Utomjordingar och självmål

i am a legend V nyare world var Zvärldarnas krig

Gillade du ” Världarnas krig” där monster från rymden kraschade det mesta och total kaos härskade i samhället. Folk flydde fast de inte visste vart de skulle fly. Eller ”World War Z” där zombier i skaror sprang efter allt och nästan alla. Eller var du fastklistrad vid TVn när serien ”V” gick, den gamla varianten eller den nya. Elaka Aliens var i farten och hotade mänskligheten. Kanske tyckte du om ”I am a legend” där den uppoffrande Vill Smith försöker rädda världen från monster, även om det knappt finns några överlevande kvar i världen.

Många gillar katastrof filmer. Är det ett sätt att bearbeta vår oro?

Ifall du tycker om den typen av filmer är Lars Wilderängs böcker ”Stjärnklart” och ”Stjärnfall” någonting för dig. Speciellt den andra boken är som en sammansmältning av ovannämnda filmer.

stjarnklartstjarnfall

Jag tyckte har var någonting på spåret i den första boken. Vad händer när elen försvinner, samhället inte kan förse sina medborgare med mat, sophämtning, medicin eller ens begravningar. När riktigt SHIT händer. Hur ordnar man livet, vad gör de som tar makten?  Men i den andra boken är det Aliens som bär skulden, det anar man i och för sig den första boken. Det som var intressant i ”Stjärnklart”, det hur vi reagerar och  handskas inför katastrofer, fallerar mest i den andra. Krig och vapen, död och blod tar över.

Utomjordingar framställs i böcker och filmer som mer utvecklade än vi, tekniskt avancerade. Så även hos Wilderäng.

Stephen Hawking, en av vår tids stora genier, anser att vi är vår egen fiende och kan göra självmål genom kärnvapenkrig, genetisk förändrade virus eller klimat. Han har så rätt. Vi använder våra resurser för destruktion. Hur många människor, hus, bilar, förhoppningar dog bara idag?  Hawking tror att vi borde söka andra planeter att kolonisera för att mänskligheten inte skall dö ut vid en katastrof. Det ligger dock väldigt långt fram i tiden.

Stephen_Hawking.StarChildFrån Wikipedia

Även om vi letar efter liv i rymden kan det vara farligt för oss.  ”En civilisation som fångar upp en av våra signaler skulle kunna ligga miljarder år före oss. Om så är fallet, kommer de att vara enormt mycket mäktigare och kanske inte värderar oss högre än vad vi värderar bakterier”, säger Hawking. Forskningsprojektet ”Breakthrough Listen” är det största i sitt slag, ska pågå i tio år. Med hjälp av jättelika radioteleskop ska forskarna – med Hawking i spetsen – lyssna på signaler från de en miljon närmaste stjärnsystemen och de 100 närmaste galaxerna. Målet är att fånga upp radiovågor eller andra tecken på liv i rymden.  http://www.svd.se/varningen-aliens-kan-se-oss-som-bakterier

Men – vi skall inte skicka signaler själva. Det kan ju gå som i ”Stjärnfall”.

En och annan blir nog uppskrämd eller förståndig efter Wilderängs böcker och skaffar sig lager mat och ser över sin beredskap inför strömavbrott eller andra hinder oavsett från vilken planet hotet kommer ifrån. Inte jag, är redan förståndig nog.

http://www.adlibris.com/se/bok/stjarnfall-9789176910153

Lars Wilderäng driver en av Sveriges mest lästa bloggar:

http://cornucopia.cornubot.se/

Censurera världen och skriva om historien?

IMG_4964

Jag har svårt att tänka ett liv utan böcker. 1957 publicerades Grimbergs Världshistoria i 11 delar. Jag köpte böckerna med egna pengar. Jag hade jobb som tidningsbud. Jag gick upp klockan 4 och bar två kretsar innan jag gick till skolan. Lönen räckte till skolavgift, böcker och andra utgifter. Jag gick i flicklyceum och det var ju inte gratis.

Jag var en av de första som satt sig i kön för Grimbergs Världshistoria. Köpet gjorde ett stort hål på min ekonomi. Men historia var mitt favoritämne. Jag ville äga världens historia. Det var som en fest när kortet kom från bokhandel och meddelade att en ny del fanns för avhämtning.

Den bokserien är inte värt mer än någon hundring idag. Men jag har minnen från den tiden då jag var den eleven som  fick ta över undervisningen en gång samt alltid svara på de svåraste frågorna. Det var tack vare Grimberg. Läraren hade doktorerat och hon var en fantastisk magister. Ja, nästan alla skolans lärare hade disputerat.

