Arv, miljö, identitet – vad gör mig till den jag är?

Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 63 arbetsår.

Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.

Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med  god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.

Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.

Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?

Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.

Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men  den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.

Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.

Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.

Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.

Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.

De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.

Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre  kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?

Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga.  Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.

Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.

Ledarsidorna tar upp vår fostran och värdegrund. Mycket intressant! Läs!

Värdegrund och integrationsplikt

Trumps ”deplorables” skakade eliten och de stackars svenska journalisterna gråter.

clsh0wzuyaaapogcw0x3sixuaa4ref-jpg-small

Journalistkåren och även politikerna har varit chockade flera gånger i år. Brexit gick inte som de svenska journalisterna hade bestämt. Valet i USA gick också åt helvete med Trumps seger över Clinton. Hillary Clinton, en kvinna! förlorade valet vilket orsakade uppskakande upplevelser och förklaringar hur det amerikanska valsystemet var orättvist. Psykologer skyndade sig att ge råd till förkrossade föräldrar om hur de kunde prata med sina små barn.

Vissa till och med krystade att män borde inte har rösträtt. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll skrev svaret: ”Har också tänkt den tanken ska erkännas”. till en skribent på Facebook som ifrågasatt mäns rösträtt i USA efter Donald Trumps valseger.  Helt naturlig beteende i den svenska regeringen, inget att bli upprörd över. Skall vita män ha rösträtt? De tycks ju inte rösta rätt. Inte kvinnorna eller minoriteterna heller.

Världen är upp och ner. Journalisterna och de som tänker rätt gråter. Vi andra hade räknat ut detta redan under sommaren.

Alla som syns i media samt i TV har ylat om världens undergång genom de ‘deplorables’ som inte fattade vad de röstade. Journalisterna hade till och med svarta sorgkläder i TV, precis som vid Brexit. Det har varit klagolåtens och folkuppfostrans veckor.

Ibland är rörelsen bland folket så osynlig och ointressant för makthavare att det märks först när smällen kommer.

Julia Caesar räknar upp flera av de mest olyckliga på grund av fel röstresultat i USA. Tar upp några här, det finns fler. Läs krönikan!

Peter Wolodarski ylar, Anders Lindberg likaså, Annie Lööf har ont i magen, Göran Rosenbergs likaså. Andreas Ekström, Sydsvenskan, tar priset. På grund av Donald Trump är Ekström rädd för sin egen och “en del kollegers” personliga säkerhet. Hoppsan. Han har nog inte upplevt någon fatwa precis. Gäng egoister?

Det är dock sällan journalistkåren möter de vanliga människornas behov, oro och dagsaktuella frågor annat än med stämpel rasism eller skällsordet ”vita medelålders män”. Många av oss vanliga människor fullständigt skiter i vad pressen tycker nu mera. Misstron mot den etablerade median är låg, för att säga det snällt. Det är många som läser andra källor, till och med Fria tider eller Avpixlat. Fria bloggare läses dagligen. Utländsk press som BBC mm är flitigt besökta av svenska läsare. Internet håller oss informerade. Rätt, fel, ungefär eller som vi känner igen i vår vardag.

Det vi är oroliga för har inte pressen intresse av. Inte politikerna heller. Det vi tycker går åt fel håll i det svenska samhället med världens högsta skatter är föga intressant. Men, jag har en känsla att realiteten börjar tränga sig på. Reportage från verkligheten syns nu till och med i Expressen.

I sin läsvärda, lysande söndagskrönika ”Brev till en kollega” skriver Julia Caesar till sist: (jag blankar rakt av, hon säger det bäst)

Inför riksdagsvalet 2018 har du (journalist) din verkliga chans att lyssna på dem som Hillary Clinton antagligen skulle kalla “de svenska soporna”; de som har fått sina jobb i industrin exporterade utomlands, de som tvingas bo kvar i våldsamma mångkulturella bostadsområden för att de inte har råd eller kraft att flytta, de våldtagna och skändade kvinnorna, de rånade pensionärerna, glesbygdens människor som betalar skatt men inte får mer tillbaka än på sin höjd det sporadiska underhållet av den lilla väg de bor vid, kvinnorna som sliter livet ur sig i vården, de unga som inte har en chans att få en egen bostad, de som har fått sitt grannskap invaderat av asylboenden, de mångfaldigt funktionshindrade som fått sin livsnödvändiga personliga assistans nedskuren eller förvägrad, fattigpensionärerna som inte har råd med mat, de ständigt nedvärderade svenska männen, barn för vilka skolan är en daglig mardröm med hortillmälen och våld, människor som går till jobbet varje dag och får sina bilar uppeldade på nätterna.

