In i fängelse med dem bara!

 ”Är man gammal nog att göra brott då är man gammal nog att sitta inne”, muttrade gubben som blivit nästan rånad. Han hade ett blåmärke över ögat och skrapsår i handen.

Det var torsdag eftermiddag. På fredag kväll träffade jag rånaren i häktet. Att skriva personutredningar var mitt extraknäck. Dörren slog igen bakom mig. Han som satt mittemot var en yngling, fyllde 18 år två dagar sedan och hade tänkt bekosta kalaset med gubbens plånbok. Nu satt han lite leende, i en Petroff skinnjacka, Levisjeans, vita Nikeskor och en Malboroskjorta och guld runt halsen, bakom bordet. Snyggt men det var ju bara stöldgods.

Luntan jag fått från kriminalvården var tjock, några centimeter med 2-4 brott på varje sida. Jag hann inte läsa det helt. Åtgärderna var böter vad han inte betalade, samtal hos socialtjänsten som han skrattade åt, kontaktperson som han aldrig träffade, psykolog dit han inte gick, ungdomsmottagning som han sumpade och familjesamtal vilka hade dött omgående för familjen dög inte upp.

Han var en duktig tjuv som stal först från skolkompisar, avancerade till affärer, sedan kontor, arbetsplatser, bilar, lite misshandel, någon knarkförsäljning men nu hade han klantat till det när han såg den gamla gubben på väg att ta ut pengar från automaten. Gubben ville inte ge plånboken, kortet eller koden till honom. Gubben skrek och försökte slåss. En polisbil råkade passera. Gubben kördes till socialbyrån som låg i nästa kvarter, fick plåster, empati och en kopp kaffe från mig (jag hade jour) och följes till bankomaten och fick sedan skjuts hem medan grabben hamnade bakom galler.

Nu satt han leende framför mig och sa några komplimanger. Jag nästan snäste av honom. Oprofessionellt, ja.

Killen började genast berätta om sitt liv som var orsaken till att han satt bakom lås. Han var född på ett fattigt, oroligt område där stölder var en del av överlevnad. ”Jag var duktig redan vid sex år”, sa han. Familjen flydde och hamnade i Sverige. Han hade gått i den svenska skolan men funnit det som trist och ingen saknade honom när han hoppade av på klass 7 och började med snatterier. Hans svenska var nästan perfekt och han hade tänkt studera men utan nians betyg gick det ju inte. Han klagade över det ena och det andra som tvingade honom att förse sig med andras egendom.

Andras fel, inte hans.

Vid personundersökning skall man ge referenter, de som kan ge en social bild av personen. Han kunde inte ge några. Kanske farbrodern, men de umgicks ju inte.

Jag sökte upp föräldrarna med en tolk. Vi blev inte insläppta, de var rädda och beklagade sig i dörrspringan och ville inte bli inblandade.

Farbrodern, som ägde en liten livsmedelsaffär, som inte var en farbror utan – det var invecklat så jag lämnar det – gav en tragisk bild av familjen där överlevnadsstrategierna levde kvar fast ingen behövde frukta för sitt liv eller sakna mat på bordet. Lite slappa var de också, tyckte han, men de hade ju så lite kontakt så han ville inte baktala dem. De hade förlorat det mesta. Sitt land, sitt liv och sätt att leva. Nu satt de bara hemma och gjorde ingenting.

Över sonen hade de ingen makt. Att söka hjälp gjorde man inte och språket var också ett hinder. De blundade för hans brottslighet. Kanske hade de nytta av det?

Det blev en diger utredning trots saknaden av referenter. Förslaget till påföljd, gjord tillsammans med skyddskonsulenten, blev fängelse i 2 månader och sedan skyddstillsyn. Det var det mesta man kunde ge till en så ung person. Farbrodern lovade honom arbete, psykologen suckade men lovade tider efter utskrivningen. Själv krympte killen i sina flotta, stulna kläder när jag meddelade vårt förslag.

Han dömdes så. Nyss fyllt 18 år och fängelseporten gick igen efter honom. På den tiden fick man dom och plats direkt.

Jag blev boven. I TV nyheter var fängelsestraffet den största nyheten, i tidningen likaså och på gatan tittade folk snett på mig. En socialsekreterare hade dömt ett barn till fängelse! I en liten stad är man känd som ”socialare”. Nästa unga kriminella jag skulle göra utredning om hade skaffat sig ett jobb och kontaktperson innan jag hann träffa honom. Nästa grät och bad för sin frihet. Jag blev illa beryktad på ett effektivt sätt.

