Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

När jag äter frukost kollar jag samtidigt på nyheterna. Inte i TV, orkar inte längre den vinklade verkligheten SVT bjuder. Jag läser nyheterna på Internet. Först svenska, sedan utländska på engelska.

Det är som vanligt i Sverige. Några bilbränder, mord, sprängningar. Rån i närområdet mot en stor affär. Rånare var ungdomar. Hur väljer de unga yrket rånare? Överfall är nu mera så obetydlig ting att de hamnar sällan i nyheter, bara om någon dör eller är ett mindre barn med ilskna föräldrar. Vissa områden anmäler inga brott. De gör upp med varandra. Jag skjuter, du skjuter eller vi spränger, du eldar. Att vara med i en klubb kallad ”vi yrkeskriminella” ökar oavsett vad Statsmakten hymlar om.

De samhällsfarliga radikala personerna som Säpo har tagit i  förvar kan inte utvisas för de kunde lida skada i sina hemländer. Så de släpps och kan fortsätta vara farliga för vårt samhälle och åtnjuta de fördelar vi erbjuder. Så snällt av oss att behålla dem så deras hemländer slipper.

Bidragslandet Sverige. Som Svenska Institutet gör reklam för. De informerar Världen om alla bidrag och förmåner du kan få även som illegal invandrare. Vi betalar. Vi är det dumgoda landet.

Orden är alltid lindrigare i text än genom en röst och en bild eller film. Förra årets julklapp en platt TV som ersatte min urgamla tjock TV har fört Världen betydligt närmare mig. Dock är svenska TV nyheter, det vi alla tvingas betala, så oerhört selektiva. Dagens Trump, något feministiskt, en glad eller ledsen muslimsk invandrare… kanske mord om det var en kvinna som dog. Så, jag skippar det. Om Internet inte fanns – hemsk tanke – vore vi ovetande om allt och kvar i vår svenska  puppa  i tron att vi än är det bästa landet i universum med en trygg och effektiv Regering.

Vi har en Regering som skattar plastpåsar och förbjuder sugrör i välmening och håller kriminella under armarna med samma välvilja. Oavsett brott som att elda upp levande personer eller bara uppmuntra till förakt mot ”dhemmis”.  En Regering vars mål är att rädda världen. Barn  i vissa daghem och skolor skall också rädda världen genom att äta bara vegetarisk mat. De får börja livet med hat mot mat som vi människor, som de djur vi är, har ätit sedan begynnelsen.

Det är Halloweenhelg. Några år sedan gick vissa av husets barn runt och tiggde godis. De var utklädda till häxor. Det första året stod en förälder i närheten, sedan kom de ensam. (Jag bor i ett höghus.) Nu tigger de inte godis längre. De är tonåringar med en mobil i handen och förmodligen studiebidraget i fickan. De har passerat åldern då en pumpa de fick se på min balkong var ”oooh, så fint!”, åldern då ögon tindrade då jag hade köpt extra populärt godis till dem. Att klä ut sig till Påskkärring i hopp om godis är också borta. Att rita Påskkort till hela huset som motgåva likaså.

Barndomen är nästan förbi för dem.

Vad blir det av dessa barn? Alla barn? Vilken värld, land, samhälle, plats erbjuder vi dem? Gå inte ut ensam på kvällen är polisens uppmaning. Ha inte på dig dyr jacka så du inte blir rånad. Barnkanal i Statstelevision visar hur man bör uppföra sig när man blir rånad. Strejka från skolan, ett bud genom en nutida idol. Mitt i Samhällets nya värld finns framtidens vuxna och jag misstänker att deras framtid redan har passerats.

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

Vad är det för rike vi formar just nu? Hur kommer de beslut som tas påverka oss om bara några få år? Blir vår känsla för vårt samhälle lika förbigående och kortlivad som det utklädnad vi bär vid Halloween och kastar bort dagen efter?

Läs mer om barnens mat:

Hur ofta städar du? Om det skrämmande att bli gammal.

Jag läste om Ystad som är en av de kommuner där budget inte går ihop. Nyss var det Motala som försökte frysa ut de gamla i äldreboenden och barn i daghem. Nu vill Ystad att gamlingarna ska leva i smutsiga hem och helst sluta äta. Inte bokstavlig svält men ökade  svårigheter att få mat på bordet varje dag.