Jag doktorerade aldrig utan lämnade min plats på 90 talets slut. Utvecklingen på den högre utbildningen har fallit neråt, stödd av en för mig obehaglig vänstervridning. Jag såg ingen mening i att lägga år av mitt liv till det. Jag tror ingen saknade mig.

Att barn har böcker och föräldrar läser för dem tills de själv kan läsa påverkar barnens utveckling och kommande skolgång. Barn som inte har böcker går miste om mycket som fantasi, realiteter, ordutveckling, eget uttryck. Barn lär också reflektera över innehåll, det formar en del av deras världsbild. Utan frågor och egna svar skapar man inget eget synsätt. Precis som jag så småningom reagerade på Grimbergs något nedlåtande syn på folk utanför europeisk kulturkrets lär barn skilja saga, sanning och påverkan med tiden.

Om vi nu låter dem att göra det. Om vi inte försöker censurera världen och skriva om historien.

Skall vi skriva om Grimberg idag? Förändra historien och hur vi såg på världen när de ”mindre utvecklade” länderna erövrades?

I Sverige är böcker tämligen billigt och bibliotek är gratis. Det är inte så överallt. Jag läste om Uganda där läshunger är stor men alla kan inte köpa en bok ens för det är för dyrt. En bok kan kosta en månadslön. Det finns privata initiativ som lånar ut böcker till barn för rimligare pris.

Läs och tänk över hur privilegierade vi har gjort oss genom skatteinbetalning: http://www.bbc.com/news/world-africa-36230245

ta-fast-fabianmorfar-ar-sjorovare

I dagarna har Jan Lööf åkt på censur. Hans finurliga sagor med otroligt smarta bilder har dömts ut av åsiktsmaffian och genast böjer sig förlaget Bonnier Carlsen. Strax efter rasistropet var de olämpliga böckerna (avbildade ovan) bortplockade från näthandel.  Det går snabbt när åsiktsmaffian slår till.

Jan Lööf själv: http://unvis.it/www.expressen.se/kultur/jan-loof-varfor-letar-ni-fel-i-mina-bocker/

IMG_4961IMG_4962

Jag hade ”Morfar är sjörövare” på hyllan och hur jag än tittar är den harmlös. Visst, kanske kan man säga att bilderna är stereotypa som det påstås, inte bara Omar med skägg och sabel utan de vita sjörövarna med ögonlapp och krok  också, men ingen klagar på  sjörövarna. Läsekretsen är 3 – 6 år gamla. Kan barn bli rasister av dessa böcker? Det är en saga, inte en lärobok. Barn skiljer sanning och fantasi ganska bra. Kanske är det felsökande vuxna som inte gör det?

Rasism är ordet som inte har någon betydelse längre när det stämplas på allt som inte är exakt utformat enligt vänstermaffian och feminister. Det kränkta folket styr och kören rädda medlöpare ropar efter. Vad är rasism? Hur definieras det nu mera, idag? Beror det på hudfärg, religion, politisk sida, innehållet i en bok eller bara på antagande från någon rätt person som tycker? Kan böcker där man uppmanar till förnedrande behandling av kvinnor och till och med mord av oliktänkande ses som klandervärda och också innefattas av rensning?  Varför inte?

Jag tror vi bör tänka till innan vi censurerar sagoböcker och ägna tiden i stället för allvarliga kränkningar. Som någon sa: Där man bränner böcker, bränner man snart människor. Försöken att forma världen ren och rätt kan sluta med en eldsvåda.

Andra som skriver om censur är Vilks:

http://www.vilks.net/2016/05/09/2273-krankningssyndromet-ett-forslag-till-slutgiltig-losning/

Mera om Lööf och censur:
http://www.svd.se/minister-forsvarar-loof-bocker

http://www.svd.se/tecknaren-jan-loofs-bocker-kan-stoppas/om/jan-loof

http://www.breitbart.com/london/2016/05/10/swedish-childrens-author-forced-to-redraw-1966-cartoon-that-stereotypes-an-arab-pirate/

http://www.ethnopress.se/?p=1523

Andra censurerade:

http://blogg.iniskogen.se/2012/11/20/skynda-dig-att-lasa-for-barnen-i-morgon-kan-det-vara-forbjudet/

 

 

Boktips i terrorns tid.

