Kallt. Ruggigt. Grått. Det är höst. Men inte särskilt vacker höst, inte än här i alla fall. Det vi kallar Brittsommar, som har sin tid omkring 7/10 Birgittadagen, har uteblivit. Möjligheten för Indiansommar tycks också vara borta. Det lovas blåsigt, regn och även snö.
Sedan den 3 oktober har det varit
meteorologisk höst på alla SMHI-mätstationer i Sverige I delar av fjällen är
det även vinter.
SMHI säger att sommaren inte har tagit slut
så har tidigt på 40 år.
Är det ett omen? Eller bara slumpmässig kyla
i övrigt varm värld?
När beräknar meteorologerna att det är höst? Hösten anländer om det råder hösttemperatur 5 dygn i följd. Hösttemperatur är när dygnsmedeltemperaturen är under 10,0°C.
Jag
läste om ett av de farliga arbetena i Sverige: tidningsbud. Flera av dem har
blivit attackerade, förlorat nycklar till ex. vilket gör att husen blir öppna
för kriminella. Det är så olikt nu att arbeta som tidningsbud än på min tid,
femtiotalet.
Många
andra är hotade i sitt arbete idag. I närliggande sjukhus möts man med stora skyltar om att hot
polisanmäls. Låsta dörrar, vakter och mera regler har dykt upp under de senaste
10 åren. Så var det inte under min arbetstid, dock började hot tillkomma de
sista åren och många diskussioner om hur vi med vänlighet kunde möta de
hotfulla personerna, inte som på psyket genom att till sist golva dem och ge
något lugnande.
Affärsbiträden berättar också om smädelser och hot. Lärare är i farozonen. Ja, polis och blåljuspersonal är hotade till den grad att de inte kan gå ensamma till vissa bostadsområden .
Hur blev det så här illa?
En annan
artikel som fick mig att reagera var förslaget att samhällets mest utsatta och
svaga elevgrupper måste undervisas av de bästa och mest erfarna lärarna. Inte
de elever som är läsbegåvade och villiga att lära sig? Ta död på de duktiga
eleverna kan man göra på många sätt, ett är dåliga/obehöriga lärare och låg
nivå i undervisning. Det känns ibland som om vi inte behövde begåvningarna när
bra skolor får till och med mindre pengar än skolor som är kassa. Lyckas skolan
bra straffas de. Mera pengar i icke fungerande system har vi kört med i åratals
utan resultat.
Ta hand om de svaga och ovilliga eleverna fordrar nog mer än de bästa lärarna. Det behövs ett helt paket av åtgärder. Är föräldrarna outbildade, kanske inte ens svensktalande kräver det först att ge barnen det språk som läraren undervisar med, i vårt fall svenska. Läxhjälp är också nödvändigt. Som lärare (en treårstid) har jag inte träffat ett enda barn som inte kan lyftas något med rätta medel. Men då pratade vi alla samma språk.
Elever som inte fixar skolan kan ha andra praktiska förmågor. Men att anta alla kan gå i gymnasiet, eller ens klara klass 9 är att bedra sig. Jag tror att man måste lägga nivån enligt förmåga, inte med tron att alla är lika begåvade, lika duktiga, lika intelligenta helt enkelt.
Att var och en undervisas på sin nivå skulle nog lyfta även de svaga eleverna. I en klass delade man eleverna i tre grupper beroende på kunskapsnivån i matte och engelska. Efter ett år hade alla höjt sig rejält i kunnande och betyg. Men det avbröts sedan, för detta experiment var inte jämlikt utan förtryckande.
På min skoltid skiljde man ju åt utan ”alla lika” tankar de läsbegåvade och studiemotiverade med bra betyg från de med sämre betyg och med mer praktisk handlag. Och de som hade uppenbara svårigheter med skolan hade plats på en specialklass med flera lärare. I min grundskola med över 500 elever gick 7 av dem på en specialklass med 4 lärare. Idag är det ojämlikt att ge adekvat undervisning genom att separera. Alla ska helst gå i samma klass oavsett förmåga och på så sätt inte få sina hjälpbehov tillgodosedda. Specialklasser är det stora undantaget, inte en rättighet när skolgången inte alls fungerar. Eftersom avhoppen från skolan ökar kan just brist på specialklasser vara felet?
Det är
också en plåga att gå i en klass vars kunskapsnivå man passerade flera år före.
