När min son seglade iväg till de stora haven ensam i sin gula lilla båt (lilla, säg inte mot) fast han knappt kunde segla, satt han en skylt på sin arbetsplats: kommer strax. Han var borta i åtta månader, den gången. Det blev sedan mer men då var han en skicklig seglare. Att segla är inte min grej, men att vandra är favoritsysselsättning. Att vandra en gång till långt och länge står på min Bucket List.
Så jag sätter samma skylt hit även om tiden inte blir så lång, troligen sex månader.
Jag skall solovandra i USA. Leden heter Pacific Crest Trail vars popularitet exploderade efter filmen och boken Wild. Jag hade dock spanat på leden före det men kunde inte vara borta så lång tid. Jag börjar vid mexikanska gränsen i Campo och går mot norr så länge jag ids och orkar. Kanske hoppar jag över någon mer besvärlig del, att vada är inte min starka sida. I år var det dock ingen hög snö år, vilket innebär enklare vad men också ett behov att bära mera vatten.
Jag har ingen ambition att gå hela Pacific Crest Trail, dess 2659 mile, men det kan hända att jag ändå hamnar på Kanadagränsen till slut. Jag har usel planering, jag som brukar planera varje sträcka, varje matinköp, varje vilodag och hålla det. Tiden krympte. Döden kom emellan. Jag får ta det som det kommer.
De som går hela leden brukar vara i 35 års ålder. I min ålder fanns förra året 1,5 män, hur nu en sådan person kan se ut. Oavsett åldern avbryter flera ganska snabbt. Att gå hela dagarna i den kaliforniska öken – vilken den första delen är – var inte precis vad de tänkte. Jag för min del ser framemot ökendelen.
Jag säger adjö för ett tag för alla mina läsare. Jag ska gå.
Jag vill tacka alla som har skrivit en kommentar och tröstat mig på grund av min sambos död. Ni betyder så mycket! Även om jag inte ens vet vilka ni är känns det som om vi var nära varandra en stund i en svår situation.
Så, tack! Det var stödjande och uppskattat.
Död väcker känslor och frågor. Det oåterkalleliga gör situationen svår.
Kunde jag ha gjort på annat sätt är en vanlig fråga. Om jag hade… Om de andra… Det stora OM fyller tankarna, så även mina.
Döden kan dock vara en befrielse på många sätt. Att inte behöva lida är viktigt för den sjuke och dennes anhöriga. Att det går fort, inte veckors dödsvaka. När den kommande döden blev ett slutgiltigt faktum önskade jag bara att det skulle gå fort och utan plågor.
Så blev det också. Jag är tacksam för det.
Vi gör många saker för sista gången under livets lopp och inte tänker eller vet att något som sker nu kommer aldrig att hända igen. Jag kommer aldrig att vandra i skogen med min sambo. Jag försöker komma ihåg när det var sista gången. Jag kan datera det genom att se på mina bilder. 20170708 klockan 12.45 satt vi på en bänk i skogen och drack kaffe. Efter det kom vi aldrig så långt. Många saker sker och ha skett sista gången utan att vi då anar det. Så är livets gång.
Jag är singel, inte en i ett par mer. Det är en stor förändring, även om vi inte längre var ett par utan rent av en patient och en vårdare. Det finns en scen i den populära serien ”Sex and the City” då huvudpersonen Carrie är singel igen och det är jobbigt. Hon försöker finna sig i det och går ensam till en restaurang. Det är dukat för två på bordet. När servitören frågar henne om hon väntar på sällskap säger hon: nej, det blir bara jag och servitören plockar bort den andra halvan av dukningen. Hon finner sig i singellivet – för stunden i alla fall.
Vet inte ens varför jag kom ihåg just den scenen, det finns säkert många bättre beskrivningar om livet som ensamstående, men den säger som jag: nej, det är bara jag.
Det finns folk omkring mig. Jag är inte ensam, men de har en annan relation till mig. Kom just hem från min son som försöker lära mig att använda GPS. Min långa vandring närmar sig. Det är troligen också en sak jag gör för sista gången i livet: att vandra riktigt långt. Att åldras styr ens göranden, man kommer inte undan.
Om vi visste vad som sker sista gången i våra liv, skulle vi handskas med dessa stunder annorlunda? Kanske borde vi ta vara på livet betydligt mer noggrant och inte låta dagarna flyta iväg.
Idag dog min sambo Dick stilla på demensboendet. Han var där bara 24 dagar. Flytten och allt nytt var för mycket för hans nu så sköra hälsa.
Han skulle fylla 88 år snart.
Han hörde till den gamla stammen som hade en ära att klara sig själv, försörja sig och familjen, leva enkelt och med tanke på miljön, hälsan och andlighet som inte har något med religion att göra. Han hade drömmar och han gjorde verklighet av dessa. Bli en biodynamiker vilka inte ens fanns än i Sverige, lära och leda andra, byta vid 62 yrke till naturfotograf, bli statist och lite skådespelare också. Vara lycklig.
Jag har nog aldrig träffat en människa som var rent barnsligt lycklig i det han gjorde. Han påstod att han var lycklig med mig och jag valde att tro på honom..
