Månadsarkiv: januari 2017

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Publicerat av

Jag passerade ett stort daghem på morgonen. Gården var full av barn. Ett av barnen grät. Hon var omkring två år, hon stod vid porten och klamrade sig fast i den och grät så upprivet. ”Mamma, mamma”, ropade hon och grät så hon hickade och föll ihop på marken. Ett av personalen kom och försökte avleda henne. Det lyckades inte så bra. Hon fortsatte att yla och hennes förtvivlade röst förföljde mig länge, för länge.

Hur mådde denna två åring bland tolv- tretton andra små och alla de äldre barnen man delade gården med samt fritisbarnen och sexåringarna. Det blir många man tampas med. Hur många fanns i personalen? Vet ej. Gården såg belamrad ut med alla barn som hade föga att göra nu när det varken är vinter eller vår. Bara ishalka.

Vad skulle vi tänka och göra om en vuxen grät sa förtvivlat när hon anlände till arbetet? Om hon grät så varje dag? Skulle man säga: det går över, du anpassar dig? Se så roligt du har här. Mycket att göra. Troligen fick hon bli sjukskriven och få en remiss till psykiatrin. Att gå tillbaka till jobbet och gråta förtvivlat varje morgon skulle inte vara tänkbart för en vuxen.

Men barn skall vänja sig. Är det genom den eländiga gråten barn anpassar sig i livet?

Har alla barn det bäst i daghem? Finns det barn som inte passar där och mår illa i stora grupper? Som inte ger upp med sin ledsnad? Barn som helt enkelt inte är dagismogna? Finns det än barn som skulle ha det överlägset bäst hemma, i alla fall de tre första åren? De tre magiska åren, som vi sa förr i tiden om barnets liv mellan 0 och 3 år, de år då grunden till barnets ”jag” anlades. Söker man på magiska år nu så blir resultatet Harry Potter och andra mystiska förvandlingar.

Vi likriktar barnen. Hur mår de som har svårt att vara som alla andra? Förlorar vi inte någonting med den standardiserade fostran: det unika barnet? Även föräldrar som nyss fått sitt andra barn skickar den första till daghem. Att förlora sin grupp är värre än att förlora familjegemenskap och vardag med sitt nya syskon.

Att få barn är livets gång, men det är svårt att orka med alla vardagens krav. De krav och bild av livet som föräldrar ställer på sig själv. De krav som Samhället ställer på oss: att vara skattebetalare. Att producera. Att konsumera. De få som inte skickar sina barn till daghem ses som avvikare från den rätta normen. Det pratas om att tvinga dessa föräldrar genom lagstiftning.

Barnen skall fostras enligt fastställda regler. Det är bäst så? Daghem är inte av ondo, jag menar inte det. Jag tror än att små barn mår bäst hemma och att långa dagar för barnen i daghem är inte av godo. Det är också en kvinnovärld och många daghem saknar utbildad personal. Vissa daghem till och med experimenterar med barnen, bort med leksaker och ord som feministmaffian anser vara olämpligt. Det finns påverkan som inte är för barnens skull utan för de vuxnas självförverkligande.

Barn skall få vara barn, inte vuxenkopior. Men vi påverkar, oavsett avsikt. Nog är jag på många sätt lik min mor som stod för uppfostran av mig. Idag skulle hennes fostran ses som hopplöst omodern.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag tänkte på hur standardiserat barns liv kan vara när jag besökte Grönland. Flyget hade tappat bort mitt bagage så jag hade extra tid att gå runt i byn Kangerlussuaq, en liten by med 550 innevånare. Barnens lekplatser såg ut som i Sverige. Som de ser ut i många länder. Jag tänkte om inte en rutschkana formad som en isbjörn eller val hade varit lämpligare. Kanske en låtsassnögrotta? Barnens lek likriktas. Oavsett vart du går med barnen är det likadana gungor, klätterställningar och låtsashus, leksaker och även kläder.

