Föräldraansvar och Regeringsoro.

Jag står inte ut med att se att barn ska fara så illa, säger utrikesminister Margot Wallström på Facebook. Hon menar då barn till IS terrorister och deras anhang.

Ömmade hon för de kristna barnen som har varit sexslavar, halshuggits eller som har förlorat sina föräldrar i IS medlemmars framfart? Vi gav inte dem fristad om de lyckades ta sig ur terrorsektens våld. Eller alla andra föräldralösa lidande barn? Flickor som gifts bort, barn som svälter? Gjorde hennes Regering något för att stoppa terrorresor i princip? Visst, det är bra att vara humanitär, det är bara så få utvalda som får känna medömkan.

Låt oss strunta i det känslomässiga och vara praktiska i stället. Hur skulle det fungera att hämta hit barnen? Transport med bilar och Riksdagsplan och då plockar vi in alla som säger sig vara svenska? Inga problem.

Så, vilka är barn? Vilken ålder? Det har ju blivit ganska flytande med åldern i Sverige när de afghanska pojkarna skulle få stanna eller när läkare börjar omvandla flickor med könsdysfori till pojkar. I det första fallet blev många barn fast de var över 18, vissa väldigt många år över. I det andra blir 14 –  15 år gamla flickor vuxna nog och helt kapabla att besluta själv om operationer för sin nya könstillhörighet fast de inte ens hade passerat grundskolan och inte kunde rösta.

Så, vad är ett barn? Enligt barnkonvention är ett barn en person under 18. Jag tror att många i Regeringen ser igen enbart värnlösa små barn och inga ”17 år” gamla pojkar som deltagit i strider. Även många av de yngre pojkarna har vi sett med vapen i handen i gång att mörda folk. Så vad är ett barn i detta läge?

Hur tänkte man omhänderta barnen? Kan man bara ta dem ifrån föräldrar eller hade man tänkt sig omhändertagande genom LVU? Men det innebär ju utredning, överklagningsbart beslut genom Socialtjänsten och rättegång. Vid omedelbar LVU måste ändå de omnämnda stegen ske. Jag kan inte se den möjligheten. Använda LVU i ett annat land är inte möjligt även om föräldrarna i detta fall har vanvårdat barnen.

Om föräldrar frivilligt ger bort sina barn måste de få anknyta till barnen här. Kan omhändertagandet vara mer traumatiskt med förlust av barnets enda trygghet än att få mer mat i Sverige, kanske hos främmande människor? Har Wallström varit med att omhänderta låt oss säga sexårigt barn som far illa från sina föräldrar, barn som inte vill lämna dem? Jag kan garantera det är traumatiskt för alla inblandade. Jag har sett både polis och socialtjänst gråta, inte bara barnet. Trots allt är en förälder det enda stöd och trygghet barnet har där borta oavsett om denne ägnade sig åt halshuggning, stötta sin make  terrorist, misshandla tillfångatagna eller som alla påstår sig ha gjort: kört ambulans och lagat mat. Vart försvann alla terrorister när bara ambulansmännen är kvar?

Enligt Barnkonvention punk 9 och 10 :

  1. Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. (Det är väl odiskutabelt att dessa föräldrar saknar omsorgsförmåga? )
  2. Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Hur vet man vilka barn är födda i Sverige ifall pass saknas? Vilka är barn till svenska föräldrar? Om föräldrarna inte är svenska medborgare, bara hade uppehållstillstånd, är deras barn då svenska när de är födda i Kalifatet, inte i Sverige? De fick till och med födelseattest från Islamiska Staten där. En svensk familj som fick barn för tidigt i Polen under semestern fick inte svenskt medborgarskap automatiskt för barnet vid hemkomsten, det blev problematiskt.

Om barnen är föräldralösa? Hur vet vi det? IS har knappt producerat hållbara dödsattester. Det var krig.  Man borde prioritera de föräldralösa barnen, men hur? I en desperat situation är lögn en billig utväg. Det är helt omöjligt för oss att med säkerhet veta vem död är och vem lever och vems barn.

Jag kom att tänka på en patient som visade sig ha en svår från mor till barn överförbar sjukdom. Vi ville då testa familjens alla barn för att kunna sätta in åtgärder vid behov. Dom två behöver ni inte testa, sa hon. De är inte våra. Familjen hade fått betalt att ta barnen med sig som sina. Det är inte möjligt att göra undersökningar i ett flyktingläger om ens biologiska tillhörighet tror jag. Man får bara tro.

Rövar vi kanske bort andras barn? Vad säger vi då när deras föräldrar står på gränsen och kräver anknytning? Eller väcker talan mot oss? Hoppsan, vi var naiva?

