Att arbeta genom tolk är inte enkelt – om min insats för rysk sjukvård.

Utvalda

Ett fyrtiotal män satt i rummet när jag släpptes in. Några vakter var placerade i rummet och utanför. Nervösa svenska sjukhusvakter stod också i hallen utanför föreläsningssalen. En någon rundlagd kvinna presenterades som tolk men hon tog mig inte i hand. Inga andra kvinnor fanns i publiken.

Mitt lugn försvann i ett nafs. Jag var aldrig spänd på vid mina föreläsningar men nu kändes det som mindre bra.

En av männen steg upp och sa något, tolken översatte. De önskade mig välkommen. Mannen var om jag fattade rätt sjukvårdsminister. Han pekade ut några som Moskvas sjukvårdschef och universitets chef någonting. Jag var säker på att de kunde engelska men tolken översatte från ryska.

Jag ville prata med tolken. Hur långa stycken ville hon översätta.  Men hon vände sig bara bort så jag började och tänkte; det här blir aldrig bra.

Jag skulle börja med att visa en bild men glömde dra ner duken. En av åhörarna steg då upp och gjorde det. Lite skratt. Nu var min nervositet helt bortblåst. Jag hade ju redan gjort bort mig. Jag pratade min timme, alltså två med översättningen. Jag kunde bara nudda på ämnet missbruk, HIV och graviditet och hur vi gjorde i Sverige i detta sjukhus. Under föreläsningen antecknade alla febrilt. Folk applåderade. De ville veta mer.

De bad mig att fortsätta. Tolken blev nervös. Det fanns annat som skulle ske. Men publiken gav sig inte.

Efter föreläsningen ville gruppen se på våra lokaler. Hur såg förlossningsrum för  de smittade ut i Sverige. Jag kunde inte låta 40 personer trampa runt på förlossning och BB där utan de fick välja tre, det blev ministern och universitetshöjdaren och sjukvårdschefen. Alla kunde engelska så tolken fick stiga på sidan. Hon var inte glad. Hon och de andra fick titta på sjukhusets konstverk i hallen.

Jag minns än deras miner när de såg isoleringen på förlossningen. Nu vill vi se den riktiga isoleringen, det här är ju för de som betalar extra, sa de. Jag var så glad för våra lokaler då.

Tolken var den som styrde, det var tydligt. Det var uppenbart att tolken hade kontrollerande uppgift. Nervöst stod hon och väntade på när vi kom från BB och förlossning. Väl där på plats hade besökarna haft möjlighet att träffa personal och ställa frågor utan att tolken bestämde vad som skulle frågas och vad inte.

Jag hade kontakt med den ryska gruppen genom Moskvas Universitet några månader. Jag sände utvalt material till dem från forskning i Världen. De ändrade sitt system så några av sjukhusen tog mot Hivpositiva och missbrukare så smittor kunde undvikas och kunskapen öka. Jag var stolt över vårt inflytande. Men sedan tog en professor över. Inte kan en kurator sköta så viktiga kontakter. Om ett tag dog alltihopa.

Jag hoppades att ingen av dem ansågs för västvänlig så de försvann i något svart hål.

Det här skedde på -90 – talet. Det var ett officiellt statsbesök 1997, då president Boris Jeltsin träffade statsminister Göran Persson under former som efteråt    beskrevs som lite glada. Jeltsin hade alkoholproblem. En av deltagarna sa när vi hade sluppit tolken att Jeltsin borde ha lyssnat på din föreläsning,

Det var ett betyg som gladde mig.

Varför besökte de vår avdelning? Moskvas sjukvård hade flera gravida Hivpositiva patienter samt missbrukare. De behandlades som oönskade och skickades runt till olika sjukhus för att föda. Stil: vi tog sist nu är det er tur. På så sätt ökade smittoriskerna, ingen blev ju expert och ingenstans fanns anpassade lokaler för dem. I Stockholm koncentrerades dessa patienter till en plats och det teamet arbetade bara med den förlossningen just då. Under graviditeten var det också samma barnmorska och kurator. När det var samma personer involverade skedde också utveckling av metoderna, både de medicinska som psykologiska.  Andra kunde sedan ta del av erfarenheterna. Patienten var trygg.

