De besvärliga anhöriga.

Min sambo Dick dog 2018 och hans död har förstås inget att göra med corona i äldreomsorgen. Men hur äldreomsorgens åtgärder är i slutet på livet ser lika ut nu som då. De anhöriga underrättas inte.  Nu larmar närstående om att de inte har varit delaktiga i beslut som gällde palliativ vård på grund av corona.

Samhällets moral mäts i vården av de späda barnen och de gamla vårdbehövande. De sköraste i Samhället. Moralen är inte god. Barn kan du föda i bilen och äldreomsorgen är ett sparmål och integrationsprojekt.

Min sambo flyttade till sist efter sju års vård hemma till ett äldreboende vi inte hade fått välja. Men min ork var helt slut. Jag besökte dottern och barnbarnen efter hans flytt. Jag såg barnen sist i slutet november, nu var det April. De var annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens liv. Längden. Frisyren. Kunskaper. Förändringar. 9 år gamla pojken slår mig i kunskapsspel. Pinsamt.

Jag är  hos dem i åtta dagar. Jag kommer knappt hem så ringer boendet klockan 7.25 på morgonen. Sambon har lagt av att äta, säger sjukskötaren. De vill ha lite hjälp. Jag åker dit och möter en döende person. Inga förvarningar där inte. Lite hjälp var en omskrivning av att sitta och vakta den döende.

Jag har fotografiskt minne och konstaterar att dricka och godis samt frukt, nu ruttna bananer, är orörda sedan jag lämnade honom före resan. 8 dagar sedan. Puzzlet vi började är också orörd. Han halvligger på stolen och ojar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är grått. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.

Han är klädd i en sjukhusmärkt T – shirt och blöja. Han som alltid var noga med sina kläder.

Passar detta ihop, frågade han. Blir det snyggt så här?

När han inte hade ord nog tittade han på mig frågande och jag sa att han såg bra ut.

Nu har man rent av kränkt honom av bekvämlighet för personalen trots välfylld garderob, även nya kläder som är lätta att tag på.

Han känner inte igen mig. Blicken irrar. Han är någon annanstans.

Det var 20 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Ingen ringde till mig. Inte till sonen. Inte till de andra som står på listan med telefonnummer och E-post. Listan hänger på dörren. Det finns kopia i journalen. Någon beslutade att sluta med mat och vätska till honom och ersätta det med morfin. Jag har en fullmakt för hans vård. Jag har inte informerats, frågats eller räknats med som hans företrädare gentemot vården.

Jag borde gräla. Jag borde anmäla hemmet. Jag orkar inte med. Vad skulle det hjälpa till? Nu?

Äldrevården är maktfullkomlig. Han var slut som en aktiv  självgående varelse. Han hade blödande magsår. Dement i slutstadiet. Innebär det ordinerad död med hjälp av morfin bestämd av en läkare som inte ens har sett honom. Jag försöker fråga men får inga svar. Jag vet inte om deras åtgärd var det som återstod.

Han håller på att glida från stolen. Två vårdare försöker flytta honom till sittande ställning. Han klamrar sig fast. Den ena svär åt honom. Den andra säger ingenting. Jag fräser till. Senare pratar jag med henne men hon har minsann inte gjort något fel. Hon vet hur man ska göra. Svära åt en patient är normalt. De tar ju i så hårt.

Jag behärskar mig så naglarna fastnar i handflatan.

Ångesten sveper över mig. Jag håller på att falla ihop. Jag skärper mig och försöker få honom att dricka. Han skriker och viftar till.

När den sjukskötare som larmade mig kommer in flyttar vi honom till sängen. Skötaren har varit ledig en vecka och han såg direkt hur det var denna morgon och ringde omgående. Ingen annan orkade lyfta luren.

Eller var han boendets egendom nu?

Kan du sitta vakt eller måste vi ringa in någon, frågar skötaren. Jag stannar. Så, han ska dö nu?

Jag sätter mig på en stol bredvid sängen. Han ser hastigt på mig som om han hade känt igen mig. Han säger några ord till mig, ord som betyder något speciellt mellan oss.

Jag kan inte skriva ut det. Tangenterna lyder inte.

Jag sitter där i tre nätter och en del av dagarna då jag avlöses av andra anhöriga. Döden är lugn? Det vet jag inte. Det yttre säger ingenting om det inre.

Jag läste någonstans att de dementa var till och med lugnare nu under coronatider när de slapp träffa sina anhöriga. Lugna eller deprimerade? Jag tvivlar på nu mera att äldreomsorgen ser skillnaden. Vilken inställning till det viktigaste i livet: våra närmaste!

