Sjukvårdens utmaningar

Minns ni de första Hiv-fallen i Sverige? Jag glömmer inte mitt första. Jag förlorade ett par skor. Det låter banalt att prata om skorna. Men rädslan för smitta var total i början av epidemin som aldrig blev en epidemi i Sverige.

Jag arbetade som kurator på en missbruksenhet och varje morgon gick jag en rond på tillnyktringsenheten. Jag brukade titta in också i slutet på dagens arbete på mottagningen. Det var en lugn eftermiddag än så länge. Just då kom det in en man som var aspackad, släpad av två poliser, de la honom på sängen. Han hade ett elakt sår i huvudet sytt med fyra stygn. Vi kände inte igen honom så jag försökte ta reda på namnet, men han svarade inte. Jag tömde hans fickor eftersom han inte kunde göra det själv, det var det vanliga förfarandet. Innehållet låstes in och den tillnyktrade fick allt tillbaka dagen efter, utom knark som gick vidare till polisen.

Då spydde han på mig. Det var blodblandat. Han hostade så det skvätte runt. Han slog mig med handen som var sårig. I min hand höll jag hans plånbok, nycklar och ett provsvar som var svaret på  HIV-test daterad på dagen för.

Han var Hivpositiv. Jag var nerspydd.  De andra backade, de hade gula skyddsrockar på sig.

Jag beordrades till duschen. Den nedsmutsade vita rocken, kjolen och strumporna åkte till soporna för riskavfall. Alla andra kläderna till tvättmaskin på hög värme. Jag duschade, desinfekterades och fick rena sjukhuskläder på mig. Skorna åkte till riskavfall. De gick inte att tvätta rent. Jag fick vita strumpor och blåa skoskydd i stället.  Däröver tog man så kallad 0 test, ifall jag skulle ha smittats var jag tvungen att bevisa att jag var osmittad innan.

Jag ringde barnen som kom med skor och kläder till jobbet.

Nästa dag besökte jag mannen på tillnyktringen. Han hade inget minne om dagen före.  Även hans kläder var nu tvättade. Han blev min patient och han höll sig drogfri ett tag. När stygnen skulle tas ville ingen på vårdcentralen ta de. Han släpptes inte in fast jag var med honom. Ryktet hade gått.

Det är 30 år sedan. Idag har vi bra kontroll, kunskap, regler och rutiner. Just regler och deras absoluta fullföljande utan avvikelse och egna  ”jag kan bättre”  idéer har gjort att inga olyckor har hänt i svensk sjukvård.

Hur blir det med Ebola? Kan vi hålla paniken borta när det första fallet kommer för det är bara en tidsfråga?

http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/statistik-och-undersokningar/sjukdomsstatistik/hivinfektion/

60 miljoner människor har hiv-smittats sedan 1981.

25 miljoner människor har dött i aids sedan 1981. 1 310 200 hittills i år (att jämföra med 3 896 200 dödsfall i år på grund av rökning). 15 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids.

Det finns 33,4 miljoner hivpositiva runt om i världen idag. Av dem är 2,1 miljoner barn. Varje dag smittas 7400 personer med hiv.

Ca 4033 har avlidit i Ebola i år och ca 8400 är smittade, men siffrorna är något osäkra.

http://apps.who.int/iris/bitstream/10665/136161/1/roadmapupdate10Oct14_eng.pdf?ua=1

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sjukvardare-i-texas-drabbad-av-ebola/

 http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-maste-fundera-over-varfor-vara-rutiner-inte-fungerar/

 

 

Vi ställde inte dem ute i kylan

Min första Hiv-positiva klient spydde på mina skor, ramlade på mina armar och blödde ner mig. Det var på tillnyktringen dit polisen lämpade honom och jag råkade stå närmast. Jag ställde mig i duschen efter att hade hjälpt personalen ta hand om honom. Hans kläder stoppade vi i tvättmaskinen och rullade in honom i duschen, sedan fick han en ren skjorta på sig och  plats på en madrass på golvet. Sjuksköterskan lappade ihop honom så gott det gick och han fick sova ruset av sig. Han hade tröstat sig rejält efter Hiv beskedet. Jag fick slänga mina skor och gå i sjukhusrocken och tofflor tills mina barn kom dit med kläder. Jag var då kurator på missbruksmottagningen och tillnyktringen men arbetade sedan på avdelning för gravida missbrukare och Hiv-positiva.

Hur var det att möta Hiv –positiva i början? Det var som  hop frågetecken. Ingen visste så mycket. Inte hur det exakt smittade. Inte om det gick att bota. Inte om vi kunde heja det på något sätt. Inte hur det blev sedan. Om vi skulle betrakta patienterna som sjuka eller något mellanting, mellan frisk – sjuk. Inte ens vad smittan hette för benämningen ändrades med tiden. Det var som det brukar när en ny sjukdom visar sig. Men alla sjukdomar innebär inte smittorisk. Den här gjorde det.

Så vi på golvet gjorde så gott vi kunde. Det kom regler. Varje dag kom nyare kunskap. Varje dag blev det enklare att fråga: har du testat dig? Din partner då? Använder du egna verktyg? Har du kondomer, vilken sort vill du ha? Har du kunnat berätta till någon? Till sist kom en universitetsutbildning på några poäng avsedd för läkare men vi andra, som jag kurator, fick också delta. Under kursen kom det ny kunskap per fax. Det var innan Internet erövrat kunskapsförmedlingen.

Vi blev bra på att trösta när döden närmare sig, för en del dog. Några hade varit sjuka länge, vissa hade en aggressiv variant som ledde till snabb död. Medan andra såg ut som hälsan själv och hade svårt att ta sig till budskapet: du bär på ett smittsamt virus. Det innebär vissa förändringar i ditt liv. Flera patienter var invandrare från Afrika. De fick alltid uppehållstillstånd men innan det hade patienten bara rätt till akut vård. Vi blev mästare i att kringgå reglerna för patientens bästa.

Så våra gravida patienter fick barn och vissa barn blev smittade. Några kom åter tillbaka gravida trots att deras värden var usla. Att få barn var som ett livstecken, sa någon. Kanske blev nästa barn frisk?  Det var tragedier men även glädje.

Så småningom var jag så pass kunnig att jag kände mig säker – nästan. Handledning fanns knappt. Vi alla var ju nya på branschen.

Jag fick äran att  föreläsa för ryska regeringsmedlemmar och andra medföljare  högt uppsatta inom sjukvården. Och jag insåg hur långt vi hade kommit. Vi hade inga olyckor i sjukvården. Inga smittade vid förlossningar på grund av slarv. Få missbrukare blev smittade, de hade lärt sig undvika risker. De, besökarna, berättade om  risker, okunskap och rädsla. Jag kände mig glad över den svenska Hiv/Aidsvården och förmedlade besökarna hur vi kom dit. De var imponerade och önskade fortsatt kontakt med den svenska sjukvården.

Vissa tycker att vi som då arbetade på sjukvården bör be ursäkt. Att vara kränkt är verkligen inne nu. Jag tycker vi är hellre värda ett enkelt tack. Många av oss gjorde mer än vi kunde.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-behovs-inga-ursakter-for-hiv-hanteringen_7786012.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20121230

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mp-kraver-ursakt-till-hivsmittade_7717564.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20121230