Det var inte jag som dömde utan rätten men jag blev skurken i media och den 18 årige kriminella ”stackars barnet”.

Hur gick det för honom? Jag följe upp honom. Efter två år var han fortfarande på den smala vägen. Hans farbror sa: ”Han har inte tagit en femöring och sen läser han in högstadiet också och ska börja i gymnasiet.” Sedan flyttade jag och vet inget mer men råkade inte se hans namn i tidningar i samband med brott den närmaste tiden.

Det var då det, i andra halvan  av – 80 talet. Det var en framgångssaga som inte fungerar idag. Han var en ensamvarg som tyckte att andra var några som kunde prata bredvid mun. Han hade inga vänner som sysslade med brott. Han knarkade inte. Han använde inga vapen för de var än svåra att få tag på. Det fanns få om inga från hans hemland i närheten med samma sätt att fixa livet så han blev inte ett gängmedlem utan körde solo.

Läget är helt annorlunda idag.

Jag tror inte att lösningen är att skicka in alla 18 åriga brottslingar till fängelse. Det kan upplevas idag som steg uppåt i den kriminella karriären. Det är en merit med fängelsestraff. För, läget är helt olik idag. Gängbildning sker redan i barndomen. Även en kriminell bygger upp sin karriär, från hantlangare i 11 – 13 års ålder till tjuv, langare, mördare… Brott är kamratskap, tillhörighet i en grupp. Vi känsla, vår klan, vår grupp som samhället inte rår på och inte bryr sig. Vi äger!

Vart finns föräldrarna i denna kedja? Någon har ju ändå fostrat barnen och det är inte en fritidsgård.

Domar sker inte heller på några dagar. Bara något år efter var jag i Tingsrätten med en person som hade ändrat livet och ville ha mig som stöd. Brottet personen gjort hade hänt tre år innan. Personen sa till Rätten: säger ni att jag har gjort det är det nog samt men jag kommer inte ihåg. Dessutom missbrukade jag på den tiden.

Rätten la ner ärendet.

Men något måste hända och det genast när ett brott har begåtts så de unga inte slutar där och får sin identitet genom att göra andra illa. Ingen borde släppas ut dagen efter gång på gång utan då när ett dom har placerat den kriminelle i vård eller bakom lås. Allmänheten har rätt att känna sig trygga. De är de som betalar Polis och Rättsväsende och även de veliga politiker som har släppt marknaden fri för kriminella.

Att bryta den gängbildning som våra politiker har snällt blundat för behöver radikala insatser, inte snällhet. Vi bör bli lika elaka som kriminella. Jag är säker på att Polisen har bättre förslag än politikerna. Fast då behöver vi fler av dem.

I första hand skall allmänheten skyddas från den kriminelle. Det är inte kvinnorna som ska undvika gatorna på kvällen utan våldtäcksmännen. Det är inte affärsinnehavaren som skall skydda sig mot rån och sprängning utan rånaren skall vara inlåst. Det är inte brottslingar som skall ha vapen och skyddsvästar, det är polisiär utrustning.

Man pratar oftast om män och deras felaktiga könsnormer som skall ändras. Men bakom den kriminelle mannen finns ofta en stöttande kvinna. En mor som inte sätter gränser och blundar och kanske får lite stöldgods som belöning. En fru/fästmö som glatt lever på pengarna  tjuven producerar. En kvinna som tror sig ändra på mannen med tiden. En kvinna som är medhjälpare genom att hålla mun, sälja saker, kanske gifta sig med invandrarmannen så denne kan stanna i Sverige. Sitta i bilen färdig att köra är mer vanligt än ni tror vid inbrott. Också att helt sakna medkänsla med offren av våld, förluster och till och med våldtäkt.

Alla kvinnor är inte så rena.

Eftersom myriader av fattiga människor lever utan brottslig verksamhet är kriminalitet inte en naturlag och offertillstånd utan ett val. Dags att betrakta det som sådan.

Regeringen har nu kommit med en 34 punkts program genom de spruckna förhandlingarna med 7 partier, möten som SD inte har fått delta. I stort heter resultatet utredning, svensk paradgren. Ingenting radikalt som kommer att hända just nu och förbättra situationen den närmaste tiden.

