Idag, på Förintelsens minnesdag publicerar jag ett gammalt inlägg.
Vissa människor glömmer man inte. De har liksom fastnat i hjärnan, hjärtat, minnet. Man undrar hur hon mår nu? Har han det bra? Jag såg en bild i tidningen av en sådan person, ett barn som nu är vuxen och har hittat sin väg trots en tid av tomhet och trassel.
Men det var inte om barnet jag tänkte berätta om utan om en judisk kvinna, nu död, som jag träffade på mitt extraknäck några år sedan. Hon var liten, skrynklig och ansågs också dement. Hon bodde i ett demensboende. Hon hade sökt till judiska ålderdomshemmet men fick inte plats, hon var i för dåligt skick.
Hon hade svårt att sova. Läkaren erbjöd sömntabletter men hon höll sig vaken när mörkret kom. Hon pratade, nej hon sjöng. Eftersom det var på ungerska förstod jag inte vad hon sa men det lät som en och samma historia varje gång. Jag försökte skriva ner en del och översätta, fick lite hjälp av en som kunde lite ungerska. Då kände jag igen texten. Det var från uttåget ur Egypten från gamla testamentet.
Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa,
min faders Gud,
honom vill jag lovsjunga…
Du ledde med trofast kärlek
det folk som du friköpt,
förde det med makt
till din heliga boning. (2 Mos 15)
Hon liksom sjöng orden. Hon kunde det utantill. Kanske missade hon ord men detta hade varit hennes livlina i Auschwitz. Hon hade inte vågat sova för då kunde döden vinna över livet. Hon reciterade Bibeln. Hon höll fast i sin tro. Hur hon sedan kom till Sverige kunde hon inte längre berätta.
Hon hade vackra kläder men ingen hann göra henne fin längre. Varannan vecka kom en gitarrist till hemmet och sjöng med de boende. Hon vägrade delta. Vilket trams. Det var hennes kväll om jag jobbade. Jag duschade henne, tvättade håret, rullade upp det och satt på henne fina kläder. Hennes underkläder var speciellt fina, men de hade hon ju inte på i vanliga fall eftersom alla hade blöjor, behövdes det eller inte. Att vara fin under var som en kompensation till kläderna på koncentrationslägret. När hon var färdig serverade jag te och satt på en opera cd. Hon sjöng med, medan de andra gamlingarna sjöng Taube. Tja, inte alla en del hade redan somnat.
I dagarna har judarnas situation åter blivit aktuell. Somras var Gazakriget där de agerade snarare bödel än offer, nu terrorn i Paris och oron i Malmö, staden med det multikulturella experimentet, eller ska jag kalla det totala misslyckandet i integreringsfrågan.
Lär vi aldrig något av historien? Är det omöjligt att leva i fred med varandra?
Jag läste en kommentar från en 18 år ung man som hade skjutit ihjäl en 24-årig man i Biskopsgården i november förra året. Han sköt fel person. Mannen berättar till Polisen att han ändå var nöjd trots misstaget att skjuta fel person. Mordet visar vad han är kapabel till. Han säger:
– Det är en statusgrej du vet. Ha ett liv på samvetet, säger han i förhöret.
Vilket samvete? Vilka andra statusgrejer finns i våra kriminella kretsar? Hur ser status trappan ut? Mord överst eller är det terrorattack som tar många liv? Är stöld av ett barns jacka den första trappan eller kanske börjar det med att snatta i affärer? Drogförsäljning, vart hamnar det eller är droger bara en affärsverksamhet man skolas in i? Springpojke för kriminella vid 10? Hur värderas det?
Vem tar ansvaret över de barn som börjar kliva på kriminaltrappan? Inte föräldrarna? Skall Socialtjänsten omhänderta de alla och stoppa barnen – ja, vart då? Hur många barn under 15 är på väg att klättra på kriminellas statustrappa? Socialtjänsten är värdelös i brottsbekämpning. Det är Polisens ansvar. Det är föräldraansvar att fostra barnen. Varför samlas inte alla föräldrar som redan har drabbats till kraftigt motstånd mot den kriminella livsstilen på närområdet? Det vore kanske att sätta livet i spel? Skall vi bara anpassa oss till risken att någon för krig på gatan?
Två kvinnor har nyligen skjutits ihjäl medan målet var – troligen – deras män. Kärlek för fel person är farligt. Är man gift eller anhörig med kriminell person innebär det en risk. Kanske spelar det ingen roll vem man skjuter i familjen eller vilket hus man spränger, bara någon får lida, tills nästa gång.
I en intervju med Dagens Nyheter säger
kriminologen Amir Rostami att vågen av sprängningar här är unik för Europa.
Utanför Sverige är sprängningarna så ovanliga att det statistiska underlaget
beskrivs som ”extremt litet”.
– Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet, säger Rostami till tidningen. Ändå tycker Regeringen att vi inte skall oroa oss. Liten risk att drabbas. Det är liten risk för dem som har personskydd. Men vi andra då? De som måste gå hem på kvällen från jobbet med risk för våldtäkt eller vänta på bussen i en busskur?
Jag vill ha varje sprängning och skjutning
som sker på allmän plats klassad som terrorattack. Det är terror och det är
bara slumpens snällhet att inte flera har skadats.
Om inte polisen får makt över de kriminella
måste de få hjälp av militären.
Eftersom vi inte säljer vapen fritt i affärer måste de komma utifrån. Transporten av vapen måste stoppas på gränsen. Nu transporteras vapen in och stöldgods ut. Tulltjänstemannen är hjälplösa, inte av vilja utan regler och risk för livet.
Polisen påstår ofta att de känner till de kriminella grupperingarna. Så, jag vill att polisen går tålmodigt från dörr till dörr hos varje misstänkt tills alla misstänkta för något sitter inlåsta någonstans i väntan på rättegång. Tyvärr är det inte så enkelt men knacka dörr ändå. Gör det obehagligt att skydda och underhålla kriminella. De invandrare som inte kan följa svenska regler mår bäst i att resa hem igen. Utvisning av hela den kriminella familjen, om de inte är svenska medborgare. Jag tror att utvisning är en effektiv straff mycket effektivare än några månader i fängelse eller på något HVB hem. Att vara en stund inlåst är idag ett steg uppåt på kriminaltrappan, inte något som avskräcker. När du kommer ut är du mer hjälte än avskydd. Kramkalas, som vi såg nyligen med frisläppandet av de SÄPO bedömda samhällsfarliga personer Regeringen snällt släppte ut.
Andra länder har mindre problem att utvisa icke medborgare eller ta medborgarskapet ifrån kriminella. De andra länderna ger inte bostad, bidrag, körkort. De är kallsinniga. Men vi är humana eller naiva, välj vad du vill.
Jag tror att vi sitter i en sits som är
omöjlig att lösa med snälla metoder.
Medborgare då? Slopa rösträtt för de som sitter inne för grövre brott. Slopa könsbyten, nya namn, hemliga adresser, gulle gull. Sätt alla i sysselsättning från 8 till 5 med skyldigheten att delta i arbete, studier eller andra aktiviteter som fängelset beslutar över och som gynnar kommande liv i frihet. Fängelse är inget hotell. Betala in för skadestånd och underhåll. Regelbundna drogtester och hjälp att lämna missbruk. Slopa alla rabatter. Kan man göra brottet, kan man avtjäna det också. Men har man gjort det är man fri. Vi får förlåta hur bittert det än vore.
Det sägs att fängelse inte hjälper. Det är lögn. Den som sitter inne gör inga flera brott om man hindrar kontakt med yttervärlden genom Internet.
Det sker försök att stävja de kriminella som för en vanlig person känns lite som klapp på axeln. Korv och kaffe och sånt. Malmö känns som ett katastrof. Malmöpolisen har bjudit in kända kriminella för samtal. Skall de förbrödras, behandlas som likvärdiga? Kaffe och bullar? För samtal om olika situationer sker mellan likvärdiga personer med syfte att lösa just situationen. De kriminella kommer knappt till mötet med sin arsenal och med tårar i ögonen kysser polisens fötter. Nej, inte kaffe. Efter mötet åt de kriminella pizza tillsammans med polischefer och åklagare. Jag håller med Leif GW Persson som var skeptisk till samtalet.
– Jag respekterar dem. Det är humant och vänligt. Problemet är att den här typen av kriminalitet löser du inte genom att vara vänlig. Det här är inga du pratar till rätta. Det här är personer du släpar in till finkan. Punkt.
Vi har ett polisväsen och kriminalvård som går på knäna. Vi är alla offer genom att begränsa våra liv så vi inte hamnar i vägen för en person som är ute för att skaffa poäng på kriminaltrappan.
De flesta av oss följer det normala livets behovstrappa och försöker hårt fylla våra elementära behov, skaffa bra arbete, försörja oss, betala skatt och på så sätt betalar vi inte bara för gemensamma fördelar utan också för nackdelar genom den välvilja eller dumhet Regeringen använder våra pengar till.
Även om jag inte röstade på de styrande partierna trodde jag länge att Regeringen i Sverige – oavsett vem som sitter i den – behandlar sina medborgare med respekt, välvilja och rättvisa samt för en politik som inte raserar landet. Jag tror inte det längre. Jag tror dock att Regeringen helt enkelt gör så gott de kan och det är långt ifrån tillräckligt.
De kan inte bättre.
Behovstrappan beskrevs av Maslow, psykolog:
Fysiologiska
behov, som hunger törst, sömn, sex
Trygghetsbehov,
som skydd för våld
Behov av
kärlek, dvs sociala behov
Självhävdelsebehov,
som respekt till och mot
Självförverkligande
behov, som personlig utveckling
Vad individen väljer att prioritera är eget val. Men, ser det inte ut som om de kriminella också följer trappan, fast på sitt eget sätt?
