Four horsemen …

Klimat – vår nya religion? Ibland känns det som en religiös rörelse med profeter. De flesta av oss tänker dock inte på klimatet varje dag och vid varje inköp även om många röstade grönt i EU val i hoppet att någon gör något.

Vi lever. Vi går till jobbet, köper mat, förnyar garderoben, köper presenter till barnen, firar födelsedagar  och försöker hålla bilen i gång. Vi flyger, åker pendel, dammsuger, lagar mat, går till tvättstugan, allt energikrävande.  Som par har vi sex, kanske med hoppet att få en baby. Det hörs toner att man bör avstå helt från barn för klimatets skull. Det var ett radikalt sätt att slopa människosläktet.

De flesta gör faktiskt något för miljön. Vi är världsetta i att sortera sopor. Kan hända att många av oss äter idag lite mer vegetariskt som anses vara bättre än animaliska produkter. Att cykla är populärt. En del elbilar, ca 81000 finns på våra gator men tillverkningen är resurskrävande och elen kan komma från fossila bränslen. Så… Kanske nekas tonåringen en ny mobil varje år med gnäll som resultat om hon inte är en Gretaanhängare. Dock är inget tillräckligt. Vi är så få. Vi är en droppe i havet som importerar allt från mobiler till mat och lastar så andra länder. Vi kan inte rädda världen.

Det dyker upp hela tiden nya saker vi borde avstå ifrån för att rädda klimatet. Senaste är kläder. Våra kläder lär vara den största miljöboven, värre än flyget. Vi ska köpa begagnat. Men om ingen köper nytt? Då blir dödsbona väldigt eftertraktade, de dödas gamla kläder som idag hamnar mest till soptunnan blir en guldgruva. Trots att kläder är miljöfarligt har jag inte sett en enda naken klimataktivist med några löv täckande de ”icke visas offentligt” ställen på kroppen, trots att det är sommar. Återgång till Paradiset?

Känner du någon riktig klimataktivist? Inte jag. Få har ändrat sitt liv totalt på grund av klimatet,  som att bo trångt och äta svensk potatis för middag. Var jag spydig? Så länge jag har kunnat läsa har vi hotats eller gått under av olika miljöfaror. Alla fåglar som dog, fisken likaså, skogen föll död ner, hot om ny istid var det nyligen som byttes till uppvärmning. … Dock har tekniken rätat till många av problem vi ett tag trodde skulle rasera våra liv. Kanske har det gjort mig lite misstänksam mot undergångsscenarion speciellt de som förs fram av miljonindustri resande runt och producerande bara oro.

Medel för en civilisation sägs vara 336 år. Vissa har räckt längre vissa gått snabbt under, några som Egypten återstod igen för att sedan gå under. När beräknar vi att vår civilisation startade? När maskiner tog över handkraft? När bilar tog över gatorna? När kungar föll och någon sorts demokrati tog över? Eller när pengar tog Bibelns plats? När räknas vår civilisations början? Vad är det som utmärker vår civilisation? Kanske finns det flera olika samtidigt på jorden som kollapsar på olika sätt med tiden?

De flesta civilisationer har gått under i någon typ av självmord. De kollapsade av sin egen tyngd, läs dumhet. Rom är ett bra exempel och vissa har liknat oss med Rom. Tät stadsbefolkning och färre som ville odla mat. Ingen som ville försvara landet och betala för det. Även matbrist när transporterna blev långa till stan. Viss klimatförändring gav torka. Uselt ledarskap. Invandring och anfall från norr. Och de starkare invandrargrupperna tog över.

Är vi hotade av klimatet? Kanske. Är vi hotade av miljöskador? Definitivt. Är vi för många? Absolut.

Kommer vi att gå under som civilisation eller planet? Med tiden händer det att vår miljö faller ihop oavsett vad vi gör. Ekologisk kollaps på grund av att vi brukar för mycket av de resurser som finns utan att kunna återföra tillräckligt. Vi blir för många eller är redan det. Byråkrati, oligarki med usla ledare som gör människor hjälplösa och likgiltiga. Globaliserad ekonomi som sprider risker och kriser. Vi kan drabbas av en epidemi som sprids snabbt i vår lättrörliga värld. Något från Universum kolliderar med oss. Kanske krig med atomvapen eller något liknande som för oss till död och i bästa fall till stenåldern.

Med så pass hårt slitage på vår lilla planet och så många ledare utan förstånd och förmåga  är vi inte förberedda för någonting oavsett hur många elever som skiter i utbildning och sitter på marken med en plakat.

Vi är redan för många. Antal har betydelse.

Att varje kvinna föder färre barn och ingen man heller har fler än två är en nyckel, speciellt i länder där det sker explosionsartad ökning fast varken mat eller vatten räcker till.

Det andra är att reducera vår konsumtion. Radikalt. Till nivå fattigpensionär? Nej, lägre. Där körde det ihop för mig direkt.