Inga smittor skedde i Stockholm.

I Sverige pågår det en och annan spionhistoria, sann eller inte, just nu. I ett av dem är en tidigare tolk inblandad. En tolk har en speciell position. Den vet alla hemligheter, alla dumheter och fakta som pratas mellan de som tolkas. Lita inte helt på en tolk. Inte att de spionerar utan översättningar kan vara något vinklade. Speciellt om det är en anhörig eller kanske ett barn som tolkar. Det har hänt även för mig på socialtjänsten att klienten vägrar blankt att ha en främmande tolk. Jag vägrade med. Tolken fick sitta tyst i rummet och den anhörige tolkade. Sedan pratade jag med tolken när klienten hade gått. Så eller inte alls, sa jag.

Och sedan finns det högklassiga tolkar som gör det hela till och med bättre och mer förståelig. De som har utbildning på området de tolkar. Alla språk är inte enkla att översätta. Det är en konst och kunskap om en kultur och språkets irrvägar.

Röksvampar är en bra beskrivning av relationerna till Ryssland idag. Boff, så är det borta.

Det vore kanske klokast att ta sitt tält och gå in i skogen?

Det är inte den första gången i världen som en epidemi begränsar tillvaron och det konsumtionssamhälle vi lever i. Själv minns jag mest två epidemier, Asiaten och HIV, den ena drabbade mig och den andra ingick i mina arbetsuppgifter att informera om.

Barbro Westerholm beskriver: Just nu har jag en Flashback från tiden som chef för Socialstyrelsen då hiv/AIDS drabbade Sverige. Panik, informationsproblem – rädda, panikslagna människor uppfattar inte vad som sägs. Vi gjorde vad vi kunde då för att sprida lugn och ge saklig information. Men det rådde inte bot på de panikartade rädslor som spred sig. https://www.facebook.com/barbro.westerholm.3/posts/10158000784322528

Jag får också Flashback. Den första HIV positiva personen jag träffade i mitt arbete som terapeut på Rådgivningsbyrån var en patient på tillnyktringen juni 1985. Han kom in påtänd  med ett blödande sår i huvudet. Han föll omkull vid dörren och jag försökte ta mot. Han blödde ner mig. Vi ställde honom på en madrass på golvet. När jag tömde hans fickor för att låsa in eventuella värdesaker hittade jag hans positiva HIV test. Någon fick sy såret. Jag beordrades att duscha. Kläderna i soptunnan för farligt gods. Hela jag desinfekterades. Jag gick i sjukhusrock och skoöverdrag i fötterna tills ett av mina barn kom med kläder.

Sedan fick jag testa mig i två gånger och fylla lite papper för eventuellt skadeståndsanspråk. Jag blev inte smittad. Så lätt var det inte att bli infekterad av HIV.

”Har du testat dig” var de vanligaste orden på  olika mottagningar som tog mot någon typ av missbruk. Patienten hann knappt in innan provkittet var framme. Vi testade massor av personer och hade rådgivning inom vård och behandling. Vid positivt resultat, som egentligen var negativt för den enskilde, gavs mera stöd och råd, kanske för hela familjen. I värsta fall blev man inlåst i ”Gula villan” om man fortsatte att riskera andras hälsa.

Det var många kollisioner med olika uppfattningar och rädslor. Lite som nu.

Sverige var framgångsrik i smittskyddsarbete. Vi fick ganska väl bukt med den inhemska smittan. Jag hörde aldrig ett ord om att spara på testerna eller risken att  skyddsmaterial skulle ta slut. Det var bara att skicka sekreteraren till förrådet med en lista.

Så, vi som var med på den tiden får klara Flashback. Corona är nytt. Ingen vet med säkerhet vad bäst är. Folk smittas, folk är sjuka, folk kanske dör. En information idag kan bli helt annat i morgon. Brister och sårbarheter i systemet poppar upp. Att Kina troligen har fått stopp på sin epidemi beror på att där gör man som beslutsfattarna säger. Man ifrågasätter inte. I Sverige velar man.

