Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Pensionärer kan få mat från soporna. Det skedde redan i något äldreboende. Vänj er vid att livet som pensionär är oförutsett och innehåller inga guldkanter om du inte har sparat ihop en stor buffert.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag. http://www.dn.se/ekonomi/arbetsar-syns-inte-i-pensionskuvertet/

Vissa behöver inte oroa sig för mat och hyra. Mona Sahlin plockar ut statsrådspension på 55 327 kronor i månaden. Vad gjorde hon för att förtjäna detta?

Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) hade en inkomst på 1 371 600 kronor under 2015, Trots sin inkomst har han plockat ut pension för 19 561 kronor varje månad.

Det finns fler…

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/fler-fattigpensionarer–sa-ar-laget-pa-din-ort/

http://folkbladet.se/nyheter/norrkoping/aldre-fick-mat-fran-soppasen-om4717713.aspx

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/birgitta-74-efter-hyran-har-jag-3-000-att-leva-for/

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/efter-45-ar-av-jobb-pengarna-racker-inte/

http://www.expressen.se/dinapengar/355-000-lever-under-gransen-for-fattigdom/

 

 

 

Tiden har sprungit ifrån oss.

Jag fortsätter att städa sambons lådor med bilder och urklipp. Tidningsurklipp från tiden då han var en känd trädgårdsmästare och byggde upp trädgården på Tallmogården. Urklipp från fotoutställningarna. Andra minnen jag inte var delaktig i.

Bilder, många av  den första frun. De ler mot varandra så förälskade. Men det tog slut fort. Hans bästa vän gifte sig sedan med henne och de har hållit ihop. Nu tampas paret med samma typ av problem som jag har dagligen. Minnessvårigheter. Sjukdomar. Minskade intressen. Hon är dock en tuff kvinna som har lyckats behålla livet utanför, fast i minskad form.

Hon är poet och skribent. Hittade en liten lapp med en fundering från 2006.

De digitala analfabeterna.

Tiden sprang ifrån oss…

DVD –  va´ är de?

Men en ”hemsida” har jag –

 gaveln där jag bor.

”Fildelning” gör vi – och det helt lagligt –

när vi är två

vid frukostbordet.

För mig betyder ju ”SMS”

Sänd mig svar

med brevbärarpost. (Eleonora Dittmer)

Tiden har sprungit ifrån oss. Sänd mig svar. Vilka svar kommer livet som vi inte kan påverka ge oss det närmaste året?

I en låda finns kärleksbrev mest i form av vykort från mig. Han har sparat varenda kort, brev, lapp som jag lämnat på bordet när jag går. De är inga avancerade texter. Kort, koncist. Det svider att kasta de. Som om jag skulle kasta bort tiden vi hade tillsammans. Jag trycker ihop allt i en påse men låter det vara kvar en stund. Det finns ingen mening i att spara det nu. Förgången tid. Så förgången tid.

Jag ger några till honom att läsa, några brev från barnbarnen också då de önskar att han mår bra med vingliga stora bokstäver. Men han tittar på breven som om de vore från en annan värld och lägger de på sidan.

Så är det nog. Den världen då han fick små brev från mina barnbarn och kärleksbrev från mig har slutat existera.

Har det då funnits alls eller är det bara en hägring som ligger i en låda?

Lämna inte till andra att städa upp dit liv. Men att göra det är plågsamt – eller befriande.

Bön, brott och bullar.

Mor hade fyllt 101 år nu, om hon hade levt. Hon dog strax före 95 år. Ett av mina starkaste minnen om henne var ett inbrott. Jag kom att tänka på det när jag såg polischefen Eliasson ropa på hjälp i TV eftersom andelen utsatta områden har ökat och han klarar inte av situationen.

Inte ens min mor skulle kunna hjälpa honom. Högst med ett bön att han ska inse sin situation och gå.

Min mor var kristen och djupt religiös. Hon bad ständigt för allting och om allting och hade mod genom bönen. En natt bröt en våldsman in i hyreslängan där vi bodde genom att slå sönder ett fönster i trappuppgången.  I en sekund gissade mor att den efterlyste mördaren som rymt från fängelset, förstasidesnytt, varnad med ”lås era dörrar han är desperat” stod i vår trappa och hade avsikter som inte var goda. Mor föste  far in i kammaren för att skydda oss barn. Jag är åtta år, min syster är bara en baby.

Mannen slår sönder vår dörr och kliver in.

Det var lördag kväll. Mor hade bakat rågbröd och bullar. Inkräktaren hejar sig vid dörren. Den lugna kvinnan i blått förkläde håller fram en kaffekanna och korg med bröd. Var så god, säger mor. Mannen är hungrig. Han tar en bulle. Han viftar med pistolen.