Jag tvivlar dock att det räcker. Risken har tippat över. Som Hawking sa ungefär: Vi bör leta reda på andra planet att kolonisera om vi vill att den mänskliga rasen överlever.

Fast, det är en omöjlig möjlighet?

Nedersta bilden: Gustave Doré: Death on the Pale Horse, 1865.

Paris gråter

Den heliga Påskveckan började med en brand. Ja, det brinner lite varstans i världen men den här branden är stor tragik och  olycksbådande. Den utplånade en kristen helgedom,  Notre Dame, mer betydande för Paris och världen än Eiffeltornet. Notre Dame är själva hjärtat av staden.  Byggd mellan 1163 – 1345. Brann 15 april när Påskveckan började och fick omfattande skador. Hur mycket kan renoveras är tveksamt. Oavsett, det blir aldrig densamma.

Paris gråter.

Jag var aldrig inne i Notre Dame. Jag var i Paris översvämningens år 2016 och kyrkan var stängd eftersom vattnet flöt på golvet. Vi fick se den massiva byggnaden bara utifrån. Dock är intrycket oförglömligt.

Har Påsken betydelse för oss med annat än några lediga dagar? Det religiösa har krympt och med det den tysta och stilla Långfredagen. I min barndom var det en verkligen lång dag då lek och alla icke nödvändiga sysslor var förbjudna. Kyrkan var full. Nu är det smockat på krogen och många affärer är öppna. Långfredagen och resten av Påsken skiljer sig inte från en vanlig dag med annat än röd dag för en del folk.

Hur många minns betydelsen av Jesu lidande, döden på Golgata, offret som ändå har varit en stor och bärande del i vår kultur? Finns det någon kraft i den kristna tron idag? Jag tvivlar på det. Vem ger oss levnadsregler och moral att stå på när religionen har förpassats till högst fyra, oftast färre tillfällen i våra liv: dop, konfirmation, bröllop och begravning? Även föräldrarnas betydelse i våra barns liv har minskat. Staten fostrar våra barn.  Vad har fyllt tomrummet efter religion och dess regler? Eller uppstod inte ens tomrummet utan livet gled omärkt in i penningekonomins mediebrus?

Det finns kraftfull religion, islam, men jag har svårt att se det som religion enbart utan ett samhällssystem som innefattar hela livet.

Frågan är : vad ger religionen, assistans eller existens? Vad vill vi ha religionen till?

Kanske borde vi ha religion som assistans till livet och en stötta när allt känns övermäktigt, något att också vara glad över, men låta resten av vår tillvaro styras av andra saker, som att vara en del i det demokratiska samhället som än finns, dock flämtande  som nära döden. Är inte branden av Notre Dame oerhört symbolisk för Europa?

Kanske borde vi vara stilla en dag och tänka över djupare ting och livets mening än mat och påskgodis oavsett vår religiösa tillhörighet eller förnekelse? Långfredag är en lämplig dag för eftertanke och stillhet.

Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Förlorad religion och vrängd tro

gerard_van_honthorst_001

”The true meaning of Christmas is being drowned out by materialism”, sa påven Franciskus i sitt Jultal. Han påminde också om barnens lidande och om krigen i världen med önskan om frid.
Är tro på en högre makt något vi svenskar behöver? Vi svälter inte, de flesta av oss har mer egendom än nödvändigt. Det finns ett skattefinansierat skyddsnät. Vi har Internet och kan googla allt, tro på vad som helst och finna vår frid utan någon religiös överhöghet.

Behöver vi då tro på Gud?

Jag har funderat varför religionen har förlorat sin betydelse under min livstid. När började den kristna tron och kyrkan minska inflytande och innebörd för folket? Än i min barndom var kyrkan en naturlig ingrediens i livet, så även hos de nästkommande. De flesta döpte sina barn, nästan alla konfirmerade sig, vigslar skedde i kyrkan på grund av tron. Folk gick i kyrkan inte bara på julmorgonen och om någon dog. Bibelns ord var sanning. Prästen och diakonissan hade alltid en öppen dörr. Kyrkan bedrev också en aktiv missionsverksamhet i Afrika och även Kina.

Jag hörde till undantagen, blev i tonåren icke troende, men följe snällt de kristna sederna i familjen. Att avvika öppet var inte ens en fråga. Så, får jag ens undra över kyrkans fall, avfälling som jag är? Men, det är inte bara en religiös fråga utan historisk och kulturell i högsta grad.

När började tron allmänt att krackelera? När majoriteten av kvinnor lämnade hemmafrutillvaron och började arbeta? När TV kom? När tonår som nytt begrepp infann sig? Bio i varje by? När vi blev välmående folk och behövde inte ha trösten och hoppet om bättre liv i himlen? När Kyrkan förlorade statusen som statskyrka?
När Kyrkan började välja världen framför himlen?