Här hemma blev bristerna i den nutida sjukvårdens beredskap snabbt synliga. Vården provtar sparsamt, bara de som kommer till sjukhus eller arbetar där testas eftersom det är brist på testkit. Det är ju många som slåss om dem i världen. Någon allmän virusspårning pågår alltså inte längre. Hitta, testa, behandla gäller inte. Vi får betrakta alla som sjuka, inte friska. Man börjar också ransonera den skyddsutrustning som finns. Det finns inga beredskapslager. Man väntar nu på att få köpa från andra länder. Finns det något land kvar som inte är i behov av skyddsutrustning? Nej, inte i EU, kanske Montenegro?.  Låt se, Chad och Zambia har ingen röd prick än klockan 12 idag på virustracker.

I median ser man önskan att folk lämnar sina hamstrade handspritsflaskor till sjukhus! Annan skyddsutrustning tas också mot. Så de lite förutseende personerna skall rädda sjukvården som kör just in time? (Ja, de giriga storhamstrarna kan gott göra det.) Sjukvården borde själv ha gått till Apotek omedelbart och shoppat upp lagret. Denna sjukdom var inte helt överraskande efter fallen i Kina. Så dum jag var, allt ska ju upphandlas först.

Preppers, ”de kymiga figurer som tror på undergång”, har fått rätt. Det är “better safe than sorry” som råder nu. Folk har blivit preppers, hela gänget. De hamstrar mat, apoteksvaror och märkligt nog toapapper. Behovet av trygghet är uppenbar i den karta som viruset nu ritar upp i vårt land.

Hälften av maten som äts i Sverige är importerad. Att en rad europeiska länder stängt sina gränser innebär inte att det kommer att bli matbrist i svenska butiker, påstår man. Man har gjort undantag för godstransporter. Men jösses, menar man att folk som producerar vår mat i andra länder inte blir sjuka? Coronasmittade i Italien fortsätter att tillverka pasta och parmesan för oss? Spanjorerna plockar tomater och apelsiner? Mer… Livsmedelskedjan är inte bara transporter utan främst personer som arbetar med matproduktion. De blir sjuka som alla andra.

Flera länder har stängt allt som går att stänga. Man stänger sina gränser, affärer, skolor, sätter folk i karantän. Från och med idag, 17/3, kommer det vara förbjudet att vistas ute i Frankrike under de nästa femton dagarna, kanske mer. Att promenera och träffa sina vänner i en park är förbjudet. Endast de mest nödvändiga vistelser ute är tillåtet, som att gå till jobbet. Bara ett senaste exempel om oron i världen. Oro över ekonomin väger kanske mer än några döda?

Jag skulle bli galen om någon stängde in mig. Men Folkhälsomyndigheten vill faktiskt att vi 70+ slutar synas ute och håller oss inne utan att träffa ens våra anhöriga. Är vi friska 70+ verkligen så sköra? Jag har snällt självisolerat mig gammal som jag är redan före Folkhälsomyndigheters inrådan, pausat gymkortet och nöter på mitt matförråd samt promenerar i skogen. Där är det tomt för det mesta.  Söndags såg  jag fem personer på håll och en hund samt svanar och kanadagås vilka har nu anlänt.  Är man gammal ska man hålla sig borta från smitta och att belasta vården. Eller ska man helst dö fort hemma och hjälpa ekonomin?

Hur man än gör är det vi gamla som kommer att belasta sjukvården – en dag.  Det är livets  gång med eller utan Corona.

Det finns dock oro över att situationen blir ohanterbar i Sverige. Den 16. mars uppmanar Tegnell på grund av spridning att stockholmare borde arbeta hemifrån. Nu stängs även gymnasieskolor, universitet och högskolor, som skall övergå till distansarbete. . Sverige har hittills tvekat men nu med ca 1190 konstaterade fall, med stort mörkertal eftersom vi inte masstestar, och 8 döda stiger paniken.

Det är kymigt. Men varje år dör cirka 200 personer i Sverige av vanlig influensa och minst 300 000 i  världen. Det finns inga mirakelmediciner mot flunsa. Vi tacklar influensa varje år med vaccin för riskgrupper men nästa år kommer det en ny variant. Viruset muterar.  Kanske coronaviruset också blir en besökare som muterar och plågar oss flera gånger? Just nu 7517  döda i Corona hittills och ca 190 140 totalt konfirmerade fall. 80 640 personer sägs ha tillfrisknat. Forskning pågår om vaccin.

