Böckernas magi

När jag gjorde hembesök hos mina patienter la jag märke till att de saknade böcker. Några hade en bokhylla men det användes inte till böcker. En och annan skvallertidning låg framme. Flera av mina patienter kom från svåra omständigheter. När de nu skulle få barn var det så mycket annat pengarna skulle räcka till. Flera var beroende av socialbidrag. Få hade läst en bok sedan de slutade skolan eller hoppade av och hamnade på gatans skola.

Vi bestämde att ge en barnbok som avskedspresent. Jag köpte ett lager i bokrean.

Det hände mer än en gång att jag fick läsa för barnet, medan modern satt bredvid. De var inte vana att läsa.

En och annan blivande mor kunde inte läsa, inte några av papporna heller. De hade passerat skolan utan att läraren märkte det, eller brydde sig inte. Jag frågade förstås inte: kan du läsa utan skrev ett avtal för behandling och bad patienter läsa det högt till mig. Ifall jag har missat eller missuppfattat något, sa jag. Då kröp det fram. Nej, mina patienter var nästan uteslutande svenskar, 25 % var adoptivbarn och bara någon enda från ett annat land.

Läser du till dina barn? I vilken ålder ska man börja läsa till barn?  Jag vet inte vad den perfekta åldern är. Själv började jag läsa till mina barn när de kunde sitta ungefär vid sex månader, böckerna var pekböcker. När barnet hade  pincettgrepp, att kunna gripa ett föremål mellan tumme och pekfinger, kunde lillan ha själv en tjock pekbok och kanske lyckas vända ett blad. De flesta första böckerna hamnade dock i munnen och tuggades.

Efter några år fick man läsa alla favoriterna varje kväll. Ibland försökte jag hoppa över något men då sa barnet: inte så, läs  boken. Man kunde inte slarva. Även när barnen kunde läsa själv fortsatte vi med högläsning.

Jag antar att högläsning har krympt och mobilen har tagit bokens plats.

Vilka fördelar finns i att högläsa för sina barn? Det uppenbara är massor av nya ord. Flera än de ord vi använder i vardagen. Det sägs att de flesta ord föräldrar använder till barnen är uppmaningar. Inte mycket att bygga ordförråd på. Även om barnet är för litet att apa efter, sjunker ord sakteligen in. När man väl börjar skolan känner barnet igen orden och det blir så mycket lättare att lära sig läsa.  Barn  som har ”läst” med föräldrar är bättre förberedda på att se orden i tryckt form då de börjar skolan.

Barn gillar sagor och fantasier. Barn tycker om böcker som knyter an i deras liv men i lite mer spännande form. Det som är verkligt får gärna vara lite overkligt. Med tiden rinner fantasierna av. Många ungdomsböcker är fulla med elände och tragik. Uppfostran till ”rätt” tänkande. Undvik de. Undra på att Harry Potter är så populär och älskad upp i åren. De böckerna har alla ingredienserna för en god barn/ungdomsbok. Spänning, utanförskap, hjältehistoria, livets onda och godhetens vinst.

Många av de barn som är vana med böcker lär sig att läsa hemma. De behöver inte Regeringens snack om ”att läsa garanti” (som inte finns). De flesta barnen lär sig att läsa före 10 år, eftersläntrare vid 12. Ungefär.

Det sägs att barn som har 400 böcker (minst) hemma blir de smarta barnen. Beror nog på vad de är för sort. Ingen blir dock smart om böcker bara samlar damm.

Ha en bra Påsk. Gärna med en bok.

PS. Slutar lägga upp länkar annat än undantagsfall.  Håller på att rensa bort en del gamla inlägg och rensar länkarna. Jag måste säga att det inte har hänt så mycket de senaste 10 åren. Samma problem, samma lösningar, samma gnäll. Det händer väldigt lite på den politiska kartan, oavsett vem har makten.

Glad Påsk!

