Åter vill någon att vi ändrar våra seder och skippar julens God Jul önskan. Vi ska säga God Helg vilket är bara dumt för helg har vi varje vecka och ofta säger arbetskamrater redan till varandra på fredagar när de lämnar jobbet god helg, hoppas helgen blir vilsam, ska ni göra något särskilt på helgen… något sådant.
Jul är ingen sådan helg.
Den skyldige denna gång är SSAB som vill att vi inkluderar mer och uppmanar sin personal säga ”god helg” eller säga både, “god jul och god helg”.
Vägra bara. Jul är vår näst högsta kristna helg. Den största är Påsk fast nu mera räknar vi nog Julen som nummer ett. Så vi säger God Jul.
De som inte firar Jul kan säga vad de vill. Men var det inte integration som var riktmärket? I den ingår hövligt beteende. Man behöver inte tro, vara kristen eller så men det är trevlig sed att önska God Jul. SSAB bör publicera en kalender med alla de andra helger så kan vi försöka säga något lämpligt då också. Det var faktiskt svårt att hitta de alla andra religionernas helgdagar. Har inte tid att surfa för jag ska baka biscotti för Julen.
Det är alltid bättre att ge än få, sa min högreligiöse mor. Som barn hade jag svårt för det. Varför skulle barnen i Afrika få pengen från min sparbössa, medan jag inte fick något jag önskade mig. Den kristna uppfostran lärde oss att tänka på andra. Man skulle vänta. Vara glad. Hjälpa andra. Så, som tack för det kunde vi också få en belöning för godhet. Nu eller i himlen.
När jag nu ser på situationen i flera afrikanska länder inser jag hur lite min gode mor visste om det området, människor, utveckling och ekonomi. Hon lyssnade på missionärer. Hon bad. Hon hjälpte alltid andra och ansågs lik helgon i den kristna kretsen. Jag antar – nu – att hon kände sig god och rätt när hon uppmuntrade mig att avstå för andras skull.
Idag skulle jag inte ge de stora organisationerna en krona. Höga löner till chefer och till själva organisationen i stället de behövande. Mycket av pengarna som ges lik stöd och för utveckling hamnar i andra än avsedda fickor. Och, de länder som behövde hjälp medan jag var liten behöver det fortfarande. Kanske för evigt? Kanske vissa områden kan helt enkelt inte blir självgående vad än vi ger till dem?
Sedan några år tillbaka ger jag en julklapp till något barn jag inte känner. När jag som ensam mor kämpade med ekonomin fanns det knappt pengar till att köpa julklappar för. Det blev alltid något som barnen behövde och en bok var. Mina barn var de barnen vilka aldrig visade missnöje. Jag vet hur det är att kämpa med ekonomin och min lilla klapp nu kan hjälpa en annan fattig mor.
Det finns flera insamlingar i Stockholm, säkert lite överallt i Sverige. Clarion hotell samlar in julklappar varje år som sedan lämnas till någon ok organisation för att delas ut. Ensam gran söker klappar…
Varför jag valde Clarion Hotell beror bara på läget. Vad jag kunde se fanns det inte än många klappar under granen. Det bor säkert i hotellet en och annan som har pengar nog att lägga till en klapp för dem som inte har det lika bra. Förra året var jag där på veckan före jul och det fanns en stor hög klappar.
I år satsade jag på ett spel som har varit populär hur länge som helst. Inte datorspel utan de gammaldags med spelbräda och marker. Något att göra med hela familjen. Även nutida barn gillar sällskapsspel, som inte blinkar och hoppar på datorskärmen, utan alla kan vara med. Julen skall vara gemenskap. En julklapp kan uppmuntra till det.
Julen är till för att ge. Även i religiös mening, Men ingen behöver vara religiös för att önska Julens budskap till varandra. God Jul, fred på Jorden. Det sista är omöjligt idag men vi kan hålla fred med varandra. Julklapparna behöver inte vara dyra, bara så att vi kommer ihåg varandra, ger uppmärksamhet och glädje. Förhoppningsvis något som används och inte bara samlar damm i skåpet. I så fall, ge det vidare till någon annan.
Den enes skräp kan vara den andres skatt.
Ge också tid, som nu mera är hårdvara. Ring, skicka inte bara SMS till dina gamla släktingar. Skriv ett julkort eller brev, det kommer att uppskattas.
Idag skriver en journalist, Julia Caesar, om de senaste händelserna i Äldreomsorgen. Där de gamla förväntas sköta integrationen, även med sina kroppar. Där chefer och politiker inte bryr sig. De gamla är ju bara kostsamma, icke produktiva, närapå icke personer.
