Om död och syndaförlåtelse.

Venedic, Casanovas cell.

Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser.  Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.

Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.

Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.

Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna.  Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.

Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.

Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?

Fängelsehåla i Rom

Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.

Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många  brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.

Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.

Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga?  Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.

Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.

Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.

Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.

Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.

Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och  dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.

Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” oavsett vad de har på sitt samvete.

Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.

Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke,  status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.

Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?

Ropa varg?

Kriminalitet med unga inblandade har ökat rejält. I  en Stockholmskommun har ungdomsrånen  fyrdubblats de senaste åren. Så ser det ut på flera ställen i de större städerna.

Det är dyrt att vara ungdom idag, konstaterar en ansvarig hos polisen.

– Det är en förskjutning av normer. Vi kallar rånen för det nya snatteriet. Det är dyrt att vara ungdom i dag, de är ute efter vissa attribut och för att komma över dem går man längre än vad man gjort tidigare, säger Johan Andersson, lokalpolisområdeschef i Huddinge till tidningen Mitt i.

Många rånare är så unga som under 15 år.

En 17 årig pojke mördades genom oprovocerad attack med kniv av fyra unga  män/pojkar på en T banestation. Alla de fyra var kända i kriminella sammanhang, men utan någon fungerande påföljd.  Ungdomsrabatten eller att vara under 18 år kommer att påverka de fyras påföljd även denna gång. Så går den valda brottsbanan vidare.

Samhället har ropat varg lite blygsamt och tyst men inte sett att den vargen är redan här sedan flera år. Man har pratat om bristen på ungdomsgårdar, mera pengar till så kallade utsatta skolor, kanske övervakningskameror (fy), bullar och allvarsprat hos Socialtjänsten medan vi har en rånarkultur som går än längre ner i åldrarna. Och även från rån till mord.

Hur kommer de rånade barnen känna sig som vuxna? Nöjda med landets regering och utveckling? Vill de och deras föräldrar bidra till samhället med sin arbetsinsats och betala höga skatter för olika förebyggande verkningslösa åtgärder till dem som fortsätter sin kriminella karriär? De obefintliga straffen är rent av ett medgivande att det är ok råna de dumma svenskarna –  för svenskar ser ut att vara utpekad grupp för rån. Mord är inte heller farligt om du är ung nog, några månader i ett HVB hem kan  det bli. Det som pågår är liknande samtycke från de som skulle äga straff och rätt i landet, våldsmonopolet som jag inte vet vart det befinner sig nu mera. På något papper kanske. Utredning pågår nog.

Eller flyttar de misshandlade och kränkta? De välutbildade kan alltid hitta en flyktväg, doktorer, advokater, ingenjörer, IT tekniker, forna politiker…men flyttvägen brukar vara sämre för rena arbetare. Likaså för de våldtagna tjejerna, de sparkade, sönderslagna offren som inte orkar gå till skolan där deras banemän går ostraffade och hånleende kvar på samma plats.

Vad händer när offrens och deras föräldrars tålamod tar slut?

Vad händer när folkets tålamod tar slut? När de inte längre vill bli rånade, våldtagna, vara bespottade svennar? När de börjar knorra om de höga skatterna, vårdköerna, krympande rätt att säga vad man tycker? När deras mormödrar döms i rätten för att ha spridit en kritisk skrift, eller – det värsta – ha undrat över sakernas tillstånd kan vara invandrarrelaterad? När farmödrar rånas i sina hem? Är svensken så tålmodig person att den låter sig själv gå under och bara skänka sitt och sina förfäders arbete till ett rånargäng som härskar?

Desto fler lyckade brott utan straff desto fler i morgon. Klanen  växer upp nerifrån, åtta, nio, tolvåringar köar till snabba pengar genom knark och rån. De ser upp till sina hjältar, de som sitter med våldsmakten och det är inte polisen med pizzaparty.

Allt är inte invandringens fel eller resultat av invandring. Absolut inte. Felet är den svenska Regeringens oförmåga, politikermisslyckande. Vi har gott om inhemska skurkar, de gör också livet surt för folk men statistiken säger att vi svenskar är väl så laglydiga personer. (Sök på Affes statistik, strunta i BRÅ) Men ingen privat firma, förening eller familj har kunnat importera denna mängd av integrationsproblem. Bara den snälla dumma blinda Staten.

Hur känner de invandrare som går till jobbet varje dag, vars barn sliter i skolan, de som är del av samhället och får skit för sitt ursprung? De är så tysta och höjer inte sina röster mot. Den som tiger samtycker brukar man säga men det kanske är bara samma rädsla som de rånade barnens föräldrar känner?

Vet ej. De utomeuropeiska invandrare jag känner, dock ytligt, frågar hur jag mår och kanske säger de något om vädret eller jobbet och skyndar sig vidare. Det är inte läge att säga något annat.