Om inte ens jag kommer ihåg…

Idag, ett år sedan, dog min sambo. Han hade nyligen flyttat till ett demensboende och blev vad man kallar med nyspråk: ”korttidsdöd”. Ja, han var inte kroppsligt frisk längre, ett blödande magsår tillkom på den sista tiden. Döden var väntad men ändå chockartad. Han gick totalt ner sig i boendet på tio dagar. Personalen slutade att ge honom mat och vätska, näringen byttes mot morfin, de döendes vän.

Nej, ingen larmade oss anhöriga, personalen gav sig själv makten att bestämma över hans tillvaro. Själv var jag hos mina barnbarn vilka jag inte hade sett på fem månader. En vettig person ringde mig till sist. Det som fanns kvar var att sitta dödsvaka i några dagar.

Jag åker inte till graven, det känns meningslöst. Minneslunden, som finns i en annan kommun, är bara en ganska kal plätt med en stor kors på. Inga namnskyltar. En katt brukar tassa runt bland de döda vars aska har försvunnit i jorden. Platsen väcker ingenting, varken minnen eller sorg, bara tomhet.

Jag tar en promenad till en plats i skogen där vi ofta satt tillsammans. Flera av hans födelsedagar firade vi där. Den sista tiden orkade han inte gå dit men den klippan över sjön är mer minnesplats för mig än den plätt som kallas minneslund. Död och begravning är så organiserat. Jag tror att han hade velat ha sin aska strött hellre på trädgården han var med att bygga upp, men det är inte tillåtet.

De sju åren som jag var ansvarig för hans vård utplånade mycket av vårt liv tillsammans. Vi var ju inget par längre, bara en vårdare och vårdtagare.  De tre/sex månader sjukvården gissade som kvarvarande livstid för honom efter en lång sjukhusvistelse, blev sju år. Jag borde kanske inte tagit på mig de åren? Vet inte. I backspegeln tänker jag annorlunda än i början av den resan. Jag försökte göra då vad jag trodde var det bästa för honom.

Demens utplånar människan. För, när man blir dement försvinner också minnena av det liv man har haft. Bara spillror av händelser kommer fram ibland. Han såg en bild av Matterhorn och kom ihåg studierna i Tyskland. Han tittade på bilden av sin första fru men kunde inte placera henne i sitt liv. Vi såg bilder från våra vandringar och han tyckte jag var duktig men kunde inte se sig själv där i ödemarken. Våra resor var glömda.

Vår första fotoutställning kom han dock på. Jag har än affischen på badrumsdörren. Han kom ihåg att en känd konstnär höll tal för oss och att en kunglig person skrev i gästboken. Kanske var det hans konstnärliga livs höjdpunkt, större än våra gemensamma resor?

Han sa ibland ja, jag minns men kom han verkligen ihåg eller var det mitt minne han samtyckte till? Fanns då det upplevda på riktigt? Var mitt minne verklig eller bara en fantasibild av det som hade hänt? Om inte ens jag kom ihåg… Det var plågsamt. Som om ens liv hade blivit gungfly.

Han var en godhjärtad person. Hans kärlek till mig var större än min till honom, om vi borträknar de sjuka åren. Kanske var mitt omhändertagande av honom ett slags återbäring?  Han var min sanna vän och vänskap har jag alltid värderat högre än det som kallas kärlek. Kärlek är så flyktigt. Känslobetonat. Vänskap är mer solid. Att stå vid någons sida, ändå till döden.

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/

PS. Molnet i bilden heter Kelvin-Hemholtz som vi såg under en resa till Norrland.

Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Tänker du göra en lång vandring i år? Planerar du för det? Jag har gjort två långa vandringar och väldigt många kortare. 1995 gick jag Nordkalottleden. Förra året var det Pacific Crest Trail. Jag förberedde mig totalt olika.

Då, inför Nordkalottleden gick jag till väga verkligen noggrant. Utöver inköp av ny utrustning och ordentlig genomgång av det månader innan, provpackade jag och kunde min ryggsäcks innehåll i beckmörkret.

