Statusgrej, du vet…

Jag läste en kommentar från en 18 år ung man som hade skjutit ihjäl en 24-årig man i Biskopsgården i november förra året. Han sköt fel person. Mannen berättar till Polisen att han ändå var nöjd trots misstaget att skjuta fel person. Mordet visar vad han är kapabel till. Han säger:

Det är en statusgrej du vet. Ha ett liv på samvetet, säger han i förhöret.

Vilket samvete? Vilka andra statusgrejer finns i våra kriminella kretsar? Hur ser status trappan ut? Mord överst eller är det terrorattack som tar många liv? Är stöld av ett barns jacka den första trappan eller kanske börjar det med att snatta i affärer? Drogförsäljning, vart hamnar det eller är droger bara en affärsverksamhet man skolas in i? Springpojke för kriminella vid 10? Hur värderas det?

Vem tar ansvaret över de barn som börjar kliva på kriminaltrappan? Inte föräldrarna? Skall Socialtjänsten omhänderta de alla och stoppa barnen – ja, vart då? Hur många barn under 15 är på väg att klättra på kriminellas statustrappa? Socialtjänsten är värdelös i brottsbekämpning. Det är Polisens ansvar. Det är föräldraansvar att fostra barnen. Varför samlas inte alla föräldrar som redan har drabbats till kraftigt motstånd mot den kriminella livsstilen på närområdet? Det vore kanske att sätta livet i spel? Skall vi bara anpassa oss till risken att någon för krig på gatan?

Två kvinnor har nyligen skjutits ihjäl medan målet var – troligen – deras män. Kärlek för fel person är farligt. Är man  gift eller anhörig med kriminell person innebär det en risk. Kanske spelar det ingen roll vem man skjuter i familjen eller vilket hus man spränger, bara någon får lida, tills nästa gång.

I en intervju med Dagens Nyheter säger kriminologen Amir Rostami att vågen av sprängningar här är unik för Europa. Utanför Sverige är sprängningarna så ovanliga att det statistiska underlaget beskrivs som ”extremt litet”.

– Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet, säger Rostami till tidningen. Ändå tycker Regeringen att vi inte skall oroa oss. Liten risk att drabbas. Det är liten risk för dem som har personskydd. Men vi andra då? De som måste gå hem på kvällen från jobbet med risk för våldtäkt eller vänta på bussen i en busskur?

Jag vill ha varje sprängning och skjutning som sker på allmän plats klassad som terrorattack. Det är terror och det är bara slumpens snällhet att inte flera har skadats.

Om inte polisen får makt över de kriminella måste de få hjälp av militären.

Eftersom vi inte säljer vapen fritt i affärer måste de komma utifrån. Transporten av vapen måste stoppas på gränsen. Nu transporteras vapen in och stöldgods ut. Tulltjänstemannen är hjälplösa, inte av vilja utan regler och risk för livet.

Polisen påstår ofta att de känner till de kriminella grupperingarna. Så, jag vill att polisen går tålmodigt från dörr till dörr hos varje misstänkt tills alla misstänkta för något sitter inlåsta någonstans i väntan på rättegång. Tyvärr är det inte så enkelt men knacka dörr ändå. Gör det obehagligt att skydda och underhålla kriminella. De invandrare som inte kan följa svenska regler mår bäst i att resa hem igen. Utvisning av hela den kriminella familjen, om de inte är svenska medborgare. Jag tror att utvisning är en effektiv straff mycket effektivare än några månader i fängelse eller på något HVB hem. Att vara en stund inlåst är idag ett steg uppåt på kriminaltrappan, inte något som avskräcker. När du kommer ut är du mer hjälte än avskydd. Kramkalas, som vi såg nyligen med frisläppandet av de SÄPO bedömda samhällsfarliga personer Regeringen snällt släppte ut.

Andra länder har mindre problem att utvisa icke medborgare eller ta medborgarskapet ifrån kriminella. De andra länderna ger inte bostad, bidrag, körkort. De är kallsinniga. Men vi är humana eller naiva, välj vad du vill.

Jag tror att vi sitter i en sits som är omöjlig att lösa med snälla metoder.