Barnens situation är föräldrarnas ansvar. De åkte till terrorsekten frivilligt, i strid med UD:s uppmaningar och rekommendationer. Information om läget i Syrien fanns tillgänglig. De valde att leva där till det bittra slutet. Kanske var de också naiva men det är ingen ursäkt. De är inte mer skyddsvärda än andra flyktingar i andra läger. UD:s konsulära praxis är klar. Svenskar som fått problem utomlands ska inte tas hem på det allmännas bekostnad.

Däremot borde vi hjälpa flyktinglägren med mat och vad de behöver. Vi kanske gör det? Kurderna har det tungt nog. Vi bör uppmana Syrien och Irak att sätta i gång med processen med åtal för terrorbrott eller någon sorts Tribunal – hur de nu kan göra det. Det är faktiskt deras vilja och lagar som gäller. Kriget var på deras mark. Vi kan bara skämmas över att ha närt terrorism och fortfarande gör det.

Nu är jag tämligen säker på att både föräldrar och barn kommer att hämtas till Sverige med  Regeringens goda minne och få någon sorts tycka synd om status och de får frekventera  TV soffor. De grymheter barnens föräldrar begick tonas ner. Alla var bara hjälparbetare! Barnen växer i tron att de är särbehandlade eftersom deras föräldrars värld kolliderar hårt med vårt. Daghem botar inga barn, ännu mindre skolan. Risken är – igen – att en ny generation växer upp i Sverige, men ändå inte.

Radikal islamism är ingen tillfällig trend utan djupt allvar. Faktum är att integration är bara ord i dessa fall.

Bild: Varför en bild av får? Ville inte ha en terrorbild. Får anses ju lite dumma och har flockbeteende. Huset har också rasat.

Jag tänkte på den här 30 år gamla händelsen när Margot Wallström oroade sig för IS barnen.

När jag vistades utomlands med min familj i ett SIDA jobb blev det ett smärre krig i landet så pass nära att vi hörde skjutandet. Att åka hem var svårt eftersom flygplatsen stängdes för civil trafik och andra förbindelser var knappt existerande. Flera av oss var barnfamiljer. Vi fick veta att situationen var vårt ansvar. Om vi skulle åka därifrån sågs det som omedelbar uppsägning och kostnaden låg på oss. Vi hade ju själv valt att åka dit och jobba. Ambassaden hade inga råd. Om situationen blev värre fick vi förlita oss på Röda Korset som inte fanns tillgänglig. De flesta stannade kvar. En del tog sig ut själva. Läget lugnade sig men de veckor som militärtransporterna och likbilarna åkte förbi oss var låt oss säga spännande.

Uppdatering: Hanif Bali ger sig i diskussionen https://www.expressen.se/debatt/till-alla-er-som-kraver-att-is-barn-ska-hamtas-hem/

https://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/isis-crisis-propaganda-photo-shows-sleeping-newborn-baby-lying-by-a-gun-hand-grenade-and-birth-10205999.html

https://ledarsidorna.se/2019/04/barnen-skramo-nycklarna-till-helvetets-portar/

 

Hjältar och skurkar är svårt att skilja åt?

Jag mötte en kvinna på akuten som var totalt sönderslagen. Till sist hade hon själv kastat sig ut genom fönster och kravlat vidare barfota. Grannarna ringde polisen. Hon hade ett förhållande med en man som älskade och slog med samma hetta.

En del av dessa förhållande slutar när döden skiljer oss åt men inte den här.

Hon hade flyttat två gånger för att fly mannen men denne hittade henne igen och hon förlät honom mer eller mindre frivilligt. Han skulle ju bättra på sig.  Men nu hade hon fått nog. Hon lappades ihop, fick terapi och en förtur till ny lägenhet, på andra ändan stan. Hon fick byta arbete. Polisanmälan gjordes. Mannen dömdes till några månader. Men att få skyddade personuppgifter var svårt. Hon fick det för sex månader. Sedan skulle det ansökas igen om skäl fanns.

Jag kom att tänka på henne när jag läste om terroristerna nya liv i Sverige.

Det finns en ny grupp som inte ser ut att ha problem att få ny identitet och skyddade uppgifter. De  är IS mördare. Kalla dem inte med andra namn för dessa är delaktiga i död, terror och förstörelse. Kriget i Syrien har många medspelare men de avrättningar och det tvång som dessa IS terrorister har utfört hör till det mest makabra i vår moderna värld. Inte bara människor har mist livet utan byggnader som hållit tusen år har sprängts sönder. Hatet mot liv är obeskrivligt.

Men vi ger dem ett nytt liv och glömmer gärningarna. På en gång, inte efter att de har dömts och avtjänat sitt straff. På svenskt sätt, modell Stockholmssyndrom, är det synd om dem, inte om deras offer.

