Mors dag varje dag?

Alma satt sig på stolen närmast hissen för att  vänta på sina barn och barnbarn. Det var mors dag. Snart skulle hennes anhöriga kliva ur hissen med blommor, choklad och tårta. Så var det på födelsedagen och på mors dag. Hon hade redan tagit fram kaffekopparna, de med rosor på. De skulle dricka kaffe ihop. Som alltid. Två gånger i året.  Till Jul gällde andra traditioner. Då spred släkten ut sig så de kom på olika dagar en stund. Almas anhöriga hörde till dem som ibland besökte henne även om det inte var någon bemärkelsedag.

Det kom in en strid ström anhöriga på eftermiddagen. Inte hennes. Ja, det fanns någon till som saknade anhöriga så de serverades eftermiddagskaffe i matsalen som varje dag klockan 14.30. Nej, det var ingen tårta utan de vanliga halvtorra bullskivorna och ett kex.

Jag försökte få Alma att flytta på sig till kaffebordet. Till sist gav hon upp och drack en kopp.

Har ingen ringt, frågade hon om och om igen. Hon var sur.

Resten av dagen spelade hon oberörd. Det är ju mors dag varje dag, upprepade hon. Middagen lämnade hon och det var svårt att trösta henne. Vad skulle vi säga? Hon var övergiven på mors dag. Hon med tre barn, barnbarn och även  barnbarnsbarn. Alla bosatta i samma stad.

Tre dagar senare dö alla upp på kvällen. Jag sa till anhöriga att hon hade väntat på dem på söndag.

Det var så fint väder så vi åkte ut till landet, sa de.

Hade jag vågat hade jag sparkat dem på benen. Alma var ganska kall mot dem tills de presenterade en annan historia. Sjukdom. Alma berättade det till alla dagen efter.

Ordningen var återställd.

På de 2 demensboenden jag arbetade extra i var besök  snarare sällsynta än talrika .Det vanliga var de fyra obligatoriska besöken: födelsedag, mors dag/fars dag, omkring Julen och när anhöriga åkte på semester och meddelade om och hur de var anträffbara. Några gamla fick besök regelbundet. Det märktes att de var älskade personer. Men ibland var det inte omsorg utan annat. Det var oroskontroller. Någon kom nästan varje dag på kort besök och skällde ut personalen oavsett hur läget var. Men majoriteten fick knappt några besök. Anhöriga kunde också vara döda. Någon hade aldrig gift sig så det fanns inga barn eller barnbarn. Andra hade släktingar lång borta, även utomlands, så besöken var sällsynta. Är du 90+ kan även dina barn vara pensionärer och kanske i behov av egen hjälp.

Sedan fanns de som kom och tog en del av arbetet, det personalen inte hann med eller sket i.  De pyssliga fixade nya gardiner till rummet och skötte om blommorna. Någon höll hela avdelningen som sin och besökte alla. Ingen sekretess där inte. Vissa kom aldrig, även räkningar betalades genom god man. Någon gamling som var rik fick bara besök av sin advokat medan släktingarna väntade på döden.

Hela den gamlas tidigare  personliga förhållanden var fullt synliga för alla som arbetade.

Jag tror att Corona har fört oss närmare våra gamla, dock inte bokstavligen utan i tanken. Oron över hur det blir med mig själv hör jag också från flera. Äldreomsorgen har inget gott renommé längre. Vi har sett det på mer märkbart sett. Vi ser att de gamla sjuka hamnar inte på sjukhus. Pressen har nyss skrivit om det minskade antalet gamla i sjukvården trots att de är de som är sjuka i Corona. Jag tror dock att flytta de gamla runt är ingen bra sak men äldreboenden ser inte ut att ha varken kunskap eller resurser i att ta hand om de svårt sjuka. Morfin är lösningen. De gamla sköts ofta av outbildad personal som inte ens kan förstå fullt ut de gamlas språk. Vilket värde har det arbetet! Vilket sätt att värdera de gamla!

Nu har Myndigheter stängt de anhöriga helt ut från äldreboenden. Insynen är noll. Kanske kan man träffas ute om det sker säkert. Äldreboenden kommer inte att behöva oroa sig för anhörigas oro, klagan eller ens tacksamhet. (Fungerar vården bör vi tacka.) Inga kommer att kontrollera hur ens mor och far, släkting eller vän har det.