Gjorde en promenad, nästan de magiska 10 000 stegen. Genom ett villaområde in till skogen, ut genom en annan. Har aldrig sett så många parkerade bilar på infarter en vardag. Ett, två, tre bilar per hus. Folk har stannat hemma.

Ni som har isolerat er på grund av Corona, ålder, riskgrupp eller bara för säkerhets skull, vad gör ni på dagarna?

Langston Hughes: “Hold fast to dreams/For when dreams go/Life is a barren field/Frozen with snow.”

PS. Nu duggar åtgärden in med fart. EU:s stats- och regeringschefer har enats om att införa ett reseförbud till Schengenområdet som ska gälla i 30 dagar. Reseförbudet gäller resenärer som inte är medborgare i EU. Sverige inför också ett tillfälligt förbud för inresor från den 19 mars och 30 dagar framåt. Svenska medborgare kommer att kunna flyga hem. Och vissa grupper tillåts som diplomater och de med internationell skyddsbehov, vilka de nu är.

Sjukvårdens utmaningar

Minns ni de första Hiv-fallen i Sverige? Jag glömmer inte mitt första. Jag förlorade ett par skor. Det låter banalt att prata om skorna. Men rädslan för smitta var total i början av epidemin som aldrig blev en epidemi i Sverige.

Jag arbetade som kurator på en missbruksenhet och varje morgon gick jag en rond på tillnyktringsenheten. Jag brukade titta in också i slutet på dagens arbete på mottagningen. Det var en lugn eftermiddag än så länge. Just då kom det in en man som var aspackad, släpad av två poliser, de la honom på sängen. Han hade ett elakt sår i huvudet sytt med fyra stygn. Vi kände inte igen honom så jag försökte ta reda på namnet, men han svarade inte. Jag tömde hans fickor eftersom han inte kunde göra det själv, det var det vanliga förfarandet. Innehållet låstes in och den tillnyktrade fick allt tillbaka dagen efter, utom knark som gick vidare till polisen.

Då spydde han på mig. Det var blodblandat. Han hostade så det skvätte runt. Han slog mig med handen som var sårig. I min hand höll jag hans plånbok, nycklar och ett provsvar som var svaret på  HIV-test daterad på dagen för.Han var den första HIV positiva Socialtjänst och sjukvård hade mött – trodde vi.

Han var Hivpositiv. Jag var nerspydd.  De andra backade, de hade gula skyddsrockar på sig.

Jag beordrades till duschen. Den nedsmutsade vita rocken, kjolen och strumporna åkte till soporna för riskavfall. Alla andra kläderna till tvättmaskin på hög värme. Jag duschade, desinfekterades och fick rena sjukhuskläder på mig. Skorna åkte till riskavfall. De gick inte att tvätta rent. Jag fick vita strumpor och blåa skoskydd i stället.  Däröver tog man så kallad 0 test, ifall jag skulle ha smittats var jag tvungen att bevisa att jag var osmittad innan.

Jag ringde barnen som kom med skor och kläder till jobbet.

Nästa dag besökte jag mannen på tillnyktringen. Han hade inget minne om dagen före.  Även hans kläder var nu tvättade. Han blev min patient och han höll sig drogfri ett tag. När stygnen skulle tas ville ingen på vårdcentralen ta de. Han släpptes inte in fast jag var med honom. Ryktet hade gått.

Det är 30 år sedan. Idag har vi bra kontroll, kunskap, regler och rutiner. Just regler och deras absoluta fullföljande utan avvikelse och inga egna  ”jag kan bättre”  idéer har gjort att inga olyckor har hänt i svensk sjukvård.

Hur blir det med Ebola? Kan vi hålla paniken borta när det första fallet kommer för det är bara en tidsfråga eller inte?

60 miljoner människor har hiv-smittats sedan 1981.

25 miljoner människor har dött i aids sedan 1981. 1 310 200 hittills i år (att jämföra med 3 896 200 dödsfall i år på grund av rökning). 15 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids.

