Inte skyldig.

Så här i juletider och all julskyltning tänkte jag på en person jag hade träffat genom mitt arbete. Den kvinnan hade otroligt god smak, färgsinne och förmåga att få de enklaste kläderna att se ut som miljon dollar. Nu var hon gravid och livet hade vänt sig upp och ner av flera orsaker.

Hon hade en usel bakgrund. Föräldrarna älskade spriten mer än henne. Hon placerades i ett fosterhem där fosterfadern förgrep sig på henne. Socialtjänsten trodde inte på barnet. Vem ska tro på en 10 år gamla flicka som kommer från sådana omständigheter? Hon kan inte veta något om sex ens? Det blev dock besvärligt med anklagelserna så hon placerades om. Blev sexuellt utnyttjad av en i familjen. Hon rymde. Efter ett tag fick polisen fatt henne och hon placerades igen på ett nytt hem.

Hon berättar att hon tog av trosorna och la sig på sängen direkt. Så skulle livet vara. Men det familjehemmet  var ett riktigt hem. Hon blev ett barn och älskad. Men vid avslutad två årig social linje tyckte Socialtjänsten att hon var färdigvårdad och gav henne en etta i en förort genom förtur.

Nu hoppar vi över några år, timarbete och så. Hon skötte sig. Hon återtog kontakten med sina föräldrar och det var bättre med dem nu. Att orka missbruka har sin tid, att sluta sin tid också.

Hon var otroligt vacker. En dag besökte hon en känd klubb tillsammans med en väninna och släpptes förbi kön. Killar flockades runt henne.  Hon hamnade i jetsetlivet på grund av sin skönhet. Hon var den ouppnåeliga skönheten. Hon ville inte bli rörd. Efter några år förälskade hon sig i en kändis med pengar. Livet lekte.  Hon var lycklig.  När hon väntade barn kraschade lyxlivet. Han hade börjat älska kokain mer än henne, sparkades från jobbet, ruinerades bokstavligen och hon satt nu gravid åter i sin lilla lägenhet med sin lyxgarderob.

Det var då jag träffade henne. Barnmorskan på närmaste Vårdcentral vägrade att ha henne som patient på grund av barnafadern. Hon var dum nog att säga hur det var. Hon skickades till enheten för riskgraviditeter fast graviditeten var helt normal. Barnafadern var problemet, inte hon.

Från lyxlivet till arbetslöshet är fallet hårt. Sparpengarna tog slut. Hon sålde en del kläder. Det var svårt för en gravid att hitta arbete.

En dag var hon extra glad och berättade hur hon hade hittat ett jobb. Jag får personalrabatt, sa hon och visade mig en babytröja.

Hon hade varit ute och fönstershoppat. Det var juletider och många affärsfönster var verkligen lockande. Hon såg en som var bara usel. Ingen jul magi där inte. Hon klev in och ville prata med föreståndaren. Hon erbjöd sig att skylta om, gratis. De skrattade men sedan sa någon lite spydigt: gör det då.

När hon hade gjort om hela fönstret anställde de henne som försäljare och för att ta hand om skyltningen av fönstren och placering av kläderna. Hon skyltade om varje vecka. Hon började fundera på att söka vidareutbildning till dekoratör efter barnet var stor nog att få plats i daghem.

Barnet föddes och inte ens det fick barnafadern i andra tankar. Han var kvar i en kvart med sin förälskelse, drogen.

Kvinnan ringde mig då och då samt varje år omkring julen. Det sjunde året sa hon något som alla våldtagna bör säga till sig själv. Eftersom jag inte gav mitt medgivande är jag inte skyldig. Det man inte säger ja till har man inte medverkat i.

Jag kunde bara hålla med henne.

Vi sa till varandra God Jul. Den längsta kontakten med någon av mina patienter var avslutad.

Bild: familjebänk från Järna.

Vinter i Stockholms sjukvård.

Har du köat till sjukvården och fått besked om en lång väntetid till VC? Som så många andra åkte du då till Akuten och köade där tio timmar. När du väl togs mot av en läkare var han lika slut som du var?