Eller tvärtom. Varför är det så svårt att acceptera vi inte är lika varken i
intelligens, vilja eller i förmåga? Jag
tycker det liknar förakt. Barn har olika intellektuella förutsättningar,
beteende, mognad, motivation, förmåga att koncentrera sig och följa med i undervisningen
och olika stöd hemma.
Men eftersom
skolan är kommunalt ansvar gäller även där mer budget än behov.
Så, man
sorterade kallt upp elever på min tid och det gjorde mig till tidningsbud. Jag
började i flickskola vid tolv år fyllda. Dit kom man med bra betyg och en
veckas intagningsprov. Det var inte gratis och mina föräldrar kunde inte betala
det. Stipendier var för osäkert. I september började jag bära ut tidningar, en
så kallad krets på vardag och två på söndagar. Det var fusk eftersom nattarbete
inte var tillåtet för barn men min mor som också bar tidningar under tiden hon
var ”hemmafru” skrev sig på jobbet och jag utförde det. Damen som basade över
utlämningsstället visste hur det var. Fusk med åldern var allmänt känt. Som tur
gjorde ingen något åt det.
Jag bar
ut tidningar i fem år. Något sommarlov hade jag inte utan bar en krets till.
Jag blev aldrig hotad på nätterna. Högst bjuden på fika, godis eller en
julklapp på julafton. De eventuella fyllon jag passerade på söndag morgon sa kanske
hej och ibland fick jag en slant. Duktig flicka.
Jag är
glad över att inga barn behöver arbeta i Sverige för att få gå i skolan. Samtidigt
missar man nog något som heter eget ansvar. Det hörs gnäll, protester och krav
från ungdomar idag men få av dem i
Sverige måste bidra till sin egen överlevnad. Svenska barn lever som grädden på
moset av världens barn men många är mer missnöjda är barn som finns i svåra
omständigheter.
Jag
läste aldrig till studenten då. Nattarbetet tog sin tribut. Efter fem år
slutade jag. Men så fort tillfälle gavs med kvällsgymnasiet satt jag mig åter
på skolbänken. Efter studenten, som inte var den riktiga studenten längre, blev
det filosofie kandidat, sedan socionomexamen, forskarutbildning, arbete förstås
och på sidan om flera betyg samt yrkesrelevanta vidareutbildningar. Att studera
blev min hobby. När jag hade påbörjat doktorandstudier insåg jag hastigt att
varken jag eller någon annan skulle ha glädje av min doktorsexamen och jag
slutade tvärt efter ett år. En bidragande orsak var igen pengar. Att studera på
heltid och ha heltidsarbete gick illa ihop.
Jag hade
hamnat i cirkelns början igen. Arbeta för att få läsa. Jag bestämde mig ha läst
färdig.
Idag är
kunskap färskvara, även beroende på vilka vindar som blåser. ”Rätt” kunskap är
verkligen färskvara. Allt går så fort. De med lång erfarenhet är inte mycket
värda. Det är som om hjulet uppfinns på nytt hela tiden, med olika ”rätta”
ismer och variationer. Det jag kunde bara några år sedan har passerat bäst före
datum, ointressant för Samhället. Att ha en gedigen kunskapsbank om någonting
är få förunnat att föra vidare. Oavsett hur många miljoner ens arbete sparade
åt Samhället blir man snabbt ingenting när jobbet läggs ner eller man
pensionerar sig.
Vi gamla få acceptera vår obetydlighet och att vara ur tiden fast det svider ibland när jag ser hur de yngre rent av kvackar. Hur ren trams värderas högt. Hur ämnen vilka passar i en studiecirkel är nu upphöjda till Universitetsvisdom.
Också de papperstidningar som tidningsbud delar ut kommer snart vara minne blott. Inte på grund av kriminella gäng som rånar en utan på grund av klimatskäl som tränger sig in överallt och att vårt liv styrs mer och mer av den fyrkantiga rutan och inte av pappersblad vi vänder.
Så även här. Internet förmedlar dagens nyhetsflora och den enda tidningen som kommer genom brevlådan är en gratis ortstidning.
Jag
läste om Ystad som är en av de kommuner där budget inte går ihop. Nyss var det
Motala som försökte frysa ut de gamla i äldreboenden och barn i daghem. Nu vill
Ystad att gamlingarna ska leva i smutsiga hem och helst sluta äta. Inte
bokstavlig svält men ökade svårigheter
att få mat på bordet varje dag.
