Staten, döden och en favoritbegravning

Jag har precis läst  Tre dagböcker sammanställda av Maria von Rosen och Ingmar Bergman.  Boken beskriver tiden från sjukdomsbeskedet fram till döden av Ingmars hustru Ingrid ur tre personers perspektiv. Ingrid, som dog i cancer. Maria, som är deras dotter och Ingmar.  Det handlar om vardagen under sjukdomstid men också av känslor, hopp, sorg inför det oundvikliga. Ingmar beskriver allt i korta stycken från trubbel på Dramaten till glasspinne för efterrätt. Oerhört närgånget.

Vi alla föds och vi dör. Hur tacklar vi döden?

Har du tänkt på din död? Har du planerat för det? Jag menar inte själva döden men allt omkring. Begravningen. Eventuellt testamente. Dina saker. Dina sidor på Internet, vad skall ske med dem? Och om du får hjärtstillestånd och är dessutom sjuk, skall du återupplivas eller får döden ha sin gång, nollad som det heter?

När jag flyttade ihop med min sambo pratade vi om allt detta men satt det aldrig i pränt. Gäller det då? Kan jag påstå något  om han dör före mig?

Som socialsekreterare begravde jag de döda vilka inte hade någon som kunde ordna begravning antingen av oförmåga,  brist på anhöriga eller  pengar. Finns det inga anhöriga men pengar kan en advokat sörja för arrangemangen och sedan går resten av slantarna till Samhället genom den Allmänna Arvsfonden, en skrupellös statligt organisation som kan skinna dig ändå till kremering. Mer om det senare, först skall jag berätta om min favoritbegravning.  Nej, det var ingen släkting utan en kvinna jag inte kände i livet.

Ibland leder letandet efter anhöriga till överraskande levnadshistorier.

Det började med att en kvinna larmade om sin granne, en gamling som inte hade synts till. Jag hade jour och gick in med polis och vi hittade en död gammal kvinna. Dagen efter gick vi igen in i hennes lägenhet för att leta efter eventuellt testamente, något som uttryckte hennes vilja eller annat som kunde hjälpa oss. Grannen hade inte mer att berätta.

Känner du till dina grannar? Skulle du märka om någon inte syntes till innan det börjar lukta död?

Vi letade. Inget resultat. Ingenting avslöjade något om henne som skulle vara till hjälp. Inte ens en telefonbok. Hon såg ut att ha levt helt ensam. Det vi hittade var några småpengar och en bankbok värt 300 000 kr.

Nu måste vi hitta en anhörig, sa polisen. Annas tar Allmänna Arvsfonden pengarna.

Jag började följa henne bakåt i kyrkoböckerna. Hon var född vid ett slott i en helt annan landsända. Slottet hade ägts av en gammal grevesläkt och användes nu mera till annat än bostad.

Det stod fader okänd i kyrkoböckerna. Inga syskon. Inga levande anhöriga. Hon hade aldrig varit gift. Pastorsexpeditionen på orten tyckte att jag skulle ringa till kyrkvaktmästaren. Den kyrkvaktmästaren som kyrkogårdsförvaltningen hänvisade mig till, vars far hade också varit kyrkvaktmästare, ja, det gick i släkten, visste allt om bygden. Han berättade den nu döda kvinnans livshistoria. Damen var ju  gamle grevens oäkta dotter. Det visste alla men han hade aldrig erkänt henne offentligt. Hon hade flyttat efter skolan, hennes mor bodde kvar  tills döden.  Hon var begravd på ortens kyrkogård.

Vi beslutade att flickan, nu en 80 årig död dam skulle begravas där. Det får bli på den fina delen av kyrkogården, sa vaktmästaren. Hennes mor låg också där på den fina sidan, sa han.

Finns det en finare del på en kyrkogård? Antar att det är närmast kyrkan?

Jag tyckte det var en bra lösning och ordnade att kistan skulle skickas dit. Han skulle beställa blommor och se till att det fanns musik i kyrkan även om de enda som satt i bänkarna var han och hans far. Kaffe efteråt. Vaktmästaren tyckte att jag skulle resa till begravningen men sådant hade jag inte tid till.

Han ringde till mig och berättade hur vacker begravningen var. Det kom några gamla till kyrkan som hade känt kvinnans mor och  någon skolkamrat till henne som än var i livet. Ja, hennes pengar efter begravningskostnader gick till Allmänna arvsfonden. Jag är tämligen säker på att hon inte stödde de organisationer som fick hennes pengar, av innehållet i lägenheten att döma. Hur många av er sover under en bild av Jesus och Maria? Hur många har en tummad Bibel och psalmbok på nattduksbordet?