Barnen i Sverige stöps i samma mall. Alla skall trängas på en isig gård och kanske gråta mot staketet med längtan till liv i mindre skala, det som kallas hem. Kanske stöps barn i andra länder också i samma, i deras mall? Hur svårt är det att bryta barndomens påverkan senare i livet?

Barn som bärare av våra brister och drömmar?

Vart finns mor och farföräldrarna? Många av dem arbetar så de kan inte passa barnbarnen. Är det ens lämpligt att den äldre generationen tar hand om sina barnbarn som dagmammor? Jag tror inte att det är önskvärt, inte i de flesta fall. Varje förälder får lösa sina val mellan arbete och barntillsyn. Mor- och farföräldrar som tillfälliga barnpassare är annat. Vi äldre bör finnas till hands för våra barnbarn av olika skäl. För att barn kan få kontakt med äldre, för att vi gamla faktiskt har mycket att förmedla. För att avlasta föräldrarna en stund. För att göra något med barnbarnen som föräldrar inte kan eller hinner. För att vi älskar dem.

Det påstås till och med att de som umgås med sina barnbarn lever längre.

Men det viktigaste är kanske mötet mellan två världar. För, livet är annorlunda för barnen nu än när jag var barn. TV, Internet, prylar och dagens enorma utbud fanns inte. Vi äldre förmedlar en utveckling, en länk mellan det gamla och nya. Allt är inte bättre nu även om mycket faktiskt är det.

I det grymma mediebruset om dagens elände glömmer vi ofta att de flesta av oss i Sverige lever än i den bästa av världar. Även barnet som gråter mot staketet.

Bilderna från Grönland

Ättestupan nästa? Men en byggbarack före det.

Publicerat av

Man läser ganska ofta nu mera om äldremisshandel. Jag menar inte att vi slår dem även om det säkert händer. Utan den misshandel som politiker och beslutsfattare utövar mot de vårdbehövande äldre. Larmet går. Vem lyssnar? Varje kommun har ebb i kassan och nya utgifter bara rinner in. Vem orkar då bry sig om de äldsta? De ska ju dö snart – förhoppningsvis. Även i massmedia finns det kända tyckare som hatar de gamla. Det smittar.

Äldreomsorgen krackelerar på olika sätt. OK det finns fina exempel med de är så få att de hamnar i TV.

Det är usel mat. De gamla förtjänar inte bättre. Jag undrar om syftet är att påskynda döden?

Det är olämplig personal som inte har utbildning och kanske inte ens pratar svenska. Om kommuner inte vill betala bra löner får man inte utbildad personal. Vår pärla som var vår kontaktperson och verklig stöd för oss försvann till bättre betald jobb. Jag missunnar henne inte det. Kommunen ville inte betala anständig lön. Visst skulle du byta till liknande jobb nära hemmet om du får 2000 kronor mera i lön? 24 000 i året gör en del för framtida pension också. Sa inte någon politiker att äldreomsorg var lite pyssel? Varför ska man betala för pyssel?

Det är oviljan att bevilja vettig hjälp för den gamla. Att ha hemtjänst som kommer 6 -8 gånger om dygnet kan anses billigare än en plats i ett äldreboende. Vad sjutton sparar man på det?

Man vägrar plats i ett boende för den som är helt beroende av hjälp för att komma upp ur sängen, gå på toaletten och som inte längre kan sköta sin hygien eller sitt hem själv.

Och nu flyttar man 90 år gamla vårdtagare till container. Alla vill väl bo tio månader i en kall container? Varje politikers dröm? Inte?

Det skedde i Värmdö kommun. Orsaken till flytten var att Arbetsmiljöverket krävde att flera av de ordinarie lägenheterna skulle renoveras på grund av för dålig tillgänglighet. Kommunen behövde därför hitta något temporärt för tio av de äldre under renoveringstiden. Temporärt räknas gälla i 10 månader.