Förslaget innebär att Kommunen ”erbjuder ingen daglig matdistribution utan hänvisar till färdigrätter från livsmedelsaffären. Undantag när det gäller specialkost. Vid behov ska hjälp med uppvärmning beviljas”. Det sker säkert många indragningar i olika kommuner som inte når intresserad press.
När får
man bistånd av äldreomsorg i någon form? Det är inte bara att ringa, det skall
utredas. Hemtjänst är inget som delas ut hur som helst. Det räknas minuter i
duschen, toaletten, vad som innefattas i städning och äter du inte skyll dig
själv. Ingen hinner hålla dig sällskap. Tidsschemat är också pressat. Det är
stressigt att arbeta inom hemtjänst. Flera är inte ens utbildade vilket har
dragit ner detta viktiga yrkets värde.
Det
blåser en kall vind över våra gamla. Kan de inte dö fort nog och ge plats för andra
hjälpbehövande i världen?
Vilket
hushållsgöromål är det som förfaller först hos den gamle? Nu menar jag tämligen
friska gamlingar, inte rullstol eller
svårare sjukdomar utan bara att man börjar bli skruttig och orken tynar.
Dammsugning och golvtvätt är förmodligen det första som blir svårt. Den lite
framåtlutande ställningen med dammsugaren tär på kroppen och balansen.
Städning, brukar vara det första som beviljas.
Vart tredje vecka? De som beslutar något sådant bör inte heller städa oftare än vart tredje vecka hemma hos sig. Rör inte toaletten, tvättfatet, diskbänken och dörrmattan! Tappar du något lät det ligga! Politiker bör prova först det som man tänker införa hos andra. Varannan vecka känns också lite, här städas det varje vecka om inte petigt utan enligt känslan ”nu är jag nöjd”.
Sedan kan ledsagning till affären tillkomma. Eller att hemtjänsten handlar för en. Att planera för en vecka i taget kan vara svårt. Nej, 85 – 95 år gamla sitter inte vid datorn och beställer mat hem. Jag tror – vet – att det kan vara helt tomt i kylen när nästa affärsrunda med hemtjänst kommer. Det händer nästan varje gång jag handlar att jag ser en snurrig gumma med rollator som försöker hitta något. Jag brukar hjälpa till och säga att de flyttar ju saker runt så det är svårt att hitta, vilket är lögn men tröstande. Kanske ser jag dessa människor lättare än flera andra på grund av övningen att handla med min dementa sambo? Vet ej.
Att orka
laga mat förfaller sedan. Det är faktiskt tungt att stå vid spisen en längre
tid. De gamla skruttiga gör inga trerättersmiddagar. Jag tror ingen, ingen ber
om matlådor om de än kan gå till affären och värma något färdiglagat. De äldsta
av oss har en ingrodd tanke att man klarar sig själv. Man ligger inte till last.
Ofta är det anhöriga som har ordnat matleveranser.
Att slopa varje dags leverans av en varm matlåda har varit på diskussion och sparmål i flera omgångar, i många kommuner. Nu sist Ystad. Det handlar faktiskt inte bara om en matlåda, det handlar om kort mänsklig kontakt och kontroll om den gamle behöver annan hjälp just idag. Kanske upplyft från golvet? Ringa ambulans? Se att gamlingen kommer upp och börjar äta. Vi alla blir gamla. Det är en naturlag, inget vi – än – kan undvika. Att då få bli omhändertagen på lagom nivå är en fråga om samhällsmoral. Att sluta leverera mat är en väldig stark markering. Det borde vara ett slags mänsklig rättighet att i det land man har levt, arbetat och betalt skatt i har man ett slags humanitär hjälpkonto där man lyfter ut vid behov.
Livsmedelsverket
har precis gett matråd för de över 65/75 år och det stämmer inte riktigt med
färdiga matlådor från affären. Kanske inte ens maten i äldreboenden?
Sämre mathållning, mer depression och fallolyckor, mera sjukvård, tidigare död i en skitig lägenhet. Åldringsvård i det nya Sverige?
Ystad säger att invandring inte är skyldig till budgetkrasch. Är det så att de 19 % av befolkningen som är invandrare blev självförsörjande på direkten? 20% av Ystads befolkning är invandrarmän i ålder 15 -44. Enligt statistik tar det i genomsnitt åtta år innan hälften av de som asylinvandrat under 2000-talet kommit i arbete och många arbeten är just betalda av skattemedel. Man skall inte skylla på invandring men att ljuga om dess ekonomiska förträfflighet är dumt.