Den slutgiltiga döden orsakar många känslor. Sorg och lättnad om personen var svårt sjuk. Vackra begravningar och stor enighet om allt det praktiska kring döden. Fina minnen man vill dela med andra. Men också oväntat elände. Syskon man inget visste om kan komma till och orsaka bittra känslor. Anhöriga som sket i den gamla dyker upp och vill ha en del av kvarlåtenskapen. Drama vid döden är inte ovanligt. Oavsett hur arvsrätten är enligt lag grälar många om arvedel. De gamla tanterna utan barn vilka ingen har brytt sig om i livet kan bli intressanta i döden. Kan de äga något? Att medla är inte enkelt. Det hände att grälande människor dök upp till Socialbyrån och ville ha en begravning på  socialtjänstens bekostnad medan de slogs om den avlidnes lägenhet med dyra prydnadsföremål, antika möbler och guldhalsband.

Som en advokat sa i en utdragen gräl: Snart behöver ni inte gräla om delningen. Jag får allt som mitt arvode.

Har du hemligheter som kommer att orsaka problem efter din död? Har du tänkt till hur din  begravning skall ske? Har det någon betydelse? Det är ändå de anhöriga som skall leva med det.

När jag läste Fnordspottings inlägg om död och Allmänna Arvsfonden blev jag illamående. Läs de två inlägg om Allmänna Arvsfonden och deras verksamhet, vart de avlidnas pengar går till. Alla bör läsa de och sedan skriva ett hållbart testamente med vittnen.  Att råna folk efter döden på pengar och kroppsdelar av metaller känns som likplundring.  Men det är en lag vi har. Om du blir kremerad är dina guldtänder, titaninlägg och annat metall du har lagat din kropp med Allmänna arvsfondens, inte något som följer med din aska till graven eller ens till anhöriga.

Från Fnordspotting:

Allmänna arvsfonden är på pappret en statlig välgörenhetsfond till vilken medel från dödsbon utan arvingar tillfaller. Detta kan måhända (bortsett från de uppenbara oegentligheterna) förefalla rimligt i princip, men i praktiken är det hela betydligt mer obehagligt. Arvsfonden nöjer sig nämligen inte med att överta tillgångarna från de dödsbon som saknar arvingar, utan har dessutom satt i system att stämma dödsbon, anhöriga och utpekade arvingar för att komma över ännu fler arv.

Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.

Obehagligt. Det finns ibland förslag från vänsterkanten att Staten skall ärva allt du äger, inte dina anhöriga. Du är Statens egendom, inte en fri person. Jag tror dock det är få som vill ha det så,  även om vår frihet är begränsad av livet och egendom vore obefintlig.

Till sist:

Människan, av kvin­na född,

le­ver en kort tid och mättas av oro.

Hon växer som blom­man och viss­nar,

en skug­ga som snart är bor­ta.

Job 14 1-2

http://www.ingmarbergman.se/verk/tre-dagbocker

http://fnordspotting.blogspot.se/2017/11/mer-om-allmanna-arvsfondens-likplundring.html

http://fnordspotting.blogspot.se/2017/02/allmanna-arvsfonden-nar-staten-agnar.html

Om de nya begravningar:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/bevapnade-begravningsgaster-vacker-oro-pa-kyrkogardarna

 

 

 

 

Min bästa vandring och lite råd för Ygeman och andra vandringssugna.

Enligt  pressuppgifter skall Ygeman vandra på fjällen och begrunda sitt öde utan mobil. Låter bra. Han har köpt nya skor. Det sista var dumt. Man skall aldrig vandra med alldeles nya skor. Det är dock bara en liten dumhet i jämförelse ”jag hittade inget rum för att prata med Statsministern”.

Rumsbrist är ytterligare en orsak till att minska den stora Riksdagen och antalet ministrar. Jag tycker att ca 201 Riksdagsman räcker för Sveriges storlek. Då finns det rum över. Kanske kan man märka ett isolerat rum för samtal om speciella katastrofer?

Även i Kommuner finns det säkert folk som inte hittar rum för att meddela allvarliga saker till varandra.

Höststädning? Vårstädning är för sent. Men Ygeman gör klokt i att vandra. Att gå rensar tankarna. Naturen helar. Man kommer hem som bättre och piggare varelse. Lycka till, ta med plåster.

