Bara ett ögonblick var sjöstranden lysande röd i kvällssolen. Jag lyckades ta en bild. Den nästa var mörkare. Om några minuter hade ljuset försvunnit. En blek höstnatt la naturen i vila.
Hur ofta lyckas vi fånga de sällsynta ögonblicken?
Inte bara i bild utan i göranden. Den minuten som kunde ändra hela livet eller en viktig bit av det. Ögonblicket då konsekvenserna av våra livs val är så klara. Då vi gör en avgörande förändring.
Eller låter bli.
Nu tänker jag inte på de planerade förändringarna utan då livet skriker efter förändring, en stund då vi inser att det går inte längre. Det är ofta i relationer sådant ögonblick inträder, men även i arbete, kanske i ens ekonomi och speciellt i vårt eget beteende.
Fortsätter vi så dör vi, om inte bokstavligen.
Så här i början av året gör många nyårslöften. En del har redan brutits. Den där cigaretten. Bara ett glas vin till och sen är det slut. Något som lockade i skyltfönster och budgeten var redan överskriden. Träningen som hoppas över idag. Gräl. Mer…
Men hur många har gett löften att lyssna på sitt inre, ta vara på de ögonblicken då hela vårt väsen signalerar om behovet av att rensa vårt liv?
Det är så svårt att bryta vanor. Det är ännu svårare att bryta upp från ett liv som förgör oss. Ett liv där vi aldrig är lyckliga, inte känner oss uppskattade, där våra drömmar knappt existerar. Liv som liksom äter upp oss. Det är oerhört skrämmande att inse det och sedan göra något.
Vad vill du ändra i år? Eller hör du till de sällsynta människor vars liv är exakt som du önskar? Inte en sak att förändra? Inget som skaver? Inga förhoppningar?
Gratulerar i så fall. Eller ska jag hellre beklaga? Livet är en pågående förändring, ingenting är statiskt hur än du önskar det.
God fortsättning. Ta vara på de ögonblicken som talar till ditt inre eller till och med skakar om dig. De är de som är värdefulla, inte den dagliga lunken.
Dag 139 på Pacific Crest Trail passerade jag 2240 mile. Jag hade tillbringat halva dagen på Trout lake för att handla mat, äta och bara gå utan ryggsäck. På kvällen gick en bil gratis mot leden. Den lilla lastbilen var full, alla utom jag satt på flaket. Ett trevligt samtal med föraren och bra utsikt. Ibland var det en fördel att vara gammal.
I den risiga skogen, i skuggan av Mt. Adams slog jag tält i kanten på Gifford Pinchot Nationalforest, ett område där Bigfoot, ofta kallad Sasquatch, sägs vara bosatt i.
Nej, jag såg inga ovanliga varelser. Det mest störande var två vandrare längre bort som tände eld och hade sedan svårigheter att hålla det i styr, eftersom marken var torr. Eld håller djuren borta, sa de. Man vet aldrig vad som finns här.
Jag trodde att de tänkte på björnar, inte Bigfoot precis. Men det finns många som tror på dess existens. På området vi tältade tillhörig till Scamania County (karta ovan) var det förbjudet att skada folkloristiska varelser. Straffet var böter för $1,000 och upp till ett års fängelse. Bigfoot har sina lobbyistgrupper.
Nyligen dog två personer av kyla på området i jakt på Bigfoot. Hur kommer det sig att några tror på Bigfoots existens till den grad att de ger sig för att leta efter den i uselt vinterväder? Tilltron till att man kan se något magiskt, som även betalar sig, kan vara överväldigande.
Det finns bilder av varelser som ser ut lik vår föreställning av Bigfoot, men inga bevis att figuren var annat än en människa stor i storleken och utklädd. Ingen har fångat Bigfoot och så kunnat bevisa dess existens. Fotavtryck påstås dock har hittats. En del har sett Bigfoot men har inga bilder att visa upp.
Varför tror vi än på varelser vilka troligen inte existerar? Vi känner faktiskt inte till allt som finns på vår jord. Varje år hittas otaliga, nya djur och växter. 2024 fann forskare 138 nya arter. Folk i Amazonas som lever helt utanför allt har också hittats i år igen. Så, varför kan inte någon inte än fångad varelse existera?