7 % av Ystads befolkning är gamla över 80. En del av dem är ett sparmål.
Vi måste stå ut med livets början och livets slut. Tiden då vi människor behöver hjälp för att ha en rimlig tillvaro. Livet kostar. Det uppstår många frågor. Vilka utgifter hör till Samhället i första hand? Vem står först i kön för budgetpengar? Vad är en humanitär Stat? Hur skall vi ta hand om våra gamla? Borde man som alternativ helt enkelt sätta en gräns hur mycket omsorg var och en får för pengarna? Därefter skonsam ättestupa? Är det framtiden?
Hur tror politiker det känns att bli gammal i Sverige? Vi gamla skylls ut som propp i samhället. Vi har orsakat klimatets kollaps så snart drunknar vi eller brinner enligt självutnämnda experter. Barn går ut från skolan och skriker på gatorna att vi har raserat deras liv fast vi trodde oss ha gett dem bättre omständigheter än vi själva fick och gratis skola. Ungdomar kastar sten på gamlingar som har spelat bingo. Vi gamla är helt onödiga personer som Samhället helst vill slippa. Det ser jag varje dag i media. Det ser jag i praktiken hos gamla omkring mig. Om inte, skulle ingen hota dra in värme, mat och hjälp från dem som är några år äldre och mer behövande än jag är idag.
Lita inte på Kommunen. De avtal du har kan sägas upp när som helst.
Enligt den svenska statistiska livslängden är det inte så många år kvar för mig. Jag är ärligt sagt rädd att bli ännu äldre, behöva besvära någon för städning och mat. Jag vill inte förnedra mig, tigga efter hjälp och skyllas som orsak till budgetkrasch.
Jag tror
att jag hellre vill dö.
Flera andra har reagerat och jämfört med maten i fängelse:
Jag valde att gå Padjelantaleden i år eftersom årets vandring skulle bli ett slags nostalgivandring genom områden jag hade tidigare vandrat i och bli min sista på de svenska fjällen. Jag har alltid rekommenderat speciellt den övre Padjelantaleden för dem som skall göra sin första längre vandring. Åt den ena sidan av leden ser du de stora sjöarna Virihaure och Vastenjaure. Bakom sjöarna syns de höga snöiga norska fjällen. Åt andra hållet finns Sarektoppar. Om man vandrar även den nedre delen från Staloluokta till Kvikkjokk kommer man till den fjällnära urskogen med steniga forsar, många växter och en helig offerplats från tiden samerna inte än var kristna.
Den övre delen var tämligen förändrad. Inte naturens skönhet
utan bebyggelsen och trafiken. De gamla
stuglägena hade blivit semesterbyar. Helikoptertrafiken kom och gick oavbrutet.
Även motorcykel spår talade om att ”civilisationen” hade tagit över.
På ett ställe i närheten av Ájajávrre häckade en Kungsörn och på ett annat ställe någon kilometer därifrån en Fjälluggla. På stranden fanns också en fjällrävslya. Längre bort huserade en vråkfamilj. Nej, nu ljuger jag. Det var vandringen år 2001 jag beskrev. Nu fanns några stugor nära örnens gamla häckningsplats. Inga spår av rävarna. Då, 2001 hade jag och min sambo suttit en halv dag och betraktat örnungarnas första flygförsök. Dagen före hade vi nästan krockat med Fjällugglan. Nu väcktes undran över bygglovsbevillning i Nationalparken.
Att Padjelanta inte lämplig för funktionshindrade eller de som inte orkar gå stämmer inte riktigt längre. Flygtrafiken fixar det och slättmarken utanför Staloluokta kan ge nästan vem som helst en chans att sätta sina fötter i Nationalparken. Under en kort paus och en portion nudlar vid Virihaures strand kom 4 helikopterflygningar att landa och lyfta. Mest var det fiskare och medelålders damer som klev ur de helikoptrarna, med mobilen i högsta hugg. Var fjällen var årets semestermål i ställer varmare breddgrader?
Var och en blir lycklig på sitt sätt. Jag gick snabbt vidare
men ljudet av helikoptrar följe oss vandrare hela leden ändå till slutet. Så
var det från Abisko längs Kungsleden också. Visst, även förr kunde man ta en
helikopter till ledändorna och vissa platser men då gick det en, två om dagen, kanske ett beställningsflyg
ovan det. Nu brummade helikoptrarna till sena kvällen.