Han var aldrig sjuk eller beroende av samhället. Inte innan den dagen okänd sjukdom slog till. Efter tre månaders utredning fick han diagnosen demens.
Han hade knappt slutat arbeta. Han hade precis fyllt 81 år.
Ett av de första statistuppdragen Dick gjorde var i Edith Backlunds video ” I`am a true believer”.
Det passade bra för Dick, för han trodde om människor mer gott än ont. Han såg det ljusa i mörkret. Han trodde på liv efter detta, inte bokstavligen utan i form av vad vi lämnar efter oss. De trädgårdar han byggde upp lever i andra händer idag. De bilder han tagit dyker ibland upp i någon publikation. De dikter han skrev till mig är en skatt jag just nu inte orkar läsa. De knivar han slöjdade täljer träföremål till nytta och nöje.
Han var så totalt vacker inuti sig att för mig som är en praktisk kallhamrad realist blev hans andliga hållning ibland nästan för mycket. Dock älskade vi varandra. Han stod ut med mina brister.
Han var tillhörig de äldre svenskarna som inte frågade vad de kan få utan vad de kan ge och hur de kan fylla en uppgift i livet. En generation som går mot graven. Vad blir deras legat? Det är andra vindar som blåser, andra idéer som råder. Folkhemmet är död och begraven. Om ett tag minns ingen de strävsamma svenskarna som byggde landet och trodde på en tanke om bättre värld, bara man gör sin del.
Vi kände varandra nära 28 år. Det känns idag som om jag hade ett hål i mitt hjärta.
Ni som har läst min blogg vet att min sambo insjuknade i demens hastigt nära sju år sedan och tappade stor del av minnet på en vecka. 21 dagar sedan flyttade han till ett demensboende. Inte det vi anhöriga valde utan det Kommunen bestämde.
De gamla har inga valmöjligheter.
Jag tog hand om honom nära sju år. Nu kändes det att livet hade försvunnit från mig. Det var svårt att ta beslut om hans flytt men till sist blev det fråga om liv och död, mitt alltså.
Även hans, fast jag inte räknade med det så snabbt.
I dagarna har det skrivits en del om demensvården. Det blir svårare att få boende eftersom man helt enkelt har avvecklat för många platser. Personalen är ofta outbildat utan demenskunskaper. Språket är också problematiskt. Själv har jag träffat flera vars språkkunskaper är tämligen begränsade. Det är en risk i arbetet.
Det är inget statusjobb att arbeta med virriga dementa.
Sparbeting kan leda till fullständigt absurda saker. Nyss försökte Kvarngården i Ingelstad dra in sacketter för det var för dyrt. Vem kan komma på sådan idé? Hur tänker man då? Förslaget togs tillbaka efter folkstorm men det visar återigen hur vi ser på de gamla: bara ett besvär och stor utgift.
Jag besökte dottern och barnbarnen när gubben hade flyttat in på boendet. Jag såg barnen sist i november. De är annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens värld. Det 9 år gamla barnet slog mig i kunskapsspel. Pinsamt.
Jag var hos dem i sju dagar.
Jag kom knappt hem så ringer boendet. Det var sjuksköterskan. Gubben har lagt av att äta och dricka. Jag åker dit och möter en döende person, det är inte dagens matvägran. Inga förvarningar där inte, ingen har försökt nå oss innan. Jag ser att han inte har rört det godis och dricka jag lämnade till honom vid senaste besöket åtta dagar sedan. Puzzlet vi la halvfärdigt står kvar lika halvfärdig.
Han har lagt av att leva.
Han klagar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är livlöst. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.
Han känner inte igen mig. Han är någon annanstans. Det var 21 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Jag smeker honom varsamt över håret och håller honom i handen. En kort stund ser han på mig och säger några ord. Vad? Jag kan inte ens skriva ut de. Jag har dem som en gåva. De sista?
Jag håller på att bryta ihop. Men vad hjälper det. Döden har satt sig i vänteläge. Det är bara att acceptera.
Har ni pratat med varandra vad som skall ske i sådant läge? När vi flyttade ihop pratade vi om döden. Så besluten om eventuella åtgärder var redan tagna av oss. Vad sker då?
Det som sker är morfin. Få sova utan plågor. Dö utan en massa onödiga åtgärder. Inte uppehålla livet som redan har flytt. Jag hoppas så det inte tar lång tid. Jag känner mig så skyldig fast jag vet rent medicinskt och förståndsmässigt att det inte är mitt fel.
Vi var lyckliga tillsammans. Men det är oändligt länge sedan. Före demens. Efter det var vi något annat, en vårdare och en patient. Livet var fullständigt annorlunda. Jag skulle kunna skriva en handbok: gör inte så… men det var en plågsam sträcka dit.
Ta vara på dagen, du vet aldrig hur det är i morgon. Säg jag älskar dig lite oftare.
Vid millennieskiftet fanns det omkring 120.000 boendeplatser på äldreboenden i landet. Idag finns det bara drygt 80.000 platser, visar siffror från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
Bild högst upp: Dick i väntan på inspelning av Opeth video Porcelain Heart.
Packning.