Medborgare då? Slopa rösträtt för de som sitter inne för grövre brott. Slopa könsbyten, nya namn, hemliga adresser, gulle gull. Sätt alla i sysselsättning från 8 till 5 med skyldigheten att delta i arbete, studier eller andra aktiviteter som fängelset beslutar över och som gynnar kommande liv i frihet. Fängelse är inget hotell. Betala in för skadestånd och underhåll. Regelbundna drogtester och hjälp att lämna missbruk. Slopa alla rabatter. Kan man göra brottet, kan man avtjäna det också. Men har man gjort det är man fri. Vi får förlåta hur bittert det än vore.

Det sägs att fängelse inte hjälper. Det är lögn. Den som sitter inne gör inga flera brott om man hindrar kontakt med yttervärlden genom Internet.

Det sker försök att stävja de kriminella som för en vanlig person känns lite som klapp på axeln. Korv och kaffe och sånt. Malmö känns som ett katastrof. Malmöpolisen har bjudit in kända kriminella för samtal. Skall de förbrödras, behandlas som likvärdiga? Kaffe och bullar? För samtal om olika situationer sker mellan likvärdiga personer med syfte att lösa just situationen. De kriminella kommer knappt till mötet med sin arsenal och med tårar i ögonen kysser polisens fötter. Nej, inte kaffe. Efter mötet åt de kriminella pizza tillsammans med polischefer och åklagare. Jag håller med Leif GW Persson som var skeptisk till samtalet.

Jag respekterar dem. Det är humant och vänligt. Problemet är att den här typen av kriminalitet löser du inte genom att vara vänlig. Det här är inga du pratar till rätta. Det här är personer du släpar in till finkan. Punkt.

Vi har ett polisväsen och kriminalvård som går på knäna. Vi är alla offer genom att begränsa våra liv så vi inte hamnar i vägen för en person som är ute för att skaffa poäng på kriminaltrappan.

De flesta av oss följer det normala livets behovstrappa och försöker hårt fylla våra elementära behov, skaffa bra arbete, försörja oss, betala skatt och på så sätt betalar vi inte bara för gemensamma fördelar utan också för nackdelar genom den välvilja eller dumhet Regeringen använder våra pengar till.

Även om jag inte röstade på de styrande partierna trodde jag länge att Regeringen i Sverige – oavsett vem som sitter i den – behandlar sina medborgare med respekt, välvilja och rättvisa samt för en politik som inte raserar landet. Jag tror inte det längre. Jag tror dock att Regeringen helt enkelt gör så gott de kan och det är långt ifrån tillräckligt. De kan inte bättre.

Behovstrappan beskrevs av  Maslow, psykolog:

  1. Fysiologiska behov, som hunger törst, sömn, sex
  2. Trygghetsbehov, som skydd för våld
  3. Behov av kärlek, dvs sociala behov
  4. Självhävdelsebehov, som respekt till och mot
  5. Självförverkligande behov, som personlig utveckling

Vad individen väljer att prioritera är eget val. Men, ser det inte ut som om de kriminella också följer trappan, fast på sitt eget sätt?

OBS. pizzan i bild är min hemmagjord och har inget med polis och Malmö att göra. Dessutom bjöd man vegopizza, inte skinka. Läs också: https://inreexil.blogspot.com/2019/11/operation-rimfrost-polisiara-och.html

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

När jag äter frukost kollar jag samtidigt på nyheterna. Inte i TV, orkar inte längre den vinklade verkligheten SVT bjuder. Jag läser nyheterna på Internet. Först svenska, sedan utländska på engelska.

Det är som vanligt i Sverige. Några bilbränder, mord, sprängningar. Rån i närområdet mot en stor affär. Rånare var ungdomar. Hur väljer de unga yrket rånare? Överfall är nu mera så obetydlig ting att de hamnar sällan i nyheter, bara om någon dör eller är ett mindre barn med ilskna föräldrar. Vissa områden anmäler inga brott. De gör upp med varandra. Jag skjuter, du skjuter eller vi spränger, du eldar. Att vara med i en klubb kallad ”vi yrkeskriminella” ökar oavsett vad Statsmakten hymlar om.