Kan man inte fly till skogen  och fjällen kan man läsa om de vilka lyckats tillbringa en tid i ödemarken.

Bra böcker är till exempel  ”Walden” av Henry David Thoreau och  ”Kesä autiomaassa” av Edward Abbey, finns på engelska ”Desert Solitaire”.

Eller se en film femtielfte gången.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Jag hoppas kunna vandra en gång till långt och länge i naturen, fast inte så illa planerat som Christopher McCandless i filmen efter boken av Jon Krakauer. Han dog av giftig växt när han höll på att dö av svält.

I år blir det bara en kort vandring med ett barnbarn. Jag får hushålla med de dagar jag får med plats för gubben i något boende.

Jag har kört med metoden ”först vandrar du med mig på fjällen – sedan får du åka utomlands till en valfri plats i Europa”. Barnen har gått med på det. Det är roligt att göra något med ett barn i taget. Den flickan som nu skall vandra fick dock resa till Venedig före. Man vet aldrig vilken dag man trillar av pinn och då blir det varken vandring eller resa.

Vandringar med barnbarnen står i en klass för sig. De har varit fem dagar  på Kungsleden från Hemavan med tält. Jag hoppas att någon av dem får mer intresse att vistas i naturen när de är vuxna. Många barn har tillbringat mer tid på Mc Donalds eller med något spel på Internet än i närmaste skogen. ”Naturen är överskattad, vad ska barn med den till” skrev en kommentator en gång. Hm, den personen måste ha levt i ett mörkt källare.

Men, vad har varit min bästa vandring? Jag försöker tänka efter men det blir spridda stunder då naturen slog knock out på en. En gång gick gubben och jag från Hellemobotn till Sarek och slutade vid Virihaure i Padjelanta. Det var en härlig vandring. Eller Nordkalottleden ensam, den 80 mil långa genom Norge, Finland, Sverige. Korsa Island till fots, det var absolut magiskt. Kilimanjaro kanske. Alperna. Varje vandring ger något om inte annat så motion och vila från civilisationen.

Om du nu ska vandra köp inte skor i sista minuten utan ”gå in” de. Räkna inte att telefonen fungerar, kanske Telia om du har tur. Vissa stugor har radio. Glöm inte de tre K: n oavsett vart du går. Klocka, karta, kompass. Klockan får dig att bedöma tiden så du inte hamnar i mörker eller inte hinner till nästa stuga. Kompass om du nu skulle lyckas gå galet. Karta är både roligt att studera och som hjälpreda. Och glöm inte plåster. Jag vet inte hur mycket plåster jag har delat ut under åren.  Att ha extra mat med sig är också klokt. Ha vatten i flaskan, det är inte jokkar överallt. Varm tröja, mössa och vantar som reserv även på sommaren. Extra strumpor. Tomma plastpåsar att ha ovan strumpor om skorna blir blöta. Det är skit att vara blöt i fötterna.

Räkna alltid med regn och tidsförluster. Planera inte så snålt att du måste jäkta. Jag har sett folk springa för att de ska hinna med sista båten och sedan bussen och flyget. Dagen efter satt de på stranden och svor. Skall du vara ute fem dagar räkna med sju. Det kan bli dåligt väder eller bara så fint att man vill stanna extra på ett ställe.

Är du novis gå märkta leder. Där det är stugor på jämna mellanrum, även om du går med tält. Sarekäventyr kan ta slut fort om du är ovan. Förra gången träffade jag ett gäng som undrade om det var några vad åt de hållet i Sarek de skulle gå. Det första hade nästan dränk dem. När jag svarade fem varav fyra svåra som en sexa på femgradig skala. Det var inte bara min bedömning utan de starka grabbarnas jag passerade. Jag fick vänta till morgonen vid ett av dessa, kom inte över. Då började två av dem att gråta och de vände. Det är skit att vada när det forsar högt och man ser inte botten och har skippat vandringsstaven. Man kan ju ha bara en stav i reserv som man kastar till varandra.

Vissa år är det mycket vatten och vad kan inte undvikas. Andra år är forsarna som stenöken att hoppa över.

På märkta leder finns i regel broar. Sen kan ju broarna vara borta de med. Tro inte att alla lagas på en gång efter vårfloden. Då är det väldigt knivigt.

Den mest populära sträckan är från Abisko till Kebnekaise fjällstation och sedan till Nikkaluokta. På den sträckan finns inga problem. Inte i Padjelanta heller.

