Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas. Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på. Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel. Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.
Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.
Vi är som myror.
Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.
Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen, skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren. De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.
Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem. En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.
Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.
Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.
Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?
Vart tillbringade du din semester? På stranden eller med något mer ansträngande? Hemma och gjorde allt det som ropade efter åtgärd? Vad du gjorde kan avslöja en del av din personlighet. Gjorde ditt val av semester dig lycklig? Var du stressad och lika trött när du kom hem och jobbet väntade? Om du inte blev pigg och glad varför valde du den semestern? Eller, vem valde för dig? Att gå med på något man inte vill för husfridens skull kan bli riktigt illa.
Eller planerade du så noggrant att allt rasade samman när planeringen inte höll? Man kan planera ihjäl sig. Alla resor skall ske utan förseningar, allt är som i drömmarnas land och man promenerar i solnedgången med sin älskade och barnen är som änglar. Och direkt sprack drömmen med 6 timmars flygförsening och hotellet såg inte ut som i de vackra bilderna på Internet. Kris!
Ibland får man välja det man inte vill som att ta hand om gamla anhöriga eller sjuk närstående. Eller arbeta extra för att pengarna ska räcka. All semester är inte bekymmersfri.
Så, hur valde du din semester? I en undersökning kom man fram att de introverta trivs på bergen och bland träd. De extroverta är gärna på stranden och bland folk. Nu är få av oss helt varken det ena eller andra utan en blandning så semestrarna kan se olika ut i olika tider av livet. Små barn har andra tankar än att vandra i bergen, de vill ha en pool och föräldrarna får nöja sig.
Många väljer semester för husfridens skull. Semester ska man ha ihop och då skall det vara trevligt. Så är det inte alltid om intressen krockar. Jag träffade ett olyckligt par en gång på fjällen. Jag hade observerat deras tält kvällen innan. Tältet såg inte lämplig ut för högfjäll, den flaxade och trycktes ihop i den hårda vinden. Dagen efter gick paret efter mig. Det regnade, dimman var ganska tät. Jag såg att de försökte vinka med båda händerna, så jag vände och gick mot dem.
Mannen undrade vart på kartan vi var.
De hade irrat sig bort från tilltänkta rutten. Han hade en urgammal karta. Ingen kompass. Regnkläderna… ja, låt oss säga att paret inte var rustade för vädret eller fjällvandring. Jag såg att kvinnan var nära gråten så jag drog henne närmare. Rädda mig, jag vill hem, viskade hon. Jag fryser. Jag är hungrig. Jag vill inte vandra.
Jag gav dem en chokladkaka och beordrade dem att vända. Jag hade förstås ingen rätt att beordra någon men nu spelade jag en som hade det. Jag beskrev vägen till närmaste stuga, den var kanske en-två kilometer från oss och skulle vara lätt att hitta genom att följa en jokk. Det är för farligt här idag, sa jag, ni måste söka skydd. Stugvärden kommer att visa er hur ni kommer till fjällstationen i morgon. Hon viskade tack och de vände. Jag hörde honom säga något om det usla vädrets fel.
Kanske var det rätt gjort ändå? Jag fick senare veta att de hade kommit till fjällstationen och berättat om en vakt som hade beordrat dem att vända.
Jag är en vandrare, hellre berg än strand. Gärna något med ansträngning. Också hellre en stad med historia än strand. Men en av de bästa semestrar har jag dock haft på en strand med dottern och barnbarnen. Ibland tittar jag åter på bilderna och riktigt känner barnens glädje, värmen och salta bad.
Trivs du i en liten grupp nära andra människor? Ett av arbetsminnen jag har var en föreläsning som skedde i en alldeles för liten sal, det kom in många fler än var anmälda och jag blev trängd av extra stolar. Jag stod nästan på knäet av de närmaste. Jag fick panik en stund. De var för nära. Men sedan tog ”föreläsarjaget” över. Tydligen gick det bra för någon skickade blommor efteråt och jag fick några tackbrev. Eller såg de hur pressad jag var? Hm. Däremot var 550 lyssnare ingen konst när man står på podiet och kan hålla lagom avstånd från de främsta. Man blir mer anonym. Så introvert gäller nog för min del.
Det var lite kul att någon undersökning stämde på mig. Så, är du extrovert eller introvert? Stämmer det med dina lyckostunder?
Hur hittar man en extra magisk tältplats? För mig är det oftast slumpen, sällan aktivt letande eller något i förväg prickat in på kartan. Jag går tills jag är trött eller tycker att nu var det nog för idag. Så en del platser kan bli mindre bra och andra något att minnas.
Att tälta ensam på en öde plats ger en möjlighet att fly från Världen och allt som pågår en stund. Nödvändigt i dagens värld och Sverige.