Är inbördeskriget något som redan har börjat gro bland de hunsade? Det ser inte ut så. Man bara böjer nacken. ”Jag skulle vilja hjälpa dem”, snyftar mamman i pressen, mamman till en oerhört grymt misshandlad pojke och hon menar våldsverkare. Vi är hjärntvättade, vår Regering är hjälplös och med det går vi under, på ett eller annat sätt.

Eller – finns det andra vägar?

Bilden är om en varg som hann undan och fastnade inte i bilden. Hamra Nationalpark, besök av en varg ca 5 meter från tältet men som sagt, inte i bild. Är det inte typiskt även för läget idag? Myndigheterna får inte fatt någonting. Men vem är vargen?

Och så läser vi Ingrid Bergman: https://morklaggning.wordpress.com/2020/02/29/trettio-ars-fornedringsran/

Feg eller ond – om rätt term på de kriminella.

Hörde igen ordet ”feg” i samband med att någon politiker dömde ut ett brott. Feg? Varför används ordet ”feg” ständigt i fråga om mord, förstörelse eller annan kriminalitet, även terrorhandling? Det är fel ord. Det rätta ordet är ondskefull, elak, ond, lömsk, asocial, samhällsfarlig… inte feg. Även Statsministern, politiker och till och med polisen och så klart massmedian använder ständigt ordet feg på förövaren när en kriminell händelse med tragiskt utfall sker av ren illvilja.

De kriminella som mördade någon eller sprängde ett hus i luften skakade inte av rädsla och de fegade inte ut sig. Högst försökte de undvika att bli upptäckta. Många brott blir aldrig lösta så visst har den kriminelle en chans att bara gå vidare med sitt liv, till nya brott. Kriminalitet blir en livsstil.

Fega personer brukar få vår sympati. Det är synd om dem. De vågar ju inte. Kriminella hör inte till den skaran.

Det händer alltför ofta att den kriminelle får sympatier, även av personer som borde vara på offrens sida. Vad har den personen – mördaren – varit med om? Att sitta tyst sin rättegång, vara omöjlig att dömas och promenera ut till frihet är också tillåtet eftersom vi är humana, inte de som använder hårda metoder för att få fram sanningen. I fängelser är förhållandena bättre än i äldreboenden. God mat, aktiviteter, utevistelser… och du har rättigheter, det finns inte i äldreboenden. Oavsett kriminalitet får förövarna förmåner genom rättsväsendet som att slippa utvisas om de skulle riskera hot i sina hemländer.

Vi andra får då vara rädda, kanske till och med fega och inte gå ut när skymningen faller.

Om en kriminell skjuter en annan lika kriminell?  Än sen då? Är det inte bra att de utplånar varandra? Det är svårt att känna sympati för det kriminella offret. Men  det blir en våldsvåg, som ringarna på vattnet. Vedergällning. Ofta leder en skjutning till nästa, de kriminella gängen skjuter varandra med det är som en hydra: huvuden växer upp igen.

Oskyldiga kan drabbas av misstag. Att mörda någon är bara ett steg uppåt på den kriminella trappan. Man visar sin förmåga, som en ung man sa när han sköt fel person. Som en medalj alltså. Eller total katastrof. Sorg för hela Samhällets utveckling.

För närvarande har myndigheter inga gångbara ”recept” mot gäng/klankriminalitet trots olika projekt från pizza och information till ofredande. Vi har vad vi själva har. Vi får vad vi importerar. När klankriminalitet väl får fäste är de svåra att bli av med. För den kriminaliteten finns nog bara en åtgärd som hjälper: verkställ utvisning av alla inblandade. Dock är det både ovilligt och omöjligt eftersom svenskt medborgarskap delas ut som lördagsgodis. Snabbt vunnet. Lågt värderat.

Det finns fega människor. De som vi uppfattar lite hariga. De som inte vågar. De alltför försiktiga som hellre låter bli än riskerar att misslyckas.  De väldigt ordentliga utan den minsta förmåga till smidighet. De som är drabbade av psykiska problem eller någon typ av handikapp och därför inte vågar gå utanför ramarna.

Det är inte fel att vara feg ibland. Vi borde hellre vara varsamma än att göra eller prata utan eftertanke.

Kränk inte de hariga personerna. Använd rätta ord på de kriminella.

Haren från: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Female_Irish_mountain_hare.jpg

fotograf: Alan Wolfe.

Om medkänsla eller dumhet:

Ett minnesvärt uttalande som visade vem man ska känna medkänsla för  gjordes av Polischef Dan Eliasson  i SVT1 26 januari 2016 med anledning om ett knivmord på en 22-årig kvinnlig anställd på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Han sa:  ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”. Förövaren visade sig även att vara en vuxen man, ett låtsasbarn för att få bättre förmåner. 