Jag rekommenderar varmt Padjelanta. Rösad, stugor, vackert och riktig vildmarkskänsla med Sarek åt ena hållet och stora sjöar för andra och sedan fjällskog. Orkar man inte gå det hela kan man ta helikoptern tillbaka från mitten. Välj i så fall att gå den övre delen med start i Ritsem och helikopter till Kvikkjokk.

Hemavan är inte så tokigt heller. Syterskalet är en mäktig dal. Det räcker för ett barn att få vildmarkskänsla. Kanske även för dig?

Bilder uppifrån:

Virihaure, Sarek nordtopp, Island Laugavegur , Mollisforss Norge  Nordkalottled, Padjelanta mot Sarek.

OBS svensk stavning på svenska platser!

Böcker om en tid vi tror inte återkommer.

Jag läser nu en reabok Anders Rydell: Boktjuvarna Jakten på de försvunna biblioteken. De flesta vet att nazisterna brände misshagliga böcker i stora bokbål men det är mindre känt att nazisterna också  plundrade biblioteken över Europa. Syftet var att stjäla kunskap, rensa de misshagliga böckerna och inrätta ett nytt högskole- och forskningsväsende. Likaså med konstplundringen som Rydell beskriver i Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter (inte läst än) var syftet att bli ledande i världen samt rättfärdiga det Nya Riket.

Även i Sverige händer det att böcker anses olämpliga för den nya tiden. Att böckers innehåll skrivs om till nytryck som i Pippi Långstrump, bibliotek försöker rensa bort böcker vilka icke bedöms PK som Tintin. Bibliotek bränner böcker för de tar för mycket plats. Hur väljer man vad som skickas till värmeanläggning, vad inte? Bibliotek köper inte in samhällskritiska böcker som Massutmaning av nationalekonomen Tino Sanandaji utan gör egna bedömningar över vad folket skall läsa. Eller köper in bara ett exemplar fast kön för utlåning är redan några år lång. Jag står på plats 14 för Massutmaning.

Censuren är inte så långt ifrån oss som vi tror.

Jag har läst Anthony Doerr: Ljuset vi inte ser som är en berättelse om blindhet, på många sätt. Det är en vacker roman om andra världskriget, om ett barn som  fostras till nazist i Tyskland och fostran av en blind flicka att ”se” och behärska tillvaron, i Frankrike. Två personer från olika sidor som till sist möts kort i det krigsdrabbade Europas sista stund. Prisbelönt roman med stor faktakänsla.

Dessa tre hänger tätt ihop trots att den siste är roman.

Och sedan mina gamla favoriter. Stefan Zweig: Världen av igår som gott kan läsas med koppling till nutiden. Det är en biografi fram till krigsutbrottet 1939, beskrivning om tiden före den gamla Europas undergång.

Vem skriver sin biografi över nutidens Europa före – vad det nu skall bli?

George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände är biografi om Zweigs exil, som  jag rekommenderat förut. Stefan Zweig var en av världens mest berömda författare under mellankrigstiden. Han lämnade Österrike. Hans böcker förbjöds i Nazityskland. Trots sin berömdhet blev denne firade författare och intellektuelle, på bara några få år efter Hitlers maktövertagande, alltmer isolerad i sin exil. Det är svårt att tvingas flytta runt i ett främmande liv. Efter London, Bath, New York och slutligen Petrópolis i Brasilien, tog han 1942 sitt liv efter att ha fullbordat ”Världen av i går”. Hans fru följe med till döden. Orken att uthärda tiden blev för mycket.

Orken att uthärda tiden…

Som ni ser hänger jag inte med i det senaste bok floden utan läser böcker som kom ut ett tag sedan och fanns i bokreor. Att låna har jag nästan gett upp med, speciellt under vinterhalvåret.  När bibliotek blev värmestugor och fritidsgårdar försvann tystnaden och lugnet. Ja, även de äldre har sluta uppföra sig när de har högljudda kaffekalas bland böcker! Min långa kärlekshistoria med bibliotek är på upphällning.

Enligt bibliotekslagen ska biblioteken och deras verksamhet prioritera följande grupper och deras behov: personer med funktionsnedsättning, de nationella  minoriteterna, personer med annat modersmål än svenska samt barn och ungdomar. Svenska är inte prioritet. Prioriteras finska, det är ju minoritet? Vet inte, läser en finsk bok per år. När biblioteken till och med certifieras dyrt i HBTQ frågor! i stället aktuella och efterfrågade böcker blir bokhandel, Internet och bokrea, second hand att inte glömma, det som räddar de lässugna. När de unga som tar bara mobilen i sin hand växer upp ligger biblioteken i farozonen som lämplig sparobjekt.