Läs Ann Heberlein i stället: https://annheberlein.com/2019/08/26/tre-forslag-for-att-komma-tillratta-med-ungdomsbrottsligheten/

Den imaginära fotbojan

Det var en mindre ort någonstans i Sverige, länge sedan. Alla kände alla. Byn hade sina anständiga människor, fyllon, få skurkar, några lokalkändisar och en pojke som hade spårat ur gängse liv och skola redan vid 13 år. Nu var han 17 och hade ett register av  småbrott och fylla. Några åtal med noll resultat, bara böter som inte betalades. Socialtjänsten jobbade på men inte blev det någon förändring i pojkens liv. Man hade provat hela registret, ett smörgåsbord av åtgärder. Familjesamtal, hembesök av polis och socialtjänst, psykolog, fritidshem,  belöningar, allvarsprat hos socialtjänst, assistent i skolan, regler, hot, och nu återstod endast placering med tvång någonstans.

Killen hade skippat skolan fast intelligensen var inget fel på. Han snattade, tog en bil, vilken som helst på gatan och for iväg till stan. Vad han gjorde där ville ingen veta. Bröt sig in i mataffären om han saknade något på natten, stal nya kläder och trängde sig in på bio utan biljett och lite då och då låg han asfull på något ställe han inte skulle vara på. Det ryktades om knark också. Knark var inte så vanligt på den tiden. Detta var 1983 när jag var en tillfällig inte ens helt färdig socialsekreterare utan större rutin, speciellt inte på en 17 årig pojke som gjorde samhället osäker.

Modern grät till ingen nytta. Den frånvarande fadern svor.  Skolpsykologen vred sina händer. Socialtjänsten letade efter ett ställe med lås. Killen ville inte flytta, han hade precis hittat en flickvän och tänkte ge henne en fin ring, inte köpt förstås.

Jag stötte på kommunpsykologen av en slump och vi pratade om ärendet. Han arbetade inte i regel med individärenden utan med något mer flummigt som råd för politiker och anställda. Jag presenterade ärendet för honom. Vi började grubbla. Fanns det något som hade fungerat för pojken i tonåren? Ja. När ärendet gick upp i Socialnämnd med förslag till placering i ett familjehem med goda ”normala” hobbyer som hästar och tennis för en fager summa per dag kom vi med ett motförslag. Han skulle ha en imaginär fotboja. Det enda grejen killen hade trivs med och fullföljt de senaste åren var arbete på återvinningsstation där han hade gjort prao och kort kommunalt sommarjobb och inte smitit en enda dag. Chefen tyckte han var duktig och hittade alltid grejer som inte borde ha kastats.

Motförslaget var att pojken skulle få arbete på återvinningsstationen. Han skulle passera vissa platser på vägen dit, en affär där han hade snattat och en bensinmack han stal bensin från. Skulle han inte passera dessa i tid gick larmet till Socialtjänsten och han skulle få åka iväg.  Samma väg hem. En kväll i veckan fick han gå ut med flickvännen. Modern skulle ringa om han inte kom och gick på utsatta tider. Han skulle blåsa alkotest och lämna drogtest när det begärdes. Pojken fick en kontaktperson, en polis som han skulle träffa en gång i veckan. Psykolog och socionom skippade vi, det hade ju inte hjälpt.

Gör inte om det som inte har fungerat!

Om han inte fullföljde detta blev det tvångsomhändertagande och flytt. Handläggare med flyttförslaget letade efter något billigare ställe under tiden. Den tilltänkta placeringen var för dyr.

Ingen trodde på vår idé. Det skulle inte hålla en vecka ens.

Systemet vi snodde ihop var säkert helt utanför lagen. Kolla folk på gatan? Han skrev på, föräldrarna skrev på, de som skulle kolla honom skrev på, flickvännen tyckte det lät bra och måndagen därpå traskade han till sopstationen, ursäkta återvinningscentralen.

Jag stannade inte på den lilla orten där jag gjorde bara ett tillfälligt besök. Sex år senare ringde en vän, en socialsekreterare från byn och bad mig att läsa dagens ortstidning. Jag gick till biblioteket. I tidningen fanns en vigselannons mellan dåvarande flickvännen och nuvarande biträdande chefen för återvinningsstationen, den strulige pojken med en imaginär fotboja.

Kontrollen hade fungerat i sex månader, sedan tog man bort  ”fotbojan” och killen, nu en myndig person, fortsatte att arbeta. Det enkla är ibland det bästa, även det som inte är ”beprövad vetenskap”. Dock skulle det inte fungera idag. Det finns nog ingenting i den här sanna, men något förändrade berättelsen, som skulle få ett förortsgäng i brottsbransch att sluta.