Just tystnad är en av de fantastiska upplevelser man kan ha i ödemarken. Det var onekligen förlorat.
Sträckan efter Hukejaure till Sitasjaure var nästan en plåga. Till stugbyn vid Guojajávri ledde fyrhjulingsspår från Sitasjaure, många gånger spångade och trafiken av de och motorcyklar var livlig. Vandringsleden syntes ibland. Ofta tävlade man om leden med trafiken. Från Sitasjaure gäller det bilväg till Ritsem. Dumt val. Jag valde den eftersom jag ville gå längs Cuhcavággi och Ritsem blir då ett naturligt val när man vill gå till Padjelanta..
Gick Cuhcavággi 1995 på Nordkalotturen och såg ingenting på grund av regn och dimma. Så jag ville gå om. Början var så vackert. Så det är värt att vika av från Kungsleden och gå in i dalen, tälta där och vända.
Nu saknade jag USA och PCT, dess tomma platser, tystnad, oändliga berg och skogar utan en helikopter,
knappt folk, inga fyrhjulingar och
semesterhus.
Padjelantaleden är förgången tid för mig. Vi ses aldrig igen. Så, adjö svenska fjällen. Jag är så färdig med er. Tack för bra sällskap under nästan halva livet. Men, nu är det slut. Lappland som Europas sista vildmark? Glöm det. Ja, det beror på hur man definierar vildmark. Tillgänglighet mot bara fötter? Jag missunnar ingen att få besöka fjällen men något speciellt som betecknar vildmark och skyddade naturområden har gått förlorat.
Sluta vandra? Det är nog inte tänkbart. Jag letar efter andra leder. Mitt problem är utöver ork och ålder att på många länder är det inte ok att tälta. Jag och stugor passar illa ihop. Det är också en ekonomisk fråga. Tält tjänar in sitt pris redan efter 4 – 6 nätter.
Jag funderade över den täta stugbebyggelsen på de gamla renvaktarställen. Jag tror att samer har flyttat fram sina positioner. De odlar aktivare sin särart och tillhörighet till folk som har generationer bakom sig på fjällmarker med rennäring. De bygger, tar mark i besittning, är hemma i sina gamla renbetesmarker. De kanske har mer samhörighet mellan sig som folkslag än vi svenskar som gladeligen ger utrymme för främmande folk från andra kulturer orsakande kollisionskurs med våra än levande värderingar?
Kan hända att om hundra år är samerna det rest som kvarstår av gamla Sverige?
En rättegång av stor betydelse både för samer och oss andra i Sverige bosatta är målet om det är samebyn eller Staten som har rätt att styra jakt och fiske i samebyns område. I dagarna börjar HD rättegången om Girjas sameby i Norrbotten som har stämt Staten och kräver att få ensamrätt att bestämma över jakt och fiske inom sitt område i fjällen, och sälja jakt- och fiskekort där i stället Länsstyrelsen. Det är en långvarig träta som gav samer rätt i lägre instans men domen i Hovrätt var svår att tyda. Girjas anser att man har rätten till jakt och fiske med stöd av bland annat urminnes hävd, men Staten kontrar med att begreppet urminnes hävd inte kan gälla ett så stort område som nu är aktuellt, ungefär lika stort som Gotland.
Samer är ursprungsfolk eller urfolk i Sverige som beslutades
enligt regeringens proposition 1976/77:80, där det sades att ”Samerna
utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än
landets majoritetsbefolkning”. Sverige har dock inte ratificerat
ILO-konventionen om ursprungsfolks rättigheter som skulle innebära att Sverige
måste ge samerna större inflytande över mark och vatten i de områden som de
traditionellt har nyttjat. MP och S sa nej.
Obs. Jag har ingen åsikt i frågan, bara upprepar fakta. Men
om HD skulle besluta till förmån för Girjas sameby blir det ett minst sagt
intressant utveckling i norra Sverige. Den logiska följden av ett sådant dom är
– antar jag – att andra samebyar skulle kräva samma rättigheter.
Svårt att läsa Fjällkartans namn?
FN s resolution år 1972 beslutade att minoritetsspråkens ortografi ska finnas på allmänna kartor över deras områden, oavsett var de ligger i världen. 1988 beslutade Lantmäteriet ändring av ortnamnens stavning. De nya stavningar som samerna i Skandinavien hade enats om användas nu på Fjällkartorna.
