Stanna tiden? Om död och demens.

När min morfar dog stoppade man det väggur han hade köpt 45 år tidigare. Klockan var parets första köp till det nya hemmet, brudens bondgård som hon hade ärvt. Morfar var skomakare, den enda i byn. Hans fru skötte gården. Hennes föräldrar hade också dött i det huset.

Anhöriga samlades till dödsvaka. Morfar dog hemma i utdragssoffan dit han hade lagt sig för att dö. Uret hängde ovan soffan.

Mormor stannade klockan, backade den lite så dödsögonblicket blev rätt. Sedan stod hon vid sängen och bad.

Jag tittade på men trodde att klockan hade stannat själv. Att klockor stannade när någon dog. Jag var precis fyra år och magin över saker fanns än kvar. Jag förstod inte att död var oåterkalleligt.  Den uppfattningen hos barn inträder långt senare. Morfar sov och snart skulle vi göra något tillsammans. Jag ville väcka honom, men hindrades av alla som nu grät.

Strax efter lärde jag mig att läsa hjälpligt, magin minskade och verkligheten började tränga sig på. Vissa nyheter som jag mödosamt stavade till i Morgontidningen kan jag än läsa i nutidens media. Östersjöproblem är eviga, Rysslandshotet likaså, flyktingar, krig, fattigdom, förtryck finns kvar… världen har förändrat sig, men inte så mycket och radikalt som man kan tro.

Jag har dock aldrig tyckt om klockor. Tar på den bara när avlösningen kommer så jag kan lättare passa tiden. Avlösaren kan ju inte stanna övertid hos min sambo. Det finns så många andra som behöver hjälp. Fler och fler gamla förväntas klara sig hemma trots omfattande hjälpbehov. Avlösarna, som kommer från kommunens hemtjänst, brukar tycka att arbetet hos oss är en vilopaus. Att ta en promenad eller lägga pussel med en snäll dement man är inte så betungande. Det heter ju avlösning. De avlöser min närvaro, inte disken och städningen. Gott så.

Det känns som att klockorna har stannat, kanske har blommorna  också vissnat här hemma. Gubben, trädgårdsmästare och naturfotograf vattnar inte ens blommorna längre. Kameran tar han inte heller i sin hand. Hans tidigare så aktiva värld har krymp och försvunnit någonstans.

Det sägs hurtfriskt att par där den ena är dement kan leva precis som förut, resa och göra saker. Jag tror dessa människor med sådana råd har aldrig levt med en dement person dygnet runt, person som är förändrad, kanske till oigenkännlighet. Som är för orkeslös för att göra det jag vill. Knappt det han än själv önskar. Eller, finns det  verkligen personer vars liv har inte förändrats med demens? Verklighetsvägrare?

Allt man gjorde förr tillsammans är så förr nu att jag har glömt det, nästan.

Jag tror att vi kom till skogen sista gången tre veckor sedan. Det var en kamp att ta sig tillbaka. Vi kommer inte att plocka svamp i höst.  Ingen picknick till berget i år på hans födelsedag, det blev balkongen i stället. Vi har inte varit i stan på månader. Alla konstutställningarna har bara passerat som inbjudningsbrev på E – posten. Jag har nu avbokat alla, utom en.

Det är mycket som sker och har skett sista gången i vårt liv tillsammans.

Allt får mig också att undra över döden. Jag ser att hans ork försvinner och alldeles uppenbart tynar kroppen bort. Att äta är svårt. Det är som anorexi och demens hade tagit varandra i hand. Hoppas att döden går smärtfritt, i sömnen kanske och inte väntande på sjukhusakuten med stressad personal, poliser och vakter traskande runt som det var sist när vi tvingades besöka akuten.

Var empatisk, tålmodig och flexibel är råden för anhöriga till dementa personer. Tålamod har jag aldrig haft mycket av. Som barn kallade morfar mig kvicksilver och det var inte bara positivt.

I Sverige finns 1,3 miljoner personer som vårdar eller hjälper anhöriga med olika behov. 900 000 av dessa gör det på fritiden efter arbetet. En kassörska berättade att hon bakar bullar till hemmet där hennes mor bor, de får bara torra kex annars. Min forne sekreterare skötte sina sjuka gamla föräldrar efter sitt heltidsarbete, varje dag.

Är det frivilligt val, önskan, skuldkänslor eller brister i den vården vi alla betalar som styr våra insatser? Är det oron över att våra anhöriga inte får det stödet och hjälpen de behöver? Är det usel ekonomi i kommuner som tvingar dem att sätta grupper mot varandra och oss anhöriga att göra mer än vi egentligen önskar?

Eller är det bara anständighet mot våra närmaste eller till och med kärlek?

Jag mötte en ekorre i skogen.

Jag mötte en ekorre i skogen. Jag undrade hur den hade hamnat där. Mitt i skogen på en nedsågad stam. Letade efter konstnären Wederson Moraes för att veta mer om denne, men min portugisiska är obefintlig. Han har dock rest en tur till norra Europa och gjort olika konstverk på olika platser varav en var ekorren i Flemingsbergsskogen.

Det var nästan magiskt att stöta på konstverket i skogen. Ovanpå allt hoppade en levande ekorre runt på platsen, upp och ner i träden men den var så snabb att det blev inga bilder.

Vill du se verket? Gå den gula leden på 5 km från Visättra sportcentrum i Huddinge  och ungefär på mitten får du göra bekantskap med  ekorren.

http://wedersonmoraesartista.blogspot.se/

http://wedersonmoraesartista.blogspot.se/2017/07/aventura-e-arte-no-norte-europeu.html

PS. Jag skulle skriva del 2, något om våra blomsterbesvärjelser vid terrorattacker, men gubben är sjuk och det gör att min tid försvinner och tankeförmågan är sämre än vanligt. Återkommer.

Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal.

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås oändligt långt från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040

http://www.bbc.com/news/in-pictures-40880650

 

Att gå och något om datorer och elapparater.

Så sitter jag hemma igen vid datorn och det blir ingenting vettigt skrivet. Jag börjar något och slutar igen. Det känns som dödläge på flera sätt, både hemma och ute. Världen ser inte säker och lovande ut, tvärtom. Terror tar plats. Folk försöker bota det med handhjärtan. Politik i Sverige hör närmast till soptunnan. Den feministiska massmedian förstå jag mig inte på. Oavsett vilken nyhetskanal eller tidning man läser lyser det negativa med terror, kriminalitet och lyckosökare som den största nyheten. Dagligen. Mer…

Jag känner mig gammal och pessimistisk.

Jag vill packa ryggsäcken igen och bara gå, länge, men det är inte möjligt nu.

Årets vandring var toppen men så kort att det inte ens känns i kroppen och någon ny chans kommer inte i år. Gubben min går saktare och saktare samt är så trött att det inte blir någon motion av det. Vi går tappert ut varje dag, oavsett vädret.  Avlösningen, 20 timmar i månaden skall räcka till så mycket, inte bara att motionera. Nu läste jag en rapport igen hur viktigt det är att gå och raskt. När ska jag få till det?

Hur går du? Helst inte alls? Är du en soffpotatis som stirrar på en fyrkantig ruta?

Vi håller på att tappa konditionen i tidigt i ålder.  Är du i medelåldern? Då kan du redan ligga illa till eller kanske var det så i ungdomen. Nu jagar experterna även de medelålders ut för att gå. De vanliga råden som att hoppa av bussen en hållplats före. Ta trapporna. Gå i stället bil. Gå ut på helgen till naturen. Gå snabbt!

Redan tio minuters daglig rask promenad har påverkan, 15 % minskning av tidig död. Skall vi tro på det?

Om det vore så enkelt. Alltid när dessa hurrarop för en metod kommer blir jag misstänksam. Hade de hela bilden för sig? Borträknar de allt annat som krymper vår hälsa och tillvaro? Om vi inte raskar på tio minuter om dan hur fort dör vi då?

Är gå snabbt en mirakelmedicin för våra krämpor? Hur snabbt ska jag gå då?

Visst, vi är mindre aktiva nu än 20 år sedan, före Internet. Barnen stirrar mer på en fyrkantig ruta än på klätterträden ute. Familjer samlas kring TV eller med sina mobiler. Vi är garanterat mindre aktiva än på den tiden både arbete och  hushållsarbete saknade underlättande maskiner och Internet var inte ens uppfunnen.

Att tekniken hjälper  våra liv är så självklart idag. Snart finns inga som kan förklara hur man sköter ett hem, disk, tvätt, städning, matlagning och våra personliga kontakter utan en maskin kopplad till elnätet.

Det är en otrolig förändring i vårt vardagsliv när jag tänker på min mor och min tidiga barndom. Tvättmaskin, kylskåp, frys, dammsugare, elspis, gräsklippare, alla möjliga hushållsmaskiner jag inte ens vet namnet på är nu allmängods. Men det som satt oss på soffan var TV, sedan dator samt mobiltelefon.

I Sverige ägde 11 procent av befolkningen en persondator 1990. År 2010 var denna siffra 91 procent. Jag hörde till de första, inte på grund av mitt kunnande utan sonens, vars gamla dator hamnade hos mig. Jag tog också det europeiska datakörkortet. Det var inte så avancerat. När datorn infördes på arbetet på det stora sjukhuset under  andra halvan 90-talet fick vi frågan på ett informationsmöte: vem har en dator hemma och kan använda den. Jag lyfte inte upp handen, men en man gjorde det och han uppgraderades till datoransvarig. Han kunde inte så mycket men lönen från en mentalskötare till datoransvarig var ett rejält uppköp.

Det blev jag skötte den mesta patientregistreringen på min avdelning. Lösenorden hade vi under musmattan, som alla andra hade. Någon Internetanvändning var det inte frågan om. Det kunde ge virus till systemet. Vi var lite misstänksamma och producerade statistiken också på vårt gamla sätt: ett streck på vita tavlan för varje patient och åtgärd.

Systemet kunde inte registrera rätt. Vi blev de enda med  statistik över patienterna, det som skulle ge pengarna till verksamheten. Även idag har olika registrerings system sina brister. När strömmen går står allt stilla. När lagring är billigare någon annanstans kan uppgifter flyga över världen utan kontroll som i Transportstyrelsen. En stor inkompetens- skandal som bara blev skvalp i vattenglas. Landets säkerhet väger inte mycket.

Idag sker väldigt många jobb per dator. Vi är ständigt uppkopplade.  Många blir orörliga för en stor del av dagen. Att gå raskt tio minuter och vara stilla resten räddar garanterat inte hälsan. Men, det kan vara start till mer.  Att gå är vi födda till. Dator och Internet är bara ett lyckosamt  påhitt. En väldigt trevlig sådan. Utan den hade vi föga koll över vad som händer i världen och vad våra politiker hittar på.

Det kan bli för mycket. Världens elände tränger sig snabbt in i varje hem. Att gå är ett bra sätt att tömma sin egen dator: hjärnan. Tio minuter? Det känns  dock som en rea på rörelse.

http://www.bbc.com/news/health-41030630

Bild överst: översvämning i Sarek, nederst skogsutflykt.