De gamla, de fattiga och de rika.

Idag tänker jag på det som är förlorat och inte går att göra om. Åldern tynger. Det är ingenting roligt i att bli äldre när man har passerat så där 90% av normalt livslängd. Varje födelsedag blir som en revision av året och livet som gick och ett steg närmare det oundvikliga: döden. Det sista året var inte det vi alla, även jag, planerade för. Vi blev låsta på olika sätt. Stängningar, restriktioner, reseförbud, smittorisker. Det fanns många ljuspunkter kopplade till mina närmaste, men livet utanför den kretsen har varit nära noll. Jag antar att vi är fler som helt tappade bort det som kallas kultur för att inte tala om resor.

En del av det jag tänkte göra någon gång har sakteligen fallit bort från bucket list. Jag åker aldrig Vasaloppet. Lär inte komma till pyramiderna i Egypten. Inte doktorera, det lämnade jag under det sista arbetsåret och det första med sambos demens. Allt jag har gjort, men skulle göra bättre nu på grund av erfarenhet, går inte att backa tillbaka. Livet levs framlänges och förstås baklänges – ibland inte ens då. En egenskap som man ofta ser hos politiker.

Jag valde mitt liv och göranden så väl jag kunde, ibland utan hjärna bara med känsla, och det går inte att välja om hur jag än önskar. Tänker jag bakåt så finns det hur mycket som helst att vara lycklig över. Livet har kanske varit fattig av pengar men definitivt inte av innehåll. Ändå finns det saker på listan kvar med envis hopp att göra och att lyckas. Utan hopp och önskemål finns ju ingen framtid, bara stunden just nu.

Det går inte att backa bandet för Världen heller. Det ursprungliga Paradiset finns inte, oavsett hur många miljoner vi sätter på i så kallade klimatåtgärder.

Människan vill alltid ha mer. Det är det som har satt oss dit vart vi är nu. På gott och på ont. Dock undrar jag ofta hur politiker tänkte om saker och konsekvenser de har prackat på oss vanliga. Det vi inte ens frågade efter. Att sätta en lapp i valurnan en gång vart fjärde år som sedan kan bytas ut till något annat av maktskäl är inte medborgarmakt. Vi kan knappt kalla det demokrati. Är våra politiker verkligen de bästa vi har för att sköta om företaget Sverige? Den frågan gäller också många andra länder.

En del av livets val beror förstås på ens intelligens (nästan en förbjuden tanke) och envishet. Det möda vi lägger på våra åtaganden. Även på pengar. Född fattig, dör fattig? Dock är pengar ett dåligt mått på fattigdom i vårt land. Levnadsstandarden är hög, bland de högsta i Världen. Ingen behöver svälta. Ingen behöver råna ett barn för att få en jacka i vinterkylan. Det är inte nödvändigt att knivhugga obekant vid bankomaten för att få pengar till dagens mat. Sjukvården tar mot dig även om du saknar pengar. Vi gör egna val. Även om det finns maskor i välfärdsbygget faller få svenskar helt genom. Välfärdspengarna är så generösa att de räcker till storskalig fusk och idiotiska projekt.

Sverige skyltar dock som ett fattigdomsfäste med EU mått. Fler och fler gamla hamnar på gatan. Pensionärer får inte ihop både mat och hyra.

Andelen svenskar med låg ekonomisk standard, vilket kan översättas med relativ fattigdom, fortsätter att öka och nådde 2019 över 15 procent av befolkningen, enligt nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB). De fattiga i den övriga världen har också ökat i virusets spår. Uppgången bröts 2019 med nedgång.

Bland grupper med störst andel låg ekonomisk standard i Sverige finns ensamstående kvinnor över 80 år, 41 procent, och barn (0-19 år), 20 procent, enligt SCB. Barn? Det är väl föräldrar som har taskig ekonomi, knappt minderåriga barn.

