Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Enligt Statsministern  är segregation och socioekonomiska förutsättningar huvudorsaken till den framväxande gängkriminaliteten och våldet i Sverige. Tidigare har han skyllt på ”finknarkarna”. Skolan och polisen är också skyldiga till att inte förebygga och förändra situationen. Bristande integration nämns också men snarare som om det vore svenskarnas brist.

Varför blev inte jag kriminell? Inte min bror och mina systrar, inte mina föräldrar och inga i släkten vad jag vet? Jag och mina syskon hade usla socioekonomiska förutsättningar. Vi saknade ibland mat för dagen. Gröt eller potatis var en normal middag. Jag gick med trasiga skor på vintern.

Jag började arbeta med tidningsutbärning på natten vid tolv år fyllda för att kunna gå i realskolan. Jag hade inte råd med skolmaten för det kostade. Jag hade några klasskamrater som inte heller kunde köpa sig en tallrik soppa. Ibland fick vi av de betalande när det blev över eller maten var något de inte gillade. Jag hade ju lön av tidningsutbärning men lönen räckte inte till allt, skolan hade avgift, böcker var inte gratis och som äldsta barnet i familjen kunde jag inte ärva kläder.

Varför gick jag inte ut och bara stal en jacka eller hotade något barn på gatan med kniv och fick då kläder och  kanske en skolväska? Det valet föresvävade mig aldrig.

Vi bodde i en usel hyreslänga med löss som kom tillsammans med karelska flyktingar. Vi delade toalett med andra. Vi hade vedspis. Senare flyttade vi till stans  lite modernare hus för fattiga barnfamiljer. Ren segregering för steg inkomsten över viss nivå  till fick man vackert flytta. När jag slutade skolan och började arbeta på dagtid, inte bara med tidningsutbärning på natten, tjänade min familj för mycket.

Jag fick flytta till tomma intet. Det gick inte att hitta något annat boende för familjen. Jag var tvungen att flytta ut. Mina föräldrar sparade men de hade inte än pengarna till eget boende, det tog några år till.

Varför började jag inte med kriminalitet utan skaffade trist arbete som piga med ett rum hos den fina, rika familjen? Jag började spara för flytt till Sverige om arbets – och bostadssituationen inte förbättrade sig.

Min släkt var strävsam. Jag blev den första som skaffade akademisk utbildning och alla yngre i släkten började sedan studera utöver grundskolan. Att få ett yrke och försörja sig var målet. Kanske ska jag säga att alla utom mig är också kristna, mer eller mindre aktivt. De följer i alla fall Guds bud. Ingen använder droger. Ingen finns i polisregistret. Ingen klagar över socioekonomiska faktorer  för livets svårigheter. Ingen av männen skulle någonsin behandla en kvinna illa och de tar sin del av hushållsarbete även om kvinnorna är usla med att laga bilen eller  fixa andra trasiga saker i hemmet. Barnen har regler och sköter skolan. Så även nästa generation fast nu är de och ekonomin medelklass.

Jag kan säga att alla är vad man kallar ordentligt folk trots en usel fattig start. Jag medger att världen har mycket mer att sukta över, önska sig och vara avundsjuk på än under min ungdom. Det finns dock alltid de som har och de som inte har. Försök att göra alla lika, göra en perfekt fördelning har alltid blivit en ren katastrof.

Världen fungerar inte så.

Så, jag flyttade till Sverige på grund av arbetslöshet och äventyrslust. Jag blev en invandrare. Det tog tid innan jag kunde köpa eget boende men jag tog mig alltid till arbetet oavsett vilken tillfällig bostad jag hade lyckats ordna. Man fick inget gratis som finsk, varken boende, pengar eller språkundervisning. Man var garanterat segregerad. Men på den tiden var arbetstillfällen flera även för den som inte hade gångbar yrkesutbildning och svenska som modersmål. Det är helt annorlunda idag. Att inbilla sig hitta arbete för närapå analfabeter eller icke svenskkunniga är bara naivitet om inte värre. I så fall får man betala det.

Alla mina finska bekanta var så kallade ordentliga personer. Vi var tacksamma över att ha fått arbete även om svenskar inte precis betraktade oss som sina likar. Vi finnar höll ihop ganska länge för det var svårt att bli integrerad med svenskar. Men vi hade samma grund – kristendom och arbetsvilja – att stå på så vi avvek inte särskilt. Så klart finns det kriminella finnar, men jag råkar inte vara bekant med dem. Jag har valt mitt livs grundvalar och det är inte brott.