En av de magiska platserna var stranden vid Virihaure (samisk stavning på kartorna: Virihávrre) Det går inte att tälta där nu mera. Helikoptertrafiken går hela tiden. Turismen har övertagit platsen. Men då i augusti -93 var min ensamma tältplats på sjöstranden.
Bilden tagen från stranden, Norge i bakgrunden, när ljuset är rätt och den speciella solnedgången gömmer sig i blå moln. Bilden har varit på några utställningar, även utomlands. Bilden hänger nu hemma hos mig.
En favoritplats är högplatå Luohttolahko, Sarek, där man kan hitta enstaka tältplatser på höjd 1200. Platån är omringad av höga toppar. Bilden är från Luohttojavrre. En natt i augusti 2002 var det klart, tyst och meteoritregn. Troligen Alfa Capricorniderna. Det var som om Världen hade slutat existera. En av de magiska stunderna i livet.
En inte så tyst men vacker tältplats finns vid vattenfallet Kutjaure, en bit norr om STF stugan. Jag har tältat där några gånger. Kutjaure är på Nordkalottleden från Vaisaluokta.
Under Norkalottledsvandringen 1995 kom jag till Reisadalen i Norge och tältade vid Mollisfossen. Jag vadade över till en sandbank och fick en nästan myggfri plats eftersom det blåste. Mollisfossen är totalt 269 meter med, ett fall på ca 140m.
Det går snabbt att flyga till Alperna. På morgonen flög jag till Geneve, tog beställd transport till Chamonix, handlade, tog lift upp till Planpraz och började gå längs Tour du Mt Blanc och slog tält när det var mörkt. En av mina tre Tour du Mt. Blanc turer, detta år 2012.
Utsikten från tältet i Landmannalaugar var fint. Men om du såg åt andra hållet visades sanningen om platsen. Fullt! Korsade Island 2004 från Glerhallavik i norr till Porlakshöfn i söder och gick också den rösade biten Laugavegurinn. Islands natur är fantastisk.
På PCT, 2018, fanns många magiska platser. Naturen var ju annorlunda med öken, vulkaner, höga berg… En natt tältade jag i en lavafält, Det var en usel sned plats men med utsikt mot en vulkan Mt. Rainier i solnedgång.
Ibland var det omöjligt att hitta en plats. Det mörknade och efter solnedgång är tiden i naturen djurens, inte människornas. Jag gick och gick men ingen plats. Sedan såg jag en tvär nedgång och i början av den fanns plan yta på cirka tre meter. Det räckte, bara jag var varsam och inte trampade utanför. I horisonten syntes ett vulkan, vilken det nu var. PCT 2018 mile 2360.
På Gutthroat pass, Washington, fanns lite vinskydd av sten, fin utsikt och på natten kom snöfall. Det var så vackert, landskapet var klädd i mjuk snö men leden försvann.
Det sista året har jag vandrat på Sörmlandsleden eftersom Covid tog död på alla resplaner. (Ovan en tältplats i skogen.) Utöver Sörmlandsleden och skogar runt mig blev det promenader vid havet i Umeåtrakten. Var och en som har längtat utomlands det senaste året har fått leva på minnen. Allting är än osäkert.
Vad är grundvalen i ett samhälle? Vad binder ihop människorna? Vad skiljer dem åt? De är bra frågor så här efter polismordet, mordet i Flemingsberg, en skjuten i Upplands Väsby och ovan det en attack på IT system som stängde affärerna för Coop med flera. Allt på bara få dagar.
Statsministern skröt efter polismordet::
Sedan vi tillträdde hösten 2014 har vi arbetat mycket målmedvetet med att öka tryggheten och med det också sett till att polisens verktyg, antal poliser, polisens resurser stärks hela tiden och skärper lagar. Vi har faktiskt nu 1000 ungefär fler människor bakom lås och bom, brottslingar, sedan den här offensiven påbörjades.
Statsministern är glad att vi har 1000 fler brottslingar bakom lås. Borde han inte vara orolig, ledsen, helt utom sina sinnen och beklaga sin oförmåga över att inte ha hindrat ytterligare 1000 brottslingar att göra vårt liv uselt. Han förstår inte att denna kriminalitet gnager sönder vårt Samhälle.
Det innebär inte heller att det är 1000 brott som har skett utan var och en kan ha flera brott på sitt obefintliga samvete. Man får ju rabatter. Det är inte så att brotten läggs ihop och du får fängelse för allt. Det kan vara bara en klapp på axeln som samhällstjänst. De kriminella vill ogärna sitta inne. 700 dömda lär vara på vift och inte villiga att installera sig bakom lås.
Jag undrar vad de gör? Hjälper gamla damer över gatan?