Jag övade så jag satt upp tältet på några minuter, även i mörkret. Jag köpte alla kartor nästan ett år före och planerade för en dags sträckor, matplatser, tältplatser och möjlighet till matinköp. Jag räknade ut matbehov och när avresan närmare sig skickade jag några paket med mat, film mm till vissa knutpunkter.

Jag tränade flera gånger i veckan på gym och gick till och från arbetet ca en mil om dagen. Jag övade med packad ryggsäck i varierad terräng.

Jag tog kontakt med några tidningar så jag kunde få ett löfte om köp av artikel och bilder från vandringen och få betalt. Bar med stativ och 2 kameror med två objektiv samt en massa filmrullar, det var före det digitala när man än fotograferade med film. Packningen var således tung.

Att hålla kontakt med anhöriga skedde per vykort och telefon när post och telefonkiosk fanns tillgänglig. Jag skickade iväg film från de ställen som hade postgång. Trots sommar var vädret kyligt och som värst hade jag regn fjorton dagar i sträck.

Jag sålde bilder och intervjuades efteråt och vann någon tävling som handlade om motion. Att gå Nordkalottleden som ensam kvinna ansågs lik en prestation. Troligen var jag den första som gick hela leden, men är inte säker. Leden saknade än markeringar på vissa sträckor och broar var på planeringsstadiet eller trasiga. Det fanns således några besvärliga vad.

Nordkalottleden är nästan 800 kilometer och jag gjorde en extra runda så det blev just 800 km.  Jag var ute 52 dagar varav några stod jag stilla eftersom jag fick besök till leden och på ett ställe möttes av lokalpress. Det blev inte så många kilometer per dag. Det var min första långa vandring, de andra hade varit några hundra kilometer som max.

Tänk så stort det var på den tiden, före Internet. Idag gör folk vad som helst, äventyr av olika art är vardagsvara. När flera hundra, kanske tusentals gör samma sak som att gå från Mexiko till Kanada, bestiga de högsta bergen mm är det ingen tidningsnyhet längre. Internet har förändrat nyhetsflöden och värdet av en prestation.

Jag hade min stund i rampljuset, gjorde någon intervju även två år efter och fick tillbaka varenda krona och lite till jag hade lagt ut.

Förra året satsade jag då på Pacific Crest Trail i USA. Det var helt annorlunda med planering för PCT. Kanske till och med bättre.  Jag förberedde mig väldigt lite, kan säga tog det som det kom. Något innan dog också min sambo. Jag hade inte tid att planera.

Att köpa en olycksfallsförsäkring är ett måste och se över vaccinering. Så klart fixade jag visum, fick tio års visum. Köpte biljetter till USA så fort jag hade tillstånd att vandra PCT i januari så jag kom billigt undan Ja, du måste ha tillstånd, följa vissa regler och rangers kontrollerar det lite oväntat. Jag såg en person som fick lämna leden och han lät inte glad för de böter han skulle betala.

Jag hyrde ut min lägenhet för sex månader. Resten, själva planen för vandringen blev lite hipp som happ.

Jag hann inte träna eller gå mer än en gång i veckan, ibland två, eftersom jag tog hand om min sjuka sambo som inte kunde lämnas ensam. Utrustning var lättvikt, som ny ryggsäck och nytt tält. Jag provpackade inte ryggsäcken, den var ju lika stor som den förra. Jag satt upp tältet en gång på vardagsrumsgolvet.

Jag slog ihop sakerna dagen före resan i en bag utan större ordning och fick packa ryggsäcken på hotellet i San Diego när jag hade köpt mat och annat jag behövde. Dagen efter tog jag buss till startpunkten och bar då ryggsäcken för första gången. Jag behövde köpa en del under vandringens gång som nya skor och byxor samt annat som gick sönder eller kom på att behövas.

Jag köpte en guidebok men inga kartor. Jag Googlade hemma leden på Internet. Det såg inte illa ut på den platta datorytan. Litade på min GPS jag hade fått låna. Tja, jag trasslade med den de första dagarna för jag hade inte satt mig i funktionerna riktigt.  Jag sände meddelanden med det till anhöriga. Jag hade ingen Internetkontakt på leden och telefonen vägrade för det mesta att fungera. Fick ibland hjälp per GPS av min son för omärkta omvägar tack vare bränder. GPS var användbar. Jag tog mot meddelanden och kunde skicka de var som helst, på områden där det fanns ingenting annat än berg och skog.