De samhällsfarliga radikala personerna som Säpo har tagit i  förvar kan inte utvisas för de kunde lida skada i sina hemländer. Så de släpps och kan fortsätta vara farliga för vårt samhälle och åtnjuta de fördelar vi erbjuder. Så snällt av oss att behålla dem så deras hemländer slipper.

Bidragslandet Sverige. Som Svenska Institutet gör reklam för. De informerar Världen om alla bidrag och förmåner du kan få även som illegal invandrare. Vi betalar. Vi är det dumgoda landet.

Orden är alltid lindrigare i text än genom en röst och en bild eller film. Förra årets julklapp en platt TV som ersatte min urgamla tjock TV har fört Världen betydligt närmare mig. Dock är svenska TV nyheter, det vi alla tvingas betala, så oerhört selektiva. Dagens Trump, något feministiskt, en glad eller ledsen muslimsk invandrare… kanske mord om det var en kvinna som dog. Så, jag skippar det. Om Internet inte fanns – hemsk tanke – vore vi ovetande om allt och kvar i vår svenska  puppa  i tron att vi än är det bästa landet i universum med en trygg och effektiv Regering.

Vi har en Regering som skattar plastpåsar och förbjuder sugrör i välmening och håller kriminella under armarna med samma välvilja. Oavsett brott som att elda upp levande personer eller bara uppmuntra till förakt mot ”dhemmis”.  En Regering vars mål är att rädda världen. Barn  i vissa daghem och skolor skall också rädda världen genom att äta bara vegetarisk mat. De får börja livet med hat mot mat som vi människor, som de djur vi är, har ätit sedan begynnelsen.

Det är Halloweenhelg. Några år sedan gick vissa av husets barn runt och tiggde godis. De var utklädda till häxor. Det första året stod en förälder i närheten, sedan kom de ensam. (Jag bor i ett höghus.) Nu tigger de inte godis längre. De är tonåringar med en mobil i handen och förmodligen studiebidraget i fickan. De har passerat åldern då en pumpa de fick se på min balkong var ”oooh, så fint!”, åldern då ögon tindrade då jag hade köpt extra populärt godis till dem. Att klä ut sig till Påskkärring i hopp om godis är också borta. Att rita Påskkort till hela huset som motgåva likaså.

Barndomen är nästan förbi för dem.

Vad blir det av dessa barn? Alla barn? Vilken värld, land, samhälle, plats erbjuder vi dem? Gå inte ut ensam på kvällen är polisens uppmaning. Ha inte på dig dyr jacka så du inte blir rånad. Barnkanal i Statstelevision visar hur man bör uppföra sig när man blir rånad. Strejka från skolan, ett bud genom en nutida idol. Mitt i Samhällets nya värld finns framtidens vuxna och jag misstänker att deras framtid redan har passerats.

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

Vad är det för rike vi formar just nu? Hur kommer de beslut som tas påverka oss om bara några få år? Blir vår känsla för vårt samhälle lika förbigående och kortlivad som det utklädnad vi bär vid Halloween och kastar bort dagen efter?

Läs mer om barnens mat:

In i fängelse med dem bara!

 ”Är man gammal nog att göra brott då är man gammal nog att sitta inne”, muttrade gubben som blivit nästan rånad. Han hade ett blåmärke över ögat och skrapsår i handen.

Det var torsdag eftermiddag. På fredag kväll träffade jag rånaren i häktet. Att skriva personutredningar var mitt extraknäck. Dörren slog igen bakom mig. Han som satt mittemot var en yngling, fyllde 18 år två dagar sedan och hade tänkt bekosta kalaset med gubbens plånbok. Nu satt han lite leende, i en Petroff skinnjacka, Levisjeans, vita Nikeskor och en Malboroskjorta och guld runt halsen, bakom bordet. Snyggt men det var ju bara stöldgods.

Luntan jag fått från kriminalvården var tjock, några centimeter med 2-4 brott på varje sida. Jag hann inte läsa det helt. Åtgärderna var böter vad han inte betalade, samtal hos socialtjänsten som han skrattade åt, kontaktperson som han aldrig träffade, psykolog dit han inte gick, ungdomsmottagning som han sumpade och familjesamtal vilka hade dött omgående för familjen dög inte upp.