Vad skulle det tjäna till? I arbetarkvarteren i finns ingenting att stjäla.

Jag såg på scenen genom dörrspringan medan far, krigshjälten med flera medaljer, tryckte sig i hörnet och skakade med korsade händer. Då förstod jag inte det märkliga beteendet men idag vet att det var PTSD. Resultat av krigets fasor.

– Vill du ha kaffe? säger mor. Jag ska skära upp lite bröd åt dig.

Mannen är svulten. Hungern får honom att sätta sig och börja äta. De pratar. Mannen mumlar något till svars mellan tuggorna.

– Har du också en mor i livet? Vart bor hon? Har du barn? Är du frälst? Inte? Men Gud förlåter även dig. Jag ska be för dig, säger mor.

Hon sätter sig på knä vid köksstolen.

– Öppna nu, Herre Jesus, de blinda stackarnas ögon. Förklara dem Skrifterna om ditt lidande och bryt bröd för dem, för att deras ögon må öppnas.

Grannen med telefon har larmat polisen. De kommer in beväpnade.

– Var vänliga och vänta, säger mor bestämt, vi har inte bett färdigt än.

Alla fem poliserna står helt tysta med gapande mun. Mor ber vidare. Poliserna väntar nervöst en stund och griper sedan mannen.

– Gå nu och ändra ditt liv. Gud älskar även dig, säger mor när poliserna för ut mannen. Tack Gud att jag fick förmedla din nåd. Tack för din ledning och vilja, bad hon vidare och började sopa upp glasskärvorna.

– Och så är vi tyst om det här, sa hon när jag kom till köket.

Jag skrev ner historien så gott jag kunde, men fick inte berätta för någon. Jag insåg senare att jag inte hade varit rädd.

Något efter blev vi vräkta från den bostaden utan anledning men fick en lägenhet genom fattigvården i barnrikehusen. Det var lyxigt med centralvärme, eget badrum och varmvatten under vinterhalvåret. Mor tackade åter Gud.

Mor hamnade på första sidan i dagstidningen men bara som en anonym kvinna som hade varit behjälplig för polisen. Hon ville inte bli intervjuad.  Jag vet inte vad som hände med den kriminelle mannen. Själv trodde mor på bönens kraft.

Det gjorde inte jag, varken då  eller senare men jag sa aldrig mot henne om det. Var och en har sitt sätt att tackla livet och svårigheter. Vissa sätt är dock mindre skadliga än andra.

Ha en bra midsommar. Låt oss be att vädergudarna ger oss sol. Eller kanske regn så slipper vi skräpet i alla parker.

En fjällvandring med allting i.

Jag längtar till ödemark, att vandra länge och långt, någonstans. Det är inte möjligt  i år eftersom jag är anhörigvårdare. De fria dagarna är redan inbokade.

I augusti  blir det en kort vandring med ett barnbarn. Jag är glad för det. Att vandra med ett barn, leva tältliv och lära henne att klara sig ute i vildmarken är lämplig mormorsgöra, tycker jag.

Jag bjuder på en gammal historia, tidigare publicerad någonstans, nu förkortad. En magisk vandring i den svenska fjällvärlden.

Tystnaden omsluter mig. Jag hör mitt hjärtas långsamma slag. Andedräkten är som en vit rökslinga. Skymningen lägger sig över den steniga marken. Jag står mitt i en sjö. Jag måste hitta en tältplats.

Jag har gått upp från Sarvesvagge, en grön dal och hamnat i en stenöken. Platsen är ett av de mest spektakulära i Sarek: Luottolako. En högplatå i 1200 meters nivå mellan högre fjäll, varav 2 stycken 2000meters toppar. Jag har haft en vandring full av upplevelser. Jag har sett vråken och kungsörnen glida förbi. Örnen tyst och vråken skrikande i försök att paralysera det blivande offret. Jag har pratat med en skärsnäppa, en ovanlig vadarfågel.  Den promenerade vid den halvtorkade sjön där jag vadar över för att leta efter en tältplats.

Jag har knappt sett en annan människa på en vecka, bara två från långt håll.

Jag hittar en liten gräsplätt i det steniga landskapet. Jag sätter upp tältet och börjar laga mat men det avbryts av solnedgången. I sjön avspeglar sig svarta toppar med rosafärgade glaciärer. Sjön är spegelblank. Jag plockar upp stativet och kameran. Ljuset är förrädiskt här uppe, det gäller att fånga motivet nu, nästa stund kan allt ha försvunnit. Efter en stund blir det mörkt och jag återgår till pastakokning.

