Belöningar har sin tid…

I slutet av -60 talet köpte jag en lägenhet och flyttade med min dotter från stugan utan rinnande vatten och med utedass till en modern bostad. Bostadsrätten, en fyrarummare, låg på en ny förort. Lägenheterna var fina, ljusa och med stor balkong. Leriga vägar mellan husen, alla träd ordentligt nedhuggna för att inte hindra byggtrafik. Servicen var noll i början utom en matvaruaffär i en barack.

Giftermål och ett barn till. De flesta som bodde på vår bostadsrättsförening var unga familjer med ett, två barn och fruarna deltidsarbetade eller var hemmafruar. Det fanns inget daghem på området än. När det kom fick de ensamma mammorna förtur likaså lågavlönade familjer.

Vi bostadsrättsinnehavare på vår backe var ett aktivt och effektivt gäng. Vi ofredade politiker med olika begäran som papper- och glasinsamling, öppen förskola och förbättring av skolgården när skolbarackerna dök upp. Vi rev de taggiga buskarna omkring husen och planterade blommor och potatis. På hösten satt vi hundratals lökar på de än kala fälten kring oss. De flesta av oss kvinnor var hemmafruar med små barn så vi hade tid för förbättringar. Jag läste samtidigt på kvällsgymnasiet och i Universitet samt hade dagbarn med särskilda behov. På den tiden ansåg man att sköra barn mådde bäst i en liten grupp i hemliknande miljö. När jag behövde gå till de obligatoriska timmarna i Universitet såg en annan mamma efter mina barn och sedan jag hennes när hon behövde gå till sin kurs. Hemmafru? Jag var aldrig ledig för fruaktiviteter, vad de nu skulle vara.

Men med tanke på nutida polis, korvgrillning, armband och klapp på axeln tänker jag berätta om vår och min skuld till utvecklingen.

Skuld eller smart socialt arbete? Så här efteråt är det svårt att bedöma hur klapp på axeln politiken utformades. Jag erkänner dock min motvilliga skuld som innehavare av ölrättigheter i en pub.

Som sagt, servicen var noll, nöjena likaså, bussarna gick sällan. Vi ordnade ölpub i en tom lokal under tvättstugan. Efter att ha fått utskänkningstillstånd från Länsstyrelsen enbart för vår bostadsrättsförening – inga utbölingar – köptes öl och lokalen blev en träffpunkt på fredagskvällar och lördagar. Ibland även en annan kväll. Jag erkänner att en och annan vinflaska smugglades också in. De flesta kvinnorna drack dock bara läsk eller kaffe. Någon måste ju ta hand om barnen.

Att dricka alkohol var annars inte vanligt. Jag hade en födelsedagsfest för min make med pizza och vin. Det var en sällsynt fest av det slag och det pratades länge om det.

På puben kastades pil och spelades schack. Vissa var där ofta, andra tittade in ibland. När äktenskapet krisade fick män tröst av sina vänner på puben och kvinnorna hemma hos någon.

Puben hade varit i gång cirka ett år när de första inbrotten skedde på en söndag kväll. Det stulna var läsk och tjuvarna kom in per sönderslaget lås. Öl förvarades bättre inlåst, tills den som var i tur satt flaskorna i kylen och plockade in de igen.

Ett inbrott till. Söndagen efter satt några av oss i mörkret och när dörren slogs in igen tog vi fatt inbrottstjuvarna, tre pojkar i femtonårsålder tillhöriga det nya hyreshusområdet och inte kända till oss

Pojkarna bölade och bad. De skyllde på bristen av sysselsättning. Inga nöjen. Om de bara hade en lokal skulle de ju bilda ett band och bli berömda som Beatles. Att de inte spelade i musikskolan var inget hinder.
Redan då, i början på -70 talet skylldes ungdomsbrott på lokalbrist. Det har sedan visat sig att ungdomsgårdar inte har hindrat brottslighet. Tvärtom, där kan man hitta nya kompisar till brottets bana.