Vi är alla Bryssel? Precis som vi var Paris, Charlie Hebdo, inte Vilks så mycket och absolut inte Dan Park men kanske Salman Rushdie? När börjar våra politiker dra slutsatser?  Alla säger sig vara förskräckta och beslutsamma. men vad beslutsamhet innebär hörs aldrig.

Det är bäst att fira Påsken hemma med en bra bok. Några förslag som jag tänkte på spontant, lämpliga i tidsandan:

Kalifatets-återkomst Omslagets framsida

omslag framsida 02  underkastelse9789173530729_200salm

Få biografier har berört mig som Salman Rushdie. Strunt i namn dropping, hoppa bara över och läs vidare.

Ge gärna dina boktips lämpliga i terrorns tid.

Läs också en mycket bra inlägg:

http://erixon.com/blogg/2016/03/islamiska-statens-krig-handlar-om-varldsherravalde/

Och en gammal historia:

http://blogg.iniskogen.se/2012/11/30/fria-ordets-forsvarare/

PS. Svenska Akademien har hastigt vänt i Salman Rushdie affären. De stöder nu honom, 27 år efter. Bättre sent än aldrig eller skäms ni?

Några veckor efter inledningen på en normaliseringsprocess mellan Iran och omvärlden, skärptes tonen mot Salman Rushdie. Fyrtio statsstyrda iranska mediekanaler gick samman och höjde belöningen för den som kan ta hans liv med motsvarande cirka fem miljoner svenska kronor.

Nu, efter 27 år bedömer Svenska Akademien att tiden är mogen. I ett utspel i Dagens Nyheter tar man avstånd från dödsdomen.

Höjningen av priset på Rushdies huvud var den utlösande faktorn. Den kom efter vad som sett ut som töväder i den här frågan. Vi vill markera och då var det här ett utmärkt tillfälle. Det är en fråga om yttrandefrihet, säger Tomas Riad tillförordnad ständig sekreterare i Akademien.

Ibland vänder vinden. Räknas yttrandefrihet i pengar?

27 år sedan stoppade man huvudet under busken borträknad Kerstin Ekman och Lars Gyllensten vilka såg yttrandefrihet lika värd då som nu.

Salman Rushdie är tacksam. Han borde få offentlig ursäkt.

http://www.dn.se/kultur-noje/svenska-akademien-tar-stallning-mot-dodsdomen-mot-rushdie/

http://www.svt.se/kultur/bok/svenska-akademien-stoder-salman-rushdie

http://www.theguardian.com/books/2016/mar/24/salman-rushdie-death-threat-fatwa-swedish-academy-satanic-verses

Rättshaverist som anhörig?

014 (2)

Avlösningen missade vår tid denna vecka. I och för sig kom de förra veckan fast vi inte hade någon tid, den personen fick bara logga in och ut. Igår hade jag verkligen behövt tiden men orkade inte ringa och klaga. Jag skulle kanske uppfattas som rättshaverist? Jag har ju mailat till dem en gång förut när de missade oss.

Det blev komplicerat. Kan man klaga på äldreomsorgen utan att det uppfattas som aggressivt? Det finns ju inte en dag då äldreomsorgen är i massmedia och det är inte i positiva ordalag. Det ser ut att de gamla behandlas som skräp rent av. Värst tycks dock de anhöriga bete sig?

Jag har läst en artikel på SvD om anhöriga som rättshaverister. Det var ett tungt ord.

Personal inom äldreomsorg utsätts allt oftare … aggressiva mejl med versaler, utropstecken och lång kopielista. Rutinmässiga anmälningar och överklaganden. Inspelningar, hot om massmedia, krav på egen uppmärksamhet och åtgärder som omsorgstagaren själv inte vill eller önskar, kränkande kommentarer och ibland även fysiska hot. Många inom äldreomsorgen vittnar om att de mår dåligt och övervägt att sluta eller byta jobb.

Beteendet är inte orsakat av brister i omsorgen påstår man, utan beror på egen psykisk ohälsa i kombination med en komplicerad relation mellan omsorgstagare och anhörig.
Rättshaverister är vi klagande allihopa? Tors man påtala något alls?

Som överallt i världen är vissa personer inte riktigt friska. Men det kan knappt finnas en sådan skara trakasserande anhöriga att personalen slutar? Eller är det så? Blir vi alla jävliga när vården vi betalar genom skatten inte fyller våra önskningar? Har vi orealistiska krav om de gamlas omsorg i äldreboende? Är vi skräckslagna inför tanken att själva hamna i samma situation och bli utelämnade till stressad personal som kanske inte ens förstår vad vi säger?