Dan Eliasson slutade som rikspolischef 15 februari 2018 och tillträdde den 5 mars befattningen som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Vart ligger sympatierna vid kris där ett annat land är inblandat? Jag bara undrar.

Brottsstatistik och befolkningsstatistik på:

https://affes.wordpress.com/

In i fängelse med dem bara!

 ”Är man gammal nog att göra brott då är man gammal nog att sitta inne”, muttrade gubben som blivit nästan rånad. Han hade ett blåmärke över ögat och skrapsår i handen.

Det var torsdag eftermiddag. På fredag kväll träffade jag rånaren i häktet. Att skriva personutredningar var mitt extraknäck. Dörren slog igen bakom mig. Han som satt mittemot var en yngling, fyllde 18 år två dagar sedan och hade tänkt bekosta kalaset med gubbens plånbok. Nu satt han lite leende, i en Petroff skinnjacka, Levisjeans, vita Nikeskor och en Malboroskjorta och guld runt halsen, bakom bordet. Snyggt men det var ju bara stöldgods.

Luntan jag fått från kriminalvården var tjock, några centimeter med 2-4 brott på varje sida. Jag hann inte läsa det helt. Åtgärderna var böter vad han inte betalade, samtal hos socialtjänsten som han skrattade åt, kontaktperson som han aldrig träffade, psykolog dit han inte gick, ungdomsmottagning som han sumpade och familjesamtal vilka hade dött omgående för familjen dög inte upp.

Han var en duktig tjuv som stal först från skolkompisar, avancerade till affärer, sedan kontor, arbetsplatser, bilar, lite misshandel, någon knarkförsäljning men nu hade han klantat till det när han såg den gamla gubben på väg att ta ut pengar från automaten. Gubben ville inte ge plånboken, kortet eller koden till honom. Gubben skrek och försökte slåss. En polisbil råkade passera. Gubben kördes till socialbyrån som låg i nästa kvarter, fick plåster, empati och en kopp kaffe från mig (jag hade jour) och följes till bankomaten och fick sedan skjuts hem medan grabben hamnade bakom galler.

Nu satt han leende framför mig och sa några komplimanger. Jag nästan snäste av honom. Oprofessionellt, ja.

Killen började genast berätta om sitt liv som var orsaken till att han satt bakom lås. Han var född på ett fattigt, oroligt område där stölder var en del av överlevnad. ”Jag var duktig redan vid sex år”, sa han. Familjen flydde och hamnade i Sverige. Han hade gått i den svenska skolan men funnit det som trist och ingen saknade honom när han hoppade av på klass 7 och började med snatterier. Hans svenska var nästan perfekt och han hade tänkt studera men utan nians betyg gick det ju inte. Han klagade över det ena och det andra som tvingade honom att förse sig med andras egendom.

Andras fel, inte hans.

Vid personundersökning skall man ge referenter, de som kan ge en social bild av personen. Han kunde inte ge några. Kanske farbrodern, men de umgicks ju inte.

Jag sökte upp föräldrarna med en tolk. Vi blev inte insläppta, de var rädda och beklagade sig i dörrspringan och ville inte bli inblandade.

Farbrodern, som ägde en liten livsmedelsaffär, som inte var en farbror utan – det var invecklat så jag lämnar det – gav en tragisk bild av familjen där överlevnadsstrategierna levde kvar fast ingen behövde frukta för sitt liv eller sakna mat på bordet. Lite slappa var de också, tyckte han, men de hade ju så lite kontakt så han ville inte baktala dem. De hade förlorat det mesta. Sitt land, sitt liv och sätt att leva. Nu satt de bara hemma och gjorde ingenting.

Över sonen hade de ingen makt. Att söka hjälp gjorde man inte och språket var också ett hinder. De blundade för hans brottslighet. Kanske hade de nytta av det?

Det blev en diger utredning trots saknaden av referenter. Förslaget till påföljd, gjord tillsammans med skyddskonsulenten, blev fängelse i 2 månader och sedan skyddstillsyn. Det var det mesta man kunde ge till en så ung person. Farbrodern lovade honom arbete, psykologen suckade men lovade tider efter utskrivningen. Själv krympte killen i sina flotta, stulna kläder när jag meddelade vårt förslag.

Han dömdes så. Nyss fyllt 18 år och fängelseporten gick igen efter honom. På den tiden fick man dom och plats direkt.