OBS. pizzan i bild är min hemmagjord och har inget med polis och Malmö att göra. Dessutom bjöd man vegopizza, inte skinka.
Jag städar. Varje januari får jag städdille och går genom hela lägenheten. Jag städar alla skåp, varje bokhylla, klädkammare och köksskåp. Det som är trasigt eller tros inte komma till användning något mer kastas. Det som är användbart för någon annan går till loppmarknad. Det brukar inte bli så många saker.
Jag är inte den som samlar något. Det finns inte plats för några prylutsvävningar i lägenheten.
Att städa kroppen ägnar många sig åt nu i början av året. Julen lämnade kvar några kilon, kanske också illamående efter för mycket av det goda. En del alkohol kanske? Några fastar. Här sker inget fastande. Julens rester skall ätas upp från frysen. Kakorna är redan slut. Det finns bara pepparkakor kvar.
Vi borde kanske städa vårt beteende också? Bort med det som inte fungerar. Bort med lösningar vi har provat flera gånger utan resultat. Få av oss är någon Edison på väg att uppfinna något utan vi kör med samma förtrogna fotspår som sinkat oss förut och det kommer inte att fungera nu heller.
Gör inte om det som inte fungerar, prova något annat.
Bort med förhållanden som inte ger något, bara ilska och ledsnad. Det brukar vara svårt. Att säga: jag vill inte att vi träffas mer, du får mig inte att må bra, är nästan omöjligt att få ut. Många lever i förhållanden med misshandel, fysisk eller psykisk, och inte förmår sig att lämna det. Som en arbetskamrat, vars eländiga äktenskap var en följetong på kafferasten, sa en gång: ”så länge det finns någon fördel kvar stannar man”. I hennes fall var det makens pengar.
I min ålder har man förlorat en del vänner och bekanta genom pension, död eller att ha flyttat flera gånger. Men någon har jag helt enkelt skippat. En gång hade en väninna lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Vi måste träffas! Jag vill veta mer om det som stod i tidningen om dig… Jag hade synts i flera tidningar och då vaknade väninnan. Jag hade ryckt in när hon hade livskriser men hon hade aldrig tid, när jag skulle ha behövt henne eller för att träffas utan större anledning. Nu hade hon tid för mitt kändisskap.
Trots flerårig bekantskap gjorde jag slut genom telefonsvararen. Jag tryckte bort hennes meddelande.
Det var sorgset på ett sätt men när hennes röst utplånades av svararen kände jag mig nöjd.
En del reser till någon vacker plats för att finna nytt liv och rensa själen. De med pengar kan tillbringa en tid hos Dalai Lama i Dharamsala. Vi andra får ta en runda i skogen. Vissa söker sig till andliga föreningar eller ren humbug som skall hjälpa en att finna ro. Men sedan är det vardag igen och det är sällan man är pånyttfödd, fortsätter det nya och blir lycklig. Det man ville förändra är ju kvar hemma.
Det är på hemmaplan allt sker. Det behövs inga undermedel, bara ett ”nu gör jag det”.
Det är riktigt svårt.
Förlåt dig själv att du inte är perfekt, att du inte räcker till, att du faktiskt inte alltid vill vara så god och snäll. Städa upp dina onödiga måsten.
Även Sverige skulle behöva en storstädning. Nu menar jag inte några Miljöpartistiska idéer med sophantering utan rensning av no-go-zoner, stopp på gängkriminalitet, bränder, ut med politiker utan förmåga, skolan… Man kan bli skrämd över tillståndet i Sverige, hur städer tas över av kriminella i stället Statsmaktens representanter. Det är som om någon hade glömt fylla anslagstavlan med regler för anständigt beteende. Armband kanske? Vissa har fantasier över hur mänskligt uppförande kan ändras utan en tydlig stoppmarkering som innebär vistelse bakom lås som sista åtgärd.
Är detta en naturlig utveckling? Är det så här det nya Sverige ska se ut? Är det illa eller är det bara de dåliga nyheterna som finner plats i media? Malmö är dagligen på nyheter.
I dag mildras flera av Malmös problem med stöd från resten av Sverige. När staden plågas av en mordvåg som har dränerat hela Skåne på erfarna utredare kommer hjälp från andra polisdistrikt. Och kommunen får fem miljarder kronor i utjämningsbidrag varje år, en fjärdedel av budgeten.
Om resten av Sverige blir som Malmö, vem ska då betala?
Det är en bra fråga. Malmö har styrts av S oavbrutet sedan 1994 och från år 1961 har M haft majoritet bara vid två val. Är det så här den socialdemokratiska drömmen ser ut? Sker det något radikalt nu när även skolbarn faller offer för mördare på gatan?
Det är Malmö som behöver en rejäl storstädning. Kan vi andra säga upp bekantskapen med dem ett tag och ta bara hand om vårt?
