Me too? Not. Eller hur var min del i det hela?

När kvinnor gick ut och anklagade Hollywoodproducenten Harvey Weinstein för ovälkomna sexuella inviter och våldtäkter exploderade nätet, även här.  Han har gett alla svinaktiga män ett ansikte: vit, rik, trakasserande man. Men ingen av de ca 40 kvinnor som anklagar hade kurage nog att stoppa det innan. Var alla de blivande stjärnorna så fega, så bländade av en framtida filmroll att de höll tyst? Plats i Hollywoodglitter var kanske värt det? Nu som äldre och klokare, hänger stjärnorna ut honom. Det kommer säkert mer, om andra. Bollen är i rullning.

Han förtjänar sitt fall. Men de kvinnor som inte agerade tidigare förtjänar också att skämmas.

Weinstein tilldelades belöningen Brittiska filminstitutens Fellowship  som ges till individer för ”erkännande av deras enastående bidrag till film eller tv-kultur”. Han fick det tillsammans med sin bror, Bob Weinstein, 2002. Utmärkelsen  introducerades av mångfaldigt prisade Gwyneth Paltrow, en av de många stjärnor som nu har talat om Weinsteins obehagliga sexuella trakasserier.

Så, hon stod där och hyllade honom för att senare sticka kniven i och berätta om vad som hade hänt mer än 20 år tidigare.

Det har bara exploderat. Överallt. Kvinnor skriker #MeToo. Även länder där sexuella trakasserier är ständigt förekommande som Indien och Pakistan har nu #MeToo grupper. Kvinnor skall samlas på torget i Umeå och visa sin upprördhet. Mer… Anklagelser haglar. Man hänger förövare ut i media, inte i en rättegång. Saker som eventuellt har hänt åratals sedan kan svårligen bli rättssak.  Det är massmedian och Internet som dömer. Några misstänkta förövare har tvingats ta time out från arbetet. TV program rensas.

Hastigt blev det tvingande att göra något för snusket man har vetat länge.

Me Too? Not. Jag hade min ungdomstid i foto – film – och konstnärskretsar med flera dåtida små även större kändisar och det hände förstås en del kärleksaffärer. Jag tyckte vi var oerhört jämlika i den gruppen. Jag minns bara ett fall, en kvinna som angrep en känd musiker. Hon var inte riktigt klar i knoppen, inte han heller så.. . Det händer obehagliga saker när man är påtänd eller berusad. Det hela hade dock börjat helt frivilligt.

När övergå det helt frivilliga till övergrepp?

Sydafrika

I Sverige och kanske i den övriga världen är  vanligaste förövaren en främling och den vanligaste platsen där man drabbas av sexuellt ofredande är  krogen. Trakasserier kan ske på arbetsplatser och genom Internet.  Många angrepp i Sverige sker nu mera ute av en  eller flera okända män. Anmälningarna till polisen har ökat de senaste åren rent av katastrofalt. Vi ligger i topp i Europa och bland topp tre i världen i antalet våldtäkter. Det finns förstås skillnader i anmälningsbenägenhet och hur man räknar men oavsett det felaktiga i statistiken är det en larmklocka. Att försöka bortförklara ökar inte någons trygghet, man måste börja agera.

Det är knappast någon hjälp att kvinnor nu drar fram gamla händelser. Nutiden är allvarlig nog om inte värre.

Ebba Busch Thor är ett av dem som gick ut med att hon själv har utsatts för sexuella trakasserier. Hon ville däremot inte berätta något mer om det, men hon vill ha samtyckeslag. Kan någon tala om för mig hur man ens tror att det skulle fungera mot våldspersoner?

Flera tunga näringslivsprofiler vittnar också om sexuella trakasserier och uttrycker stöd för kampanjen #MeToo för SvD Näringsliv. Andra AP-fondens vd Eva Halvarsson säger:
Tragiskt nog tror jag inte att jag känner en enda jämnåriga kvinna som inte har varit med om detta, säger hon.

Är det verkligen sant att alla män är bara skräp? Alla kvinnor är offer?

Jag är säker på att det sker och har skett trakasserier, övergrepp och värre som kvinnorna har tigit om, men ändå, #MeToo känns lite som ett väckelsemöte. Ett slags systerskap? Alla kvinnor som tigit i åratals sveps nu i vågen av #MeToo? Är övergrepp en statusmarkör? Måste alla rannsaka sig och komma på ifall? Sedan får man virtuella kramar, medlidande och röda hjärtan på Internet. Det blir som terapi vilket inte fungerar. Man riskerar att känna sig tom och övergiven när allt blåser iväg.

Varför känns det inte produktivt? Inte läkande ens?

Har jag blivit trakasserad sexuellt. Nej. Jag har inte uppfattat det så och inte mått illa av något, så nej. Har jag trakasserat någon, sexuellt? Svar ja, även om personen tyckte att det var bara trevligt.

Men först till vår utrikesminister som blev djupt chockad av liknande händelse, fast tvärtom. I samband med en EU-middag kände hon en hand på sitt lår. Hon gick och klagade till den dåvarande ordföranden för EU-kommissionen.  Om mannen läxades upp vet vi inte.