Regeringen tillsammans med Folkhälsomyndigheten och vad de alla nu heter beslutat åter att vi inte skall besöka våra anhöriga, precis före mors dag. Förbudet som skulle räcka till 1 juni blir förlängt över sommaren. Idrott släpps dock fri. Och gymnasieskolorna just när de har börjat sitt sommarlov. Smart, det ger intryck att situationen är bättre och Regeringen är omtänksam och har kontroll.

Kunde man ha haft andra medel i hemtjänst och boenden? Ja, om personalen hade getts utbildning och skyddsutrustning genast när viruset spred sig i Kina. Det fanns ju än lite tid när de första signalerna kom. Om skyddsutrustning vore normalt. Om personal skulle testas. Kanske borde man ha tagit tempen av besökare som man gjorde på vissa flygplatser? Något borde de skarpa hjärnorna vilka arbetar med smittskydd ha kommit på. Men än käftar de, om tester, om hur, vem och hur många.

Även en dumbom kunde gissa hur det utvecklas även om man inte förstod omfattningen.

Gör revolt. Nu måste anhöriga få insyn till äldreomsorgen. Hade jag en anhörig i ett boende skulle jag skita i Regeringen idag, på mors dag. Med munskydd och plasthandskar, helst även glasögon och två meters avstånd..

PS 1.

Regeringen beslutade igår den 30 mars om ett besöksförbud på samtliga landets äldreboenden för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19. Beslutet träder i kraft den 1 april och har nu förlängts till över sommaren.

 Beslutet är generellt. Den verksamhetsansvarige för ett boende får i det enskilda fallet medge undantag från förbudet om det finns särskilda omständigheter som motiverar ett undantag och om risken för spridning av coronaviruset är liten.

PS 2. Sannsaga från mitt extrajobb men Alma hette något annat.

PS 3. Jag har blivit firad av mina barn + dotterns make samt hunden August med 2 fantastiska matkassar, blommor, tårta, mm för att inte glömma jordgubbar. Vi satt ute och fikade, med avstånd från varandra. Tack! Det var en härlig mors dag!

Dö av leda? Om livet i isolering.

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Jag är inte särskilt uthållig person även om alla på jobbet tyckte att jag, minsann, gav aldrig upp, envis och tålmodig. Jag tror det var kamouflage. Om jag som gammal vill överleva lite till gäller det att vara uthållig, undvika folk ute och besök inne. Inte ens att handla mat. Det har varit svårt att inte välja själv sin mat i affären och utnyttja pensionärsdagens rabatt, fattigpensionärernas goda vän. Inte åka till barnbarn för det tar mer än två timmar om man inte flyger och flyget har snällt betalat igen mina planerade resor. Resultatet vore dock att få stå utanför huset och vinka till dem, inte särskilt meningsfullt. Eftersom man inte kan testa sig  och det kanske inte är ens 100% pålitligt får man räkna alla som sjuka, även mig själv och barnbarn.

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute med matkassar. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).

Dagens hjältar…

Är det läge att säga adjö till vår levnadsstil? Kommer Corona att påverka oss till några stora förändringar? Är det End of the World As We Know It? Jag tvivlar på det. Men en del kommer att förändras. Kan hända att även Sverige slutar tro sig att vara i särställning så inget ont kan drabba oss. Kanske slutar vi slösa pengar till onödigheter som genustrams och liknande och förser oss med sjukvårdsmaterial i stället.

Minnet är dock kort. Minnet är ett dåligt vittne. Minnet är inte lång hos politiker har vi erfarit förr. Så även nu?

Vad förlorar  vi med pandemiläget som råder i hela Världen? Döden drabbar kanske någon vi älskar eller bryr oss om. Några förlorar sitt arbete för ett tag. Semestern frös in. Vissa tror sig dock vara odödliga. Är vi i riskzon oavsett hur vi undviker varandra och tvättar händerna eller är allt överdrivet?

Har vi tilltro till att Samhället  företrätt av Regeringen fungerar fast det allmänna inte kan erbjuda oss det vi nu bittert behöver? Till exempel skydd för vårdpersonal, vilka går till jobbet varje dag med hälsan – kanske livet – som insats.

Vårdpersonalen är de nya hjältarna.

Personligen har jag oro för ett av mina barn som är specialist på sjukvården. Den vården som redan med knappa 500 personer som har behövt intensivvård  flämtar av  vårdtyngden. För att inte tala om äldreomsorgen där arbete i dödens väntrum har fått helt ny innebörd.