Under flera månader har inte närstående haft någon insyn i hur deras gamla anhöriga har det tack vare besöksförbudet. Jag undrar om det var lagligt att isolera friska gamla från friska anhöriga? Grundlagen garanterar svenska medborgare fri rörlighet och Smittskyddslagen kan inte använda inlåsning av friska, knappt ens sjuka dementa. Fortsättning följer säkert.

Nu börjar granskningarna av de äldreboenden där gamla dog i covid -19. De innehåller knappt något nytt om hur man behandlar de gamla i vår moderna ättestupa. Men politiker  lovar igen att rusta upp det, förbättringspotential som någon sa.  Dock finns det bra äldreboenden men även de riskerar att dras med i misstron. Av de tio korttidsboendena sambon vistades i under 7 år var en toppen precis som man trodde att det skulle vara, vissa andra bara en ren katastrof som orsakade besök på Akuten direkt vid utskrivning. Ja, jag anmälde det värsta men Kommunen tyckte jag liknade en kverulant.

Så känslig får man inte vara.

Jag tror att ingenting radikalt kommer att hända med äldreomsorgen. I Kommunbudget finns för många hål. Det bästa vore att hålla sig självgående hemma så långt från politikernas omsorg som möjligt. Men få har råd att bekosta själv något man redan har betalt genom skatten.

Det är skit att bli vårdberoende. Men även politiker kan bli det vilket borde ge eftertanke före.

(Min sambo flyttade in den 21 mars 2018 och dog 12 april 2018. Har skrivit mer om honom vilket du hittar på  orden ”demens” och ”död” i ordmolnet på sidan  hem. )

Från Sveriges radio:

Ekots granskning visar att över hundra personer anmält till Inspektionen för vård och omsorg att deras anhöriga med covid-19, antingen inte fått syrgas eller näringsdropp eller att de inte fått komma till sjukhus.

I stället ska många med covid-19 på äldreboenden, enligt anmälningarna, ha fått palliativ vård. Alltså vård i livets slutskede, vilket i de här fallen ofta ska ha inneburit smärtstillande och lugnande medel.

Ekots kartläggning visar också att när äldre fick vård i livets slutskede uppges i fler än 25 ärenden att de anhöriga varken informerats ordentligt eller involverats i besluten.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7561304

De förhatliga skillnaderna eller dit vinden blåser.

Gillar du film? Jag har sett flera av de filmer som har fått Oscar, eller har varit nominerade. Som till exempel The Shape of Water, The Artist, The Hurt Locker, Million Dollar Baby, A Beautiful Mind, Birdman, Dansar med vargar och The Revenant. Förstås supervinnaren Borta med Vinden som beskylls av rasism men skulle passa in i de nya Oscars reglerna. En svart kvinna, Hattie McDaniel, i en bärande roll. Ja, hon var absolut makalös och hon vann en Oscar..

Att göra film är inte bara ett sätt att roa oss utan även ett sätt att uttrycka yttrandefrihet. Även i de helt påhittade historierna. I en film kan man väva in mycket, det man vill säga, påverka och det simpla – pengar. Eller bara ge uttryck för sin konstnärliga ådra. Vissa kan det, de som har sådan  begåvning att de gör makalösa filmer en efter en. Som mexikanen Alejandro González Iñárritu som vunnit 4 Oscar.

Men nu undrar jag om den konstnärliga friheten är på väg att dö? Att vinna eller bli nominerad en Oscar hägrar för många filmmakare och skådespelare. Det är inte bara en ära, det är pengar och nya möjligheter. Stjärnor föds. Publikens intresse för Oscars har dock dalat med åren. Är detta ett försök att nå ut till nya grupper? Oscars har nämligen förtydligat vad en rättvis film är, med möjlighet att vinna en Oscar. Alltså, för att kunna vinna en Oscar måste man följa jämlikhetsregler då de underprivilegierade grupperna måste ha viss andel i produktionen.

Några exempel av de nya reglerna som börjar gälla 2024.

At least one of the lead actors or significant supporting actors is from an underrepresented racial or ethnic group.

Asian
• Hispanic/Latinx
• Black/African American
• Indigenous/Native American/Alaskan Native
• Middle Eastern/North African
• Native Hawaiian or other Pacific Islander
• Other underrepresented race or ethnicity

At least 30% of all actors in secondary and more minor roles are from at least two of the following underrepresented groups:

Women
• Racial or ethnic group
• LGBTQ+
• People with cognitive or physical disabilities, or who are deaf or hard of hearing

(Läs mer, länk nedan)

Och så blev kvinnor och de med annan hudfärg än vit igen de förtryckta, de sköra, de på något sätt handikappade i att komma fram på egen maskin. De underprivilegierade går före andra, kanske även före de utbildade som kämpar om rollerna i den hårda filmvärlden. Så krångligt det blev.