Och lösningen blev alltså containrar med en boendeyta på runt 12 kvadratmeter.

Det som har varit inriktningen när vi har genomfört det här har varit att säkerställa att våra hyresgäster och de boende ska kunna behålla sin kontinuitet. Både när det gäller personal som vet vilka behov man har och även kontinuiteten på Gustavsgården. Att man som boende inte ska få ett tillfälligt boende på en annan ort där man riskerar att få en sämre tillgänglighet till sina anhöriga, säger Maria Larsson Ajne, omsorgschef i Värmdö kommun.

Så bara en dag kom kravet att renovera som en blixt från himlen? Ingen förvarning?

Värmdö skyller på kontinuitet som skäl till barackflytt. Kontinuitet? Ja, vad är kontinuitet? Har den platsen extra stabil personal så för den skull kan 90 år gamla frysa i en barack? Hur många träffar man per dygn? Inga som slutar, sjukskrivna, vikarier? Är ni det stora personalundantaget inom äldreomsorgen?

Finns det ingen förmåga till planering i Värmdö kommun? De som bor i ett äldreboende är i regel gamla och något skruttiga. De flyttar ut bara som döda.  Så planerar man renovering flyttar man sakta ut de gamla från lägenheter som skall renoveras till de som blir lediga där eller i andra boenden. Räcker inte det köper man platser annanstans. Eller bygger nytt lite tidigare.

Vad är det för anhöriga som går med på att flytta sina gamla till en container?

Har ni anhöriga som besöker de gamla ofta? Ja träffade en gång en dam som kom varje dag. Hon var fortfarande kär i sin sjuke make. De andra kom ungefär fyra gånger per år, mors dag, födelsedag, en semesterdag och en vecka före jul. Flera gamla har inga anhöriga eller de bor långt borta. Skylla på anhöriga låter som en praktlögn.  De flesta anhöriga kan dessutom ta sig längre bort för besök.

Det andra alternativet är förstås att de som har beslutat om barackboende flyttar dit själva och överlåter sina lägenheter till de gamla. Eftersom jag antar att många bor i en villa kan det ju bli gruppboende för lika många som bodde i huset.

Att bo i en barack tar nog snabbt död på de gamla. Var det meningen?

I genomsnitt har svenskarna 42 kvadratmeter bostadsyta per person. Men Migrationsverket tyckte att 3 kvm räckte för asylsökanden när ”stormen” kom, men 5 kvm var normalmått i tillfälligt boende. Ska vi då anse att de gamla med sina 12 kvadrater har det uselt och trångt eller rymligt och fint? Är det inte en bra fråga?

Jag bor också trångt i jämförelse med riksstandard. Eller ska jag kalla mig miljövänlig? Just nu känns det som för stort för dammet ropar efter dammsugaren, men jag orkar inte.

Jag är sjuk och huvudet är som sågspån. Men jag blev så grinig när jag läste om Värmdö kommuns behandling av de gamla. Är detta det som väntar på oss äldre? Container? Kanske ett tältläger nästa? Ättestupan är antågande.

Kommunfullmäktige i Värmdö består av 51 ledamöter och 31 ersättare. Mandaten är fördelade enligt följande:

Moderaterna 17, Socialdemokraterna 15, Miljöpartiet 5, Liberalerna 5
Centern 2, Kristdemokraterna 2, Sverigedemokraterna 4, Vänsterpartiet 1

Storstädning, Malmö och den tomma anslagstavlan

Publicerat av
264

Jag städar. Varje januari får jag städdille och går genom hela lägenheten. Jag städar alla skåp, varje bokhylla, klädkammare och köksskåp. Det som är trasigt eller tros inte komma till användning något mer kastas. Det som är användbart för någon annan går till loppmarknad. Det brukar inte bli så många saker.

Jag är inte den som samlar något. Det finns inte plats för några prylutsvävningar i lägenheten.