Matinköpen  blev ”ta det som finns”. Det fungerade men var enformigt. Jag skickade tre paket till mig själv under vandringen, varav ett var nya skor och de andra till ställen med få matvaror.

Jag planerade inga sträckor och tältplatser utan gick så länge jag ville eller orkade. Stannade när jag tyckte så. Lagade mat när jag var hungrig eller när det fanns vatten. Tog pauser när det kändes så. De flesta jag mötte hade dagens etappmål klar och de tog få pauser. Många  var i naturen men såg inte omgivningen.

Som en person vilken haft järnkoll på arbetet och sedan i vården av min sjuka sambo var det befriande att skippa planering. Det fungerade. Fast jag var så mycket äldre nu gick jag betydligt flera kilometer per dag än tidigare trots att terrängen var bitvis svårare. Min slarvigt planerade vandring var lyckad.

Pacific Crest Trail är 2,653 mile, 4,270 km. Jag var ute 160 dagar varav några få noll dagar. Jag avbröt två dagar före Kanada tack vare vinter och för mycket snö. Jag  gick sedan fem dagar vid havet före hemresan som kompensation.

Planering är inte allt. Planera inte ihjäl dig. Det går inte att planera allt. Ta med mindre prylar. Minimalisera! Tackla problem om de kommer så väl det går, inte i förväg. Glöm bara inte en bra förstahjälp pack.

Är det vår eller vinter eller bara klimat något?

Ingenstans pratas det så mycket om väder än i Sverige. När jag flyttade till Sverige så där 55 år sedan lärde jag mig snabbt att vädret, dagens temperatur, regn, sol och vind hörde till svensk kultur. Jag tog en titt på termometern när jag gick till arbetet. Ibland var jag vinnare: kallaste vinterdagen var vid min stuga!

Idag är det klimat, det så svårdefinierad och svårmätbar fenomen omkring oss, dagens ständiga ämne. Ingenstans är klimatet så framträdande som på svenska tidningssidor och massmedia. Vi skrämmer barn med det.  Radikala eller användbara lösningar saknas dock, som kärnkraft, barnbegränsning och Internetkonferenser i stället att världens klimataktivister flyger runt till tämligen meningslösa möten där de diskuterar grader och begränsningar för de vanliga människor.

Det har blivit ett slags religion att hacka på folket som äter, flyger, har bil eller ens andas. Så kallade influenser som flyger ständigt och gör reklam för sitt flygande gråter till Staten att hindra dem från att flyga. Sjukt?

Man måste ju inte leva som man lär, bara man syns tillräckligt på Internet och i ord gnäller över sin konsumtion. Att låtsas vara god är viktigt i många sammanhang idag.

Oavsett väder och klimat är våren på gång. Precis som förra året och före det. Med snöfall och bakslag. Varför känns våren alltid så förhoppningsfull? Naturen som vaknar till liv, synligt alltså för ingenting har varit dött utan bara bidat sin tid under marken.

Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen är stigande och ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Om dygnsmedeltemperaturen ligger i intervallet från 0,1°C till och med 9,9°C kallar vi detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Nej, det är inte än vår i Stockholm även om luften kändes ljum och solen sken igår.

Det är vårtemperaturer i nästan hela landet men vår bara på de sydligaste och vintertemperatur på fjällområden.

Det är långpromenadernas tid – snart. Att motionera sägs ju rädda oss om allt från demens till depression, tidigt åldrande och hjärtproblem. Än är många av skogens stigar som iskanor. Man får gå på väglöst land.

https://www.smhi.se/vadret/vadret-i-sverige/arstidskarta

https://emanuelkarlsten.se/01/influencers-publicerar-debattartikel-om-att-stoppa-flygande-under-den-egna-flygresan/