Tappade kyrkan bort oss och sig genom att modernisera? Man städade upp Bibeln, Guds ord, till nutida tolkning. Kyrkan införde jämlikhet i prästämbetet, kvinnor skulle inte längre tiga i församlingen. Att vara präst blev mera ett yrke, mindre ett kall. Konfirmation förändrades till ridläger. Vigsel blev tillgänglig för alla par. Inget av detta är fel i sig, eller?
Det kommer mer…

Präster började leva som högt betalda företagsledare med utlandsresor och lyxmiddagar. Ärkebiskop var inte säker på vilken Gud var störst och valde valspråk som uppfattas att hylla islam. Vi blev uppmärksammade i världen och inte med välvilja. Kyrkan har helt enkelt börjat krypa för andra Gudar. I dop tal pratas det om fotboll och inte om att bli en god människa. Stödet för kristna som är förföljda kan ses som obefintligt, det är kanske inte så viktigt med dem? Politiker utan tro styr i Kyrkofullmäktige. Försök bara att börja ett möte med bön, då protesterar både prästen och politikerna.

Tappade Kyrkan sin funktion som tröst, hopp och Guds kärlek och blev ett slags lokal dit man gick för att inrama en fest eller sorg? Inte märkligt i sig. Vetenskapen vinner över obevisbara väsen. När vi ser oss omkring i världen är det svårt att tro på något gudomligt väsen som älskar oss och styr livet. Det är som om Djävulen hade fått övertaget. Att stå för tron i dagens läge kräver just tro.

Ingen kan längre förklara varför vi behöver Gud. Kyrkan är som vilken förening som helst. Många präster är där för sin egen skull, inte för församlingen. Tiden då prästen såg vem som saknades på söndagens gudstjänst har passerat länge sedan. Att vara en familjepräst som har döpt, konfirmerat, vigt och begravt alla medlemmar i en släkt och känt till deras livshistoria, funnits som personlig stöd är inte realistiskt idag, om ens någon präst skulle vilja ägna sig åt det. Vi hade en, trots pension kom han och döpte samt begravde. Vi var hans ansvar.

Varför är vi inte lyckliga nu när vi kan välja bort Guds överhöghet?

Varför mår många så förbaskat dåligt? Varför är Internet full av klagan över tillvaron, hat mot andras åsikter, män – speciellt vita män, invandring? Det är sällan vi hör någon tacka, vara glad eller ens vara uppskattande en stund, en liten stund över något. Eller är bara illamåendet det som vi kastar ut till världen? Det känns att tidsandan och tiden vi lever är på väg att brista. Vi valde bort det trygga. Vi har en värld vi inte behärskar. Vi kan inte längre vända oss till Gud. Vi har inte tid med det – också.

Vi valde bort ett väl så totalitärt system vars lättnader och modernisering föll inte till godo. Ut med religion från skolan, överallt… bara när vi vill inrama våra högtider som vigsel är kyrkan populär.
Och prästerna spelar med i trolöshet. Ändå lämnar folk kyrkan. Det är som att välja mellan olika anbud. Det är jobbigt att vara kristen. Internet vann före Guds ord. Nutida ungdomar letar efter Pokemon, inte Guds frälsning.

Landet är likgiltig för den kristna påverkan som har format vårt samhälle. Barnen vägras julsångerna som påminner om Julens mening, det är lojalt mot världen, de andra troende. Borde det inte vara tvärtemot? Att sjunga om Jesus och Betlehem borde väcka längtan att höra till, inte att alla skall iväg till ingenting. Julens och Jesus budskap går förlorad. Det kallas jämlikhet. Vi tar inte strid för vår Gud och vår stora högtid. Vi har förlorat den kristna tron som grund för våra livsval. Änglarna är bytta mot idoler.

Har vi skippat också tio Guds bud?
Älska din nästa. Slå inte ihjäl någon. Hedra din fader och moder.

Vad har vi fått i stället? Frihet? Förlorad hopp? Makt över vårt öde?
Nej, det sista tycks inte fungera.

Vi lämnade något bakom oss men fick inget nytt att hålla oss till. Vi trycker ner vår egen civilisation, dess grundbult kristna tron och demokratin vi har gett oss medan en annan tro bygger över världen och nöter bort en bit i taget av våra regler och framsteg. Kristendom är hotad. Den kristna civilisationens guldtid är över, kanske åratals sedan. Islam är en framgångssaga fast dess budskap nöts in med vapen eller okrigiskt övertagande av territorium och människors själar.

Är vi utan vilja och förmåga att försvara vår kristna civilisation, med allt vad det innebär?
Vad händer den dagen de kristna är i minoritet? Blir det som i Irak? År 2003 fanns det en och en halv miljon kristna i Irak. I dag återstår kanske 300 000. Är det bättre nu?

Får vi tro på Jesus? Är det tillåtet att fråga inför en svårighet ”Vad skulle Jesus ha gjort?” En dag blir den frågan viktigare än allt annat.