Förlusterna i den stängda tillvaron är många för oss som försöker lyda karantän. Vi förlorar kontakten med dem vi inte kan eller vill besöka för smittoriskens skull. Nej, Internet ersätter inte personliga möten. Även om jag tror mig vara frisk kan jag vara sjuk och helt enkelt döda någon. Test som skulle visa ja eller nej i smittläge finns bara för fåtal. Och det ser ut att Corona är lurig. Du är sjuk fast du är frisk och hur det exakt smittar enligt vetenskapliga bevis tvistas det om.

Jag saknar mina barn och barnbarn. Träffade sonen,  men han höll sig på fem meters avstånd. Jag besöker inte barnbarnen så ofta eftersom de bor i en annan stad men nu har besöken helt torkat in. Nej, vad gäller mindre barn kan man inte ta igen  förlorad tid. Barn växer så fort. Redan efter par månader är de annorlunda med andra intressen, nya färdigheter… Ens sätt att uppföra sig och tackla världen, det vi kallar moral, är dock  till grunden den samma. Det stabila barnet rasar inte ihop av dagens läge. Är barnet gammal nog söker denne information och processar det. Många barn är dock oroliga, vi vuxna måste ta tag i det och intyga att även detta tar vetenskapen genom de vuxna hand om.

Är Regeringen orolig? Ser de budgeten flaxa iväg eller är de sjuka i deras första tanke? Statsminister höll tal till Nationen. När han sa ordet plikt slutade jag att lyssna. Det finns smittskyddslag som påtalar att vi skall undvika smitta varandra, men eftersom vi inte testar brett kan ingen skylla på dem som sprider sjukdom ovetande om sitt tillstånd. Det finns ingen plikt, det finns sunt förnuft ifall vi har något kvar. Jag misstänker att sunt förnuft är länge sedan ersatt av Pappa Staten, mamma Socialbyrån, Försäkringskassan  och allt som förser oss med åtgärder, påbud, räddningspaket och att slippa eget ansvar. Vi valde att betala det  väl så heltäckande samhällssystemet som i nöd visar sig ha stora hål.

Just nu vill Regeringen ha större maktbefogenheter för snabba beslut utan att behöva omröstning  från den rumphuggna Riksdagen, 55 personer. Brukar man inte märka illa Putin och kräva sanktioner mot Orbán när han ökar makten? Demokratin är död ropar man så lätt då. Att ge det världsfrånvända MP mer makt är rent av dumt. Även SD hymlar något om  att ge makten i händerna på Regeringen, men med någon liten kontrollfunktion, kan vara skäligt för en kort tid. Krislägen är väldigt avslöjande i politik.

Vi är redan oerhört beroende av Staten och olika myndigheter.  De skattar bort en stor del av våra inkomster och beslutar över vad som är viktigt att ha i Samhället. Det var inte skyddsutrustning för vårdpersonal.

Jag vill inte ge politiker mera makt. Det är inte krig, det är elak sjukdom.

Läget Corona ser dock inte ut att drabba negativt tilltron till landets styre. Fler än nyss litar på Socialdemokraterna och kompani. Även Statsministern får flera röster. Det låter märkligt. Som om folk nu skulle lita på Regeringen – nutida och föregående – som har dragit ner sjukvården, beredskapen, matlager, ja allt är just in Time i stället framförhållning. Ja, vi är helförsörjda med morötter, socker och mjöl, mjölk kanske, det är beredskapen, annat hänger delvis eller helt på de andra länderna som också är sjuka.

Det är som om inget ont kan aldrig hända oss.

Gäller den gamla regeln att i nöd byter man varken Regering eller sina tröstobjekt. Se bara bakåt i historien. Det kan vara intressant läsning nu i isolerings tider.

Kan bristen på sjukvårdsmaterial öka tilltron? Fråga personalen som försöker tillverka sina egna visir av overheadmaterial och munskydd av bindor och kaffefilter. Uppfinningsrikedom är stor. Nedläggningen av ”ifall att” lagervaror har pågått länge. Jag minns att det stora lagret i det stora sjukhuset försvann under min tid i slutet av – 90 talet.( Persson var Statsminister.) Man kunde inte längre skicka sekreteraren dit med beställning och hämta det som saknades. Allt skulle förhandlas, snål budget skulle hållas på varje enskild enhet och uppfattningen att vi är skyddade från Världens problem var solid som betong. Det drabbar inte oss.