Det övernaturliga har alltid fängslat och även skrämt oss. Det på jorden och i luften. Nyss hovrade en massa drönare i luften samtidigt i några av USA s delstater och en del folk såg genast utomjordisk invasion. De onda som kommer från rymden. Vi lockas av något magiskt, utanför det kända. Vi återupplever barndomens sagofigurer. Hoppet finns att finna något utöver det vanliga, ett bevis att annat än vi existerar.
Någon Bigfoot syntes inte till den natten, inga andra varelser heller. Men dag 145 gick jag på ett område efter Chinook pass, i djupa skogar mellan bergen där djurlivet brummade, vrålade, skrek, sprang, slogs, även sjöng fast utan melodier och jag kände att där ska jag inte tälta utan fortsatte gå i skymningen allt vad jag kunde. En ung björn småsprang på stigen före mig. Kanske var livet i skogen för mycket även för björnen? Den vek in i skogen och jag fortsatte upp till en platå där det fanns tältplatser. Och tystnaden la sig över platsen.
Kanske gjorde jag fel? Jag borde stannat där bland djuren? Det kunde ha blivit en bild som gav mig berömmelse och betalade mina utgifter?
Vår tilltro till något vars existens inte har kunnat bevisas kan vara stark. Det kan vara ett slags kontakt med naturen och sätt att tolka omvärlden. Det kan vara en tro på något som styr och hjälper oss i livet. Astrologi, kosmisk vägledning, healing, shamaner… många av oss tror på något av den typen av livsråd enligt undersökningar.
Religion då? Ja, religionen eller tron då? Det är större. Det lämnar jag i alla fall nu utanför skogsväsen.
Tänk efter, vilka saker, påståenden eller varelser tror du på vars existens är än obevisat?
Och, utan de nyfikna och modiga människor som började utforska Världen trots de osynliga farorna skulle vi än sitta i en grotta och dö unga.
Jag själv då? En kallhamrad realist? Inte riktigt. Finns det ingenting kvar vi inte än kan förklara vore Världen en plats där utvecklingen har stannat.
Den magiska stunden I naturen är mellan ljus och mörker. Det kan vara ljust nästan hela natten på sommaren, men jag vandrar ju mest i slutet av sommaren och under hösten.
På PCT var det också dags att slå tält då, för natten var djurens tid. Ibland vandrade djur förbi tältet. En björn kastade sin skugga i månskenet på tältväggen liknande ett stort monster. En puma gick förbi, vände, vände igen, fortsatte lämnande spår efter sig i nyfallen snö. Små djur vilka gnagde hål i tältet i sökandet efter en håla att bosätta sig i.
I Sverige är djurlivet lugnare och kanske fattigare. Får vara glad om en hackspett eller älg förgyller ens tältning.
Att tälta vid vatten och se solen gå ner är magiskt. Den där skarven mellan dag och natt, tystnaden som infinner sig, slutet på dagen och tanken över kilometerna som har lagts bakom. Vad kan vara mer underbart än den stunden?
Grått, blött och ruggigt är vädret idag. Inget tältväder precis. Efter de sista hyreshöjningarna undrar dock en del gamla om ett tält vore bättre alternativ. Ta ditt tält och gå, en ny uppmaning från dyrsamhället till fattigpensionärer. Kanske lägga till en sittplats i skogen.
Bilder: !. Skottland West Highland Way, 2. USA, Pacific Crest Trail, Sierra, 3. Padjelanta Virihaure (svensk stavning), 4. i skogen Tullinge.
Nu är det dags att önska Er alla God Jul! Försökte hitta något lite mer religiöst musik för Julen är faktiskt en kristen fest. Den börjar vid första Advent, det betyder väntan på Jesus ankomst. Inte alls väntan på coca colas julreklam eller julklappar. Ägna en liten tanke för Julens mening: glädje, välsignelse, fred.
De kristna har det svårt i många länder. De förföljs och mördas. Var glad över att du än får tro på vad du vill, eller inte.
Jag hoppas ni alla har en bra lugn Jul. Det är inte garanterat längre. Jag skulle vilja att vi utlyser Julfrid – som i Åbo – och brotten som sker under Julfrid straffas extra. Frid för hela året kan vi inte längre få eller våga önska. Men du själv väljer din väg, ingenting händer utan eget val. Välj det goda, även om det är svårt.
God Jul! Glöm Världen för en stund och allt det du inget kan göra åt.