Nu följe en diskussion om vad var rätt att göra. Jag var helt ensam om min åsikt att göra en polisanmälan. Även om jag också hade en tanke att släppa puben – vi var trötta på det – och göra det till något annat tyckte jag att brott var ett brott och någon sorts reprimand var på plats. Att belöna inbrott kändes helt fel.

Så kunde man inte göra. De högutbildade, välmående socialisterna tog till orda. De sociala omständigheterna drogs fram. Pojkarna bodde ju på det nya hyreshusområdet dit den fattigare delen av befolkningen fick flytta. Höghus. Kanske hade de sämre bemedlade föräldrar? Hur hade skolan gått? Inga bra fritidssysselsättningar? Alltså, detta var på -70 talet men det låter precis som när nuvarande makthavare skyller från sig. De socioekonomiska faktorerna låter – nej, tvingar – de unga att bryta in sig i en ölpub.

Själv kom jag från ett så pass fattigt hem att vi inte alltid hade annan mat än potatis och jag fick mitt första jobb tolv år gammal som barnflicka för två barn på sommaren, som sedan följes av tidningsutbärning på natten före skolan på hösten. Fattigdomen hade inte fört mig till inbrott. Men, jag var ju en akademiker nu gudbevars, helt annat än de stackars pojkarna, sa någon till mig. Ridå!

Resultatet av våra diskussioner blev ingen polisanmälan, de tre killarna fick renovera lokalen med att måla om väggarna och städa upp. Efter det fick de nycklarna i handen med uppmaning att lokalen ska stängas klockan tio och tystnad skall råda då.

Jag vet inte hur det gick med pojkarna i långa loppet. Efter ett tag hade de också tröttnat på lokalen och det blev ett förråd. Vi flyttade på grund av jobb. Åratals efter har jag läst att även det området har problem med det som alla förorter nu mera igenkänner: stölder, bränder, slagsmål, rån, skolproblem, även död genom någon annans hand.

Det märkliga var att ca tretton år senare träffade jag konsulenten från Länsstyrelsen i helt annat sammanhang och i en annan stad. Jag var skild och nyinflyttad. När vi pratade om vart vi hade bott tidigare frågade han om jag kände till puben. Jag hade inte träffat honom då men nu skrattade han lite för de aktiva udda pubägarna som han hade gett serveringstillstånd till. Vi två drabbades av kort, intensiv passion som aldrig fungerade på mer praktisk plan. Dock lärde jag från honom om effektivt socialt arbete som inte innefattade varken klapp på axeln eller nycklar i handen.

Belöningar har sin tid, men inte före förbättringar.

Bild: från helt annat område.

PS.. Det här var publicerad före attackerna i Vetlanda.

Livet är som att vara lurad på livet överhuvudtaget.

Ingen kan säga att läget i Sverige eller i Världen är något ljust och roligt, tryggt och kreativt. Så jag tänkte på trevliga 100 års minnen. Men dit hör också en sjukdom som tog en miljon personer per år i Europa.

Först en nyhet om plastpåsar.

En glad nyhet är Statens missräkning: plastpåseskatten. Staten trodde sig få in 2,1 miljarder på skatten, men icke. Vi har köpt egna kassar och använder de hopplösa papperspåsarna till frukt och grönt, eller egna flergångspåsar. De nya påsarna i papper är obrukbara till sopor, de håller inte för våta saker. Om de är mer miljövänliga än plastpåsarna som redan tillverkades av återbrukad material lämnas som övning för de miljöfrälsta.

Sedan skatten infördes har försäljningen av plastpåsar alltså minskat ordentligt. Svensk handel uppskattar nedgången till 75 procent.

Skatten har inbringat 174 miljoner kronor under 2020, visar Skatteverkets kommande årsredovisning. Det är drygt 1,9 miljarder mindre än de 2,1 som budgeterades för.

Men skärp er nu! Plastpåseskatten måste minska, gör revolution i liten skala, köp inga påsar! Minska ditt skatteuttag!