Med tiden blev jag ensam mor med taskig ekonomi för en lön räcker illa för flera personer. Att vara ensam mor sägs vara en risk för barnen. Det beror på vad man jämför med. Mina barn valde inte kriminalitet utan arbete och studier.  De avstod från många saker som de rikare barnen fick men att bli knarkförsäljare var inte deras livsplan. Man kan inte skylla på fattigdom, Statsministern. Inte heller sina föräldrar alla gånger. Det borde du veta. En dag måste man göra egna val.

Vad arvet och personens ursprung, den grupp man tillhör, de regler man är fostrad med, de överlevnadsstrategiers man har lärt sig från omgivningen sedan födseln har med saken att göra kan inte uttalas för det är nästan förbjudet. Här skyller vi på miljön. Man är som blankt blad.

Kanske låter jag som jag skröt men titta dig omkring. Min släkt är inte unik alls. Det kryllar av sådana släkter i Sverige. Människor som kom från socioekonomiskt svaga områden, som var fattiga, vars möjligheter i livet var begränsade, vars barn  skulle få det bättre om man ansträngde sig.  De arbetar, betalar skatt, gör livet bättre för många, tar hand om de sina. Nu skylls deras fattiga omständigheter som skuld till Statens tillstånd och den kriminalitet som härjar, av självaste Statsministern.

Skolan är inte duktig nog, inte Polisen, inte arbetsgivare som vägrar anställa folk utan utbildning och svenska språket. Landets förberedelser för våldsvåg var också bristfälliga. Vad sjutton menar Statsministern med det? Var han medveten om framtiden? Varför undvek inte Regeringen det då?

Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Statsministern har legaliserat kriminalitet för människor ur så kallade svaga socioekonomiska omständigheter.  Skäms han inte? Märkligt att inte flera svenskar som kommer från lika förhållanden är förbannade. Vi är alldeles för hövliga när överheten pratar.

Om Statsministern har så usel uppfattning om vad som sker i Sverige skall han söka sig ett annat arbete. Eftersom han är bara 62 borde han arbeta än 6 – 8 år till som Regeringen har anbefallt att vi andra borde göra. Jag föreslår att han kan gå ut och städa våra stränder och rensa vandringsleder, enkelt arbete. Dessutom är vistelse i naturen nyttigt och kanske rensar hans arma huvud.

Och, säg inte ordet integration en gång till. Vi vill inte integreras mer, vi vill bara slippa.

Uppdatering 23/11 Finansminister Magdalena Andersson (S) delar den förklaring till kriminaliteten i samhället som statsminister Stefan Löfven gav i SVT:s Agenda.

– Med stor segregation och stor ekonomisk utsatthet, där finns en grogrund för kriminalitet där ungdomar lättare riskerar att dras med i de kriminella gängen, säger hon i intervjun. Hon betonar dock att det inte kan förklara det stora antalet skjutningar.

25/11 inställer sig andra S personer till hyllningskören.

Advokaten och tidigare S-ministern Tomas Bodström säger till Expressen att intervjun var en succé.

– Det bästa Löfven har sagt om kriminalpolitiken. Han pratade om de verkliga orsakerna i stället för att efterlikna Moderaternas och SD:s förenklade bild om höga straff.

Det är märkligt att vi fattiga och garanterat segregerade inte började med grav kriminalitet allihopa utan de flesta av oss gick till arbete från ung ålder. Vi trodde på framtiden. Vi trodde att Regeringen var på vår sida. Icke så mer.

OBS. Huset i bilden är bara ett förfallet hus från landsbygden.

Intresse att skydda naturen? Inte.

Ibland har vårt bibliotek olika program om aktuella författare eller någon berättar om dolda naturskatter i Kommunen. I min Kommun finns flera naturskyddsområden. Ibland har jag svårt att förstå det skyddsvärda på en plats som ser bara risig och sönderkört ut men felet ligger nog i de som måste köra med sin fyrhjuling överallt, över staket in på en plätt i naturen med sällsynt växtlighet. Det är inte så ovanligt att man får kasta sig just i naturens famn när motorcyklar far förbi.

Brist på respekt för naturen visar sig på många sätt. Naturen hittar dock alltid en utväg. Vi gör inte det.

Jag var i biblioteket häromdan och lyssnade på ett föredrag med bilder om några naturskyddsområden i Kommunen. Jag kände till det mesta och har besökt de flesta platserna men man kan alltid lära sig mer.