Bor du i Stockholmsområdet kan du bara vänta att det blir värre.

Stockholms Landsting bidrar till andra Landsting i år, nästa år, och nästa och… Läkare och sjuksköterskor får sluta för att få budgeten att gå ihop. Du får köa.

Jag märkte  de senaste åren då min sambo var sjuk att vården gick redan på knäna. En åtgärd som tog 10 minuter av en rutinerad distriktssköterska byttes till trassel med någon som råkade vara tillgänglig. Två gånger förbarmade sig självaste verksamhets chef över oss och tog mot honom. Om ett tag hade alla erfarna sjuksköterskor gått till bättre arbeten.

Det är inte så illa att det inte kan bli värre. Håll er friska.

Så här är det: I år, 2019, måste länsborna i Stockholm skicka iväg 862 miljoner kronor till Skåne, Götaland med flera. Nästa år, 2020, är summan dubblad, 1 692 miljoner. Vips, vad enkelt det är att styra ett land! Bara dra några varv på utjämningsskruven, stockholmarna betalar, och glesbygdsborna får någon hundralapp mer att röra sig med.

Det är dessa 1 692 miljoner kronorna som inte kommer att finnas kvar i Stockholm län nästa år. Det är därför vi har sett rubrikerna om uppsägningar de senaste veckorna. Verksamhetsminskningarna fördelas ut solidariskt: Karolinskas andel är 380 miljoner, Södersjukhusets andel är 132 miljoner, Danderyds andel 110 miljoner och så vidare. Lokaltrafiken måste minska med 205 miljoner och så vidare…. (lånad från länken nedan)

År 2022 är nämligen siffran inte 1 692 miljoner längre, utan 3 429 miljoner kronor!

Det blir vinter i Stockholms sjukvård.

Överbelastad socialtjänst och de eländiga fattigpensionärerna.

Nästan dagligen läser vi om Kommuner i ekonomisk kris och försämringar för skola och äldreomsorg. En del skyller på invandrare och att de inte kommer i gång med arbete. Andra skyller på de populäraste hatobjekten: pensionärer.

Helst skall vi svenskar inte gå i pension alls utan fortsätta att betala till politikernas slukhål in till döden. Jag skulle fortsatt arbeta efter 67 men sjukdom slog till och jag valde att ta hand om min sjuka sambo i stället. Jag trivdes med socialt arbete. Idag skulle jag nog inte göra det. Arbetet på många socialbyråer och även inom sjukvården är så överbelastade att det blir ingenting av det, bara hafsverk. Läste om Malmö där i slutet av oktober fanns 607 utredningar efter orosanmälningar, utredningar som inte börjades i tid. Till sist har  facket anmält socialtjänsten till arbetsmiljöverket.

Med den arbetstyngden som finns har ingen någon tid att ägna sig åt pensionärer i nöd och boende på gatan. Jag hade det bättre i 80 – talets socialtjänst. Jag hade till och med matlag en gång i veckan för de mest utsatta pensionärerna, som bistånd. Jag besökte de ensamma gummorna när hemtjänsten ringde om behov av en vinterkappa och varma skor.

Jag hade tid att utreda och sedan göra något av det tillsammans med klienten. Idag stannar mycket i utredningsfas och åtgärderna fallerar av olika skäl. Då blir det lätt kaosartade ryck, omedelbara omhändertagande fast förebyggande insatser kunde gett mer och bättre resultat. Man har inte tid att göra det lilla extra. Man kanske inte ens får tack från klienten? På min tid var det så, bättre. Kanske var ärendena enklare? Missbrukaren slutade efter behandling, fick boende och stödperson – inte sovsäck som det sker nu – och började arbeta. Familjer som fick familjeterapi, började arbeta och klarade sig utan socialbidrag. Ungdomen bytte snatteri till skola. Den psykisk sköra började på dagcentral som socialtjänsten hade öppnat. Och den gamla gumman hamnade i ett äldreboende som än hade resurser ta hand om henne och ge god omsorg.