100 år sedan var det första riksdagsvalet då både män och kvinnor fick rösta. Nu mera finns kvinnor i alla positioner i Samhället, i Regering, Riksdag, Myndigheter och även på Elefantkyrkogården. Ve den som inte prioriterar kvinnor till något högbetalt än mansdominerat. Då får du som chef förklara dig varför du inte i år heller lyckas anställa en kvinnlig IT- tekniker eller programmerade från det ”missgynnade” könet.

Dock finns det nya grupper som också skriker om rättvisa enligt sin missgynnade ursprung, hudfärg, sex och egna val av kön vilka borde uppmärksammas rättvist . Hur blir det när kraven om att själv få bestämma vilket kön man vill ha blir faktum? Vissa politiker föreslår införandet av tredje juridisk kön. Räcker tre? Vem är då diskriminerad?

Rättvisa är föränderligt och orättvist hur man än gör. Ja, nu var jag diskriminerande med ordet ”man”. Fy på mig.

Tuberkulosvaccin (BCG) fyller också hundra år.

Efter 13 års forskning skapade de franska bakteriologerna Albert Calmette och Camille Guérin vaccinet mot tuberkulos. En av de stora medicinska framgångarna Världen har.

I och med inflyttning till städer på 1800 talet spreds tuberkulos lätt med fattigdom, trångboddhet och dålig näringsstandard som bidragande orsak. Under 1800-talet var sjukdomen dominerande dödsorsak inte bara i Sverige utan också i hela Västvärlden. I början av 1900-talet dog ca en miljon européer årligen av tuberkulos.

531 869 personer har avlidit av covid inom EU/EEA i skrivandets stund. Även nu skyller man delvis på socioekonomiska faktorer som bidragande orsak.

Än 1930 var tuberkulos den vanligaste dödsorsaken och stod för en tiondel av alla dödsfall. Efter andra världskriget påbörjades massvaccinering och effektiva mediciner tillkom. Vaccinet ingick i barnhälsovårdens program. Vaccination av barn slopades 1975, idag vaccineras bara riskgrupper vid behov. När jag fick arbete på en Kommunförvaltning och senare i ett sjukhus på -80 talet krävdes hälsoundersökning med lungröntgen.

Än finns det barn, nu gamla, som minns när deras mor eller far skickades till sanatorium och aldrig återkom.

Thomas Mann, (1924): sa i ”Bergtagen”: ”livet är som att vara lurad på livet överhuvudtaget” I boken besöker huvudpersonen Hans Castorp sin sjuke kusin i ett sanatorium. Men efter att läkaren konstaterat att även Hans Castorp är sjuk blir han kvar där i sju år. (Det är länge sedan jag läste den boken, knappt minns det.)

Under 2019 rapporterades 491 fall av tuberkulos i Sverige. Flest fall tillhör gruppen födda i ett annat land, de utan vaccinkampanjer.

Nej, vi vaccinerar inte eller provtar för smittor invandrare som kommer över gränsen. Den tiden är förbi.

Jag kom att tänka på tuberkulos nu när covid har begränsat våra liv. Det finns likheter. Livet känns som att vara lurad på en del idag. Den självvalda men av myndigheter rekommenderade isoleringen börjar tära. Dagarna är för lika varandra. Det är sex månader sedan jag träffade mina barnbarn och dottern som inte bor i Stockholm. De två andra barnen (ja, vuxna medelålders nu) träffar jag ibland ute.

Skogen är blöt, grå och inget än att vandra med tält i. Jag soffläser om långa turer i USA och korta i Norge. Regeringen tjafsar om åtgärder och räknar människor i olika situationer. Vaccineringen avancerar trögt. Det här blir långdraget, var så säker.

Bilder nederst: Hellemobottn i Norge och Mt. Hood i Oregon, USA. Överst: skog i Tullinge.

Sortera folk och något om vår dödlighet.