Jag blev boven. I TV nyheter var fängelsestraffet den största nyheten, i tidningen likaså och på gatan tittade folk snett på mig. En socialsekreterare hade dömt ett barn till fängelse! I en liten stad är man känd som ”socialare”. Nästa unga kriminella jag skulle göra utredning om hade skaffat sig ett jobb och kontaktperson innan jag hann träffa honom. Nästa grät och bad för sin frihet. Jag blev illa beryktad på ett effektivt sätt.

Det var inte jag som dömde utan rätten men jag blev skurken i media och den 18 årige kriminella ”stackars barnet”.

Hur gick det för honom? Jag följe upp honom. Efter två år var han fortfarande på den smala vägen. Hans farbror sa: ”Han har inte tagit en femöring och sen läser han in högstadiet också och ska börja i gymnasiet.” Sedan flyttade jag och vet inget mer men råkade inte se hans namn i tidningar i samband med brott den närmaste tiden.

Det var då det, i andra halvan  av – 80 talet. Det var en framgångssaga som inte fungerar idag. Han var en ensamvarg som tyckte att andra var några som kunde prata bredvid mun. Han hade inga vänner som sysslade med brott. Han knarkade inte. Han använde inga vapen för de var än svåra att få tag på. Det fanns få om inga från hans hemland i närheten med samma sätt att fixa livet så han blev inte ett gängmedlem utan körde solo.

Läget är helt annorlunda idag.

Jag tror inte att lösningen är att skicka in alla 18 åriga brottslingar till fängelse. Det kan upplevas idag som steg uppåt i den kriminella karriären. Det är en merit med fängelsestraff. För, läget är helt olik idag. Gängbildning sker redan i barndomen. Även en kriminell bygger upp sin karriär, från hantlangare i 11 – 13 års ålder till tjuv, langare, mördare… Brott är kamratskap, tillhörighet i en grupp. Vi känsla, vår klan, vår grupp som samhället inte rår på och inte bryr sig. Vi äger!

Vart finns föräldrarna i denna kedja? Någon har ju ändå fostrat barnen och det är inte en fritidsgård.

Domar sker inte heller på några dagar. Bara något år efter var jag i Tingsrätten med en person som hade ändrat livet och ville ha mig som stöd. Brottet personen gjort hade hänt tre år innan. Personen sa till Rätten: säger ni att jag har gjort det är det nog samt men jag kommer inte ihåg. Dessutom missbrukade jag på den tiden.

Rätten la ner ärendet.

Men något måste hända och det genast när ett brott har begåtts så de unga inte slutar där och får sin identitet genom att göra andra illa. Ingen borde släppas ut dagen efter gång på gång utan då när ett dom har placerat den kriminelle i vård eller bakom lås. Allmänheten har rätt att känna sig trygga. De är de som betalar Polis och Rättsväsende och även de veliga politiker som har släppt marknaden fri för kriminella.

Att bryta den gängbildning som våra politiker har snällt blundat för behöver radikala insatser, inte snällhet. Vi bör bli lika elaka som kriminella. Jag är säker på att Polisen har bättre förslag än politikerna. Fast då behöver vi fler av dem.

I första hand skall allmänheten skyddas från den kriminelle. Det är inte kvinnorna som ska undvika gatorna på kvällen utan våldtäcksmännen. Det är inte affärsinnehavaren som skall skydda sig mot rån och sprängning utan rånaren skall vara inlåst. Det är inte brottslingar som skall ha vapen och skyddsvästar, det är polisiär utrustning.

Man pratar oftast om män och deras felaktiga könsnormer som skall ändras. Men bakom den kriminelle mannen finns ofta en stöttande kvinna. En mor som inte sätter gränser och blundar och kanske får lite stöldgods som belöning. En fru/fästmö som glatt lever på pengarna  tjuven producerar. En kvinna som tror sig ändra på mannen med tiden. En kvinna som är medhjälpare genom att hålla mun, sälja saker, kanske gifta sig med invandrarmannen så denne kan stanna i Sverige. Sitta i bilen färdig att köra är mer vanligt än ni tror vid inbrott. Också att helt sakna medkänsla med offren av våld, förluster och till och med våldtäkt.

Alla kvinnor är inte så rena.

Eftersom myriader av fattiga människor lever utan brottslig verksamhet är kriminalitet inte en naturlag och offertillstånd utan ett val. Dags att betrakta det som sådan.

Regeringen har nu kommit med en 34 punkts program genom de spruckna förhandlingarna med 7 partier, möten som SD inte har fått delta. I stort heter resultatet utredning, svensk paradgren. Ingenting radikalt som kommer att hända just nu och förbättra situationen den närmaste tiden.

Läs Ann Heberlein i stället: https://annheberlein.com/2019/08/26/tre-forslag-for-att-komma-tillratta-med-ungdomsbrottsligheten/