Bland dessa nu fattiga kvinnor, med EU mått mätt, finns de som tog hand om sina barn utan daghem och vars män tjänade då nog för familjens behov. Behoven var så mycket mindre, blygsammare, bara några tiotal år sedan. En resa till solen, inte fler. Kanske en bil, inte var sin. Och platt – tv, mobiler, datorer, Ipad och all den teknik som familjer har idag var inte ens uppfunnen. Boendestandarden är högre nu. Det sägs att en familj är trångbodd om barnen inte har egna rum. Trerummare var nästan lyx när dessa kvinnor bildade familj.

Sedan kom skilsmässa eller död och ändrade de ekonomiska premisserna. Ja, kvinnor tjänar mindre än män för de väljer ofta yrken inom vård, omsorg och handel och kvinnor föder faktiskt barn.

Att vara fattigpensionär på statistik innebär inte fattigdom. De flesta gamla behöver inte köpa de saker som unga familjer behöver, som bostad, möbler och köksutrustning. Det finns också andra delar i livet som är mer värt än ett fett bankkonto och senaste nytt på alla fronter. Ens barn till exempel går inte att värdera i pengar. Men – vi har blivit kulturellt fattigare det sista året tack vare virus. Inga museibesök. Inga resor per kollektivtrafik till någon utställning. Internet räddar inte frånvaron av kollektiva upplevelser. Jag saknar konsten, att sitta i ett fik och skriva, gå runt i ett museum och känna mig borta från dagens värld. Vandra någonstans i ödemarken utanför Sveriges gränser.

Människan lever inte utan sociala kontakter. Få av oss vill leva eremitliv. När jag är ute på promenad och passerar någon äldre person säger de nu mera alltid ”hej” och ser på en. Är det ett försök till kontakt, ord till en annan människa när ensamhet råder? Vi håller avstånd och ordet ”hej” blir en bekräftelse, jag finns än. Ibland säger vi något om det svenska ämnet väder.

Det är möjligt att denna tid, härskat av virus vi inte får bukt med, har fått oss att värdesätta andra saker. Familjen, de gamla vi snart förlorar, natur, en enkel promenad i skogen. Aldrig har så många varit ute på en vandring. Vi kanske lär oss att vara närvarande i nuet. Använda det vi har omkring oss. Inte att leva genom konsumtion.

Jag tror dock att vårt gamla livsstil bara exploderar när virusrisken sjunker.

Det är vinter även i Stockholm. Ska jag ta fram skidorna? Varför åkte jag inte Vasaloppet när jag var yngre, jag gillade ju skidåkning. Ytterligare en sak jag inte gjorde när jag var bara halvgammmal.

Nej, skidorna får står på vinden, pjäxorna har försvunnit och min skog är inte särskilt vänlig för skidåkning. Isarna är förrädiska än. Jag sätter på kaffe. Bara ett ljus i kakan, annars blir det en eldsvåda. (Oreokakor blev jag förtjust i USA under min vandring.)

Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Enligt Statsministern  är segregation och socioekonomiska förutsättningar huvudorsaken till den framväxande gängkriminaliteten och våldet i Sverige. Tidigare har han skyllt på ”finknarkarna”. Skolan och polisen är också skyldiga till att inte förebygga och förändra situationen. Bristande integration nämns också men snarare som om det vore svenskarnas brist.

Varför blev inte jag kriminell? Inte min bror och mina systrar, inte mina föräldrar och inga i släkten vad jag vet? Jag och mina syskon hade usla socioekonomiska förutsättningar. Vi saknade ibland mat för dagen. Gröt eller potatis var en normal middag. Jag gick med trasiga skor på vintern.

Jag började arbeta med tidningsutbärning på natten vid tolv år fyllda för att kunna gå i realskolan. Jag hade inte råd med skolmaten för det kostade. Jag hade några klasskamrater som inte heller kunde köpa sig en tallrik soppa. Ibland fick vi av de betalande när det blev över eller maten var något de inte gillade. Jag hade ju lön av tidningsutbärning men lönen räckte inte till allt, skolan hade avgift, böcker var inte gratis och som äldsta barnet i familjen kunde jag inte ärva kläder.