I filmen Contagion – en spelfilm om hur virus sprider sig över världen med rejäl pandemi som följ – hittar forskare till sist ett vaccin. Vem ska vaccineras först sker genom lottdragning. Din födelsedag blir ditt lottnummer. Dragning dagligen och sedan ställer man sig i kön, vaccineras och får ett armband som bevis. Så klart sker det hot och överträdelser men det är ju en film.

I Sverige sker vaccinöverträdelser av folk som kan göra det och anser sig vara viktigare än andra. I verkligheten, inte på film. Men vem är viktigast att vaccinera först, speciellt när vaccinet är nytt och tiden för utvärdering var kort? Tillgången är också begränsad. Jag tycker det är en bra fråga. Vi kan lära oss från Israel som ligger i täten på vaccinering, men de långsiktiga resultaten och eventuella risker får vi vänta på.

Världen har valt lite olika strategier på vaccinering i covid pandemin men de flesta vaccinerar de äldsta först. De gamla, de som rent teoretiskt har kortast livslängd kvar, har ju drabbats mest av covid – död. I Sverige är dessa främst personer som bor i äldre- och demensboenden och som knappt går ut för att smitta sig i folkvimlet utan smittan kommer utifrån. Skyddsåtgärder har brustit. Något så enkelt som utbildning, handsprit eller munskydd ännu mindre snabbtest när du går till jobbet har saknats. Äldreomsorgens brister har varit uppenbara länge men nu är alla politiker förvånade och den stora löfteskarusellen i gång. Världens bästa äldreomsorg – igen.

De som drabbas av covid – död är oftast de äldre, 91% är över 70 år enligt statistik. Sjuka finns i alla årgångar.

Nu har vaccineringen påbörjats i Sverige och de äldre ska gå först samt vissa riskgrupper. En rimlig bedömning? Borde inte vårdpersonalen kanske gå före? De är ju dessa som tar hand om de sjuka, träffar andra människor, åker buss och handlar mat samt smittar – kanske. De gamla blir nog lite som provkaniner.

Åldern betyder mycket mer än vad vi tidigare har trott, sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i en pressträff .Tegnell och flera kollegor säger också att de inte vet någon annan sjukdom där ålder är så dominerande faktor.

Är inte åldern just det faktor som tar död på oss? Det finns en övre levnadsgräns på ca 120 år för närvarande. Få når dit. Medellivslängden var 84,7 för kvinnor och 81,3 för män i Sverige 2019 enligt SCB. De äldre klarar av sjukdomar sämre än de unga. De äldre kan ha underliggande sjukdomar, kanske flera. Våra kroppar slits med åren. Få har samma kondition och hälsa vid 80 än vid trettio, femtio. Nog är jag äldre och mer sliten i kroppen nu än bara låt oss säga 20 år sedan. Jag försöker ignorera det.

Ålder syns i dödsstatistiken. De gamla dör, det är liksom livets gång. Var det något extraordinärt?

Betyder inte hög ålder alltid en ökad risk för död?

Döden i sig är alltid en sorg oavsett ålder och en påminnelse om vår egen dödlighet. Ta en stund och tänk på din egen kommande död och ditt eftermäle.

Flera studier har visat att risken för allvarlig sjukdom och för tidig död påverkas inte bara av ålder utan av faktorer som till exempel födelseland, kortare utbildning, lägre inkomst och typ av yrke. Livsstil kanske? Inget nytt.

Landets regioner skall enligt Folkhälsomyndighetens senaste instruktioner inte bara prioritera utifrån ålder utan även utifrån faktorer som låg utbildning och inkomst, de så kallade socioekonomiska faktorerna. Nyss sa man bostadslösa och papperslösa ska gå före men FHM tog bort det. Skriet från Allmänheten blev för stor.

Hur skulle det gå till? Skall din inkomst kollas enligt Skattemyndigheten och Socialtjänsten och är den tillräckligt låg är du prioriterad i vaccinkön? Kanske visa din sista lönebesked som jag fick göra när jag skrev hyreskontrakt hos Allmännyttan? Din utbildning kontrolleras? En del som lever av försörjningsstöd och hela bidragspaketet kan ha bättre inkomst än de med låg lön. Hur räknas det då? Vem får sprutan?