Det var absolut fullsatt. Bibliotekarien försökte hitta flera stolar någonstans. Åldern hos publiken var medel 55 – 65, de flesta kvinnor. Jag såg ingen som kunde vara under 40. Inga klimatintresserade unga som ville bevara naturen. Inga gymnasister som studerade miljö och naturskydd. Bara äldre, pensionärer och även de som knappt gick nu mera i skog och mark utan asfalt på grund av käppar, rollatorer eller rullstolar. Som så ofta sägs: äldre kvinnor håller kulturen upp. Det beror förstås på vad man anser vara kultur.

Det var knäpptyst när föreläsaren visade sina bilder från skyddade platser, fågelsjö och gammal skog. Ja, någon aah hördes när en bild var extra vacker.

Flera av de närvarande hade deltagit i någon ledd vandring. Men parkeringen var full av bilar. De som kände varandra erbjöd skjuts. Att gå hem i mörker var inte att tänka på. Själv gick jag mot centrum ensam.

Med tanke på den klimathysteri som råder borde ungdomar köa till informationen om skyddade naturområden. De borde kräva mer naturskydd. De borde stå med en plakat när skogs huggs ner för att ge plats åt sporthallar, köpcenter och bredare vägar. De borde inse att arbete för miljö börjar bakom knuten. Men inte. För dem räcker det att skippa skolan, ta selfies i demonstrationer, skrika i korus och skylla på de vuxna som har gett dem ett liv på världens grädde. De svenska demonstranterna glider på en räkmacka och ingen av dem tänker emigrera till fattig landsbygd  i Afrika, till exempel, där deras klimatavtryck sjunker genast till exemplarisk nivå. Där sådan lyx som daglig varm dusch är otänkbart.

Att leva som fattigpensionär är en mer närliggande chans men det är kallt i Sverige och bostäderna värms upp en stor del av året. Inga sitter i mörkret utan lampor. Så Afrikas landsbygd – utan att ta med sig något av sin svenska lyx som kräver el och bensin –  är kanske den miljövänligaste förändringen man själv kan göra. Förutsatt att man lever utan matlagning med öppen eld. Vegan med bara råa grönsaker bör vara idealet.

Vem emigrerar?

(Obs. kan innehålla en smula spydighet – eller inte?

Bild med vattenbärare: https://thumbs.dreamstime.com/z/kvinnor-som-b%C3%A4r-vatten-70697056.jpg

Ljusets år 2015

Just den där stunden när solen är på väg att försvinna men dess sista skimmer lyser på bergstoppar och man riktar kameran mot det i hopp att föreviga något, är min favoritstund under en vandring. Att vänta tills mörkret är kompakt är magiskt. Sedan kommer stjärnorna. Har man tur lyser norrskenet som dock är blek i färgen, vitgrå i början på säsongen Ja, under sommaren är det ju ljust i norr dygnet runt men redan i september finns mörkret på fjällen. I städer är det aldrig mörkt, våra ljus dödar stjärnhimmeln. Ett av de riktigt magiska ögonblicken kan vara att se Vintergatan och inse rymdens storlek och vår litenhet.

Om det inte förstås regnar, snö och hagel är inte ovanligt på fjällen i september, inte tidigare heller. Nog har jag frusit i snöstorm i juli också. Jag har inga soluppgångsbilder. Tidig morgon är inte min grej. Jag är så morgontrött, ingenting fungerar före klockan 11.

2015 är utlyst av FN som ljusets år. De flesta tänder en lampa utan att tänka på hur ljuset kommer till. Men ljus är så mycket mer än lamporna vi tänder och displayerna som lyser.

Men att ha en lampa är ingen självklarhet. 1,6 miljarder människor saknar elektricitet, de flesta är i Afrika och södra/öst Asien. Många däröver har en begränsad tillgång, strömmen stängs av vissa tider. Idéer som solladdade lampor finns men tycks vara svårt att förverkliga i stor skala. Beror det på lönsamhet?

Vi beundrar gärna en vacker solnedgång. Solen är evig, inte tänker vi på dess livslängd. Om solen skulle slockna? På jordens livstid kommer det inte hända, vi går nog under före men i filmen Sunshine slocknar solen. Det är en av de många undergångsfilmer där hjältar åter räddar jorden. Som vi bär oss åt med vår natur och våra tillgångar kommer inga hjältar kunna rädda oss. Vi går under, frågan är hur och hur fort. Om det en annan gång. Sunshine är sevärd, trots hjälteglorian.

Safari och fattigdomsbekämpning samt lite funderingar om att vara stolt över sitt land.

IMG_3582

Är du stolt över Sverige? Den frågan föll sig central när jag lyssnade på vår safariguide, Lembris, när han berättade om Tanzanias självständighet, tankar bakom hur man enar ett land med olika stammar och hans stora beundran för den första presidenten Nyerere.