Har vi en felaktig bild av åldringsvården? Kolliderar våra förväntningar med verkligheten och pengabristen?

Jag minns en anhörig som var ytterst otrevlig i telefon. XX besökte aldrig sin anhörig i boendet, men ville få exakta uppgifter om vården, antal minuter ute, uppläsning från journalen och XX kallade oss slöa, lata, idioter. Vi turades om att prata med XX, jag som var extrajobbare fick alltid ta de samtalen. Jag var extra vänlig när XX ringde för att sedan ge telefonen så snabbt det gick till den gamla som inte ens fattade vem XX var.
Det dåliga samvetet hos XX lyste genom alla samtalen men för den som tvingades svara var det dagens plåga. Hänvisa till chefen? De sitter och räknar pengar nu mera.

XX var den enda personen med ständig klagan jag råkade möta under de 10 år jag extraknäckte inom vården. Är anhöriga värre nu eller är vården faktiskt sämre?

Men – vad gör man när vården är usel och fyller inte ens det elementära som hygien?

Uppfattades jag som rättshaverist när jag klagade att gubben inte hade duschats på två veckor på avlastningsboendet? Jag besparar er de äckligaste detaljerna. Att de knappt visste vem han var? Att han grät när jag hämtade hem honom? Gubben är så snäll och lugn att han borde gaska upp sig lite. De som bråkar får kanske mer omsorg än de som sitter tysta?
Så jag, rättshaveristen, pratade med handläggaren och skrev ett brev till Kommunen och påtalade vanvården. Jag tänkte att ingen annan borde placeras där. Tror ni någon hörde av sig? Nix. Jag hade fotograferat den skitiga gubben också. Jag borde nog sålt bilderna till Expressen men i stället grät jag av dåligt samvete och pysslade om honom. Hur kunde jag vara så ego att jag lämnade min gubbe i två veckor bara för att göra något för mig själv? Sedan vågade jag inte lämna bort honom på ett år. Jag började dock känna mig åt haverihållet. Men förra året var han på ett toppenställe så samvetet fick lite plåster.

Oavsett hur snäll den demente är så är livet en nedförsbacke varje dag. Det är ett liv som dagens ork bestämmer. Det är att skrumpna som person, bli utanför allting. Att bli ensam fast man är två. Då behövs avlastning, annars blir det två som måste få hjälp.

266

Sebastian Lönnlöv beskriver i SvD sin tid som timvikarie med bristen av personal, att varken hinna eller kunna göra ett bra jobb. Han arbetade på ett demensboende där arbetspassen kunde vara fjorton timmar långa. Han berättar: Jag var trött intill bristningsgränsen och hade samtidigt ansvar för dementa som inte förstod vem jag var eller vad jag gjorde. De slog mig för att jag inte lyckades lugna dem. Jag höll fast panikslagna armar och tvingade gallskrikande personer att duscha eller byta kläder.

Jag minns också 14 timmars passen på helgerna för oss extrajobbare. Man började 7 och slutade 21, den andra kom klockan 8,15 och gick 20.00. När man blev ensam  skulle alla ligga i sina sängar så man hann städa, diska, tvätta, duka för frukost och ge medicin på den sista timmen. Ve, om någon behövde byta blöja eller hjälpas till toaletten. Men företaget gick bra med rejäl vinst.

Det finns bra äldreboenden. Men personalen är inga sällskapsdamer som någon sa. Att roa och stimulera folk finns inte tid till. Dock var alla gamla där jag arbetade så pass dementa och orkeslösa att de inte längre hade önskan att göra annat än existera. Det är ekonomin som bestämmer vårdnivån, inte den enskilde vårdarbetaren.

Även anhöriga måste acceptera livets gång hur det än smärtar. Även den starkaste faller en dag.

PS. Datorn var skyldig till fel tid! Nu mera är hemtjänstschemat i datorn och den vägrade acceptera våra tider efter nytt år utan fortsatte som den ville. Hm. Hemtjänstdatorn styr min tid. Hur går det om strömmen går och allt är i datorn och mobilen?

http://www.svd.se/inte-blojor-utan-ensamhet-plagar-i-aldrevarden/om/kultur
http://www.svd.se/aggressiva-anhoriga-pressar-personal/om/debatt

Sebastian Lönnlöv är författare och utkom nyligen  med boken ”Varje dag är en vårdskandal”. Recenseras idag:

http://www.svd.se/personligt-vittnesmal-fran-en-aldrevard-i-kris/om/bokvaren-2016

SVT har en serie om äldreomsorg:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ost/samma-behov-olika-svar