Om filmens roller innehas enbart av de  nu underrepresenterade kan man kvotera in en vit man? Troligen inte.

Är det döden för historiska filmer som försöker berätta en sann historia? En svart man som ska spela min finska bleka far i finska vinterkriget i eventuell ny filmatisering av ”Okänd soldat”? Eller kanske en kvinna? Jag skulle vara modernt  sagt kränkt. Hur skulle man klämma in allt som krävs för att vinna, för att ens kunna göra en film och på ett adekvat sätt?

Kvoteringsregler finns redan i England. Det ser vi i olika serier. Enligt Brittiska filminstitutet, BFI,  skall filmprojekt som söker ekonomiskt stöd fylla minst två av tre nya kriterier.

De krav som ställs är att själva filmen representerar mångfald i fråga om etnicitet, handikapp, kön, sexuella identiteter och socioekonomisk ställning, att det finns mångfald i produktionsteamet, eller att projektet skapar social rörlighet exempelvis genom att personer från underrepresenterade grupper anställs.

Det blir lite som den nya delen av Morden i Midsomer där folk med olika hudfärger och etniciteter har roller för rättvisan skull, vilket blir helt malplacerad på den engelska landsbygden? De är inte de  enda som försöker få tiden bakåt se ut som tiden nu i en förort.

Jag hoppas att filmindustrin börjar se en Oscar som andra klassens pris och fortsätter producera filmer de vill själv göra, vad vi vill se, glädjas åt, gråta, bli omskakade av. Utan att ha någon sorts sorteringsmaskin som gör allt så rättvist. Oavsett rättvisa ansträngningar, blir det alltid kvar några inte insorterade  med speciell ”handikapp stämpel” vilka kan klaga och känna sig kränkta. Att definiera de som förtrycks lyfter fram mer grupper som också anser sig bli förfördelade.

Vilken regissör och producent blir modig nog att stå utanför rättvisesorteringen och bara arbeta med dem han/hon anser som de bästa? Publiken avgör i slutändan. De ser inte och köper inte en film som förolämpar dem på något sätt.

Kul att vara inkvoterad. Att vara den som fick rollen –  inte för att denne var bäst och mest passande –  utan enligt rättvisesortering. Frikort på utseende och ursprung. Dock finns det inget regel som hindrar folk med annan hudfärg än vit och kvinnor att göra film. Det kan vara marigt i Hollywood – pengar – men alla har fått kämpa i början. Därmed inte sagt att diskriminering inte finns. Det finns säkert regissörer som väljer en vit känd stjärna framför en mindre känd svart. Det finns alltid behov att se utanför sin egen fyrkant.

Jag är säker på att Sverige har också regler för film men ids inte leta rätt på dem nu. Melodifestivalen är redan kvoterad. Rättvisan är på gång. Folk uppfostras.

Folk uppfostras i det ena och det andra.

https://www.latimes.com/entertainment-arts/movies/story/2020-09-08/academy-oscars-inclusion-standards-best-picture

Porträtt: min (döde) sambo i en videoinspelning, dock har han fått lite färg i Photoshop.

Men på Venedig film festival behövde man inte kvotera. Vinnaren är:

Nomadland, by Chinese-born Chloé Zhao.

Som att ropa i öknen…

Har du någonsin varit grinig på morgonen och inte velat stiga upp och till jobbet, frågade jag reparatören en tidig morgon. Själv hade jag ryckts upp ur sängen när han ringde på dörren. Jag kollade i portögat. Då jag kände igen reparatören från ett tidigare besök släppte jag in honom.

Hade han varit grinig en morgon eller hörde han till de omöjliga personerna som var glada trots det tidiga klockslaget? Jag hatar morgnar. Den stora fördelen i att vara pensionär är just morgonen. Jag behöver inte stiga upp tidigt, om jag inte vill. Jag är inte vaken i hjärnan innan efter 11. Före det irrar jag bara runt.

Ja, svarade han på min fråga. Nu kommer också kylan och jag hatar det. Jag vill flytta till något varmare ställe i söder och jobba lite mindre.