Varför gick jag inte ut och bara stal en jacka eller hotade något barn på gatan med kniv och fick då kläder och  kanske en skolväska? Det valet föresvävade mig aldrig.

Vi bodde i en usel hyreslänga med löss som kom tillsammans med karelska flyktingar. Vi delade toalett med andra. Vi hade vedspis. Senare flyttade vi till stans  lite modernare hus för fattiga barnfamiljer. Ren segregering för steg inkomsten över viss nivå  till fick man vackert flytta. När jag slutade skolan och började arbeta på dagtid, inte bara med tidningsutbärning på natten, tjänade min familj för mycket.

Jag fick flytta till tomma intet. Det gick inte att hitta något annat boende för familjen. Jag var tvungen att flytta ut. Mina föräldrar sparade men de hade inte än pengarna till eget boende, det tog några år till.

Varför började jag inte med kriminalitet utan skaffade trist arbete som piga med ett rum hos den fina, rika familjen? Jag började spara för flytt till Sverige om arbets – och bostadssituationen inte förbättrade sig.

Min släkt var strävsam. Jag blev den första som skaffade akademisk utbildning och alla yngre i släkten började sedan studera utöver grundskolan. Att få ett yrke och försörja sig var målet. Kanske ska jag säga att alla utom mig är också kristna, mer eller mindre aktivt. De följer i alla fall Guds bud. Ingen använder droger. Ingen finns i polisregistret. Ingen klagar över socioekonomiska faktorer  för livets svårigheter. Ingen av männen skulle någonsin behandla en kvinna illa och de tar sin del av hushållsarbete även om kvinnorna är usla med att laga bilen eller  fixa andra trasiga saker i hemmet. Barnen har regler och sköter skolan. Så även nästa generation fast nu är de och ekonomin medelklass.

Jag kan säga att alla är vad man kallar ordentligt folk trots en usel fattig start. Jag medger att världen har mycket mer att sukta över, önska sig och vara avundsjuk på än under min ungdom. Det finns dock alltid de som har och de som inte har. Försök att göra alla lika, göra en perfekt fördelning har alltid blivit en ren katastrof.

Världen fungerar inte så.

Så, jag flyttade till Sverige på grund av arbetslöshet och äventyrslust. Jag blev en invandrare. Det tog tid innan jag kunde köpa eget boende men jag tog mig alltid till arbetet oavsett vilken tillfällig bostad jag hade lyckats ordna. Man fick inget gratis som finsk, varken boende, pengar eller språkundervisning. Man var garanterat segregerad. Men på den tiden var arbetstillfällen flera även för den som inte hade gångbar yrkesutbildning och svenska som modersmål. Det är helt annorlunda idag. Att inbilla sig hitta arbete för närapå analfabeter eller icke svenskkunniga är bara naivitet om inte värre. I så fall får man betala det.

Alla mina finska bekanta var så kallade ordentliga personer. Vi var tacksamma över att ha fått arbete även om svenskar inte precis betraktade oss som sina likar. Vi finnar höll ihop ganska länge för det var svårt att bli integrerad med svenskar. Men vi hade samma grund – kristendom och arbetsvilja – att stå på så vi avvek inte särskilt. Så klart finns det kriminella finnar, men jag råkar inte vara bekant med dem. Jag har valt mitt livs grundvalar och det är inte brott.

Med tiden blev jag ensam mor med taskig ekonomi för en lön räcker illa för flera personer. Att vara ensam mor sägs vara en risk för barnen. Det beror på vad man jämför med. Mina barn valde inte kriminalitet utan arbete och studier.  De avstod från många saker som de rikare barnen fick men att bli knarkförsäljare var inte deras livsplan. Man kan inte skylla på fattigdom, Statsministern. Inte heller sina föräldrar alla gånger. Det borde du veta. En dag måste man göra egna val.

Vad arvet och personens ursprung, den grupp man tillhör, de regler man är fostrad med, de överlevnadsstrategiers man har lärt sig från omgivningen sedan födseln har med saken att göra kan inte uttalas för det är nästan förbjudet. Här skyller vi på miljön. Man är som blankt blad.