Jag sa då att systemet aldrig kommer att fungera vid kris. Synd att jag fick rätt.

från Steget Efter https://twitter.com/StegetEfter

Hur känner vårdpersonalen sig? Uppskattad? Utmattad? Underbetald? Vårdpersonal är vår tids hjältar. Kanske dags att lyssna på dem och fråga hur de vill ha det på arbetsplatsen när krisen är över. Då menar jag folk på golvet, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden… inte fackföreningsfolk som alldeles klart har inte brytt sig om trivialiteter som munskydd, visir och skyddsrockar och garanterat inte städning av lokaler så att vårdfolket har rimliga arbetsförhållanden.

Hur mår du i Coronakrisen? Kanske som vanligt? Eller hör du till vårdens hjältar?

PS. EU? Vad gör de?

En absolut grinig 70+.

Det ser ut som en världsbrand eller undergång men det är det inte. Världen kommer inte att gå under den här gången heller men nog ser det ut att livet och ekonomins grundvalar har förändrats. Folk dör med sorg som följ. Den arbetslösa skaran växer varje minut. Semesterplaner i soptunnan. Rädsla.  Tänk bara, Las Vegas stänger och den senaste James Bond filmen har lagt  sin premiär till slutet av året i stället i april. Olika sportevenemang är inställda. Melodifestivalen inställd. Det är kris.

Vi hade behövt James Bond. Någon måste rädda världen.

Samtidigt som Regeringen anser att vi bör arbeta till 70 år för att landets ekonomi och försörjningsbörda skall gå ihop har de stämplat oss friska 70 plussare till virusfara. Ena sidan skall vi helst aldrig gå i pension utan fortsätta att bidra än till graven och andra sidan ska vi inte existera. Är det inte bättre att stänga alla arbeten, det är ju där folk träffas? Sjukvården kommer att kollapsa ändå av sig själv när den tappra personalen faller ihop eller är också smittade.

De som styr och media har hittat en syndabock. Det är jag. Det är mina friska aktiva  grannar. Vi är 70+. Det börjar likna en ren hatpropaganda mot oss. Ledare efter ledare i massmedia hackar på oss och anser att vi utsätter Sverige i livsfara. Regeringen vädjar att vi inte ska gå ut. Tänk om vi blir i behov att belasta vården som alldeles tydligt är inte längre avsett för de äldre än 69 max.

Socialminister Lena Hallengren vädjar nu om att vi gamla ska hålla oss inne.  Statsminister Stefan Löfven bönfaller Sveriges äldre att stänga dörren. Nu mera så kända Tegnell förstås, men det är ok, han är en expert. DN:s Erik Helmerson riktar sig i en ledare direkt till 40-talisterna och uppmanar dem att inte ”kokettera” med sitt lättsinne inför viruset – eftersom det är för deras skulle vi gör uppoffringar. Kokettera? Bara för vår skull? Vilket skitsnack. Även Veckorevyns 30 åriga chefredaktör I är kritisk till många äldres agerande och säger att många vägrar inse att de tillhör en riskgrupp. Hon säger med sin visdom att:

Vill man ha det på sitt samvete för att man vägrar att under en begränsad tid undvika affären, folksamlingar och att träffa sina vänner? Visst, kör på bara. Men tro inte att det beteendet på något sätt är normalt eller rimligt. Det enda det kan kallas för är direkt respektlöst. (från Expressen)

Så, bara vi gamla är de respektlösa virusspridarna? De samvetslösa`? Är detta gnäll på 40 talister avsedd att ta udden från det faktum att sjukvården saknar skyddsutrustning för sin personal? Sjukvårdens personal riskerar ju att smittas på sitt arbete. Inte de tio isolerade pensionärer som dricker kaffe hos någon.

Vi har väldigt många Coronaexperter i landet idag. Jag misstänker att de flesta av dem inte har ens min ynka utbildning på 5 universitetspoäng i smittosamma sjukdomar. Skryt, ja, men jag skulle aldrig ge råd för allmänheten och skälla ut folk.

Vi skall hålla oss hemma. Vi ska inte handla mat. Vi skall inte träffa våra anhöriga så vi kan smitta varandra och på så sätt kanske vi hamnar i den fallande sjukvården och fraktas i en ambulans som inte ens har handsprit. Någon annan – igen denna magiska någon annan – skall handla mat för oss. Efter två veckor utan affärsbesök börjar jag sakna fräscha grönsaker och frukt. Vem i Regeringen eller vilken Kommunpolitiker går och shoppar för mig? Någon ledarskribent? Veckorevyn kanske? Tegnell själv? Ge mig numret! För avsikten är väl inte att vi ska dö stilla hemma, eller? Jag börjar tro att det är det.