Förslaget innebär att Kommunen ”erbjuder ingen daglig matdistribution utan hänvisar till färdigrätter från livsmedelsaffären. Undantag när det gäller specialkost. Vid behov ska hjälp med uppvärmning beviljas”. Det sker säkert många indragningar i olika kommuner som inte når intresserad press.

När får man bistånd av äldreomsorg i någon form? Det är inte bara att ringa, det skall utredas. Hemtjänst är inget som delas ut hur som helst. Det räknas minuter i duschen, toaletten, vad som innefattas i städning och äter du inte skyll dig själv. Ingen hinner hålla dig sällskap. Tidsschemat är också pressat. Det är stressigt att arbeta inom hemtjänst. Flera är inte ens utbildade vilket har dragit ner detta viktiga yrkets värde.

Det blåser en kall vind över våra gamla. Kan de inte dö fort nog och ge plats för andra hjälpbehövande i världen?

Vilket hushållsgöromål är det som förfaller först hos den gamle? Nu menar jag tämligen friska gamlingar, inte rullstol eller  svårare sjukdomar utan bara att man börjar bli skruttig och orken tynar. Dammsugning och golvtvätt är förmodligen det första som blir svårt. Den lite framåtlutande ställningen med dammsugaren tär på kroppen och balansen. Städning, brukar vara det första som beviljas.

Vart tredje vecka? De som beslutar något sådant bör inte heller städa oftare än vart tredje vecka hemma hos sig. Rör inte toaletten, tvättfatet, diskbänken och dörrmattan! Tappar du något lät det ligga! Politiker bör prova först det som man tänker införa hos andra. Varannan vecka känns också lite, här städas det varje vecka om inte petigt utan enligt känslan ”nu är jag nöjd”.

Sedan kan ledsagning till affären tillkomma. Eller att hemtjänsten handlar för en. Att planera för en vecka i taget kan vara svårt. Nej, 85 – 95 år gamla sitter inte vid datorn och beställer mat hem. Jag tror – vet – att det kan vara helt tomt i kylen när nästa affärsrunda med hemtjänst kommer. Det händer nästan varje gång jag handlar att jag ser en snurrig gumma med rollator som försöker hitta något. Jag brukar hjälpa till och säga att de flyttar ju saker runt så det är svårt att hitta, vilket är lögn men tröstande. Kanske ser jag dessa människor lättare än flera andra på grund av övningen att handla med min dementa sambo? Vet ej.

Att orka laga mat förfaller sedan. Det är faktiskt tungt att stå vid spisen en längre tid. De gamla skruttiga gör inga trerättersmiddagar. Jag tror ingen, ingen ber om matlådor om de än kan gå till affären och värma något färdiglagat. De äldsta av oss har en ingrodd tanke att man klarar sig själv. Man ligger inte till last. Ofta är det anhöriga som har ordnat matleveranser.

Att slopa varje dags leverans av en varm matlåda har varit på diskussion och sparmål i flera omgångar,  i många kommuner. Nu sist Ystad. Det handlar faktiskt inte bara om en matlåda, det handlar om kort mänsklig kontakt och kontroll om den gamle behöver annan hjälp just idag. Kanske upplyft från golvet? Ringa ambulans? Se att gamlingen kommer upp och börjar äta. Vi alla blir gamla. Det är en naturlag, inget vi – än – kan undvika. Att då få bli omhändertagen på lagom nivå är en fråga om samhällsmoral. Att sluta leverera mat är en väldig stark markering. Det borde vara ett slags mänsklig rättighet att i det land man har levt, arbetat och betalt skatt i har man ett slags humanitär hjälpkonto där man lyfter ut vid behov.

Livsmedelsverket har precis gett matråd för de över 65/75 år och det stämmer inte riktigt med färdiga matlådor från affären. Kanske inte ens maten i äldreboenden?

Sämre mathållning, mer depression och fallolyckor, mera sjukvård, tidigare död i en  skitig lägenhet. Åldringsvård i det nya Sverige?