Det är mäktigt att tälta i Luottolako, i den totala ensamheten. Ungefär som det var att sova på lavafälten under Hekla. Inte en människa utöver mig, ingenting annat än naturen och tystnaden som om världen hade upphört att existera. Tystnad är mäktigt. Jag undviker att störa det.

Mitt i natten hör jag ett fräsande ljud som avslöjar norrsken. Förr påstås att Norrsken inte lät utan de som sade det var sinnessjuka. Finnarna har sedan fångat ljudet som låter lik trasig elledning. Jag kryper ut från tältet. Som ett grönt spöke dansar Aurora Borealis framför mina häpna ögon. Norrsken i början september är alltför tidigt för årstiden, ett bevis på klimatförändringarna säger samer jag pratat med. De berättade om sällsynt, rött norrsken, rött som en världsbrand. Det förebådar onda tider när naturfenomen inte bär sig åt som de brukar, var deras antagande.

Kan hända de har rätt.

På vägen från Luottolako finns några större vad. Vädret är bra, vattennivån mycket låg. Jag slår tält på en fin plats vid en jokk. Jag sitter på en sten mitt i jokken, lagar mat och lapar sol. På natten får mitt nya tält sitt eldprov. (Den gamla tog en storm på Island.) Det börjar blåsa och regna. Som om någon skulle ösa med en hink vatten kombinerat med hagel. Sex timmar, åtta timmar, tolv timmar. Vattnet jag skulle lätt promenera över är nu en skummande fors. Det är bara att vänta tills vattnet sjunker. Jag fixar kaffe, mera kaffe, skriver dagbok, kollar på vädret, väntar… Nästa morgon klockan fem kämpar jag mig över med vatten till låren. Man ska aldrig vada med vatten över knäet, men vad gör jag som inte är två meter lång?

Korparna varnar andra för vandraren som mödosamt tar sig genom videbuskar till högre höjd. Ändå svischar en fjälluggla förbi och gör mig lycklig. Den är så vacker.

Under vandringen har jag haft problem att hitta vatten. Rapadalen hade så låg vattennivå att båtföraren inte kunde åka till de vanliga båtplatserna. Nu finns vatten i överflöd men det är lerigt och små isbitar forsar fram, glaciären högre upp har kalvat. Glaciärerna krymper, inte bara av skyfall utan av det alltmer varmare klimatet. Landskapet förändrar sig, sakta, nästan obemärkt. Frodiga videfält kryper uppåt, mera blommor, torkade vattendrag, försvunna små sjöar. Min karta stämmer inte riktigt. Jag har vandrat ett halvt liv och kan se förändringarna med blotta ögat. Om de beror på vår påverkan på klimatet eller är en naturlig förändring kan jag inte bedöma.

Jag passerar ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan, en lämning efter nybyggarna. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De är i 90 års ålder. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 år gammal förman till ett skogshuggarlag.  Han träffade sin blivande fru, då en 17 årig flicka från det berömda släktet Holmbom, boende just i det huset jag fotograferar. Jag blev så förälskad, säger han. De gifte sig och bosatte på fjällhemmanet.

Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge och du ser, den växte aldrig igen trots plantering. Han pekar ut fjällslänten med sly. Ibland kommer förståndet i efterhand, säger han, och då kan det vara för sent. Efter sitt upptäck avverkade han aldrig fjällnära skogar trots att det orsakade långa arbetsresor. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. Det är för tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom, berättar de.

Vintern har krympt. Är också det ett tecken på ett varmare klimat?

Skräpet har ökat under åren. Även i Laponia som borde vara ett område där vi vistas med allra största hänsyn till naturen. Ett världsarv för kommande generationer.  Tomma matförpackningar, toapapper, cigarettfimpar, ölburkar, trasiga strumpor, plastpåsar, en sko, konservburkar, spritflaskor, gammal rostig oljefat, eldstäder med oigenkännliga halvbrända saker… Det är märkligt hur vandrare kan bära tunga ryggsäckar till fjällen men inte sina sopor tillbaka. Vid renvaktarstugor ser det inte bättre ut.

Ibland kommer förståndet i efterhand, sa den gamla skogshuggaren. Så sant. Kommer vi att sakna Laponia när klimatet har ändrat landskapet, soporna kantar stigarna och ordet världsarv är bara ett ord på papper? Vet ej. Livet levs framlänges, analyserna och förståelsen kommer i efterhand. Ibland har vi inte ens det.

Vandra! Det finns gott om plats och upplevelser för flera. Men ta dina sopor till sopsorteringen!

Obs. Gammal svensk stavning på platser.