Det är många som vill flytta från Sverige. En del vill dock flytta bara kroppen, inte förmånerna. Tidigare hade vi en irakisk minister som lyfte bidrag här.  Nu en hög tjänsteman i afghansk regering. Vilka löner har andra länders regeringsmedlemmar när de även måste använda bidragsfusk? Den förra åtalades inte. Jag misstänker att afghanen slipper undan, eller börjar man ta i med hårdhandskarna om bidragsfusk? Knappast.  Jag tror att bidragsfusket är omfattande i Sverige. Systemet är helt enkelt fullt med hål.

Några andra som har flyttat helt legalt utan fusk skriver analyser över Sverige och utvecklingen här från någon varmare hörna i världen utan att behöva närma sig samhällskylan. Skall vi ta deras analyser på allvar?

Det är många som vill fly från kylan. Då menar jag inte på vädret utan den kylan som finns i samhället. Den ångest du känner när ditt barn inte svarar i mobilen och du vet inte om han har kommit hel hem från skolan och mår bra. Den olust du känner när du går hem från hemtjänstjobbet sent i mörkret med mobilen i handen och nödnumret i displayen. Den oro du känner när du skulle ta ut pengar i automaten men avstår eftersom ett gäng yngre män står och kontrollerar dina avsikter. Tvekan att öppna dörren när du inte kan avgöra om det är just reparatören eller hemtjänsten som kommer utan någon med uppsåt att råna dig.

I Sagerska palatset pyr dock ingen oro. I riksdagen sitter bara 55 stycken vid behov. Regeringen? Tja, de stödjande Liberalerna börjar känna kylan och längta till Alliansen. Så dags nu. Lööf? Vilken kappa vänder hon? Den svenska politiken är ofta på gränsen till dålig komedi, ett slags folklustspel, en sådan ingen skrattar åt. Att Sverige kallas utomlands för Pariah State är bara elakt tal och ingenting av det är sant. Människor befinner sig bara på fel ställe ibland. Man bör lyda på de kriminellas avspärrningar och de som viftar med vapen. Barnkanalen har visat en film hur barn ska bära sig åt när de blir rånade.

Inget att se. Cirkulera!

Flera av finnar jag har känt eller råkat möta i jobbsammanhang  har flyttat tillbaka till Finland vid ålders höst. Som en sa: om behöver man äldreomsorg, så… Tilliten var noll hos vissa som själv arbetade i hemtjänsten. Även om ganska få av de svenskar jag känner har lämnat Sverige finns känslan att många ändå har avflyttat i tanken. Man lever här på ett slags avvaktande basis. Men gräset är grått i många länder.

Några som än finns här med ord och rak analys är fria bloggare. Flera av dem känner sig lik ropande röst i öknen. För, det är starka rörelser som styr Europa och Västvärlden med sikte att kollapsa det system som finns och fungerar och ersätta det med en global sörja. Därför, vi måste hålla de kritiska rösterna i liv. De som inte kamouflerar verkligheten. De som än har ork att ge analys över den tiden som nu rusar förbi. Eller få lite bra humor i det hela. Utan orden har vi ingenting. Det vore som att stå på en trasig brygga på väg att frivilligt gå in i det djupa vattnet.

I Sverige ska vi vara toleranta och inte rasister. Läget är ok. Blunda gärna och gå till jobbet. De 40 kriminella klaner inflyttade till Sverige som krigar med varandra dödar bara få andra av misstag. Corona tog inte helt död på företagsamhet. De gamla pensionärerna som dog skulle ju ändå dö snart. Skolorna är öppna och värdegrunden inlärs. Alldeles snart börjar julreklamen komma. Igår kom det första genom brevlådan trots en skylt: Ingen reklam. Köp nu! Förjulpriser!

Att försöka ruska om politiker och be dem att tänka ens i tioårsperspektiv är värdelöst. De har nog att tackla dagen med något löfte eller lova en utredning.  Hur ser landet ut om tio år om allt fortsätter som nu? Det är en onödig fråga för för politiker. Valperioden är bara 4 år och det gäller att vinna, inte att tänka i längre perspektiv. Landsfadern utan barn ställer inte frågan: hur blir det för mina barn om tio år? Eller längre?

Vi får acceptera att det gamla Sverige kommer inte åter. Försöka finna vägar. Tiden har gått. Möjligheter passerats. Det är en annan värld nu. Som en muslim sa: flytta från Sverige om det inte passar. Om dessa kvinnor en annan gång. Nu tackar jag bara de som orkar skriva. Speciellt Inre Exil och Anybody, av skäl som jag håller för mig själv.

https://inreexil.blogspot.com/

http://anybodys-place.blogspot.com/

Mats Löfving, biträdande rikspolischef Ekots lördagsintervju. 