 Läget med struliga pojkar är helt annat år 2019 än då 1983. De är så många fler. De kommer från helt andra förhållanden än en liten svensk by. Idag är de beväpnade med annat än flinka fingrar. Det är nu mer som ett pyramidspel. Gör du rätt på botten kan du hamna på toppen om du inte råkar i vägen för en kula.

Regeringen diskuterar. Det finns dock föga hopp att de kommer på något som stävjar utvecklingen idag. Läs också de som vet bättre:

https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet

Bild på fotboja från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bracelet_%C3%A9lectronique.JPG#/media/Fil:Bracelet_électronique.JPG

Mer om struliga pojkar en annan dag.

Bön, brott och bullar.

Mor hade fyllt 101 år nu, om hon hade levt. Hon dog strax före 95 år. Ett av mina starkaste minnen om henne var ett inbrott. Jag kom att tänka på det när jag såg polischefen Eliasson ropa på hjälp i TV eftersom andelen utsatta områden har ökat och han klarar inte av situationen.

Inte ens min mor skulle kunna hjälpa honom. Högst med ett bön att han ska inse sin situation och gå.

Min mor var kristen och djupt religiös. Hon bad ständigt för allting och om allting och hade mod genom bönen. En natt bröt en våldsman in i hyreslängan där vi bodde genom att slå sönder ett fönster i trappuppgången.  I en sekund gissade mor att den efterlyste mördaren som rymt från fängelset, förstasidesnytt, varnad med ”lås era dörrar han är desperat” stod i vår trappa och hade avsikter som inte var goda. Mor föste  far in i kammaren för att skydda oss barn. Jag är åtta år, min syster är bara en baby.

Mannen slår sönder vår dörr och kliver in.

Det var lördag kväll. Mor hade bakat rågbröd och bullar. Inkräktaren hejar sig vid dörren. Den lugna kvinnan i blått förkläde håller fram en kaffekanna och korg med bröd. Var så god, säger mor. Mannen är hungrig. Han tar en bulle. Han viftar med pistolen.

Vad skulle det tjäna till? I arbetarkvarteren i finns ingenting att stjäla.

Jag såg på scenen genom dörrspringan medan far, krigshjälten med flera medaljer, tryckte sig i hörnet och skakade med korsade händer. Då förstod jag inte det märkliga beteendet men idag vet att det var PTSD. Resultat av krigets fasor.

– Vill du ha kaffe? säger mor. Jag ska skära upp lite bröd åt dig.

Mannen är svulten. Hungern får honom att sätta sig och börja äta. De pratar. Mannen mumlar något till svars mellan tuggorna.

– Har du också en mor i livet? Vart bor hon? Har du barn? Är du frälst? Inte? Men Gud förlåter även dig. Jag ska be för dig, säger mor.

Hon sätter sig på knä vid köksstolen.

– Öppna nu, Herre Jesus, de blinda stackarnas ögon. Förklara dem Skrifterna om ditt lidande och bryt bröd för dem, för att deras ögon må öppnas.

Grannen med telefon har larmat polisen. De kommer in beväpnade.

– Var vänliga och vänta, säger mor bestämt, vi har inte bett färdigt än.

Alla fem poliserna står helt tysta med gapande mun. Mor ber vidare. Poliserna väntar nervöst en stund och griper sedan mannen.

– Gå nu och ändra ditt liv. Gud älskar även dig, säger mor när poliserna för ut mannen. Tack Gud att jag fick förmedla din nåd. Tack för din ledning och vilja, bad hon vidare och började sopa upp glasskärvorna.

– Och så är vi tyst om det här, sa hon när jag kom till köket.

Jag skrev ner historien så gott jag kunde, men fick inte berätta för någon. Jag insåg senare att jag inte hade varit rädd.

Något efter blev vi vräkta från den bostaden utan anledning men fick en lägenhet genom fattigvården i barnrikehusen. Det var lyxigt med centralvärme, eget badrum och varmvatten under vinterhalvåret. Mor tackade åter Gud.

Mor hamnade på första sidan i dagstidningen men bara som en anonym kvinna som hade varit behjälplig för polisen. Hon ville inte bli intervjuad.  Jag vet inte vad som hände med den kriminelle mannen. Själv trodde mor på bönens kraft.

Det gjorde inte jag, varken då  eller senare men jag sa aldrig mot henne om det. Var och en har sitt sätt att tackla livet och svårigheter. Vissa sätt är dock mindre skadliga än andra.

Ha en bra midsommar. Låt oss be att vädergudarna ger oss sol. Eller kanske regn så slipper vi skräpet i alla parker.