Ystad säger att invandring inte är skyldig till budgetkrasch. Är det så att de 19 % av befolkningen som är invandrare blev självförsörjande på direkten? 20% av Ystads befolkning är invandrarmän i ålder 15 -44. Enligt statistik tar det i genomsnitt åtta år innan hälften av de som asylinvandrat under 2000-talet kommit i arbete och många arbeten är just betalda av skattemedel. Man skall inte skylla på invandring men att ljuga om dess  ekonomiska förträfflighet är dumt.

7 % av Ystads befolkning  är gamla över 80. En del av dem är ett sparmål.

Vi måste stå ut med livets början och livets slut. Tiden då vi människor behöver hjälp för att ha en rimlig tillvaro. Livet kostar. Det uppstår många frågor.  Vilka utgifter hör till Samhället i första hand? Vem står först i kön för budgetpengar? Vad är en humanitär Stat? Hur skall vi ta hand om våra gamla? Borde man som alternativ helt enkelt sätta en gräns hur mycket omsorg var och en får för pengarna? Därefter skonsam ättestupa? Är det framtiden?

Hur tror politiker det känns att bli gammal i Sverige? Vi gamla skylls ut som propp i samhället. Vi har orsakat klimatets kollaps så snart drunknar vi eller brinner enligt självutnämnda experter. Barn går ut från skolan och skriker på gatorna att vi har raserat deras liv fast vi trodde oss ha gett dem bättre omständigheter än vi själva fick och gratis skola. Ungdomar kastar sten på gamlingar som har spelat bingo. Vi gamla är helt onödiga personer som Samhället helst vill slippa. Det ser jag varje dag i media. Det ser jag i praktiken hos gamla omkring mig. Om inte, skulle ingen hota dra in värme, mat och hjälp från dem som är några år äldre och mer behövande än jag är idag.

Lita inte på Kommunen. De avtal du har kan sägas upp när som helst.

Enligt den svenska statistiska livslängden är det inte så många år kvar för mig. Jag är ärligt sagt rädd att bli ännu äldre, behöva besvära någon för städning och mat. Jag vill inte förnedra mig, tigga efter hjälp och skyllas som orsak till budgetkrasch.

Jag tror att jag hellre vill dö.

Flera andra har reagerat och jämfört med maten i fängelse:

https://samtiden.nu/2019/10/aldre-far-samre-mat-an-intagna-pa-fangelse/

Men den viktiga frågan – pajen då?

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.

https://fishlakeresort.net/

https://oregonencyclopedia.org/articles/blueberries_and_huckleberries/#.XDthRM1G3IU

 

Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Det befriande med en längre vandring är bristen på saker. Du har det som ryms i din ryggsäck och orkar bära. Tältet ger dig mindre än två kvadratmeter boyta. Det är minimalistisk liv. Ja, du har hela naturen omkring dig att tillgå, men du äger det inte, har bara till låns.

När jag sökte på Internet ” life without material things” fick jag 2 260 000 000 svar. Hur relevanta de var vet jag inte. Många gjorde kortvariga experiment med att ha bara lite nödvändiga saker. Det handlar förstås om västerländska och de välmåendes experiment, inte ”minimalismen” på krigsområden.

Vad är nödvändiga saker lär växla från person till person. De flesta vill nog inte släppa sin mobil, tror jag.

Jag var utan Internet från 1 maj till 19 oktober. Jag saknade Internet i början, kanske inte själva Internet utan möjligheten att skriva. Men sedan var det bara befriande att slippa allt från elände till mindre elände. Så, jag var mestadels utan fungerande telefon. Trots Telias försäkring att den skulle fungera bara jag gjorde en registrering funkade telefonen sällan, nära inte alls. Den 19. oktober på hotellet i Seattle rasslade alla sommarens meddelanden in, från viktigt till onödigt. Bland annat kom ett frågeformulär från PCT organisation med frågor om hur jag hade haft det.

GPS skötte kontakten till mina närmaste. De kunde följa mig på Internet. Tekniken är otrolig idag – när den fungerar.