Kanske låter jag som jag skröt men titta dig omkring. Min släkt är inte unik alls. Det kryllar av sådana släkter i Sverige. Människor som kom från socioekonomiskt svaga områden, som var fattiga, vars möjligheter i livet var begränsade, vars barn  skulle få det bättre om man ansträngde sig.  De arbetar, betalar skatt, gör livet bättre för många, tar hand om de sina. Nu skylls deras fattiga omständigheter som skuld till Statens tillstånd och den kriminalitet som härjar, av självaste Statsministern.

Skolan är inte duktig nog, inte Polisen, inte arbetsgivare som vägrar anställa folk utan utbildning och svenska språket. Landets förberedelser för våldsvåg var också bristfälliga. Vad sjutton menar Statsministern med det? Var han medveten om framtiden? Varför undvek inte Regeringen det då?

Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Statsministern har legaliserat kriminalitet för människor ur så kallade svaga socioekonomiska omständigheter.  Skäms han inte? Märkligt att inte flera svenskar som kommer från lika förhållanden är förbannade. Vi är alldeles för hövliga när överheten pratar.

Om Statsministern har så usel uppfattning om vad som sker i Sverige skall han söka sig ett annat arbete. Eftersom han är bara 62 borde han arbeta än 6 – 8 år till som Regeringen har anbefallt att vi andra borde göra. Jag föreslår att han kan gå ut och städa våra stränder och rensa vandringsleder, enkelt arbete. Dessutom är vistelse i naturen nyttigt och kanske rensar hans arma huvud.

Och, säg inte ordet integration en gång till. Vi vill inte integreras mer, vi vill bara slippa.

Uppdatering 23/11 Finansminister Magdalena Andersson (S) delar den förklaring till kriminaliteten i samhället som statsminister Stefan Löfven gav i SVT:s Agenda.

– Med stor segregation och stor ekonomisk utsatthet, där finns en grogrund för kriminalitet där ungdomar lättare riskerar att dras med i de kriminella gängen, säger hon i intervjun. Hon betonar dock att det inte kan förklara det stora antalet skjutningar.

25/11 inställer sig andra S personer till hyllningskören. Advokaten och tidigare S-ministern Tomas Bodström säger till Expressen att intervjun var en succé.

– Det bästa Löfven har sagt om kriminalpolitiken. Han pratade om de verkliga orsakerna i stället för att efterlikna Moderaternas och SD:s förenklade bild om höga straff.

Det är märkligt att vi fattiga och garanterat segregerade inte började med grav kriminalitet allihopa utan de flesta av oss gick till arbete från ung ålder. Vi trodde på framtiden. Vi trodde att Regeringen var på vår sida. Icke så mer.

OBS. Huset i bilden är bara ett förfallet hus från landsbygden.

Intresse att skydda naturen? Inte.

Ibland har vårt bibliotek olika program om aktuella författare eller någon berättar om dolda naturskatter i Kommunen. I min Kommun finns flera naturskyddsområden. Ibland har jag svårt att förstå det skyddsvärda på en plats som ser bara risig och sönderkört ut men felet ligger nog i de som måste köra med sin fyrhjuling överallt, över staket in på en plätt i naturen med sällsynt växtlighet. Det är inte så ovanligt att man får kasta sig just i naturens famn när motorcyklar far förbi.

Brist på respekt för naturen visar sig på många sätt. Naturen hittar dock alltid en utväg. Vi gör inte det.

Jag var i biblioteket häromdan och lyssnade på ett föredrag med bilder om några naturskyddsområden i Kommunen. Jag kände till det mesta och har besökt de flesta platserna men man kan alltid lära sig mer.

Det var absolut fullsatt. Bibliotekarien försökte hitta flera stolar någonstans. Åldern hos publiken var medel 55 – 65, de flesta kvinnor. Jag såg ingen som kunde vara under 40. Inga klimatintresserade unga som ville bevara naturen. Inga gymnasister som studerade miljö och naturskydd. Bara äldre, pensionärer och även de som knappt gick nu mera i skog och mark utan asfalt på grund av käppar, rollatorer eller rullstolar. Som så ofta sägs: äldre kvinnor håller kulturen upp. Det beror förstås på vad man anser vara kultur.