Vad läser du? Internet? Eller har du bra boktips som inte är ”sirap”  det vill säga deckare, kändisar, mitt hotta  liv och allehanda livsstilar.

Om bibliotek:

1996 hade Sverige 1541 bibliotek, skolbibliotek inräknade och 2015 fanns 1145 bibliotek. Andel kvinnor som anställda är 76 % av totala 9352 personer. Andel som lånar är också fler kvinnor än män.

Totala biblioteksbeståndet innehåller 104 938 792 ex varav 694 559 81 är böcker med skriven text. Vi lånar 7,8 fysiska lån per innevånare. Antal boklån likaså bibliotek minskar.

En utförlig rapport:

http://biblioteksstatistik.blogg.kb.se/files/2016/05/Rapport_Bibliotek2015.pdf

 

Utomjordingar och självmål

i am a legend V nyare world var Zvärldarnas krig

Gillade du ” Världarnas krig” där monster från rymden kraschade det mesta och total kaos härskade i samhället. Folk flydde fast de inte visste vart de skulle fly. Eller ”World War Z” där zombier i skaror sprang efter allt och nästan alla. Eller var du fastklistrad vid TVn när serien ”V” gick, den gamla varianten eller den nya. Elaka Aliens var i farten och hotade mänskligheten. Kanske tyckte du om ”I am a legend” där den uppoffrande Vill Smith försöker rädda världen från monster, även om det knappt finns några överlevande kvar i världen.

Många gillar katastrof filmer. Är det ett sätt att bearbeta vår oro?

Ifall du tycker om den typen av filmer är Lars Wilderängs böcker ”Stjärnklart” och ”Stjärnfall” någonting för dig. Speciellt den andra boken är som en sammansmältning av ovannämnda filmer.

stjarnklartstjarnfall

Jag tyckte har var någonting på spåret i den första boken. Vad händer när elen försvinner, samhället inte kan förse sina medborgare med mat, sophämtning, medicin eller ens begravningar. När riktigt SHIT händer. Hur ordnar man livet, vad gör de som tar makten?  Men i den andra boken är det Aliens som bär skulden, det anar man i och för sig den första boken. Det som var intressant i ”Stjärnklart”, det hur vi reagerar och  handskas inför katastrofer, fallerar mest i den andra. Krig och vapen, död och blod tar över.

Utomjordingar framställs i böcker och filmer som mer utvecklade än vi, tekniskt avancerade. Så även hos Wilderäng.

Stephen Hawking, en av vår tids stora genier, anser att vi är vår egen fiende och kan göra självmål genom kärnvapenkrig, genetisk förändrade virus eller klimat. Han har så rätt. Vi använder våra resurser för destruktion. Hur många människor, hus, bilar, förhoppningar dog bara idag?  Hawking tror att vi borde söka andra planeter att kolonisera för att mänskligheten inte skall dö ut vid en katastrof. Det ligger dock väldigt långt fram i tiden.

Stephen_Hawking.StarChildFrån Wikipedia

Även om vi letar efter liv i rymden kan det vara farligt för oss.  ”En civilisation som fångar upp en av våra signaler skulle kunna ligga miljarder år före oss. Om så är fallet, kommer de att vara enormt mycket mäktigare och kanske inte värderar oss högre än vad vi värderar bakterier”, säger Hawking. Forskningsprojektet ”Breakthrough Listen” är det största i sitt slag, ska pågå i tio år. Med hjälp av jättelika radioteleskop ska forskarna – med Hawking i spetsen – lyssna på signaler från de en miljon närmaste stjärnsystemen och de 100 närmaste galaxerna. Målet är att fånga upp radiovågor eller andra tecken på liv i rymden.  http://www.svd.se/varningen-aliens-kan-se-oss-som-bakterier

Men – vi skall inte skicka signaler själva. Det kan ju gå som i ”Stjärnfall”.

En och annan blir nog uppskrämd eller förståndig efter Wilderängs böcker och skaffar sig lager mat och ser över sin beredskap inför strömavbrott eller andra hinder oavsett från vilken planet hotet kommer ifrån. Inte jag, är redan förståndig nog.

http://www.adlibris.com/se/bok/stjarnfall-9789176910153

Lars Wilderäng driver en av Sveriges mest lästa bloggar:

http://cornucopia.cornubot.se/