Jag hade inte tänkt att skriva mer om min ”demensresa” men idag när jag läste Julia Caesars tidsdokument blev det väldigt klart att ingenting har hänt inom äldreomsorgen, kanske har det bara blivit sämre. En text som varje politiker och äldreomsorgsansvarig borde läsa. Du som har din anhörig i något boende bör nog ta en titt på hur denne mår. Ta tid på dig och försök ta reda på hur livet i ett boende ser ut.
Det kanske är alldeles fint. Din anhörig är på ett bra ställe. De finns. Det kan vara en ren skräckupplevelse. Skrik ut då. Tig inte. När jag klagade på ett demensboende där min sambo vistades som avlastning sa de att jag var kverulant. Lite psykiskt instabil. Min sambo var så smutsig när jag hämtade honom från avlastningsboende efter tio dagar att kläderna satt fast. Han stank. Han fick helt enkelt läggas i blöt. Jag fotograferade honom och lämnade skriftligt klagomål men ingen i Kommunen brydde sig. Jag lämnade inte honom i ett boende under nästa tolv månader.
Tar du hand om en anhörig sitter du i en rävsax. Du kan förlora ditt liv.
År 2011 insjuknade min sambo i någon infektion som ingen fick bukt med. Han blev också dement. Jag tog hand om honom i nära sju år och vi hade avlösning (tack för er!) samt några gånger i året vistades han i ett tillfälligt boende. Han dog 2018 .
Vissa boenden skulle ingen av oss än i sina sinnens fulla bruk vistas en enda dag. men för dementa tycker Kommunen att det duger bra.
Samhällets moral mäts på flera sätt men hur vi behandlar barn och gamla är en bra måttsats. Med barn avser jag de minsta, under treårs åldern och med gamla främst de med någon typ av kommunal omsorg. Den omsorgen kan skötas av privata krafter men Kommunen är ansvarig och betalar.
Livets början och livets slut mäter vår moral på ett enkelt sätt.
Idag skriver Julia Caesar om äldreomsorgen som inte är omsorg utan ren kriminalitet
”I dagens Sverige är gamla människor generellt lågt värderade. I takt med nedvärderingen och det samtidiga vurmandet för massinvandring och mångkultur har äldreomsorgen inklusive hemtjänsten blivit en arena för grov kriminalitet. Samhällets allra svagaste och mest försvarslösa utsätts för grova våldsbrott och egendomsbrott. Skandalerna duggar tätt.”
”På olika håll i landet gör kommunpolitiker och ansvariga tjänstemän vad de kan för att tysta ner brotten mot de gamla i äldreomsorgen. Att strävan efter att ”integrera” invandrare innebär utsatthet och otrygghet för vårdtagarna är ingenting som de vill få upp i ljuset.
Förvånansvärt ofta rör det sig om kvinnliga politiker och tjänstemän som kallar sig feminister och säger sig drivas av solidaritet med andra kvinnor.” Julia Caesar, länk nederst. Läs det!
Hur ser moralen ut i Samhället?
Omsorgen om de födande kvinnorna är inte bra. Barn kan du föda i bilen på väg till förlossningen flera hundra kilometer bort. Sitt i en bil med värkarbete i gång och åk 40 mil på vintervägar. Varför ska de på glesbygden föda barn! Se på kartan om du inte tror. Sedan skall kvinnan tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Barn är ett hinder, arbete är viktigast. Fadern förhoppningsvis kan ta hand om babyn men nu mera kan andra anhöriga passa barnet och få föräldrapenning. Symbios? Vad sjutton var det, inte finns något sådant behov i nutida barn! Sedan tar daghem över från ett år eller lite senare.
Över 40 procent av personalen i förskolan är varken utbildade förskollärare eller barnskötare. Det visar siffror från Skolverket. En del av dessa är mödrar eller kanske fäder så de vet en del om barn men när man ska ta hand om andras barn under deras vakna tid krävs det lite mer. Kanske har någon av personalen barn i ett annat daghem.
Barngrupperna är ofta för stora. Tänk dig en avdelning 12+ barn som inte än går på toa själv och behöver hjälp att äta. De som inte talar tillräckligt för att uttrycka sina känslor. Vilken pedagogik hinner man då för att alla får individuell omsorg?
Av de manliga vårdarna har en del varit kriminella pedofiler, inga kontroller från Kommunens sida. Sparkad på ett ställe, anställd i en annan. Åter sägs att ensamarbete inte ska förekomma. Har vi hört det förr? Jag hade några patienter som våldtagits av pedofiler. Det går inte över, men går att existera med. Jag undrar vilken stöd och ersättning får dessa barn från Kommunen. Det borde vara i miljonklassen.
De senaste ropen från äldreomsorgen vill inte ens äldreomsorgens chefer själv bry sig om. Mord, våldtäkter, olämplig personal och bra personal som då jobbar till gränsen av utmattning. Utbildning saknas. Svenska språket saknas. Det är ingenting nytt. Om förfallet i äldreomsorgen läs Julia Caesar och då menar jag som förfall av de ansvariga också.