Det finns 33,4 miljoner hivpositiva runt om i världen idag. Av dem är 2,1 miljoner barn. Varje dag smittas 7400 personer med hiv.

Ca 4033 har avlidit i Ebola i år och ca 8400 är smittade, men siffrorna är något osäkra.

Vi ställde inte dem ute i kylan

Min första Hiv-positiva klient spydde på mina skor, ramlade på mina armar och blödde ner mig. Det var på tillnyktringen dit polisen lämpade honom och jag råkade stå närmast. Jag ställde mig i duschen efter att hade hjälpt personalen ta hand om honom. Hans kläder stoppade vi i tvättmaskinen och rullade in honom i duschen, sedan fick han en ren skjorta på sig och  plats på en madrass på golvet. Sjuksköterskan lappade ihop honom så gott det gick och han fick sova ruset av sig. Han hade tröstat sig rejält efter Hiv beskedet. Jag fick slänga mina skor och gå i sjukhusrocken och tofflor tills mina barn kom dit med kläder. Jag var då kurator på missbruksmottagningen och tillnyktringen men arbetade sedan på avdelning för gravida missbrukare och Hiv-positiva.

Hur var det att möta Hiv –positiva i början? Det var som  hop frågetecken. Ingen visste så mycket. Inte hur det exakt smittade. Inte om det gick att bota. Inte om vi kunde heja det på något sätt. Inte hur det blev sedan. Om vi skulle betrakta patienterna som sjuka eller något mellanting, mellan frisk – sjuk. Inte ens vad smittan hette för benämningen ändrades med tiden. Det var som det brukar när en ny sjukdom visar sig. Men alla sjukdomar innebär inte smittorisk. Den här gjorde det.

Så vi på golvet gjorde så gott vi kunde. Det kom regler. Varje dag kom nyare kunskap. Varje dag blev det enklare att fråga: har du testat dig? Din partner då? Använder du egna verktyg? Har du kondomer, vilken sort vill du ha? Har du kunnat berätta till någon? Till sist kom en universitetsutbildning på några poäng avsedd för läkare men vi andra, som jag kurator, fick också delta. Under kursen kom det ny kunskap per fax. Det var innan Internet erövrat kunskapsförmedlingen.

Vi blev bra på att trösta när döden närmare sig, för en del dog. Några hade varit sjuka länge, vissa hade en aggressiv variant som ledde till snabb död. Medan andra såg ut som hälsan själv och hade svårt att ta sig till budskapet: du bär på ett smittsamt virus. Det innebär vissa förändringar i ditt liv. Flera patienter var invandrare från Afrika. De fick alltid uppehållstillstånd men innan det hade patienten bara rätt till akut vård. Vi blev mästare i att kringgå reglerna för patientens bästa.

Så våra gravida patienter fick barn och vissa barn blev smittade. Några kom åter tillbaka gravida trots att deras värden var usla. Att få barn var som ett livstecken, sa någon. Kanske blev nästa barn frisk?  Det var tragedier men även glädje.

Så småningom var jag så pass kunnig att jag kände mig säker – nästan. Handledning fanns knappt. Vi alla var ju nya på branschen. Det var vi som kunde.

Jag fick äran att  föreläsa för ryska regeringsmedlemmar och andra medföljare  högt uppsatta inom sjukvården.Då insåg jag hur långt vi hade kommit. Vi hade inga olyckor i sjukvården. Inga smittade vid förlossningar på grund av slarv. Få missbrukare blev smittade, de hade lärt sig undvika risker. De, besökarna, berättade om  risker, okunskap och rädsla. Jag kände mig glad över den svenska Hiv/Aidsvården och förmedlade besökarna hur vi kom dit. De var imponerade och önskade fortsatt kontakt med den svenska sjukvården.

Vissa tycker att vi som då arbetade på sjukvården bör be ursäkt, eftersom vi inte var perfekta, rätt helt enkelt. Att vara kränkt är verkligen inne nu. Jag tycker vi är hellre värda ett tack. Många av oss gjorde mer än vi kunde, mer än den tidens forskning gav oss.