Mor hade fyllt 101 år nu, om hon hade levt. Hon dog strax före 95 år. Ett av mina starkaste minnen om henne var ett inbrott. Jag kom att tänka på det när jag såg polischefen Eliasson ropa på hjälp i TV eftersom andelen utsatta områden har ökat och han klarar inte av situationen.
Inte ens min mor skulle kunna hjälpa honom. Högst med ett bön att han ska inse sin situation och gå.
Min mor var kristen och djupt religiös. Hon bad ständigt för allting och om allting och hade mod genom bönen. En natt bröt en våldsman in i hyreslängan där vi bodde genom att slå sönder ett fönster i trappuppgången. I en sekund gissade mor att den efterlyste mördaren som rymt från fängelset, förstasidesnytt, varnad med ”lås era dörrar han är desperat” stod i vår trappa och hade avsikter som inte var goda. Mor föste far in i kammaren för att skydda oss barn. Jag är åtta år, min syster är bara en baby.
Mannen slår sönder vår dörr och kliver in.
Det var lördag kväll. Mor hade bakat rågbröd och bullar. Inkräktaren hejar sig vid dörren. Den lugna kvinnan i blått förkläde håller fram en kaffekanna och korg med bröd. Var så god, säger mor. Mannen är hungrig. Han tar en bulle. Han viftar med pistolen.
Vad skulle det tjäna till? I arbetarkvarteren i finns ingenting att stjäla.
Jag såg på scenen genom dörrspringan medan far, krigshjälten med flera medaljer, tryckte sig i hörnet och skakade med korsade händer. Då förstod jag inte det märkliga beteendet men idag vet att det var PTSD. Resultat av krigets fasor.
– Vill du ha kaffe? säger mor. Jag ska skära upp lite bröd åt dig.
Mannen är svulten. Hungern får honom att sätta sig och börja äta. De pratar. Mannen mumlar något till svars mellan tuggorna.
– Har du också en mor i livet? Vart bor hon? Har du barn? Är du frälst? Inte? Men Gud förlåter även dig. Jag ska be för dig, säger mor.
Hon sätter sig på knä vid köksstolen.
– Öppna nu, Herre Jesus, de blinda stackarnas ögon. Förklara dem Skrifterna om ditt lidande och bryt bröd för dem, för att deras ögon må öppnas.
Grannen med telefon har larmat polisen. De kommer in beväpnade.
– Var vänliga och vänta, säger mor bestämt, vi har inte bett färdigt än.
Alla fem poliserna står helt tysta med gapande mun. Mor ber vidare. Poliserna väntar nervöst en stund och griper sedan mannen.
– Gå nu och ändra ditt liv. Gud älskar även dig, säger mor när poliserna för ut mannen. Tack Gud att jag fick förmedla din nåd. Tack för din ledning och vilja, bad hon vidare och började sopa upp glasskärvorna.
– Och så är vi tyst om det här, sa hon när jag kom till köket.
Jag skrev ner historien så gott jag kunde, men fick inte berätta för någon. Jag insåg senare att jag inte hade varit rädd.
Något efter blev vi vräkta från den bostaden utan anledning men fick en lägenhet genom fattigvården i barnrikehusen. Det var lyxigt med centralvärme, eget badrum och varmvatten under vinterhalvåret. Mor tackade åter Gud.
Mor hamnade på första sidan i dagstidningen men bara som en anonym kvinna som hade varit behjälplig för polisen. Hon ville inte bli intervjuad. Jag vet inte vad som hände med den kriminelle mannen. Själv trodde mor på bönens kraft.
Det gjorde inte jag, varken då eller senare men jag sa aldrig mot henne om det. Var och en har sitt sätt att tackla livet och svårigheter. Vissa sätt är dock mindre skadliga än andra.
Ha en bra midsommar. Låt oss be att vädergudarna ger oss sol. Eller kanske regn så slipper vi skräpet i alla parker.
Bild: min mor, inte den aktuella kvinnan.