Expressen har kartlagt återvändarna, de 150 svenska misstänkta IS-terrorister som  har återvänt till Sverige. Jag får erkänna att jag har läst Expressen på grund av detta och vissa andra reportage om dagens samhälle.

Förr poserade terroristerna öppet på Facebook med någons skändade kropp. Idag gör de allt för att undvika  bli igenkänd. Lite jobbigt om folk skulle peka ut dem. Tänk om vi skulle ropa på gatan: se en terrorist! Ta fram kameran! Kanske någon vill kasta en sten? En del har fått nya identiteter eller hemliga personuppgifter.

Nya identiteter! Det gjorde mig förbannad. Ja, jag har haft två klienter som fått ny identitet men de hade suttit av sitt straff, betalar av skadeståndet, börjat ett vanligt liv med arbete och familj och var väldigt kända i pressen som hade frossat med deras kriminalitet (inga mord), även med brott de inte hade gjort.

Hur känns det att vara en riktig flykting och tvingas bo nära en terrorist som kanske har avrättat ens anhöriga? Som du känner igen men han heter nu något annat. Som lyfter bidrag medan du tragglar med svenskan och söker jobb, vad som helst. Då du vill flytta för att du faktiskt är rädd men inga förturer ges till dig och du har inga pengar att köpa dig något.

Eller ser du honom som en hjälte för islam?

Eller en som misslyckades att bli en martyr?

Jag förstår att det är svårt utreda brott som begåtts i Syrien. Så låt syrierna utreda och bestraffa. De som är svenska medborgare bör vi döma hemma, inte hjälpa dem att gömma sig med nya namn. Det heter ju Kriminalvård. Den som vill lägga kriminalitet bakom sig kan få hjälp. Och dessa återvändare är i stort behov av det.

Förresten, i fråga om terrorister, Stalins popularitet ökar. Ja, han är död men det ryska  folket gillar honom som ”the most outstanding person’ in history”. Med sina 38 % slog han Putins 34 %. Oj då. Dock var underlaget blygsamt men Stalin har även hyllats av Putin som landsfader. Napoleon hamnade som högst rankade utlänningen.

Detta säger en del om oss människor.

http://www.expressen.se/nyheter/hundratals-svenskar-akte-till-kriget-for-att-slass-for-is–sa-lever-atervandarn/

https://ledarsidorna.se/2017/06/for-manga-blomsterhattstanter-och-for-fa-terrorbekampare/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-4639910/Russians-rank-Stalin-outstanding-person.html

Det nya Stockholmssyndromet?

tidaholmTidaholm

Jag hade en gravid patient vars sambo skulle avtjäna ett straff på några månader. Ja, han var inget undantag, flera av mina patienter, både män och kvinnor, var bekanta med kriminalvården och hade suttit inne några år eller kortade tider. Eftersom jag arbetade med familjer som hade missbruksproblem var också kriminalitet vanligt.

Den här blivande pappan riskerade att få plats i fängelse när deras första barn skulle födas. Oftast fick man ju kort permission i sådana fall men de timmarna gav inte mycket familjeliv och stöd till modern.

Riskerade? Det var kö till fängelser. Samma gällde rättegångar. De kunde komma till stånd ett par år efter brottet. En patient sa i Tingsrätten: ”Säger ni att jag har gjort det kan det vara sant. Jag säger inte mot, men jag minns faktiskt inte. På den tiden var jag missbrukare.” Hade du gjort något enklare brott fick du vänta, både på dom och straffet. Men inställer man sig själv vid fängelseporten är fängelset tvungen att ta mot en.

Detta var ett tag sedan, tiderna och reglerna kan ju ha förändrats. Myndigheterna påstår ju att brotten minskar. Det är bara ökad anmälningsbenägenhet som gör att brotten är fler. Hur blev det nu? Färre eller fler? Polisen hinner inte heller utreda brott, de har så mycket annat att pyssla med, förändringar, armband och personalavgångar. Kanske finns hur mycket plats som helst i våra fängelser idag?

Men då var det fullt och småbrottslingarna höll sig undan.

Jag rådde den blivande fadern att åka till den anstalten han troligen skulle till och be att få komma in. Han gjorde det. De var mäkta förvånade över mannen som knackade på och ville avtjäna sitt straff.

Han satt av sin tid. Under tiden blev han deprimerad över sitt liv. Hur kunde han ha valt så fel? Vart kan en dömd ens hitta arbete? Fyra månader i fängelse och sedan övervakning var ju ingen merit precis. Dessutom hade han inga betyg att visa upp. Skolan hade inte varit hans primära intresse.

”Hur kunde jag välja så fel?” Ylade han i telefon.

Jag kände att han hade allvarlig ånger och besökte honom. Han var i kamp med sig själv och sina val.  När han kom ut fick han praktikplats genom KRAMI. Jag kan säga att det blev lyckat, för flera år senare blev han chef för den firman och nu mera äger han den.  Spiknykter dessutom.

Jag skulle kunna berätta om några till lyckade fängelsevistelser, praktik som gav arbete och behandling mot missbruk som gav drogfritt liv. Men för att det skall lyckas måste personen själv vilja göra en förändring och ångra sina dåliga val. Utan egen vilja kan inget stöd och ingen behandling hjälpa.

Idag har vi nya grupper av kriminella som vi kallar terrorister i dagligt tal. Dessa har inte varit riktigt integrerade i det svenska samhället. Först hade de eller deras föräldrar fått skydd här i Sverige som flyktingar. Sedan valde de att ansluta sig till en terrororganisation.  Det vi bjöd i Sverige var inte gott nog. De har gjort sina brott mot mänskligheten utomlands. I och för sig har vi lagar mot det men de tycks vara svåra att tillämpa. Hur ska dessa terrorister återanpassas och till vad? Hur börjar man om från början? Hur anpassar man religiös arv?  Hur ger man det som föräldrar och skola hade misslyckats med? Hur ”botar” man någon som anser sig vara hjälte när han skär halsen av en fiende eller oskyldig ”otrogen”? När personen tror sig finna fördelar hos sin Gud genom terror? Jag tror det är svårt, om inte omöjligt.

De som pratar om återanpassning genom förmåner har inte ställt sig en enda fråga om styrkan hos radikal islam. De har ingen kunskap om islams heliga bok, Koranen. De vill inte se. De är medberoende som en  alkoholisthustru som gömmer flaskor och städar undan.

Politiker planerar att behandla olika kriminella grupper på skilda sätt beroende på ursprung, religion och syftet med brottet. Om jag är medskyldig till mord hamnar jag i fängelse medan terroristen föreslås gå förbi köer och få belöningar. Bostad, pengar, terapi, körkort, arbete… Borde vi inte låta kriminalvården ta hand om dem? Borde vi inte bli väldigt tydliga i att terrorhandling, som förövare eller medhjälpare, är inget vi accepterar? Någonsin.

Eller gullar vi bara när det handlar om islamister? Är politiker och tjänstemän drabbade av Stockholmssyndromet? Är de rädda? Tror de att om vi bara är snälla nog kommer vi inte att drabbas av terrorhandling? Terrorister kan få fristad och vila upp sig. Då är de väl vänliga mot oss?

Kan inte politiker ens förstå hur suspekta dessa löften känns för en vanlig medborgare som tvingas betala belöningar till kriminella? Bara tanken att terrorister skulle gå före i köer och få förmåner får inte bara mig utan de flesta må illa. En brottsling skall få husrum i fängelse. Det finns rehabilitering där. Det heter ju kriminalvård.

isis

Först hade vi Mona Sahlin, terroristernas vän. Flera efterföljare som Anna Sjöstrand samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun, förklarar för oss att man inte ska straffa någon för att de gjort ett ”felaktigt val”. Vi ska betrakta dessa återvändare som gängmedlemmar. De fick ju hjälp.

– Det kanske finns en sådan kritik, men för mig är det svårt att tänka i de banorna, man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss. Vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle, säger Sjöstrand. http://nyheteridag.se/140-atervandande-is-terrorister-kan-erbjudas-skattefinansierat-korkort-skuldsanering-och-bostad/

Mord, terrorism, felaktigt val? Kanske finns kritik? Är inte detta Stockholmssyndrom? Det visar att de i makten har tappat helt kontakten med verkligheten och vanligt folk.  Dessa medlöpare väljer att ursäkta vissa brott, de som är gjorda av radikala islamister. De väljer deras sida i stället offrens.

Gängmedlemmar samt andra kriminella har ingen ”förbi köer linje”. Några av mina patienter var gängmedlemmar vilket de försökte bryta. Vad tror ni de fick? Ingenting. Socialtjänsten skydde dem som pesten. Några få kommuner hade program för dem. Men med vilja och beslut att göra rätt för sig kommer man långt med.

Ibland måste man knacka på fängelseporten alldeles själv för att Samhället skall ta sitt ansvar.

http://lajkat.aftonbladet.se/11-bilder-pa-hur-livet-ser-ut-i-ett-svenskt-fangelse/

Läs Magda Gad på Twitter!

https://twitter.com/gad_media?ref_src=twsrc%5Etfw

Något om lag som gäller vid krigsbrott:

http://blogg.iniskogen.se/2015/01/16/det-ar-bara-lite-osamja/

Om kösamhället: Att köa för hjälp i Rinkeby-Tensta för att bryta kriminalitet:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vantelista-pa-kriminella-som-vill-hoppa-av