I dag finns 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige.

De har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar, säger han. 

Han säger att Samhället ska ta ansvar. Min fråga: vem menar han då?

Bättre tider.

När livet är enahanda och nyheter handlar om brott, elände, okunniga politiker och sjukdom återgår jag till bättre minnen. 2018 var USA och PCT mitt drömmål och de tre delstater, Kalifornien, Oregon och Washington visade sin bästa sida med vänliga människor och fantastisk natur. När jag läser om USA nu fylls jag av oro. Om USA inte förblir en stark stormakt vad kommer efter? Kina? Valet ser redan ut som sämre komedi med en dement man och en buffel i huvudrollerna. Dock håller jag på buffeln. Har tagit hand om en dement man i sju år och de kan inte styra ett land. Någon annan drar i trådarna bakom.

Varför ställer inte de smarta människorna upp som politiker? Inte där. Inte i Sverige. Antagligen för att de är upptagna med sina företag, forskning och framsteg. De har inte tid att slicka uppåt för att hamna på valbar plats.

Men nu till några fina dagar på Pacific Crest Trail. Dag 126, femte september, gick jag genom Jefferson Park. Området ligger omkring 2035+ miles vandring om man startar från söder. En av höjdpunkterna under turen. Jag tältade först vid Mills Creek i en håla mellan buskarna. Att vada den var mindre roligt eftersom vattnet var grötigt glaciärvatten, omöjligt att se botten. Till sist lyckades jag hoppa från en stor sten till en annan och komma över. En stark man tog min ryggsäck.

Arean var grönt varvat med sand och sten, vulkanisk område med Mt. Jefferson som dominant utsikt. Jag stannade flera gånger och till sist blev det mörkt och jag la tältet vid en sjö. Pratade med några andra tältare. Dagen efter nådde jag Ollalie och dess lilla affär. Hamnar du där ta med kontanter! Jag handlade med resten av mina dollar och expediten räknade så jag inte överskred mina tillgångar. Men Timberline Lodge hade en automat, bara 45 mile dit och de serverade en stor frukostbuffé! Även vi som tältade var välkomna. Vilken lyx!

Mt. Jefferson är döpt enligt president Jefferson (president 4 mars 1801 – 4 mars 1809). Han var intresserad av att kartlägga Nationen och flera expeditioner bekostades under hans tid. Sägs att berget upptäcktes under en expedition 1806. Höjden är 3199 m.

Under vandringen i Oregon hade vulkanerna hade avlöst varandra. som Mt. Mc Loughlin, Three Sisters, Crater Lake, Belknap Crater, Mt Washington, Three Fingered Jack och snart Mt. Hood. Det fanns säkert fler.

Det var makalös terräng.

Efter Timberline Lodge närmade jag mig  Cascade Locks och Bridge of the Gods, som inte alls har med Gud eller tredje radens publik att göra, utan varor. Bron  går över Columbia River som är gränsen mellan Oregon och Washington. Leden går sedan mot Washingtons stora skogar och mera vulkaner.

Vädret var inte på min sida när jag närmade mig Cascade Locks.

Jag var stelfrusen efter en hel dags regn och  en kall natt som tillbringades i tält mitt på leden då det var omöjligt att hitta någon plan fläck i lavalandskapet. Men jag klagade inte. Jag hade vatten för ett litet vattenfall rann bredvid. Lite mat kvar. Jag åt upp resten av peanut butter, nudlar och kokade te. Jag lät pannlampan lysa som en varning även om jag inte trodde någon skulle passera mig i mörkret. Dagen efter gick jag mot stan och tog in på motell. Ägaren laddade rummet med extra handdukar och kaffe. Han sa att jag såg risig ut. Sant. Jag ställde mig i duschen. Stod där tills kylan släppte. Gjorde kaffe. Stod en omgång till i duschen. Sedan var det dags för frukost!

Du ser levande ut, sa ägaren när han visade mig vart fiket låg. En stor frukost kan återställa vad som helst. Ägg, bacon, pannkaka, ett muffins, glas juice och dubbel kaffe.

Fit for fight again. Äta mer, handla mat, skicka paket till mig själv till leden, tvätta, packa och gå igen. Det var helt enkelt underbart. Solen tittade fram lite tveksamt. Men nu var allt torrt, ryggsäcken fylld med mat och leden började med en snäll sträcka på ca 5 mile innan den började gå uppåt. Jag hade en fantastisk dag framför mig.