Han var en duktig tjuv som stal först från skolkompisar, avancerade till affärer, sedan kontor, arbetsplatser, bilar, lite misshandel, någon knarkförsäljning men nu hade han klantat till det när han såg den gamla gubben på väg att ta ut pengar från automaten. Gubben ville inte ge plånboken, kortet eller koden till honom. Gubben skrek och försökte slåss. En polisbil råkade passera. Gubben kördes till socialbyrån som låg i nästa kvarter, fick plåster, empati och en kopp kaffe från mig (jag hade jour) och följes till bankomaten och fick sedan skjuts hem medan grabben hamnade bakom galler.

Nu satt han leende framför mig och sa några komplimanger. Jag nästan snäste av honom. Oprofessionellt, ja.

Killen började genast berätta om sitt liv som var orsaken till att han satt bakom lås. Han var född på ett fattigt, oroligt område där stölder var en del av överlevnad. ”Jag var duktig redan vid sex år”, sa han. Familjen flydde och hamnade i Sverige. Han hade gått i den svenska skolan men funnit det som trist och ingen saknade honom när han hoppade av på klass 7 och började med snatterier. Hans svenska var nästan perfekt och han hade tänkt studera men utan nians betyg gick det ju inte. Han klagade över det ena och det andra som tvingade honom att förse sig med andras egendom.

Andras fel, inte hans.

Vid personundersökning skall man ge referenter, de som kan ge en social bild av personen. Han kunde inte ge några. Kanske farbrodern, men de umgicks ju inte.

Jag sökte upp föräldrarna med en tolk. Vi blev inte insläppta, de var rädda och beklagade sig i dörrspringan och ville inte bli inblandade.

Farbrodern, som ägde en liten livsmedelsaffär, som inte var en farbror utan – det var invecklat så jag lämnar det – gav en tragisk bild av familjen där överlevnadsstrategierna levde kvar fast ingen behövde frukta för sitt liv eller sakna mat på bordet. Lite slappa var de också, tyckte han, men de hade ju så lite kontakt så han ville inte baktala dem. De hade förlorat det mesta. Sitt land, sitt liv och sätt att leva. Nu satt de bara hemma och gjorde ingenting.

Över sonen hade de ingen makt. Att söka hjälp gjorde man inte och språket var också ett hinder. De blundade för hans brottslighet. Kanske hade de nytta av det?

Det blev en diger utredning trots saknaden av referenter. Förslaget till påföljd, gjord tillsammans med skyddskonsulenten, blev fängelse i 2 månader och sedan skyddstillsyn. Det var det mesta man kunde ge till en så ung person. Farbrodern lovade honom arbete, psykologen suckade men lovade tider efter utskrivningen. Själv krympte killen i sina flotta, stulna kläder när jag meddelade vårt förslag.

Han dömdes så. Nyss fyllt 18 år och fängelseporten gick igen efter honom. På den tiden fick man dom och plats direkt.

Jag blev boven. I TV nyheter var fängelsestraffet den största nyheten, i tidningen likaså och på gatan tittade folk snett på mig. En socialsekreterare hade dömt ett barn till fängelse! I en liten stad är man känd som ”socialare”. Nästa unga kriminella jag skulle göra utredning om hade skaffat sig ett jobb och kontaktperson innan jag hann träffa honom. Nästa grät och bad för sin frihet. Jag blev illa beryktad på ett effektivt sätt.

Det var inte jag som dömde utan rätten men jag blev skurken i media och den 18 årige kriminella ”stackars barnet”.

Hur gick det för honom? Jag följe upp honom. Efter två år var han fortfarande på den smala vägen. Hans farbror sa: ”Han har inte tagit en femöring och sen läser han in högstadiet också och ska börja i gymnasiet.” Sedan flyttade jag och vet inget mer men råkade inte se hans namn i tidningar i samband med brott den närmaste tiden.

Det var då det, i andra halvan  av – 80 talet. Det var en framgångssaga som inte fungerar idag. Han var en ensamvarg som tyckte att andra var några som kunde prata bredvid mun. Han hade inga vänner som sysslade med brott. Han knarkade inte. Han använde inga vapen för de var än svåra att få tag på. Det fanns få om inga från hans hemland i närheten med samma sätt att fixa livet så han blev inte ett gängmedlem utan körde solo.

