Det gör ont att städa bort en del av livet.

Jag kastar diabilder. Jag sorterar de tusentals bilder min sambo har tagit under vår tid, den tiden vi var aktiva fotografer. Inga stora proffs men en del såldes och ställdes ut. Han medverkade i en trädgårdsbok, gjorde tidningsomslag, flera utställningar,  diverse reklambroschyrer och lite annat som krävde en bild. Han var självlärd medan jag hade gått hos Strömholm. Sambon var den bästa av oss två. Han var en konstnär.  Jag var bara en socionom med fotointresse.

Vatten var hans bästa motiv och små detaljer i naturen som höstlöv eller blommor. Nu ser han inte ens åt sina bilder. Demensen tog inte bara hans minne, det tog hans konstnärliga ådra.

Det gör så ont. Det gör ont att  kasta hans bilder men ingen kommer att titta på dem efter hans död och efter mig. Jag försöker sortera bort de sämsta och behålla de bästa, lägga undan de bilder jag har gemensam minnen av för att titta på dessa någon gång. Våra resor, våra vandringar , våra eviga stunder i naturen konkande på våra trästativ, flera kameror, objektiv, filter och kaffetermos.

Nu dricker han knappt kaffe. Kamerorna har också gått ur modet. Idag är det inte diabilder utan digitala. Mobiltelefoners kameror är av bra bildkvalité. Ingen står i timmar, mäter ljus, justerar och tar tre bilder, en exakt de andra med lite över och underexponering. Kanske ett gråfilter. Lämnar in i framkallning och studerar med lupp för att kanske göra en förstoring för en utställning eller sälja den beställda bilden.

Tekniken förändras till det bättre. Själva fotograferandet har dock förlorat hantverket och sökandet efter det perfekta ögonblicket. Allting går snabbare nu. Det digitala misslyckandet kastar man effektivt medan diorna studerades noga vad gick fel, vad inte. Varje bild var en lärdom.  Varje filmrulle var en investering för att bli bättre. Varje rulle är nu bara en förlust och sopor.

Även förvaring av bilder är effektivare. Dialådor och hängmappar har bytts ut mot en  mapp i datorn.

Sambon började med foto på allvar vid 62 års ålder Då gick han ner i halvtid, investerade  i utrustning och satsade.  Inom ett år hade den investeringen lönat sig, kanske inte i pengar men i efterfrågan. Han höll på aktivt knappa 15 år. Vi deltog i några kurser och fotodagar. Vid 76 började han stå framför kameran som statist och reklammodell. Under några år var han efterfrågad. Det har hänt att folk känner igen honom på gatan. Var inte du i reklamen för… I TV… Han minns knappt den tiden. Ibland spelar vi några musikvideos han har varit med i eller ser på filmer på Youtube. Han visar inget större intresse. Det är närmast mina barnbarn som tycker det är häftigt att han har spelat in reklam och varit i TV.

Nu sorterar jag, kastar och mår uselt. Ibland tar jag en paus och lägger alla lådorna på hyllan igen. Det är som om jag förbereder döden. Men någon måste göra det. Ingenting säger att jag överlever honom. Jag vill inte lämna arbetet till andra efter mig.

Sopnedkast tar hans produktion. Och han bryr sig inte. Bilderna är borta ur hans minne och liv. Någon kamera tar han inte i sin hand

Jag skulle vilja gråta men jag har gråtit färdig över våra förluster.

Ingenting är som väntan på Akuten 2.

Gornucopia skriver om nedläggning av vårdplatser och har platsjämförelser med Norden där vi har lägst antal sängplatser. Han beskriver även orsakerna som äldrereform (kommunen skall ta över) och stängning av mentalsjukhusen.

Men detta var ca 25 -30 år sedan och kan knappt påverka sjukvården idag. Det är flera Regeringar sedan. Det är också efter en rejäl befolkningsökning från 8,35 milj  år 1985 till dagens 10 miljoner.

Avveckling av mentalsjukhusen  minns jag väl från min tid som socialsekreterare. Vi reste faktiskt till Vadstena och hämtade sedan hem de som hade placerats där, ordnade boende, stödperson och till sist blev det en ny dagcentral som de psykiskt sjuka fick dela med missbrukare, fast på en annan dag.

Vadstena var förvånad över att vi hämtade hem ”våra”. Det var inte alltid som någon hörde av sig.  De intagna var trasiga människor som hade svårt att klara sig själva. Många gick bara ut och förblev uteliggare. Jag träffade också en man som hade ett tatuerat nummer på armen. Nej, han kom inte från koncentrationsläger, han var född i Vadstena och föräldrarna var patienter där. Han hade aldrig haft normalt liv.

