Ombytta positioner?

Jag städar bokhyllor. Packar in en hög böcker ingen kommer att läsa mer och hoppas att någon vill ha de. Hittar en gammal bilderbok om min gamla hemstad, staden jag flyttade ifrån till Sverige utan tanke att bli kvar.  Men så blev det om man borträknar några år i ett annat land.

Sverige var länge ett slags modell för Finland. Det första en finsk utredare gjorde förr i tiden var att beställa en motsvarande utredning från Sverige. Sedan gjorde man en studieresa till Sverige. Jag minns när Finland byggde sin första stora förort. Stadens styre och byggherrar kom till Sverige, av en slump även till den förorten, Orminge, där jag hade nyss köpt en lägenhet. Som representant för bostadsrättsföreningen fick jag svara på deras frågor.

De undrade över det som inte fungerade när vi flyttade in.

Vi radade upp: långt till Vårdcentral, inga affärer utom barack för mataffär, inga arbetsplatser nära, vägarna lervälling och träd noggrant nedhuggna för stora gräsmattor, usel kollektivtrafik, fem kilometer till närmaste daghem, bara lågstadieskola, inget för de större barnen utöver en bollplan.  Ja, vi hade egna planer i gång men de tog vi inte upp.

Kommunpolitikerna som var med tyckte nog att vi boende var pest. Men de byggde sedan ett centrum, skola och daghem, flera hus, mera hus, villor och med tiden svällde orten ut till en liten stad med det mesta i.

Hervanta, Tammerfors.

Av ren slump bodde min syster sedan i den nya finska stadsdelen. Jag kunde se och höra att våra ”det fungerar inte” hade eliminerats redan när de första flyttade in. Även den förorten växte sedan.

Idag åker inte finska representanter hit så ofta om alls för att höra hur vi gör för att ta efter. Kanske ser de vad som inte fungerar precis som då 1969. Vi har blivit mer varnande exempel än förebild. Skola, sjukvård, polis, invandring… Storebror har krympt. Finland har blivit större. Sverige har tappat sin fördel. Är det ombytta positioner?

Kanske bör vi göra som finnarna som var på besök? I stället valfantasier och nya löften,  bör vi ställa oss frågan: vad är det som inte fungerar och hålla oss till det? Kanske inte analysera så mycket utan skrida till verket och åtgärda. Ett slags brandkårsutryckning. Ni vet rädda, släcka, utreda, reparera. Inga långa tidsödande statliga utredningar när det brinner, bara raka frågor till de berörda. Som varför vissa yrkesgrupper flyr jobbet? Vad är det som behöver brandsläckare hos polisen, vården, skolan, den misslyckade integrationen? Jag tror inte vi har tid att grubbla så mycket utan agera brandkår. Det vi redan har måste börja fungera bättre, inte nya fantasier. Vi måste komma till skott innan allt rasar.

Många av svaren finns redan men det är få som bryr sig. Helst vill man täppa till munnen på dessa olyckskorpar vilka säger som det är. Visselblåsare är problemet, inte svårigheterna.

Jag fortsätter att städa mina bokhyllor. Det är inte mycket mer jag kan göra idag. Ingenting jag gör har längre någon avgörande betydelse. Jag är bara en som ibland kraxar lik en olyckskorp.

Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)