Läget är helt annorlunda idag.

Jag tror inte att lösningen är att skicka in alla 18 åriga brottslingar till fängelse. Det kan upplevas idag som steg uppåt i den kriminella karriären. Det är en merit med fängelsestraff. För, läget är helt olik idag. Gängbildning sker redan i barndomen. Även en kriminell bygger upp sin karriär, från hantlangare i 11 – 13 års ålder till tjuv, langare, mördare… Brott är kamratskap, tillhörighet i en grupp. Vi känsla, vår klan, vår grupp som samhället inte rår på och inte bryr sig. Vi äger!

Vart finns föräldrarna i denna kedja? Någon har ju ändå fostrat barnen och det är inte en fritidsgård.

Domar sker inte heller på några dagar. Bara något år efter var jag i Tingsrätten med en person som hade ändrat livet och ville ha mig som stöd. Brottet personen gjort hade hänt tre år innan. Personen sa till Rätten: säger ni att jag har gjort det är det nog samt men jag kommer inte ihåg. Dessutom missbrukade jag på den tiden.

Rätten la ner ärendet.

Men något måste hända och det genast när ett brott har begåtts så de unga inte slutar där och får sin identitet genom att göra andra illa. Ingen borde släppas ut dagen efter gång på gång utan då när ett dom har placerat den kriminelle i vård eller bakom lås. Allmänheten har rätt att känna sig trygga. De är de som betalar Polis och Rättsväsende och även de veliga politiker som har släppt marknaden fri för kriminella.

Att bryta den gängbildning som våra politiker har snällt blundat för behöver radikala insatser, inte snällhet. Vi bör bli lika elaka som kriminella. Jag är säker på att Polisen har bättre förslag än politikerna. Fast då behöver vi fler av dem.

I första hand skall allmänheten skyddas från den kriminelle. Det är inte kvinnorna som ska undvika gatorna på kvällen utan våldtäcksmännen. Det är inte affärsinnehavaren som skall skydda sig mot rån och sprängning utan rånaren skall vara inlåst. Det är inte brottslingar som skall ha vapen och skyddsvästar, det är polisiär utrustning.

Man pratar oftast om män och deras felaktiga könsnormer som skall ändras. Men bakom den kriminelle mannen finns ofta en stöttande kvinna. En mor som inte sätter gränser och blundar och kanske får lite stöldgods som belöning. En fru/fästmö som glatt lever på pengarna  tjuven producerar. En kvinna som tror sig ändra på mannen med tiden. En kvinna som är medhjälpare genom att hålla mun, sälja saker, kanske gifta sig med invandrarmannen så denne kan stanna i Sverige. Sitta i bilen färdig att köra är mer vanligt än ni tror vid inbrott. Också att helt sakna medkänsla med offren av våld, förluster och till och med våldtäkt.

Alla kvinnor är inte så rena.

Eftersom myriader av fattiga människor lever utan brottslig verksamhet är kriminalitet inte en naturlag och offertillstånd utan ett val. Dags att betrakta det som sådan.

Regeringen har nu kommit med en 34 punkts program genom de spruckna förhandlingarna med 7 partier, möten som SD inte har fått delta. I stort heter resultatet utredning, svensk paradgren. Ingenting radikalt som kommer att hända just nu och förbättra situationen den närmaste tiden.

Läs Ann Heberlein i stället: https://annheberlein.com/2019/08/26/tre-forslag-for-att-komma-tillratta-med-ungdomsbrottsligheten/

Storstädning, Malmö och den tomma anslagstavlan

264

Jag städar. Varje januari får jag städdille och går genom hela lägenheten. Jag städar alla skåp, varje bokhylla, klädkammare och köksskåp. Det som är trasigt eller tros inte komma till användning något mer kastas. Det som är användbart för någon annan går till loppmarknad. Det brukar inte bli så många saker.

Jag är inte den som samlar något. Det finns inte plats för några prylutsvävningar i lägenheten.