Man ber till och med våra barnbarn att prata oss till rätta. Säg det till de gäng ungdomar, killar, vilka drar på gatorna genast när gymnasieskolan stängde. Det var lite obehagligt att passera dessa med sina huvor när jag gick till skogen. Det brukar vara knarkhandel bakom närliggande gymnasiet. Ja, jag höll avstånd på minst två meter. Vem säger att inte killarna var smittade?

Syftet med denna isolering är att skydda oss så vi inte hamnar inom sjukvården som har uppenbara problem redan. Resultatet av isoleringen kan bli en stor skara djupt deprimerade avmagrade personer som kommer att behöva sjukvård eller ett piller för att avsluta sina dagar med. Den välgärning man gjorde i början med syftet att skydda folk tar livet av dem. Vore det inte bättre och billigare att vi blir smittade och dör? Fast då bör döden ske hemma utan  intensivvård. Åldersgräns för sjukvård 70?

Jag tvivlar starkt att Staten känner någon riktig omsorg om oss 40 – talister. Det  har vi aldrig förut hört talas om. Vi har snarare räknats som en propp i välfärden. De som inte dör fort nog. Den stora besvärliga gruppen. Många pensionsbetalningar som tär på ekonomin. Eller är sossarna rädda att resten av deras väljarbas dör ut? Det finns många trogna sosseväljare i gruppen 80+.

Vissa till och med gläder sig för min och mina ålderskamraters förväntade död på Twitter. Dör vi så blir det lediga bostäder. Lediga jobb. Tja, de flesta arbetar ju inte längre vid 70+. Kan säga att det var svårt få nytt arbete redan vid femtio. Man var för gammal, man ville ha hyfsad lön. Och vid sextio är man arbetsmässigt död om man inte är en avdankad politiker.

Jag är inte mot att isolera mig och på så sätt slippa bli sjuk och inte behöva belasta sjukvården. Men jag reagerar mot tonen, den föraktfulla tonen mot oss, vi med lång livsvisdom, andra genomgångna epidemier, arbetsliv, uppfostran av det kommande släktet varav vissa nu föraktfullt önskar oss att försvinna, i isolering eller helst död. Bostadsbristlösningen så att säga. Precis som om vi inte hade någon vett i huvudet. Som om vi vore de i skuld.

Att isolera folk har effekt. Så, varför tänkte man inte på det genast? Man borde ha satt varenda semesterskidåkare från Alperna och inkommande från smittområden bakom lås i två veckor för säkerhets skull och vara snabb att stänga gränserna, även för immigranter. Smittan kom inte över en dag, vi visste om det långt innan. Många av dessa alpfarare och solsemestrare var säkert välmående personer, kanske med yrken som man kunde sköta per Internet i karantän. Men så gjorde man inte utan Statsmakterna lät glatt viruset sprida sig, paja sjukvårdens obefintliga beredskap och utnyttjar nu  de som tappert försöker göra sitt arbete men inte ens kan erhålla en flaska handsprit.

Att smittan skulle nå även Sverige var ingen överraskning. 11 februari var Corona i full gång, även inom EU. Men stänga gränser är ju så fult.

Är det verkligen vi gamla 70+ som smittar runt? Är det inte de yngre, de som arbetar, de i hemtjänst där den gamla kan ha 5 – 6 olika besök per dag? Är det inte de vilka nyss kom från sportlov, barer, restauranger, nöjen – alla fall inte fattigpensionärerna som inte har råd med utsvävningar? Vi är redan väl så isolerade. Från äldreboenden går man inte ut, det finns inte tid för det. Begäran att hålla oss inne handlar bara om resurserna. Det handlar om att inte använda den redan ansträngda vården.

Jag har isolerat mig redan innan utom promenader och då i skogen. Jag har isolerat mig eftersom jag inte tror att de yngre som är lindrigt sjuka stannar hemma. Jag litar inte på sjukvårdens resurser och vill undvika att hamna där. Jag är Regeringens idealgamling, vad får jag för det annat än gnäll på ledarsidor?

Samhället har  alltid behov av syndabock. Nu är det jag, du, mina grannar som är friska och har passerat den magiska ålderssiffran 70. De multisjuka gamla belastar ju alltid vården och dör oavsett, det är ingen nyhet. Där hjälper ingen karantän även om det kan förlänga tiden.

Välfärdssamhället är naket. Kejsarens nya kläder i modern tappning är bristen på skyddsutrustning för all personal som kämpar för att hålla vården av de sjuka i gång.

De har min uppriktiga beundran.

Och så läser alla och följer råden på: