Var tacksam för dina barn.

Utvalda

Idag, på Alla Hjärtans dag, minns jag de gamla som ingen besökte i Ålderdomshemmet. De gamla kvinnorna utan levande släktingar. Flertal hade mist sina anhöriga i kriget. Deras liv sköttes av en gode man som betalade räkningarna och anställd personal. ”Vi övergivna”, som en av dem sa.

Hur många mödrar har förlorat sina söner och även döttrar i de eviga krig som pågår? Då andra Världskriget, nu närmast oss kriget i Ukraina som snart har sin tvåårsdag.

Då. länge sedan, bildade jag och min kompis en besöksgrupp som besökte dessa gamla i det stora boendet i min hemstad. Vi var uppskattade tills någon byråkrat kom på att det stred nog mot lagen. Nej, vi tog absolut inte mot pengar men fick ibland bulle och saft. Vi var 12 – 14 år gamla. De ensamma gamla blir snart fler än förr med sjunkande barnantal. Många kvinnor i de mer välmående länderna väljer bort barn, det finns roligare självförverkligande på andra sätt. I vissa länder är barnkullarna än för stora jämfört med ekonomin. Kan vi ana nya flyttströmmar?

Idag annonseras efter besök hos ensamma även på Internet. ”Bli besöksvolontär för ensamma dementa.” Jag har haft nog av demens.

Idag tänker jag också på oss som har en livförsäkring. Nej, jag menar inte de eventuella pengar som någon får efter vår död utan våra barn. De barn vi nu gamla mödrar har fostrat upp eller i alla fall försökt. De barn som stod ut med vår oförmåga. Barn som skötte skolan och hade hobbyer. Barn som aldrig klagade trots brist på pengar. Som inte sa mot när vi förändrade deras liv med skilsmässor, flytt, skolbyte, nya partner. De barn som än håller kontakt, ser till sina mödrars behov trots att de har sitt och de sina att sörja för. Som även förser sin mor med sådant en fattigpensionär inte kan prioritera.

De barn, trots att de inte är kristna mer än till arv, vilka hedrar sin mor som har haft en stor påverkan i deras liv, i år räknat.

Jag är lyckligt lottad. Jag har världens bästa barn. Har du också sådana barn? Var då lycklig över din livförsäkring. Det är det bästa du kan få i livet. Att lita på Samhället och Regeringar blir bara en stor besvikelse.

Så länge min mor levde kom jag ihåg henne på Alla Hjärtans dag med ett kort och min syster eller bror köpte blommor från mig. Hon kom ihåg varenda födelsedag, så kom vi också ihåg henne.

(Far då? Det får någon far skriva om.)

De eviga 40 – talisterna, proppen på vår nuvarande välfärd?

Huka er,  unga. Jag vill bara varna Er, ni som ska ta hand om oss och  betala våra pensioner. Nej, det finns ingen sparad statlig pensionskassa att lyfta ifrån, varje generation betalar sina föregående. De som är födda på 40 – talet börjar  bli gamla nu och kanske i behov av vård eller hjälp. Den stora proppen, den… ja det finns många gnälliga ord om 40 – talister. Vi är de ständiga hatobjekten.

Vi har levt en tid av stora förändringar. 40 – talets kvinnor gick ut till arbetsmarknaden på 60 – 70 talet. 50-talets hemmafruideal var över. Kvinnor slutade att i huvudsak ta hand om familjen, barn och sina gamla anhöriga, de arbeten som nu flyttades över till Samhället, till skattefinansierade institutioner som daghem, äldreboenden, långvården och fritids. Jag tror att 40- talister är den generationen kvinnor som tydligt markerade värdet av arbete i stället hem och familj. Eller, ekonomin började kräva det. Men flertal skuffades sedan ut därifrån på 90 talets slut i den stora nedskärningsvurmen. På mitt arbete i det stora sjukhuset försvann hälften av bäddarna och så mest den kvinnliga personalen som undersköterskor, städerskor och sekreterare. En del blev redan då förtidspensionärer, utslitna i kroppen eller bara obehövliga.

Men, vi hade drömmar om fred på jorden, ett tag i alla fall. Vi studerade på kvällarna, var med i Hem och Skola, protesterade mot svenska planer på atomvapen, slogs om att behålla grönområden, startade återvinning och hade karlar som inte gjorde sin del av hushållet, men de tog hand om gräsmattan, trasiga saker och bilen. De var helt enkelt inte inlärda till spisen och män arbetade ofta flera timmar än vi kvinnor. Vi hatade inte män. Majoriteten av oss klagade inte. Familj var viktigt, en make och två barn. Framtid fanns än bakom hörnet.

Det finns alltid en grupp som anger tonen, massmedial sådan, medan de flesta bara går vidare med sina liv. Den så kallade kvinnobefrielsen ökade dock skilsmässorna. År 1969 och 1974 förändrades skilsmässolagstiftningen till enklare förfarande, det blev lättare att skilja sig. Många levde dock redan som sambor. Och, P-piller gjorde kärlekslivet så mycket enklare.

Vi ensamma mödrar jobbade dubbelt för att betala er, ungarna. Ni skulle få det vi hade saknat. Vi var inte några 68 demonstranter. Vi hade arbete och extrajobb att sköta. Det arbete som var en del av svenskt välstånd, vård, omsorg och produktion.

Eller, en del hörde till den gruppen som levde livet på en räkmacka. Släkter med få barn så man ärvde sin barnlösa faster eller morbror. Ja, jag kände en som klagade när flermiljoners gård trillade in på kontot. Så mycket att ta hand om! Utbildning utan studieskuld. En karl som hade bra lön. Villa och två bilar. Barnflicka.  Utlandsresor och kläder från andra ställen än Oskarssons lager. Konst (inte affischer) på väggarna.

Varför skulle de ha det sämre som pensionärer?

Trots en ekonomisk skillnad är vi alla jävligt trötta på att höra om att vi födda på 40 – talet kraschar ekonomin med vår ålderdom. Att bli gammal drabbar alla. Ingen överraskning precis. Vi jobbade ihop det välstånd Sverige ackumulerade och som nu sprids bort till politiska projekt, till fuskare och lyckosökare av en Regering vi röstade på av vana och naivitet eller inte röstade på men fick ändå samma resultat.

Eftersom Staten redan tidigt talade om att den var en bättre fostrare än mamma och pappa och att ta hand om sina egna barn var bakåtsträvande och kvinnoförtryck, har flera av 40 – talister inte bildat de band till sina barn som skulle göra oss oumbärliga för varandra. Föräldrar lämnade ungar till dagis i tio timmar om dagen och var sedan för trötta för att ens läsa en saga. Vi började nedmontering av familjen som den grundläggande cellen i Samhället. Räkningen kommer, var så säker.

Men, vi engagerade oss enligt tidsandan. Vi släpade ungarna på fredsdemonstrationer och vänsterdriven teater och museernas barntimmar som visade den rätta ideologin. Det är kanske därför barnen blev så trötta på världens elände och ville hellre ha aktier, ny bil och resa till Rhodos eller annat varmare ställe? Kanske just därför de sitter nu i en villa på lugnt område och är likgiltiga för annat än sitt?

Precis som vi inte tog hand om våra barn kommer de inte att ta hand om oss.

Våra barn har ett eget liv, 40 timmarsvecka och de tänker inte ta hand om inkontinenta gamlingar utan att få bra betalt. Flera av dem kommer själv gå i pension eller flytta utomlands inom de närmaste tio åren. Förresten träffar vi dem bara på stora födelsedagar och andra familjehögtider. De som är bor på landet ser kanske sina barn under sommarsemester. Besök på äldreboenden sker när det finns tid över. Tro mig. Jag har arbetat nog extra inom äldreomsorgen och inte är det någon besöksträngsel precis.

Så, vården av oss i livets slut ligger på Samhället.

Vi vill ha det som nu, men bättre. En och annan tänker leva ett tonår till, oansvarigt häftigt tid i livet. Egentligen hade vi inget tonår, det var inte riktigt uppfunnen än. En Elvis Presley film, Brigitte Bardot frisyr och Coca colas inträde gjorde inget tonår. Som jag, började många arbeta tidigt och inte hann med några krisår i tonåren. Nu när vi är pensionärer skall det äntligen vara vår tur.

Många av oss lämnar Sverige för varmare länder och  billigare liv. Men, vi återvänder om  sjukdom slår till. Flera rika personer har gjort just så.  Då vill man  inte köa varken för en höftledsoperation eller för en hörapparat. Räkna med att vi nöjer oss inte med nåt lugnande för att hålla tyst.

Vi vill bara ha mer, högre pensioner och bättre vård. Går det inte går vi till EU och väcker talan. Eller – det moderna sättet – sitter också vi med en plakat vid Riksdagshuset, men bara om det är bra väder.

Så huka er unga. Vi blir de besvärliga pensionärerna.

Lär er redan nu att sluta skälla på oss och se inte vår ålder som en ekonomisk katastrof. Det var liksom väntat.  Vart tog de alla nykomlingar vägen? De som skulle rädda våra pensioner, de invandrare som var ren vinst för Samhället? Var det en felkalkyl? Hänger det också ihop med politisk naivitet, precis som vårt, vi som trodde att  en anständig pension och god ålderdom var en rättvis belöning för ett långt arbetsliv?

Kanske får vi snällt tacka ja till usel vård eller klara oss bäst vi vill i ett Samhälle som har byggt ekonomin med felbedömning, trott på multikulturalismens välsignelser, gynnar soft jihad, föraktar de äldre och tror än att Sverige är än en viktig stormakt och inte ett bidragssamhälle som har övertrasserat budgeten i varje Kommun. Det finns inga medel till att fylla behovet av äldreomsorg. De senaste åren har man lagt ner allt som går och mer. Det finns inga Kommuner i Sverige som kommer att ha råd för att bygga och upprusta äldreomsorgen. Det är bara fantasier.

Hur och när blev det så fel? Vår skuld? Vi har bidragit till det genom att inte tänka efter. Genom att inte protestera,  vid varje val, varje tillfälle utan  har låtit förändringen av landet Sverige att fortgå. Vi har låtit den föregående generationen uppleva köer på sjukvården och indragen eller bristfällig, även usel äldreomsorg utan att protestera högljutt. Vi får sota själva för det nu. Vi har varit för upptagna och för naiva.

Jag tror att ålderdomen blir bara skit. Samhället kommer inte att bry sig om oss. Vi som grupp är inte sammansvetsade nog för att säga ifrån. För politiker är vi helt ointressanta.

Den som har snälla barn boende nära sig har en vinstlott som Kommunen kommer att utnyttja, var så säker. Det ligger nära till ”tvång” att ta hand om sina gamla föräldrar, inte bara om en sjuk make/partner. Uteblir hjälpen från det Allmänna uppstår en så kallad bra fråga. Vems ansvar?

Inte är det politikernas, var så säker.

Den 1 januari fyllde de första fyrtiotalisterna 80 år. Mellan åren 1940 och 1949 föddes över 1,2 miljoner barn i Sverige. Antalet invånare 80 år och äldre är lite mer än fem procent av Sveriges befolkning, sedan tjugo år tillbaka. Men fram till 2030 ökar antalet med 50 procent eller 270 000 personer och kommer då att utgöra mer än sju procent av befolkningen. Det innebär en ökning av försörjningskvoten, var och en som arbetar får försörja allt fler.

I nöd och lust och som koordinator?

En kvinna berättade i TV att hon fick vara koordinator för sin sjuke make som bodde i ett vårdhem, fast hon bara ville vara hustru. Hennes ord väckte en fråga: vilka uppgifter hör till hustrulivet? Ingår det att vara vårdkoordinator för sin make, även då när man inte längre bor varaktigt tillsammans?

Många par har lovat att älska varandra i nöd och lust inför en präst eller vigselförrättare, vittnen och bröllopsgäster, vissa har lovat det till och med inför Gud. Många förälskade par har gett liknande löften till varandra i andra sammanhang. Vi två forever. Men löftena bleknar ofta. Mina gjorde det. Livet som hustru blev milt sagt omöjligt med skilsmässa som följd.

Hälften av gifta skiljer sig när nöden i någon form kommer. Av sambor separerar 75 % läste jag någonstans. Kanske väljer vi fel? Kanske har vi fel förväntningar? Kanske är vi inte beredda på hur mycket utrymme barnen tar av vårt gemensamma liv? Kanske förändras vi och våra prioriteringar med livets gång? Kärlek och åtrå är nog inte tillräcklig grund för ett liv tillsammans. Eller, borde vi offra oss för kärleken? Hur mycket nöd står vi ut med?

Vart går gränsen för hustrulivet? Hör det till hustrurollen att bli koordinator och vårdare för sin make? Vad gäller för sambor då?

”Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt,” har Ingrid Bergman sagt. Vet inte vilka berg hon jämförde med, desto högre desto molnigare brukar det vara. Ålder är faktiskt den största riskfaktorn för nästan alla sjukdomar, bland annat enligt Craig Venter som nu arbetar med projekt som syftar till att bromsa åldrandet. Må han lyckas med det snabbt för ekonomin skriker på hjälp när befolkningen åldras och arbetslösheten hotar. Han har så rätt om ålder och sjukdom. En och annan drabbas av olika krämpor, sjukdomar och demens. Alzheimer och demens ökar i hela världen och anses rent av hota hela sjukvården. Fast, ungdom är inte heller garanti för friskt liv, missbrukar man kroppen ger den igen och man kan bli gammal i förtid.

Så, vad händer med de par vilka lever tillsammans om någon av dem drabbas av sjukdom/demens som förlamar livet? Hjälpen till partnern kan bli ens uppgift. Det blir mer av nöd än lust. Det blir obalans i relationen. Tillvaron blir kringskuret och består av vårdande åtgärder enligt den sjukes behov, inte ett jämbördigt liv tillsammans. Man bli koordinator för sin partners liv. Man håller reda på det liv som finns och det som håller livet ihop.  

Det uppstår många frågor och oro. Hur länge orkar man? Hur länge vill man eller känner sig tvungen till att ta hand om sin partner? Vart går den moraliska gränsen för ett fortsatt liv med varandra?

Jag minns en fru som besökte sin make dagligen i demensboendet där jag arbetade extra. Han hade alzheimer och hon orkade inte ta hand om honom när han blev närapå orörlig, han var stor och hon var en späd kvinna. Hon skämdes så. Hon sa att hon borde ha orkat. Hon vågade inte vara borta en dag. Jag lyckades övertala henne att ta ledigt några dagar när hennes syster på annan ort fyllde år. Jag sa att jag skulle ta extra väl hand om hennes man de dagarna, vilket jag förstås inte hann med. Hon ringde oroligt varje dag.

När kan man släppa vården av sin partner utan att skämmas är en svår fråga.

Och, när kan man göra det rent praktiskt, alltså när beviljar kommunen plats i ett boende? Att få en plats är inte enkelt, det har vi sett i otaliga reportage och artiklar. Alla ska bo hemma så länge det går, helst till döden, för vården av de gamla är en utgift, inte moraliskt åtagande om man frågan en politiker, den som sitter på pengarna. I stället att bygga boenden lägger man ner de trots att antalet åldringar ökar. Kvalitén på vården är också ifrågasatt många gånger. Var det någon som hade realistiska förslag på bra omhändertagande av de äldre – vilka faktiskt var med och byggde det välstånd vi har – som en stor valfråga? Nix. Vissa löften fanns från KD och SD men knappt något med tyngd bakom eller samarbetsvilja från andra som räcker till efter valet. Det är många andra grupper som slåss om skattepengarna.

Och vi som inte ens lovade något kan hamna som vårdare när livets avigsida slår till. Man blir anhörigvårdare trots inga löften om nöd, kanske bara om lust. Livet är oförutsägbart. Inte trodde jag att min alltid så friska gubbe skulle vika ihop och tappa minnet på ett nafs. Så det var bara att anpassa sig.

Men ibland undrar också jag: skall jag vara koordinator för gubbens liv? Men svaret är: vem annars?

—–

Kommunen ger max 20 timmar avlösning i månaden för den som vårdar någon hemma. Däröver får man ansöka om hemtjänst eller köpa, än så länge, Rut – tjänster. Efter ansökan kan också tillfälligt boende/växelvård beviljas. Det gäller dock att ha en kommun som har insett att anhörigvårdarna är också individer med egna behov, inte kommunens sparbössor. Som tur är bor jag i en sådan kommun.