Att städa kroppen ägnar många sig åt nu i början av året. Julen lämnade kvar några kilon, kanske också illamående efter för mycket av det goda. En del alkohol kanske? Några fastar. Här sker inget fastande. Julens rester skall ätas upp från frysen. Kakorna är redan slut. Det finns bara pepparkakor kvar.

Vi borde kanske städa vårt beteende också? Bort med det som inte fungerar. Bort med lösningar vi har provat flera gånger utan resultat. Få av oss är någon Edison på väg att uppfinna något utan vi kör med samma förtrogna fotspår som sinkat oss förut och det kommer inte att fungera nu heller. 

Gör inte om det som inte fungerar, prova något annat.

Bort med förhållanden som inte ger något, bara ilska och ledsnad. Det brukar vara svårt. Att säga: jag vill inte att vi träffas mer, du får mig inte att må bra, är nästan omöjligt att få ut. Många lever i förhållanden med misshandel, fysisk eller psykisk, och inte förmår sig att lämna det. Som en arbetskamrat, vars eländiga äktenskap var en följetong på kafferasten, sa en gång: ”så länge det finns någon fördel kvar stannar man”. I hennes fall var det makens pengar.

I min ålder har man förlorat en del vänner och bekanta genom pension, död eller att ha flyttat flera gånger. Men någon har jag helt enkelt skippat. En gång hade en väninna lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Vi måste träffas! Jag vill veta mer om det som stod i tidningen om dig… Jag hade synts i flera tidningar och då vaknade väninnan. Jag hade ryckt in när hon hade livskriser men hon hade aldrig tid, när jag skulle ha behövt henne eller för att träffas utan större anledning. Nu hade hon tid för mitt kändisskap.

Trots flerårig bekantskap gjorde jag slut genom telefonsvararen. Jag tryckte bort hennes meddelande.

Det var sorgset på ett sätt men när hennes röst utplånades av svararen kände jag mig nöjd.

En del reser till någon vacker plats för att finna nytt liv och rensa själen. De med pengar kan tillbringa en tid hos Dalai Lama i Dharamsala. Vi andra får ta en runda i skogen. Vissa söker sig till andliga föreningar eller ren humbug som skall hjälpa en att finna ro. Men sedan är det vardag igen och det är sällan man är pånyttfödd, fortsätter det nya och blir lycklig. Det man ville förändra är ju kvar hemma.

Det är på hemmaplan allt sker. Det behövs inga undermedel, bara ett ”nu gör jag det”.

Det är riktigt svårt.

Förlåt dig själv att du inte är perfekt, att du inte räcker till, att du faktiskt inte alltid vill vara så god och snäll. Städa upp dina onödiga måsten.

Även Sverige skulle behöva en storstädning. Nu menar jag inte några Miljöpartistiska idéer med sophantering utan rensning av no-go-zoner, stopp på gängkriminalitet, bränder, ut med politiker utan förmåga, skolan… Man kan bli skrämd över tillståndet i Sverige, hur städer tas över av kriminella i stället Statsmaktens representanter. Det är som om någon hade glömt fylla anslagstavlan med regler för anständigt beteende. Armband kanske? Vissa har fantasier över hur mänskligt uppförande kan ändras utan en tydlig stoppmarkering som innebär vistelse bakom lås som sista åtgärd.

Är detta en naturlig utveckling? Är det så här det nya Sverige ska se ut? Är det illa eller är det bara de dåliga nyheterna som finner plats i media? Malmö är dagligen på nyheter.

I dag mildras flera av Malmös problem med stöd från resten av Sverige. När staden plågas av en mordvåg som har dränerat hela Skåne på erfarna utredare kommer hjälp från andra polisdistrikt. Och kommunen får fem miljarder kronor i utjämningsbidrag varje år, en fjärdedel av budgeten. 