Lembris var stolt över sitt land, Tanzania. De hade ett gemensamt språk som enade människorna. När alla pratar samma språk kan man förstå varandra, kommunicera, utbilda, arbeta tillsammans. Stamspråken var kvar men swahili var det officiella språket och engelskan användes av administration och högre utbildning. Regeringen byggde på infrastruktur och vägarna var bra, tyckte han. Tja, vi skumpade fram i dammet och tyckte att vägen var lik våra sämsta Norrlandsvägar. Tanzanias vägplanerade hade också förkärlek för väghinder tätt placerade genom byarna så vi guppade fram. Ja, vi hade fina vägar i Sverige med, intygade vi och Lembris tyckte det vore roligt att bekanta sig med de svenska vägarna.

IMG_3657

Med stolthet i rösten pratade han om nationens födelse, att landet inte hade krig eller bråk, terrorism eller religiösa problem som i många afrikanska länder. Han uteslöt de uppstickande problemen i Zanzibar. Muslimerna hade även börjat försöka omvända massajerna till islam, vilket vore helgerån. Massajerna lever som de hade levt i hundratals år, som fria jägare och boskapsskötare. De har rätt att ha sina djur i nationalparker men inte att jaga där efter engelsmännen bildade de stora nationalparkerna som Serengeti och massajernas områden krympte. När vi passerade deras byar fick vi ytterligare lektion om hur de unga blir fullvärdiga medlemmar i stammen, pojkarna fick klara sig tre månader ute och efter det var de vuxna. Vi avstod att åka in i någon by där massajerna i sina färgglada kläder stod i rad för att fotograferas av turister. Det var för mycket cirkus för oss. Det var turisterna som besökte civilisationen, inte tvärtemot, för när vårt sätt att leva har kollapsat går massajerna lugnt vidare med sitt, ifall de kan motstå islam.

Massajernas barn gick och vaktade getterna och korna. De hade en stav eller pinne i handen i detta landskap där lejon ligger i gräset och väntar. Min dotter funderade lite på allvar att skicka sina barn att leva med massajerna ett tag. Bortom bekvämlighet men fria från våra betungande kommersiella krav – det vore lärorikt för ett barn i Sverige.

IMG_3727

Lembris var en perfekt guide. Hans kunskap om djuren, naturen och växterna var stor, han var utbildad botanist och hans förmåga att vara lagom, just lagom, var beundransvärd. Han var stolt över sitt arbete men stoltast över sitt land. Så, hur uppfattade vi hans hemland?

Tanzania är ett fattigt land. Det syns på de små, något risiga husen, saknaden av struktur i staden Arusha där vi började vår resa. Det märks på alla som bär på vattendunkar och på strömmen som klipps av på kvällen. Det syns på tomma caféer, människor som sitter vid vägkanten, kvinnorna som försöker sälja lite grönsaker och den stora mängden anställda på hotellen där vi bodde eller det onödigt stora gäng som hängde med på vår Kilimanjarovandring. För varje liten moment – som att plocka bort en tom tallrik – fanns en person. För, den industriella revolutionen som lyfte västerländerna och även Sverige, har redan varit och kan inte återskapas. Den tiden är förbi. Med systemet att serva varandra och byta på så sätt pengar kommer inget land att överleva ekonomiskt, inte Sverige heller. Rot och Rut, vårda varandra och ge service på flyktingförläggningar gör inte ett land mer välmående, tvärtemot vill jag påstå. Vad är välstånd och hur vi skall betala för det kommer att få omdefinieras även i Sverige, kanske mot tanzanisks nivå? Den rike betalar och den fattige får hoppas. Alldeles nyss sa vår statsminister den bittra sanningen att reformtiden är förbi och vi ska öppna våra plånböcker för andras behov.

IMG_3621

Med sina nära 50 miljoner innevånare och i medeltal nästan 5 barn per kvinna är Tanzania ett land med många unga som väntar på framtiden. Mer än 60 % av befolkningen är under 25 år. 67,8 % kan läsa och skriva, färre kvinnor än män. Våra guider berättade om önskan att ha barnen i privatskola för lärarna i den statliga skolan var så uselt betalda att de kunde skicka hem barnen ifall de fick något annat arbete några dagar. Tillgången till rent vatten och sanitet är begränsat, speciellt på landsbygden. Att använda toaletter modell hål och två plankbitar på jordgolvet var hårt för en turist van med kaklat badrum och obegränsat med varmvatten. Vattentillgången påminner direkt om FNs milleniemål om vatten till alla men bara något över hälften har tillgång till rent vatten. Överallt fanns kvinnor eller barn med sina plastdunkar på väg mot vatten någonstans eller vid bilar som delade ut en dunk var. För oss fanns alltid flaskvatten, även på Kilimanjaro konkade följet trelitersflaskor för oss. Sjukvård är begränsat, de rika söker upp amerikanska sjukhus, även jag kollade vart det närmaste låg ifall jag skulle klanta till det på berget.  Andelen döda i Aids är den fjärde i världen, 5 % av befolkningen antas vara smittade av HIV. Även Tanzania har flyktingar från grannländer vilka har svårt att klara sig. Det återstår många utvecklingsproblem för Tanzania.