Den som kunde minst svenska av våra avlösare sa ”hej”. Den som kunde minst på ett boende sa ingenting begripligt och hon var ensam med en avdelning på 12 dementa när jag hämtade min sambo en söndag. Och detta var ca 10 år sedan då det också diskuterades om språkkrav och utbildning för äldreomsorg, men inget hände. (Nej, det är inte språkkrav nu heller här.) Behovet av utbildning och språk i äldreomsorgen dyker upp regelbundet. Några kommuner har faktiskt börjat med språkkrav. Men de sparkar nog inte de som inte kan svenska. De gamla ofta dementa vårdtagarna sköter integrationen med främmande kulturer de inte har en aning om..
Det finns ett förakt mot vårdbehövande gamla. De bara kostar pengar. Trots åratals nödrop har ingenting hänt.
Som många andra är min skräck att hamna i något boende. Jag vill nog hellre dö, oavsett hur.
Idag skriver en riktig journalist Julia Caesar om de senaste händelserna i äldreomsorgen. De fallen inte ens ansvariga bryr sig innan pressen har det på förstasidan. Hur skulle du reagera om din gamla mormor blev våldtagen av en vårdare? Trots att hon har larmat innan om sexuellt trakasserier? Och den kriminelle bara släpps. De ansvariga bryr sig inte, de ser ner på dem de borde ha gett bra omsorg till. De gamla har slutat vara medmänniskor och är bara en siffra.
Läs det! Ett av de viktigaste tidsdokument i dagens samhälle.
Bilderna från Linda. Nej, det är inga vackra solnedgångar i äldreomsorgen och små barn tas hand om lite av vem som helst.
PS. Idag 3/12 presenterades utredning om språkkrav i Äldreomsorgen.
– Vi kan inte ha ett krav som rycker undan mattan helt och hållet för kommunerna, säger äldreminister Anna Tenje (M).
Äldreomsorgen har redan i dag stora problem med bemanningen, och att utesluta en stor del av den potentiella personalen på grund av språket skulle göra krisen än mer akut.
– Man kommer att kunna anställa personer som inte har nivån, säger utredaren Peter Danielsson.
Regeringens utredare Peter Danielsson föreslår att det ska införas ett språkkrav i Socialtjänstlagen som innebär att arbetsgivaren ”ska arbeta för” att personalen ska kunna god svenska. Språkkunskaperna kommer däremot inte att vara ett krav för att anställas.
I stället ska arbetsgivarna lägga upp en plan för hur en redan anställd eller nyrekryterad person som inte når nivån ska utveckla sitt språk och klara kraven.Kravet som föreslås är nivå B2 på den gemensamma europeiska referensramen för språk. Det ligger mittemellan nybörjarnivå och avancerad nivå.
Enligt utredaren finns språkproblem i de flesta verksamheter. Mellan 15 och 90 procent bedöms ha bristande svenska när utredningen frågat runt på olika arbetsplatser.
Så det bidde en tumme. I vilka andra yrken kan vi slopa begriplig svenska? I Riksdagen kanske?
Lagändringen föreslås träda i kraft 2026 och Kommunerna skall ha pengar för lyftet.
Den lilla rödhaken sjöng. Den fortsatte att sjunga fast jag satt mig nära. Folk passerade utan att ens vända på huvudet. Rödhaken fortsatte att sjunga. Kanske var den glad över att vara tillbaka i hemskogen efter sommarens vistelse annanstans.
Jag fixade lunch. Så småningom tröttnade Rödhaken på att sjunga och flög vidare in till skogen. En bit av skogen var nedhuggen. En annan nyplanterad. Undrade fågeln över vad hade hänt i hans skog medan han sjöng borta i sin sommarskog. Kanske någonstans i Sverige.
Varför gick de andra vandrare bara förbi? Var fågelsång inget att bry sig? Var de inte därför de vandrade: för att se och uppleva naturen? Det kanske inte är så utan folk vandrar för motion och att lägga en ny sträcka på Facebook eller vilken av plattformar de nu använder. Detta jag gick West Highland Way, blir mindre en naturupplevelse än skryt till bekanta genom Internet. Jag har gjort…
Det är som om ingenting hade skett om vi inte publicerar det på Facebook, Instagram eller på våra bloggar. Syns jag på Internet då har det hänt. Och i det skrytet ryms ingen liten Rödhake med sin konsert i skogen.
Jag är inte oskyldig utan har satt ut mina längre vandringar. Nu mera är det som en minneskatalog, fast i början var det avsedd som tips. Då fanns det inte så många vandringssidor men nu kan alla finna just den vandringen i Världens ände som de är lockade att gå.
Men glöm inte det lilla i det stora. Det är det man minns, inte alla mil under ens fötter.
Plats: West Highland Way, skog före Crianlarish, Skottland.