Ingen smäll på fingrarna? Inte ens hett kaffe på byxorna som bara av ett misstag? Klent av en maktmänniska. Hur skall då den vanliga kvinnan våga agera?

Jag har gjort det samma fast tvärtom, ”offret” var en man, en politiker känt som lite sexuellt vidlyftig. Jag gjorde ofredandet helt medvetet men det var inte planerat. Jag satt min hand på hans lår under lunchen när han ignorerade mig. Stundens impuls.  Jag ville få pengar till vår avdelning och till ett projekt. Vi hade ansökt enligt reglerna. Noll resultat. Inget svar. Vår budget räckte inte ens till heltid för alla och vi höll på att kollapsa av arbetstyngden.

Jag föreläste för en skara politiker varav en råkade vara den som satt på den pengapåsen vi ville ha en liten del av. Vilket läge!  Jag lyckades bra med föreläsningen. Långa applåder, flera tack, blommor, några politiker önskade hälsa på oss. Sedan bjöds lunch. Jag satt mig snabbt bredvid pengapåsemannen och tänkte prata mer om vårt arbete och behov av pengar. Han var inte så intresserad, snarare ignorerade han mig. När lunchen avancerade till kaffet och jag hade inte än lyckats prata med honom om pengar la jag min hand på hans lår, då vaknade hans intresse. Pang! Nu var han villig att lyssna.

Par dagar senare fick vi budgetförstärkning. Jag sa aldrig något om händelsen till arbetskamrater fast det hade varit intressant att få veta deras reaktioner, alla var kvinnor.

Precis som kvinnor idag erkänner sig ha blivit sextrakasserade, vill jag erkänna min synd mot en äldre vit svensk politiker. Inga namn. Han finns faktiskt inte bland oss längre. Borde jag hänga ut oss ändå? Nej. Sexuella trakasserier? Ja. Him too.

Finns det fler kvinnor? Erkänn nu! Har ni aldrig lagt er hand på en man som inte ville lyssna på er? Är ni änglar allihopa? Bara offer?

Så, många kvinnor har blivit trakasserade, våldtagna och sexuellt ofredade men få tordes säga något  då, varken här eller i Hollywood. Att barn tiger vet vi och har lagar som hjälper till att de kan anmäla senare, men att ingen av de vuxna kvinnorna som nu ropar jag med kunde stoppa övergreppen – oavsett vart och hur de hände – utan lät  kanske sina kvinnliga kamrater bli utsatta av samma svin. Det känns märkligt. Det är oerhört tragiskt. Är kvinnor så kraftlösa?

Men nu är dammluckorna öppna. Utvecklas detta till en modern häxprocess mot vita män där få kommer att kunna dömas men alla män åker i samma kittel? Eller är det en Internetgrej som dör ut för nya händelser tränger sig på? Kan vi glömma de ökande siffrorna av våldtäkter som visar andra än mediemän som förövare?

En sak är säkert. Tilliten mellan män och kvinnor  är sjunkande på båda sidor. Som en vit man sa: jag försöker hålla mig från kvinnor. Man vet aldrig vilka fel man gör.

Till sist vill jag sända en tanke till de incestdrabbade som var mina patienter, offren vars liv i drogträsket var nästan omöjlig att kravla upp från. Ni var riktigt tuffa! Att bli våldtagen som barn av en närstående man litar på är ett blödande skavsår som alltid känns, sa en av kvinnorna. Eller att sitta ständigt på en kaktus.

Allting är relativt.

LÄS DEN MER ÄN UTMÄRKA: https://ledarsidorna.se/2017/10/metoo-om-legitima-garningsman-och-fordomsfritt-engagemang/

Av Ann Heberlein på Ledarsidorna. Inget att tillägga.

Kanske den bästa av alla,  https://juliacaesar.blog/2017/10/23/metoo-kampanjens-syften/#more-1044

#Metoo-kampanjens syften

https://www.svt.se/opinion/anna-e-nachman-om-metoo

https://www.bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brottstyper/valdtakt-och-sexualbrott.html

https://www.expressen.se/nyheter/4-av-5-svenska-kvinnor-har-utsatts-for-sexuella-trakasserier/

https://www.expressen.se/debatt/ett-nyp-i-rumpan-ar-inte-sa-farligt/

http://katerinamagasin.se/ladies-problem-om-det-ohemula-gullandet-med-en-domd-sexbrottsling/

https://www.wonderslist.com/top-10-countries-with-maximum-rape-crimes/

http://gazettereview.com/2017/03/top-10-countries-highest-rape-crime-rates/

https://toklandet.wordpress.com/2017/10/18/ni-anklagar-och-kraver-saker-av-oss-som-ni-ar-skyldiga-till/#comments

https://www.nytimes.com/2017/10/05/us/harvey-weinstein-harassment-allegations.html

http://www.hollywoodreporter.com/news/british-film-institute-strips-harvey-weinstein-bfi-fellowship-1049049

http://nytlive.nytimes.com/womenintheworld/2017/10/20/is-this-the-harvey-weinstein-of-conservative-islam/

#Metoo

 

 

 

 

 

 

 

Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501

Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT? Kanske vid franska presidentvalet?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan

Om vår tilltro till traditionella medier:

http://www.svt.se/kultur/ny-studie-halften-lockas-inte-av-traditionella-medier