Enligt statsepidemiolog Anders Tegnell handlar beslutet att prioritera ens socioekonomiska nivå om att nå ut till utsatta grupper. Det måste finnas en tillgänglighet så att man kan vaccinera sig även när man bor i de här områdena, säger han.

Men finns inte det vårdcentraler och sjukhus även på och för dessa områden?

Ska vi sortera folk beroende på vilken förort man bor i? Det område som har den största smittsamheten ska gå före, det behövs inte prata om socioekonomiska faktorer. Stockholm har prioriterat de så kallade socioekonomiskt utsatta förorters gamla där smittan har varit större, andra får vänta för vaccinet räcker inte till.

Nu har faktiskt gamla finnar största risken att dö av covid, så ska finnar gå före i kön? Eller tänkte man bara på andra invandrargrupper, de nyare?

Dödlighet vid bekräftad covid-19 var högst i Sverige för de födda i Finland, 145 per 100,000 personer. Det är förstås betydligt högre än dödstalen i själva Finland som har klarat pandemin bättre än Sverige. Finnarna är följt av de födda i Turkiet med 97 per 100,000 personer. Sedan kommer Somalia och Chile.

Nog visar siffrorna något om invandring och när det skedde. 1950 bodde 26 900 finländare i Sverige, och 1960 nära 75 000, det var då jag kom. Toppåret inom denna nya flyttningsrörelse inföll 1970, då 41 479 finländare invandrade till Sverige. De flesta av dem som kom samtidigt med mig från Finland, är döda. Jag känner idag bara en finlandsfödd person.

Dödligheten för de födda i Sverige var 32 per 100,000 personer.

Vad gjorde finnarna i Sverige? Fylla och slagsmål? De flesta arbetade i tyngre yrken, i fabriker eller de slitsamma och smutsiga jobb svenskarna ogärna ville ha. De arbeten var den outbildades möjlighet. Arbetsutbudet var större än antalet sökanden. Jag kom på en söndag, fick jobb på måndag och började med avtalsenlig lön på tisdag.

Inga språkkurser. Inga riktade insatser. Inga bostäder för andra än de få som kom direkt genom AF i Finland. Vi sov på golvet hos de som hade invandrat tidigare. Inga körkort, socialbidrag, lägenheter och klapp på axeln. Jobbade du inte, var du illa ute.

När det pratas m invandring ser man ofta inte finnarna och deras bidrag till landet, det arbete vi gjorde i de svenska fabrikerna, inom städning och sjukhuskök, det produktion som då gjorde Sverige till ett välmående land och där finnar var del av det..

På mitt arbete som socialsekreterare träffade jag några av dem som drabbats av arbetslöshet när de stora industrierna senare lades ner. Att flytta tillbaka till Finland var inte längre en fråga. Att få nytt jobb obefintligt. Ofta var också svenska språket svagt för alla på jobbet hade ju pratat finska. Så var det på mitt första jobb, andra, tredje… ingen pratade svenska. Kanske dök det upp någon chef som inte var en finne.

Idag kan du försörjas av det allmänna hela livet och inte behöva ta vilket jobb som helst. Det var annorlunda i det Sverige som ropade efter arbetskraft.

Idag är inte finnar den största invandrargruppen utan syrier. Ställ dig frågan varför. Det kan bli intressant.

Vaccinering då. Varför är det alltid så svårt att göra smarta beslut? Öppna en vaccincentral på de områden där covid är som mest utbredd. Ställ alla i kön utan att behöva ringa, köa eller ha BankID. Utan att fråga om ens lön eller annan status. Ifall vi har vaccin så det räcker förstås.

Varför är det så svårt att få någonting gjort annat än en massa snack och funderingar när smittoläget är tämligen öppen bok! Än pratar Regeringen om kommande åtgärder, nya inskränkningar i våra liv när tåget har gått länge sedan medan Regeringen missade perrongen.