Om resten av Sverige blir som Malmö, vem ska då betala?

Det är en bra fråga. Malmö har styrts av S oavbrutet sedan 1994 och från år 1961 har M  haft majoritet bara vid två val. Är det så här den socialdemokratiska drömmen ser ut? Sker det något radikalt nu när även skolbarn faller offer för mördare på gatan?

Det är Malmö som behöver en rejäl storstädning. Kan vi andra säga upp bekantskapen med dem ett tag och ta bara hand om vårt?

De trygga pedofilerna och barn som inte glömmer .

Publicerat av
116-2

”Trots att polisen vet vem han är och vilket material som sprids från hans IP-nummer så kan han fortsätta. I en källare har en hacker jobbat i månader med att samla bevis mot pedofilerna på nätet. Men polisen är ointresserad.”

Jag har sett TV 4 Kalla fakta Sheriffen, som handlade om pedofiler och polisens ovilja eller oförmåga att använda alla resurser som finns tillgängliga. En hacker har utvecklat ett program där man kan följa pedofilernas aktiviteter på nätet. Det är bara för polisen att begära ut identiteten från IP numret. Men icke. De har så bra system själva. Ursäkterna är många.

Det känns som att det är inte så noga med barn. Dom glömmer väl allt?

Att som barn bli utsatt för incest, våldtäkt och sexuella övergrepp i olika former ger trauma som inte läker. Någonsin. Man kan lära sig handskas med det men kroppen glömmer aldrig.

Jag hade många patienter som utsatts för övergrepp och ingen hade gett dem någon rättvisa. De behandlade sig själva med droger.

De var några syskon vars missbrukande föräldrar tidvis övergav dem. Ingen larmade Socialtjänsten.  Då fick de kontakt med en snäll person, tänka sig i samma hus. Mannen var givmild med pengar och godis. Sedan åkte kläderna av. Andra män kom till. Också fyllon besökte lägenheten. De gillade se barn som strippade och de bara petade dem  lite på kroppen med en peng i den andra handen. När jag träffar barnen, nu i övre tonåren är den ena gravid med någon obekant. Båda är amfetaminmissbrukare och prostituerade.

Det var flickan som hade haft ett förhållande med sin far. Nu var det varken förhållande eller frivilligt men vad kan ett barn säga? Sedan blev hon för gammal. Då försökte hon svälta sig för att vara som barn så ingen annan skulle drabbas.

25 % av mina patienter – gravida kvinnor med missbruksproblem – var incestdrabbade eller sexuellt utnyttjade som barn. Att posera, strippa eller utföra sexuella handlingar på sig själv var vanligt. Det är ingen ny uppfinning, förr skedde det i natura eller med foton nu kan hela världen delta i en sexsession genom Internet. Nu kan offren vara långt borta och avhumaniseras då lättare.

Alla mina incestdrabbade patienter var heroinister. Slump eller så valde man drog? Andra våldtagna var ofta blandmissbrukare med amfetamin som huvuddrog. Man tog vad som fanns tillgängligt. Alltid fanns det någon med resurser. Som en sa: när jag hade blivit våldtagen på släktfesten av min farbror rusade jag ut på gatan och skrek, då träffade jag några killar i gathörnet. De frågade om jag ville pröva något häftigt. Då började jag. Ålder nio.

Alla prostituerade sig, något undantag fanns. Det fanns föräldrar som underhöll missbruket med pengar genom att missbrukaren lovade bättring – sedan. Är du riktigt i behov av droger kan du råna din gamla mor. Det finns inga hinder, drogen är nummer ett.

Jag vill säga att jag aldrig har mött en patient som hade planerat att tappa kontrollen, skippa skolan, förlora bostaden, jobbet, smittas av någon skit, allt… och leva av att sälja sig. Alla trodde sig kunna styra drogen. Men det är drogen som är husets herre.