Jag älskar tältliv, ensamheten ute i naturen. Jag tyckte det var mysigt i tältet – oftast. När mörkret föll satt jag på eller i sovsäcken beroende på temperaturen, drack te och åt något vad jag nu hade och skrev lite dagbok. Läste i guideboken om nästa sträcka. Jag kände mig fri och lycklig. Ute hördes  nattens ljud, djur som ”pratade”, ugglor som hojtade och kanske steg vilka passerade tältet. En björn (ja, dag 148 på Falls Creek brand area), rådjur, älg, något mindre … ibland kastande en skugga på tältet. Stjärnhimlen var makalös och så nära. Bristen på annat ljus gjorde stjärnorna mer synliga och jag tältade gärna högt upp för att få sova under stjärnhimlen.

Visst fanns det dagar när terrängen var svårforcerad eller då allting var blött. Då undrade jag en kort ilsken sekund vad sjutton sysslade jag med. Men regnet var ju en välsignelse för den torra marken och vattenbristen. Varför skulle jag klaga?

Jag kunde gott fortsätta att ha det så enkelt. Jag kunde vandra och tälta, vara prylfattig länge, leva på en minimal yta och inte bry mig om annat. Men mina barn och barnbarn står mig nära så vandring kan bara bli en del av livet, inte hela. Och visst var det skönt någon gång i hotellvärmen med dusch!

Vad hade jag med mig? Jag hade ingenting som inte kom till bruk utom viss första hjälpen. Jag skriver inte ut från vilket märke mina prylar är, det är oväsentligt. Ifall du nu tänker göra liknande lång vandring och undrar över utrustning kan du ställa en fråga i stället.

Jag köpte och bytte ut några kläder under tiden som vindjacka, skor, strumpor och byxor, så totalt utslitna saker hamnade i sopor.

Jag hade med mig:

RFID-säker plånbok, 3 olika kredit/betalkort, försäkringskort, GPS, kamera + fyra memory card (en för varje delsträcka, enklare att sortera) + extra batteri, mobil, solpanel, 2 power bank, elkontakter/laddare, pannlampa.

Ryggsäck 60 l, sopsäck som foder till ryggsäck från Washington (där det började bli mer blött), enmanstält, en extra större tältpinne som användes som spade, sovsäck till -5 C, sovsäckslakan i siden, liggunderlag, gåstavar, microspikes, (postades iväg mot norr när de inte behövdes).

2 par byxor (de jag använde som vandringsbyxor byttes ut två gånger de var slut helt enkelt), 1 långkalsong, 2 långärmade tröjor, 2 T shirt, 1 sportlinne, 4 par trosor, 4 par strumpor (3 par byttes ut), 1 par skor (tre par användes totalt), supertunn vindjacka i Kalifornien, regn/vindjacka från Sierra till slutet, varm jacka, keps, mygghatt, handskar, mössa, knästöd, tunn regnponcho som räckte över ryggsäcken i Oregon/Washington.

Kam, tandborste, tandkräm, tandtråd, våtservetter, trosskydd,  toapapper, tvål, solkräm i Kalifornien, tub hudkräm i Oregon/Washington, nagelsax, solglasögon, första hjälpen pack, räddningsfilt.

Gaskök med en kastrull, gas, tändare och tändstickor, mugg, sked, gaffel,  liten kniv,  några plastpåsar packa mat i, 3 till 6 en/två liters vattenflaskor beroende på vart jag var, en 2 liters vattenpåse som reserv i Kalifornien, vattenreningstabletter, vatten renare mini Sawyer, Bear box från Kennedy Meadows, som jag behöll till slutet och tog hem. Mat förstås. Som mest bar jag ungefär en veckas mat.

Nål och tråd, laglappar, lite gaffatejp. Oanvändbart plastkort (som hjälp att öppna Bear Box),  block, kalender, 2 pennor. Guidebok med info och små kartor.

Allt var i lättvikt från tält och ryggsäck till kläder. Jag vet inte vad det vägde. Jag väger aldrig min ryggsäck. Jag tar med mig det som behövs och då får man stå ut att bära det. Eller plocka ut något.

https://www.adlibris.com/se/bok/the-pacific-crest-trail-hiking-the-pct-from-mexico-to-canada-9781852849207