Sortera inte folk enligt inkomst. Kränk inte de som arbetar ihop vaccinpengarna för alla. Vaccin betalas med skattepengar. Det är inte gratis även om du inte behöver betala just då. De kanske är arbetare som borde ha prioriterats?

Och – glöm nu inte att tvätta händerna! Var glad över att du har tillgång till vatten!

PS Nej, jag är inte en vaccinmotståndare i princip men ställer mig nu sist i kön om alls. Av några enkla skäl: https://blogg.iniskogen.se/2020/12/07/pest-eller-antibiotika/

Vaccinbild: Av U.S. Secretary of Defense – https://www.flickr.com/photos/secdef/50721647742/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=97585829

Pannkakor och glädjeämnen.

Den första juni 2018 kom jag till Cajon pass, Kalifornien, under min PCT vandring. Det var än tungt att gå men ett slags förändring hade skett de senaste dagarna. Jag var inte slut när natten kom utan kunde vandra en bit till i jakt på en bättre tältplats. Skavsåren började bli härdade. Jag hade gått 345 mile vilket var en väldigt långsam takt, ca 19 kilometer om dagen. Jag var så otränad att det var ett under jag kom så långt utan kollaps eller att ge upp.

Ge upp hade jag ingen tanke på. Vandringen var alldeles för fantastisk för det.

Natten innan hade jag tältat i en håla mellan buskarna någon kilometer från passet. Det var blåsigt men de risiga buskarna gav viss skydd. Jag ville inte gå ändå till Cajon pass med vägar och järnväg och risk att inte hitta en tältplats. På morgonen skulle jag fylla på mat. Det fanns en bensinmack och hamburgerbar på platsen.

Morgonen kom och jag var hungrig, som alltid. När Mc Donalds skylten syntes började jag nästan springa. De hade pannkakor till frukost. Pannkakor med sylt och grädde! Till det kaffe, juice, ägg och bacon. Vilken lyxfrukost. Vid mitt bord fanns ett eluttag, jag kunde ladda min Garmin.

Det var de godaste pannkakorna jag hade ätit i mitt liv. Ja, det var fettet och sockret som talade men ack så gott det var. Jag var så nöjd. Mätt, för en stund i alla fall. Jag såg några andra vandrare som också åt pannkakor och vi nickade och log mot varandra.

Pannkakor som glädjeämne för dagen? Det finns många små händelser, glädjeämnen, vi låter bara passera. Det är som om de små tingens glädje vore inget att minnas, behålla och tänka över. Som om de inte hade betydelse för helheten, bara de stora sakerna, värderade i pengar kunde vara värt att bevara.

Det är möjligt att denna pandemi orsakad av ett virus vi inte får bukt med har ändå gett oss något. Kanske värderar vi de små tingen mer? Det familjerna gör med varandra, upplever tillsammans i stället att köpa. Mindre saker, som promenad med barnen ut i skogen. Har aldrig på 30 år sett så mycket folk i ”min” skog! Att uppskatta kontakten med den äldre generationen tror jag också har ökat. Döden har talat till oss om det viktiga i livet: familjen, och om vår egen dödlighet.

Handeln har i alla fall gått ner. Om det blir tillfälligt vet vi inte. Kanske värderar vi nu den sköra tillvaron tillsammans mer än shoppingrundor i gallerior?

Kanske blir det viktigare att veta och kunna än att äga?

Jag tvivlar dock på det. Med devalvering av utbildningsväsendet är kunskapsnivån som snö i vårsolen. Det värdelösa vetandet sprider sig. Grunden till det västerländska samhället som har gett oss något att stå på är stämplad som rasism eller avsaknad av rätt genusteori.

Tänk efter, vilka normer och idéer finns bakom ditt eget handlande?

Nej, jag åt inga pannkakor idag. Den 16 februari är det pannkaksdag, en av dessa dagar som ska hylla eller lyfta upp något i våra liv. Eller bara roa oss en liten stund.