Så klart finns det utsatta barn vilka inte blir prostituerade, missbrukare eller själva pedofiler. Jag tror att många kan vi senare hitta som vårdarbetare. Några träffade jag efter mina föreläsningar, de som kom och ville fråga något, ensam.

Att börja nysta upp barndomens sexuella övergrepp hos en terapeut är nästan övermäktigt. Jag frågade aldrig rakt ut för då försvann patienten. Men sakta kom fakta fram. De beskyllde sig själva. De hittade ursäkter för den som våldtagit dem. Det var inte så illa – kanske. Många hade trott att sex med vuxna var naturligt tills de blev äldre och förstod eller råkade försäga sig till någon. Om någon larmade bröt helvetet lös. Att handlägga sexuella övergrepp på barn är svårt. Det blir inte alltid lyckat.

Omkring barnet kunde det finnas personer som visste, personer som inte var delaktiga i övergreppen utan var bara möjliggörare på något sätt. Det finns vuxna som blundar, det är inte bara polisen som blundar. Det finns olika skäl till blundande. En mor som själv var sexoffer kan blunda för det är så barn har det. Poliser kan blunda för ledningen säger det eller de håller redan på att gå under på grund av resursbrist. Det sker så mycket idag i Sverige som skriker efter polishjälp. Det är omöjligt att räcka till.

Då måste man prioritera.

Om barnet fosterhemsplacerades kunde det också gå illa. Alla i klassen visste att det var något skumt med tjejen som bodde hos familjen XX. Sedan blev man äldre, 12 -13 år kanske och försökte lindra plågan. Det finns alltid personer som bjuder droger. Om ett tag får man börja betala. Vad tror ni en tonåring utan tillräckligt med pengar betalar med? Snatteri eller sex. Det sista är man ju redan införstådd med. Så länge man är ung och fräsch får man betalt på gatan, men sedan får man ligga även med sin langare.

Om man arbetar med missbrukare måste man ha gott självförtroende och tro att livet utan droger är bättre än med och överföra det till patienten. Men man får man räkna med att någon patient dör. Sättet brukar vara självmord eller/och överdos. När patienten är drogfri ett tag och återfaller sedan kan dosen vara för stor även om den var hennes ”normala”. I fyllan och villan kan någon ta livet av sig ungefär av misstag.

Sedan sker de välplanerade självmorden. Personen orkar inte längre med livet. När hemligheter avslöjas kan det bli för tungt. Ens barndom var en våldtäkt. Hur lever man med det? Som missbrukare är man ständigt så nära döden att tanken på självmord känns inte så farligt, sa någon. Har man haft god kontakt med en patient kan personen ta livet av sig under ens semester för att inte störa.

Att vi inte skyddar våra barn är skamligt. Att vi tillåter pedofiler utnyttja barn i fattiga länder genom Internet är en svart sida av vår nya öppna värld. Ett slags kolonialism. Många åker på sexresor. Kambodja är visst populärt. Du åker och vill hjälpa till med barn i barnhem är ett knep. Gatubarn finns det nu mera även i Sverige. En del pysslar med barnsex hemma när frun och barnen ser på barnprogram i TV.

Är pedofilen tidigare själv drabbad eller är det en ny ”hobby” bör vi skita i att börja med. Först räddar man, sedan dömer och kriminalvården får anpassa behandlingen därefter. Som vuxen har man ett ansvar även om ens liv skaver. ”Det är som ett skavsår som alltid känns”, sa en patient om sitt liv. ”Men tack, jag har fått bra plåster.”

Den kriminelle ligger bokstavligen före polisen. Att resurserna inte finns för att skydda barn och straffa förövarna är just kriminellt. Att inte använda vartenda halmstrå som finns för att rädda barn från förnedrande liv är en märklig byråkratisk inställning. Någon kunde bättre än vi. Honom skiter vi i. Är det så man tänker?

Barn glömmer inte att vi svek dem. Som vuxen kan de svika dig.