Christer Pettersson går igen …

palme Olof Ppalme

Christer Pettersson har jag träffat bara en gång, jag tror det var några månader före hans död. Det var ingen privat träff utan en 30 minuters resa på allmänna kommunikationsmedel. Han satt i pendeltåget, onykter och var inte riktigt orienterad i tid och rum. Han undrade flera gånger vart han var.

Det undrade många av oss.

Sveriges statsminister Olof Palme sköts fredagen den 28 februari 1986. I december 1988 anhölls Christer Pettersson som misstänkt för mordet, och dömdes i juli 1989 av Stockholms tingsrätt som skyldig, men frikändes av en enig hovrätt i november samma år. Sedan dess har inga genombrott skett och ingen misstänkt har åtalats fast 130 personer har erkänt mordet och utredningen är en av världens mest omfattande.

Bröderna Mozart (1986) Filmografinr 1986/02Palmemordet var en tagg i folksjälen, i alla fall hos de äldre. De unga nu vet knappt vem han är. Ingen kunde riktigt föreställa sig då att Sveriges statsminister skulle falla offer för en mördares kula. Han hade frånsagt personskydd den kvällen, han skulle gå på bio med sin fru och se ”Bröderna Mozart” av Suzanne Osten. På hemvägen skjuter någon Palme och försöker också skjuta hans fru.

Oavsett vilken vår politiska färg var, deltog vi i sorgen. Chocken var allas. Sverige var inte riktigt sig lik efteråt, även om vardagslivet var snabbt på sin bana igen.
Men nu är frågorna: vem gjorde det på tapeten igen på grund av årsdagen, 30 år efter mordet. Varje år nära dödsdagen har tidningarna och TV reportage, nya vittnen, påhitt och spår. Men den skyldige är än fri.

imagesPersonligen hade jag svårt att tänka på Christer Pettersson som mördaren. Vad var motivet? Det beror dock mest på en person som jag träffade i arbetssammanhang i mitten på 90-talet. Jag kallar denne X. Det andra skälet är min erfarenhet av missbrukare. Förr eller senare försäger man sig.

Jag minns bara X:s förnamn idag. Men jag minns exakt de omständigheter som gjorde att X sökte min hjälp. Jag minns tydligt vad blev resultat av våra gemensamma åtgärder. Jag minns, nästan ordagrant vad X berättade om Christer Pettersson. Det kom fram i våra samtal att X hade en arbetsplats, den beryktade spelklubben kallad Oxen på Oxtorgsgränd varifrån Christer gick den kvällen för att gå hem, någonstans eller för att skjuta Palme. X arbetade den kvällen.

X trodde inte att Christer hade skjutit Palme. Skälet var simpelt. Han var så packad att X hade vägrat servera honom ett enda glas till. Då skulle han inte kunna ta sig hem eller vart han nu skulle. X hade procent på försäljningen så man nekar ogärna någon en drink. Enligt X var Christer för onykter för att kunna hantera ett vapen med den oerhörda precision och planering som mördaren hade avlossat sina skott med. Han hade visst röstat på sossarna också. Det fanns inget motiv.

Fast det var liksom inte politik man snackade på klubben. Kanske tips om drogförsäljare var mer aktuellt.

Varför gick X inte till polisen? Varför frågade de inte mig, var X:s svar. Jag var tillgänglig men polisen frågade inget när de besökte klubben. De kanske såg mig bara som en ointressant person som inte hade något att tillföra. Själv hade X som princip att inte blanda droger och jobb. X sa sig ha varit nykter och opåverkad när Pettersson gick ut genom dörren.

Samtalet kom till just omkring dödsdagen eftersom alla tidningar var fulla av spekulationer – igen. Som man ofta säger i bevissammanhang gjorde X ett trovärdigt intryck. X hade inget att vinna eller förlora på saken.

Kanske finns det någon, annan än Pettersson, som hade det?

leifI Veckans brott på TV 1 gör Leif GW Persson en gärningsmannaprofil. Han tror till att börja med att det är fler personer än en som är inblandade i själva gärningen. Han tror också att de har kännedom om Palmes förehavanden den där kvällen. Han ser någon form av mindre konspiration framför sig.
– Jag tror att gärningsmannen är i livet och han är mycket bra på att skjuta. Den här personen drivs av ett stort hat till Palme och det i sin tur får mig att tro att han har vapnet kvar för det har ju kolossalt symbolvärde för honom.

Och nu påstår sig självaste Statsministern att han har löst mordet.