Jag är glad att ha arbetat som socialsekreterare under en bättre  tid.

När jag arbetade som socialsekreterare hörde alla från ålder 20+ till mitt ansvarsområde, utöver samarbete i familjer. Jag skulle således vara den yttersta resursen till äldreomsorgen och när något krisade riktigt fick jag reda ut det. Kan säga genast att det hände i undantagsfall. För att känna  mitt ansvarsområde gick jag en vecka med hemtjänsten och delade även ut matlådor. Varma matlådor, färdiga att ätas. Det fanns gamla som lyste upp när jag kom. Jag var dagens höjdpunkt. Det fanns två personer  som inte ville öppna dörren. De var dementa och borde egentligen bo i ett äldreboende. Den ena var helt enkelt rädd för att öppna dörren och den andra av dem var väldigt ilsken.

Kvinnan hade inte släppt in någon den senaste veckan utan matlådorna ställdes vid dörren. När hon öppnade dörren lite på glänt och trodde att jag hade gått satt jag foten mellan och slank in.

När jag väl var inne och serverade maten trots att hon muttrade ilsket såg jag matlådorna på diskbänken som inte var öppnade och lukten var mindre angenäm. Det var rent sagt skitigt i den lilla lägenheten. Vad gör man då? Jag gör en lång historia kort. Jag fortsatte att bära in maten bara till henne. Tur att hon bodde alldeles nära socialbyrån så jag kunde avvara tiden. Efter några veckor besökte hon  servicehuset och beslutade sig att flytta in. Hon blev undersökt av läkare vilket förbättrade hennes situation.

Ibland ger kort envishet resultat. Idag skulle hon bara dö av svält. Även den andra personen flyttade efter lite trugande, men till ett äldreboende. Idag trugas det inte. Det blir billigare ha ”omsorg” hemma.

Hur har våra pensionärer det idag? En del har det bra, de ligger kanske just nu på en strand i värmen i stället snökaoset här hemma. Men en del hankar sig knapp fram. Fattignivån räknas som mindre än 60% av medianinkomst enligt Eurostat och SCB som motsvarade förra året 12 100 kronor i disponibel inkomst per månad. Under denna nivå hamnar 12,1 procent av de äldre, eller ca 245 000 personer, de flesta kvinnor. Sverige har flest fattigpensionärer i Norden och nog ligger vi bra (dåligt) till även i EU.

När räkningarna är betalda ligger kvinnliga snittpensionären, som har 12 340 kronor i disponibel inkomst, på minus 526 kronor.  Då har man inte räknat med utgifter för bil eller månadskort. Bil? Skojar de? Det gäller att ta vara på varenda smula.

Medan garantipensionären får ihop 14 124 kronor varav 6 540 kronor är bostadstillägg, och ett överskott på 1258 kronor enligt månadsbudgeten.

– En snittpensionär som haft en medelinkomst på 32 000 i månaden och jobbat i 40 år har samma pengar som en som inte arbetat alls, eller bara lite grann, säger Ann Eriksson, sakkunnig hos SPF Seniorerna och den som tagit fram exemplen i sammanställningen.

Sedan har vi äldreförsörjningsstöd. Det är ett stöd, pengar alltså, till äldre över 65 år vars inkomst inte når upp till en skälig levnadsnivå. Om man som ensamstående lever med mindre än 5 758 kronor efter betald hyra, har man rätt till den hjälpen. Fattigpensionärer som är beroende av försörjningsstöd var omkring 25 000 personer i maj i år. Nästan en fördubbling på 15 år. Enligt Ekot beror en stor del av ökningen på att anhöriginvandrare  som inte har arbetat ihop en pension och antalet är på väg uppåt.

Tro dock inte att du som är än i arbetslivet och tjänar hyggligt kommer att få hög pension från Staten. Fortsätter ekonomin som nu, färre som betalar in och flera som vill ta ut kollapsar de bästa systemen.

Hela Pensionssystemet kommer att haverera? Skitig solnedgång så att säga.

Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.