Efter kriget fick många barn med fattiga föräldrar åka till landet under sommarlovet. Till någon mer välbärgad familj och kanske någon som behövde hjälp. Jag tillbringade nästan fem somrar i en professorsfamilj som lekkamrat till deras adoptivbarn i samma ålder. Hon var ett hittebarn, ställd på trappan till ett hus. Hon får heta Ella. Den första sommaren var vi 7 år.
Hon var redan då ett barn med uppenbara problem. Låt oss säga att hennes beteende avvek från andra barn. Jag skulle hålla henne hemma så hon inte försvann och lära henne att leka. Hon ville inte leka. Hon ville gå till byn och sno saker. Jag ville inte heller leka. Jag önskade att få läsa och rita. I huset fanns ett stort bibliotek. Även om böckerna var mestadels vuxenböcker och med alla möjliga språk var det helt enkelt underbart att sitta där bland böcker vilka för mig representerade all världens visdom.
Jag kände mig som gisslan men med god mat. Trots ransonering var skafferiet välförsett, bullarna alltid varma och saftglasen fyllda. Söndagsfrukostarna klockan 10.00 med fläsk och ägg, stekta potatisar, sill, korv, varma bröd, smör och ost, marmelad, plättar, sylt, varm choklad, riktigt kaffe och som kronan på verket paj eller bakelser fyllda med bär och vispad grädde var ett himmelrike omöjlig att ens försöka förstå. Så mycket mat och man behövde inte dela allt i rättvisa delar, bara ta och äta för det fanns alltid mer. Ovan allt gjorde pigan ibland riktig glass med glassmaskinen i källaren. Jag gick upp i vikt tack vare överflöd av mat.
Ja, de hade en piga och även annan hjälp. Pigan var omkring 60, snäll men fast, rolig men även med stark gudstro. Hon nattade oss med en psalm och aftonbön. Hon var mer som en mamma till Ella än professorskan. Det var pigan som hade hittat det nyfödda barnet på en trappa virad i en trasa och med namnlapp: Ella.
Professorerna höll små föreläsningar under frukosten om något de tyckte barnen borde veta mer om som planeterna från Merkurius till Pluto, om de sju haven, länder i Afrika som behövde de vitas hjälp för att ta sig ur fattigdomen, Columbus resa till Amerika, pyramiderna i Egypten, om Edisons uppfinning glödlampan eller hur isbjörnar levde och jagade på den än ohotade isen på Arktis. De infogade små berättelser om sina många resor. Hur de red på en kamel i öken, gick på Inkaleden, seglade längs Nilen, sov i en igloo, klättrade berg på Alperna eller dök efter koraller i havet.
Jag lyssnade, det var fantastiskt. Det var som om hela världen kom till frukostbordet. Ella skruvade på sig och ville ut. Det sista, femte året, kunde jag inte längre hålla henne hemma och bad lov att åka därifrån efter halva sommaren. Jag var lättad. Mina föräldrar var inte glada. Året efter började jag arbeta.
Det var dock somrar med allt barn kunde önska sig. Parets äldsta dotter var redan vuxen. Hon var daghemsföreståndare och ledig en stor del av sommaren. Hon tog hand om oss. Vi var rena och håret i flätor med stora rosetter. Vi gjorde båtturer till fiskestugan. Det ordnades en lekstuga och gunga. Jordgubbsland. Utflykter i det gröna. Simskola. Bollspel. Blomsterängar. Katt, som ibland lät oss att leka med. Saft och kakor eller tårta varje eftermiddag i bersån eller på verandan då professorerna umgicks med oss och vi spelade något spel. De var aldrig lediga utan hade sommarelever vars cyklar vi lånade i smyg.
Det slutade inte bra för Ella, inte med någonting. När jag läste till socionom tänkte jag mycket på henne men hon passade inte in i några teorier. Det kanske var arvet som formade henne mer än miljön?
Dock är det närapå otillåtet att tänka oss med ett biologiskt arv från föräldrar och släktled som skulle påverka vår förmåga och varande. I ett socialistisk samhälle är det bara miljön som bär skuld för våra usla val i livet.