En gång uppmanade jag och lyckades få en kriminell patient att inställa sig i ett fängelse och avtjäna sitt straff på fyra månader. Han knackade på fängelseporten. Personalen var totalt förbluffade. De ville gärna träffa mig och höra hur jag gjorde det. Vilken form av terapi var det? Nej, terapi var det inte utan en utskällning. Jag var inte professionell ett dugg, bara som en ilsken häxa i stället en terapeut.
En polis i tjänsten är mördad. .En pojke som borde gå i gymnasiet men har valt en annan yrkesbana är nu misstänkt för polismord. Han var inte helt okänd. För drygt ett år sedan dömdes den nu aktuelle 17-åringen för mordförsök, efter att ha knivhuggit en man på spårvagnen med en kökskniv, till sluten ungdomsvård.
Nu sitter han anhållen misstänkt för mordet på den 33-årige polismannen.
Vilken var situationen vid utskrivning från SIS-hem? Skola? Arbete med laglig lön? I fortsatt behandling på hemmaplan? Eller, vilken terapi var så totalt misslyckad?
Dags att införa någon typ av ”omskolningsläger” för de unga kriminella vars föräldrar inte klarar av fostran och inte de berömda fritidsgårdarna heller.
Flera SIS hem har fått kritik över sin behandling av de placerade unga. Jag tycker vi bör sluta med att blanda ungdomar som har drog- eller andra sociala problem med dömda kriminella i SIS hem. Vi bör införa igen någon typ av ungdomsfängelse för dömda ungdomar med låsta dörrar. Är man gammal nog att göra brott är man gammal nog att sitta inne. Det kan dock finnas drogproblem inblandade och brist på skolgång. 8 timmars dag med arbete och skola är bättre straff än dessa meningslösa behandlingar, övervakningar, samhällstjänst och böter som aldrig betalas.
Låst dörr, högt staket, noll mobil. Avlyssnade nödvändiga samtal. För deras skull, så de inte kan göra flera brott. För vår säkerhet på gatorna. Den som inte kan svenska skall ha möjlighet till svenskstudier. Utslussning till arbete. Det går att ändra livet om man vill. Eller återvända. Kanske med hela familjen som inte fungerar i vårt Samhälle. Människor från världens olika hörn är inte lika, inte med samma inställning och preferenser till livet. Svenskar är faktiskt ganska extrema i sin uppfattning om Världen och Samhället för att inte nämna religion. Inte så enkelt att bli ”svensk” när man kommer från helt andra, motsatta förhållanden.
Jag kan inte förstå hur dessa invandrare kriminella klaner har tillåts leva och frodas här när de är kända av polisen sedan länge. Vi betalar brotten, skadorna och håller kanske kriminaliteten uppe med diverse bidrag medan dessa klaner har noll respekt för Sverige och ingen som helst intresse att integrera sig med annat än med vårt bidragssystem, än mindre att assimilera sig.
Mår de inte bättre i sina hemländer där livet styrs av en klan inte av svensk missriktad humanism och åratals försök att integrera dem i vårt samhälle? Ja, vi har ju delat ut medborgarskap som karameller så vi kan inte lämpa ansvaret för något annat land.
Det är vårt eget misslyckande. Kanske felberäkning? Kanske naivitet? Inbillning att bidrag gör folk lyckliga och anpassade så de älskar oss?
Vi har misslyckats fullständigt när andra generationens invandrare är mer kriminella och alienerade från Samhället än den första. Nio – tolv års skola har inte gjort någon nytta. Barn från klanvälden blev inte svenskar. Ar det någon som trodde det?
Det måste vara påfrestande för alla invandrare – majoriteten – som går till arbete, hjälper sina barn med läxor och till och med grillar på Midsommar när vissa av deras landsmän säljer knark och skjuter runt. Är det så? Varför hörs det bara några udda kritiska röster? Mest är det vi svenskar som gnäller.
Rädsla, antar jag. Vi är flera som har anpassat livet för att känna oss tryggare.
Integration är ömsesidigt, assimilering inte. De politiker som importerade och tillät klanvälde i Sverige borde dömas och utvisas till någon förort som har förändrats till ett område utan svensk lag och få som föredrar det svenska språket. Kan inte Löfven flytta till någon så kallad no-go-zon i stället sin trygga palats? Integrera sig? Ta med alla MPare och Centerpartister även de som än tycker Reinfeldt var en landsfader.
Det finns svenska skurkar. De svenska skurkarna får vi stå ut med. Svensken gement är dock ganska laglydig, få våldsbrott.
Tänk efter: vad är svenskt för dig? Vad vill du inte förlora? Kanske finns det ingenting längre, bara en multikulturell bränd soppa? Det kanske är ödemarken som är den sanna bilden av svenskt identitet idag, den förlorade svenskheten som var så framgångsrik – förr.