Socker, kaffe, diamanter, guld samt nötter och bomull är de största exportvarorna och turismen förstås. Men att bygga på turismen och lita på den inkomstkällan är alltid vanskligt. Turister är flyktiga, det har vi sett i södra Europa som Spanien. 80 % är sysselsatta inom jordbruk. Man importerar förbrukningsvaror och maskiner. Största affärspartners är Kina och Indien.

IMG_3828

På något sätt har Tanzania (tidigare Tanganyika) varit det främmande land jag känt längst i världen, från 4 år då jag hade lärt mig att läsa och fick följa med till möten om missionsarbete i världen. Jag minns missionärers bildvisningar och min mor stickade strumpor till försäljning. Ihopsamlade pengar byggde skolor i Tanzania, någon vårdcentral och församlingssal. Jag hade en brevvän som fick utbildning till lärare och jag hade en sparbössa för detta ändamål. De senare åren har jag betalt 1000 träd till plantering kring Victoriasjön och var nyfiken på om det projektet verkligen fungerade.

Vår guide hade varit där flera gånger med gäster och han hade en bra kännedom om träden, så botanist som han var. Det var ett lyckat projekt. Det var synd att tiden inte räckte till, han ville gärna köra oss dit och se på ”mina” 1000 träd. Jag har slutat bidra till just detta projekt och undrar: när klarar de det själva? När är bistånd nog? När har jag bidragit nog?  Räknar regeringen där alltid med våra miljoner i sin budget? Tanzania har fått bistånd från oss i alla år. 802 milj. år 2013 varav hälften går till budgetstöd för fattigdomsbekämpning.  En del går till arbete med jämställdhet. Kanske det behövs? Kanske kan de styra själv sina relationer utan att vi lägger oss i? Det kanske är helt okej att bärarna och guiderna var bara män? Vi är alldeles klart en del av Tanzanias ekonomi både med statligt stående bidrag och den som ger en smula eller mer från sitt överskott, kanske som dricks för den som bar ens prylar.

IMG_3663

Men, hur var safarin? Helt makalöst! Visst har jag sett djur i en djurpark men här var de fria, i sitt eget element, strosande runt i frihet. Vi såg big 5, alltså även en noshörning och leopard vilka inte är så lätta att råka på och i stort alla djur man kan hitta på savannen. Vi åkte till Serengeti, Ngorongorokratern och lake Manyara. Vi åkte med Anderson`s afrikan adventures, www.andersons.se och vårt betyg till hela resan och organisationen av det var mer än förväntat, om man borträknar stormen i Amsterdam som höll oss i flygkaos och köer i ett dygn men det var inte resebyråns fel bara vädergudarnas och den usla organisationen som har tagit bort servicemänniskorna från flygplatser och ersatt de med billigare maskiner vilka inte ens kan byta en biljett ännu mindre boka om, med flera timmars köer och dramatiska scener med griniga människor som följd. Ja, på hemvägen satt vi åter på Schiphol och väntade på grund av ett radarfel på Arlanda, dock bara några timmar. Det går fort att flyga om man borträknar väntetiderna!

IMG_3744

Så, är du stolt över Sverige? Eller hör du till de missnöjda som bara klagar? Kritik är annat, speciellt om den innehåller även förslag till lösningar.

Jag har att tacka mina barn vilka gav mig resan som present och sonen som backade upp min långsamma bestigning av Kilimanjaro fast det säkert satt myror i hans ben.

Kan hända att jag borde vara lite tacksam mot kommunens välvilja att ge avlastningsboende för min sambo under tiden. Jag vet att vissa kommuner har dragit ner avlastning för anhöriga som vårdar någon hemma, vilket på sikt gör det omöjligt att orka med vården och så klart blir det inga safaris eller Kilimanjarobestigningar inte heller vila och eget liv, utan klar depression och snar kollaps. Så, vilket parti säger något om demensvården som valfråga? Ingen?