Ungefär samtidigt stängdes skogsarbetsplatserna som var avsedda för hopplösa fall ur arbets- och missbrukssynpunkt. Även då ordnade vi boende och arbete. Jag vet att många av dessa män gick rakt ut till gatan och blev uteliggare.

När äldrereformen kom 1992 var kommunen inte beredd på det resursmässigt. Jag har för mig att de fick pengar omfördelat från Landstinget för det i början. Kommunen bedriver inte direkt sjukvård och gränsen kan vara svårt att dra.  Idag har platserna i äldreboenden minskat eftersom politikerna tycker man mår bäst – och billigast – hemma. Man måste vara i usel skick och helst utan anhöriga för att få plats. I min kommun har platserna krympt ytterligare de senaste åren dels genom renovering till godkänt standard enligt Arbetsmiljöverket, dels genom  att äldreboende förvandlats till boende för s.k. ensamkommande. Så ser det nog ut överallt.

Det är kaos och fullt på Akuten. Det är fullt på våra sjukhus, de man inte har lagt ner än eller plockat bort vitala delar som förlossning. Köer för att träffa en specialist kan vara så långa att man hinner dö. Kön fylls på hela tiden och speciellt i Norrland där specialisterna är få arbetar läkarna sig till sjukskrivning, den där berömda väggen man går mot till sist. Umeå blev bedömt som bästa Akutsjukhuset i landet och personalen var totalt överraskade. Vi? Hur är det på andra ställen då? Bra fråga.

Sjukvården är ett område folk oroar sig för, den ligger som trea på Ipsos årliga undersökning med 25 %. Invandring/integration var den viktigaste frågan för folket 30 %.  Som tvåa kom skolan 27 %.

Vinster i välfärden var folk inte oroliga för i undersökningen. Ja, vi struntar nog i vinstprocenten när vi ligger på en brits och väntar nio timmar på akuten.

http://cornucopia.cornubot.se/2017/02/komplettering-om-sjukhusbaddar.html#more

I oktober 2016 köade vi på akuten och väntade på en säng. Sedan dog någon…

Ingenting är som väntan på Akuten 1.

Sjukhusbild från Wikipedia.

14 februari, en dag för kärlek och terror

Jag ger dagens imaginära ros till dagcentralen som ger mig några timmar ensamtid hemma. Personalen är yrkeskunnig och tålmodig. Visst, avlösningen kommer en två gånger i veckan men då förväntas jag att gå ut. Det är mina träningstider. Kanske åker jag snabbt till stan och handlar något. Att hinna annat är svårt.

Jag behöver också få vara hemma och för mig själv. Utan avbrott.

Jag gick till torget som var full av rosor, tulpaner, buketter i röda färger. Ve den som inte ger sin partner en ros idag. Är Alla Hjärtans dag ytterligare ett måste eller ett tillfälle till att visa sin kärlek och omtanke?

Jag såg några äldre kvinnor att köpa sig en ros. Var det till dem själva? Det finns många ensamma kvinnor eftersom de lever längre än männen.

Så klart finns det ensamma män också men jag tror att det är  vanligare att uppvakta en kvinna med blommor än tvärtemot. Ingen jämlikhet där inte.

När gubben min var än frisk fick jag rosor på Alla Hjärtans dag och en flaska champagne och choklad. Jag lagade en extra god middag. Nu får jag köpa blommor själv. Han har glömt alltihop. Jag är den som tar hand om honom och handlandet. Jag vet inte längre hur han ser på mig. Ibland ger han en kram och  uttrycker varma känslor mot mig och en stund är allt som innan sjukdomen tog hans minne. En stund, en liten dyrbar stund. Att se sin partner sakta försvinna till en sluten värld utan ord är oerhört plågsamt.

Han är än den som öppnar dörrar och drar ut stolen för kvinnor. En hövlighet som demensen inte har tagit. Han är en helt omodern gammal man även utan en blombukett.

Jag struntade i rosor, de påminde bara om tiden som har försvunnit. Jag köpte ett knippe tulpaner.

Jag skrev förra året om den 14. Februari och dess betydelse, en dag som även terrorister älskar.

14 februari, terrorism och röda rosor

 

 

Sjuk. Paus pågår.

Inget allvarligt, bara en vidrig förkylning av någon art. Huvudet är som full av sågspån, rösten har försvunnit och öronsus är inte särskilt vackert musik.

Nej, någon läkare köar jag inte till. Inget att belasta sjukvården med. Vår vårdcentral fungerar bra med snabb akutjour och väntetiden till husläkare är bara några månader. Men förkylning kräver inte läkare. Som någon sa: en influensa tar 14 dagar om man går till läkare och 2 veckor utan läkare.

Jag hoppas det inte tar 2 veckor. Det står jag inte ut med. Tre dagar är nog.

Träningspaus pågår också. Det är det värsta.

Världen ute är kall, hal och isig. Inget att längta till.