Det var knäpptyst när föreläsaren visade sina bilder från skyddade platser, fågelsjö och gammal skog. Ja, någon aah hördes när en bild var extra vacker.

Flera av de närvarande hade deltagit i någon ledd vandring. Men parkeringen var full av bilar. De som kände varandra erbjöd skjuts. Att gå hem i mörker var inte att tänka på. Själv gick jag mot centrum ensam.

Med tanke på den klimathysteri som råder borde ungdomar köa till informationen om skyddade naturområden. De borde kräva mer naturskydd. De borde stå med en plakat när skogs huggs ner för att ge plats åt sporthallar, köpcenter och bredare vägar. De borde inse att arbete för miljö börjar bakom knuten. Men inte. För dem räcker det att skippa skolan, ta selfies i demonstrationer, skrika i korus och skylla på de vuxna som har gett dem ett liv på världens grädde. De svenska demonstranterna glider på en räkmacka och ingen av dem tänker emigrera till fattig landsbygd  i Afrika, till exempel, där deras klimatavtryck sjunker genast till exemplarisk nivå. Där sådan lyx som daglig varm dusch är otänkbart.

Att leva som fattigpensionär är en mer närliggande chans men det är kallt i Sverige och bostäderna värms upp en stor del av året. Inga sitter i mörkret utan lampor. Så Afrikas landsbygd – utan att ta med sig något av sin svenska lyx som kräver el och bensin –  är kanske den miljövänligaste förändringen man själv kan göra. Förutsatt att man lever utan matlagning med öppen eld. Vegan med bara råa grönsaker bör vara idealet.

Vem emigrerar?

(Obs. kan innehålla en smula spydighet – eller inte?)

Bild med vattenbärare: https://thumbs.dreamstime.com/z/kvinnor-som-b%C3%A4r-vatten-70697056.jpg

Ljusets år 2015

Just den där stunden när solen är på väg att försvinna men dess sista skimmer lyser på bergstoppar och man riktar kameran mot det i hopp att föreviga något, är min favoritstund under en vandring. Att vänta tills mörkret är kompakt är magiskt. Sedan kommer stjärnorna. Har man tur lyser norrskenet som dock är blek i färgen, vitgrå i början på säsongen Ja, under sommaren är det ju ljust i norr dygnet runt men redan i september finns mörkret på fjällen. I städer är det aldrig mörkt, våra ljus dödar stjärnhimmeln. Ett av de riktigt magiska ögonblicken kan vara att se Vintergatan och inse rymdens storlek och vår litenhet.

Om det inte förstås regnar, snö och hagel är inte ovanligt på fjällen i september, inte tidigare heller. Nog har jag frusit i snöstorm i juli också. Jag har inga soluppgångsbilder. Tidig morgon är inte min grej. Jag är så morgontrött, ingenting fungerar före klockan 11.

2015 är utlyst av FN som ljusets år. De flesta tänder en lampa utan att tänka på hur ljuset kommer till. Men ljus är så mycket mer än lamporna vi tänder och displayerna som lyser.

Men att ha en lampa är ingen självklarhet. 1,6 miljarder människor saknar elektricitet, de flesta är i Afrika och södra/öst Asien. Många däröver har en begränsad tillgång, strömmen stängs av vissa tider. Idéer som solladdade lampor finns men tycks vara svårt att förverkliga i stor skala. Beror det på lönsamhet?

Vi beundrar gärna en vacker solnedgång. Solen är evig, inte tänker vi på dess livslängd. Om solen skulle slockna? På jordens livstid kommer det inte hända, vi går nog under före men i filmen Sunshine slocknar solen. Det är en av de många undergångsfilmer där hjältar åter räddar jorden. Som vi bär oss åt med vår natur och våra tillgångar kommer inga hjältar kunna rädda oss. Vi går under, frågan är hur och hur fort. Om det en annan gång. Sunshine är sevärd, trots hjälteglorian.