Att städa kroppen ägnar många sig åt nu i början av året. Julen lämnade kvar några kilon, kanske också illamående efter för mycket av det goda. En del alkohol kanske? Några fastar. Här sker inget fastande. Julens rester skall ätas upp från frysen. Kakorna är redan slut. Det finns bara pepparkakor kvar.

Vi borde kanske städa vårt beteende också? Bort med det som inte fungerar. Bort med lösningar vi har provat flera gånger utan resultat. Få av oss är någon Edison på väg att uppfinna något utan vi kör med samma förtrogna fotspår som sinkat oss förut och det kommer inte att fungera nu heller.  Gör inte om det som inte fungerar, prova något annat.

Bort med förhållanden som inte ger något, bara ilska och ledsnad. Det brukar vara svårt. Att säga: jag vill inte att vi träffas mer, du får mig inte att må bra, är nästan omöjligt att få ut. Många lever i förhållanden med misshandel, fysisk eller psykisk, och inte förmår sig att lämna det. Som en arbetskamrat, vars eländiga äktenskap var en följetong på kafferasten, sa en gång: ”så länge det finns någon fördel kvar stannar man”. I hennes fall var det makens pengar.

I min ålder har man förlorat en del vänner och bekanta genom pension, död eller att ha flyttat flera gånger. Men någon har jag helt enkelt skippat. En gång hade en väninna lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Vi måste träffas! Jag vill veta mer om det som stod i tidningen om dig… Jag hade synts i flera tidningar och då vaknade väninnan. Jag hade ryckt in när hon hade livskriser men hon hade tid bara för min framgång, inte när jag skulle ha behövt henne eller för att träffas utan större anledning.

Trots flerårig bekantskap gjorde jag slut genom telefonsvararen. Jag tryckte bort hennes meddelande.

Det var sorgset på ett sätt men när hennes röst utplånades av svararen kände jag mig nöjd.

En del reser till någon vacker plats för att finna nytt liv och rensa själen. De med pengar kan tillbringa en tid hos Dalai Lama i Dharamsala. Vi andra får ta en runda i skogen. Vissa söker sig till andliga föreningar eller ren humbug som skall hjälpa en att finna ro. Men sedan är det vardag igen och det är sällan man är pånyttfödd, fortsätter det nya och blir lycklig. Det man ville förändra är ju kvar hemma.

Det är på hemmaplan allt sker. Det behövs inga undermedel, bara ett ”nu gör jag det”.

Det är riktigt svårt.

Förlåt dig själv att du inte är perfekt, att du inte räcker till, att du faktiskt inte alltid vill vara så god och snäll. Städa upp dina onödiga måsten.

Även Sverige skulle behöva en storstädning. Nu menar jag inte några Miljöpartistiska idéer med sophantering utan rensning av no-go-zoner, stopp på gängkriminalitet, bränder, ut med politiker utan förmåga, skolan… Man kan bli skrämd över tillståndet i Sverige, hur städer tas över av kriminella i stället Statsmaktens representanter. Det är som om någon hade glömt fylla anslagstavlan med regler för anständigt beteende. Armband kanske? Vissa har fantasier över hur mänskligt uppförande kan ändras med floskler utan en tydlig stoppmarkering som innebär vistelse bakom lås som sista åtgärd.

Är detta en naturlig utveckling? Är det så här det nya Sverige ska se ut? Är det illa eller är det bara de dåliga nyheterna som finner plats i media? Malmö är dagligen på nyheter.

I dag mildras flera av Malmös problem med stöd från resten av Sverige. När staden plågas av en mordvåg som har dränerat hela Skåne på erfarna utredare kommer hjälp från andra polisdistrikt. Och kommunen får fem miljarder kronor i utjämningsbidrag varje år, en fjärdedel av budgeten. 

Om resten av Sverige blir som Malmö, vem ska då betala?

Det är en bra fråga. Malmö har styrts av S oavbrutet sedan 1994 och från år 1961 har M  haft majoritet bara vid två val. Är det så här den socialdemokratiska drömmen ser ut? Sker det något radikalt nu när även skolbarn faller offer för mördare på gatan?

Det är Malmö som behöver en rejäl storstädning. Kan vi andra säga upp bekantskapen med dem ett tag och ta bara hand om vårt?