Alla de som inte längre känner igen sig i det Sverige de har byggt upp och som har förlorat både sin trygghet och sin tro på framtiden. (Ur Julia Caesars söndagskrönika: Brev till en kollega.)

Kommer det att hända? Vänder vinden?

Läs hela – en del humor också – på:

http://snaphanen.dk/2016/11/20/sondagskronika-brev-till-en-kollega/#more-187685

 

Ny era eller bara en vind som blåser?

trump

Trump är USA s nästa president. Svensk media och de etablerade politikerna i sjuklövern gråter i TV. Alla är storögd förvånade. Hur kunde detta hända?

Median ser en flodvåg av folk vilka inte väljer rätt i framtiden. Detta kan bli  förlust för de rätta åsikterna, partierna och människorna!

Så usla förlorare det finns i Sverige fast vi inte ens får rösta. Så fastlåsta.

donaldtrumpdonaldtrumpcampaignsacrosshubmk6efgypl

Nu hittade jag en bild där han är fotograferad med vita medelålders män. Det kastades en känga just mot vita män i TV av svenska politiker.  Att Clinton, en kvinna,   förlorade var förstås vita mäns sätt att trampa på kvinnor, ren Trump tramp.

Eftersom varken median eller politikerna förstår varför folk vänder ryggen till grisfarmen kommer de bli väldigt besvikna med tiden. Yrkespolitiker har inte lyssnat på dem de förväntas att representera. De kommer också att bli förbryllade när folket röstar med fötterna.

Så, gratulationer till USA s nya president. Folket har valt.

Och den spydiga tonen i TV fortsätter genom svensk mediefolk, feminister och politiker.  De gratulerar inte. Tänk att  svensk media  inte fick bestämma. I statlig TV går personalen svartklädd, precis som om det vore en begravning.

Hillary Clinton har förlorat andra gången i presidentvalet. Hon har kört demokraterna nära botten.  Både Senaten och Kongressen har republikansk majoritet.cssksttwcaa7r9m

Här är en reaktion Från USA :

http://everykindapeople.blogspot.se/2016/11/thanksgiving-kom-tidigt-i-ar.html

Tillägg 9/12: TV är än på även om jag inte sitter vid.   Jimmie Åkesson: Två dåliga kandidater … folk som inte är med i etablissemanget utan känner sig utanför.   Clinton var ingen fredsälskande.

Jag säger bara Libyen.

http://www.expressen.se/nyheter/mattias-karlsson-sd-om-trumps-framgang/

Julklapp från 6 pack.

Julklappen till Sverige var en märklig Decemberöverenskommelse mellan ett 6 pack partier. 2 partier lämnades utanför. Alliansens 39.4% ska lägga ner sina röster i alla frågor för att stödja regeringens 37.7%. Jaha. Det var inte riktigt så jag förväntade mig att Riksdag och Regering skall sköta företaget Sverige.

Alliansen har sålt sin röst ändå till 2022. Kan man besluta om det? Kan överenskommelser gälla även över val? Skall valet 2018 utebli? Ville Alliansen begå Harakiri?

Men, har du läst överenskommelsen? Läs den innan du klagar. När jag hade läst det insåg jag att demokratin är bara en chimär och majoriteten av Riksdagen, V, Mp, S, M, C, Fp, Kd borde entledigas så vi spar in deras löner för andra galna upptåg. Vi behöver ju inte dem längre. V bjöds inte in men de har hostat på att det var bra. SD var mot så låt dem sitta kvar.

Jag vill inte ge min röst åt MP +S men det har ändå hänt, utan min medverkan. Vad ska man rösta på nästa gång? Sofflocket känns mest lockande.

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/decemberoverenskommelsen.pdf

http://www.socialdemokraterna.se/upload/December%C3%B6verenskommelsen.pdf