall han sov.  Ren lyx inom hemtjänst.

Man fick använda toaletten också. Det är inte självklart att du får eller vill använda toan hos en vårdtagare. Smittor är inte kul. Städning genom hemtjänst sker vart tredje vecka så toan ger bara äckelkänslor.  Som ett vårdbiträde sa: vi borde börja med blöjor på oss själva för toaletten i hemtjänstlokalen är oftast för långt borta för att hinna dit. Andra alternativet är förstås att inte dricka något när man jobbar.

Det här var ju två år sedan men situationen för arbete inom äldreomsorgen har inte förbättrats. Snarare tror jag att kollapsen närmar sig. Jag läste om stressen i äldreomsorgen idag igen. Det orimliga sättet olika Kommuner, betalda av skattemedel, behandlar sina arbetstagare. En undersköterska sa att jag orkar inte mer, jag går hem och gråter på kvällen. Hur många i Riksdagen går hem och gråter på kvällen eftersom de inte orkade mer? Eftersom de inte gjorde bra nog jobb den dagen?

Sex av tio kommuner skär igen ner inom äldreomsorgen där det inte finns något att krympa längre. Som att sparka sjuksköterskor. Slopa vikarier. Kortare tid för dusch. Städning och inköp mer sällan.  Ta bort aktiviteter i äldreboenden eller helst lägga ner de. Höja avgifter. Eller det geniala: anställa invandrare som inte är utbildade och kan usel svenska för billigare lön än en undersköterska som är det önskvärda, påbjudet, inom äldreomsorgen.

Tro inte att de resterande Kommunerna har gott om pengar. Förmodligen är de Kommuner som skar ner rejält i år.

Vi alla blir gamla, om vi inte råkar dö i förtid. Det är liksom ingen överraskning för politiker. Det är inget man behöver börja fundera just nu. Situationen är den samma år ut och in med små befolkningsmässiga variationer lätta att räkna ut. Löpande liksom. Jag tror att man måste börja ställa grupp mot grupp. De gamla mot Iraks försvarsminister, de gamla mot de sk. ensamkommande, de gamla mot höjning av Riksdagslöner, de gamla mot kommunala kommunikatörer…

På något sätt måste Regeringen meddela tydligt för oss gamla vilken sorts ättestupa de erbjuder.

.

Håll fast i Julen!

Har ni sett de dumma förändringarna i skyltar och varor? Ordet Jul är utbytt till vinter.

Granen som vi alltid har haft på torget är bytt mot en ljusslinga, ”ljusgran”, sådant folk hänger i flaggstång på tomten. Mat kallas vintermat. Ordet vinter – det är bara ösregn idag och än hösttemperatur – känns löjligt i fråga om mat och fest. Det är ett försök att förminska och skuffa undan Julen, Jesus födelse, det fundament vår  västerländska kultur och samhälle har vilat på tvåtusen år på olika sätt.

Anpassningen som sker av Julen till någon multikulturell sörja där alla känner sig inkluderade syns lite överallt.

Ingen skulle kalla Ramadan vårfest. Då skulle median svämmas över av beskyllningar om det oerhörda: rasism. Kanske någon minister också uttalade sig om det skamliga i att inskränka religiösa seder. Men Julen – det är inte så noga med?

I tider då man försöker förminska julen är traditioner viktigare än förut att bevara. Så, behåll Julgranen. Tänd ljusen. Ha en Adventsstjärna i fönster. Ljusslinga på balkongen. Baka pepparkakor och lussebullar.  Julmat med skinka och allt som hör till. Julklappar – med måtta. Visa utåt att här bor en helt vanlig svensk familj som firar Jul. Även om ni inte går till kyrkan ägna en stund för Julens mening och berätta till barnen om Jesusbarnet och varför vi firar jul.

Säg God Jul inte Happy Holidays.

Alla är välkomna att ta efter. Vi inkluderar flera så gärna.