Det är som ett skavsår som alltid känns.

Har du blivit våldtagen någon gång? Vad kände du för förövaren efteråt? Ville du umgås med denne och kanske möta personen varje dag på jobbet eller skolan? Om du var tvingad att göra det eftersom förövaren inte flyttade på sig, vad gjorde du då?

Gömde dig hemma och mådde uselt? Flyttade själv från jobbet, skolan, orten?

Kastade eller brände du kläderna du hade på dig när du blev våldtagen? Söp du, tog lugnande medel och kanske starkare droger du fixade från gatan för att överleva? Var det svårt att prata om  och ens säga ordet våldtäkt?

Trodde polisen inte på dig när du äntligen orkade prata med dem? Betraktades du som lite skyldig och förövaren snarare som ett offer? Frågade man något om dina kläder eller utseende som att ”är man klädd så där kan ju vad som helst hända”? Frågade de om du hade druckit? Om du hade skrikit efter hjälp? Om inte, var det kanske inte så farligt? Att bli paralyserad räknas liksom inte.

Hade du giftermål i tankarna? Att gifta sig med våldtäktsmannen skulle vara som försoning och din heder var rehabiliterad? Så vansinnigt tänker man i Turkiet, Pakistan… om förövaren behagar gifta sig med offret oavsett ålder blir ju allt bra, inga åtal. Jag har också haft patienter som gift sig med mannen trots våldtäkt och misshandel. Gick det bra? Inte.

Såg du bilder på  våldtäkten senare på internet? Kanske larmade någon och sa att du finns nu på en porrsajt. Internet glömmer inte. Din våldtäkt blir ditt varumärke.

Funderade du att ta livet av dig? Eller sticka kniven i förövaren?

Hur gick rättegången? Blev det inget för ord stod mot ord? Kanske hittades förövaren aldrig? Kanske tog det  så lång tid innan rättegången blev av att du helst bara ville slippa.

Vad fick du för hjälp? Blev du hjälpt? Det är som ett skavsår som alltid känns, sa en av mina patienter om våldtäkten. Hon kallade terapin för plåster och insåg att hon var inte skyldig.

En av de omskrivna våldtäkterna skedde i en skola i Lund och de två killarna, förövarna, fortsatte i skolan som om ingenting hade hänt medan den minderåriga flickan, offret, mådde uselt hemma. Rektorn försvarade pojkarna, båda invandrare i detta fall. Han kanske tyckte synd om dem och ville vara god? Undvika ordet rasist? Även föräldrar till den dömda pojken försvarade honom i stället att undra över fostran de givit åt sin son.

Rektorn försvarade sig med:

Det är många föräldrar som har reagerat och jag kan förstå det. Samtidigt så finns det en helhet som vi måste ta hänsyn till. Alla tre är ju elever och alla tre är på sätt och vis offer i det här, säger rektorn.

– Alla tre är barn. Killen som nu blivit dömd har ju fått ett ganska kännbart straff och är på det sättet ett offer.

Den 16-årige pojken dömdes till kort ungdomstjänst samt ungdomsvård och ska betala skadestånd till flickan. Rektorn betonar att föräldrar och elever kan känna sig trygga.

– Vi har en beredskap om någon skulle känna oro, via vårt elevhälsoteam. Och vi har ett värdegrundsarbete som vi intensifierar och försöker att ta tag i ännu mer, säger rektorn.

https://www.sydsvenskan.se/2017-03-06/pojkar-som-valdtog-flicka-gar-kvar-pa-skolan

Skulle du ha känt dig trygg om dina barn gick i den skolan? Jag undrar: vad hade den rektorn för uppfattning om sexliv? Något måste han ha haft eftersom han var vuxen? Är det ok för honom att ha sex i offentliga toaletter mot någons vilja? Om inte, borde han förstå offret bättre.

Värdegrundsarbete? Det är redan kört. Rektorn och samhället har genom beteendet och domen sagt ”aja baja, men nu är vi alla vänner”. Killarna har fått bevis på att flickan, som inte ens kommer tillbaka till skolan, var bara en som det var okej att utnyttja. Hon är ju utdömd, inte killarna.

Men rektorn gjorde rätt fast han fick avgå på grund av för mycket uppmärksamhet i media. Regeringen önskar inte att våldtäktsmän får byta skola. I Riksdagens frågestund säger Ylva Johansson att det inte är lämpligt. Så, offren får flytta på sig. Eller stå ut.

Det är inte den första gången som flickor våldtas i skolan, det känns dock att sexuella brott har ökat i antal, vilket bekräftas av statistiken. Förmodligen inte första gången som förövaren blir offer och flickan bara en hora, det har funnits andra fall, det mest kända kan vara fallet i Örnsköldsvik. (länk nedan)

Det är som om offer och förövare hade bytt plats. Vilken värdegrund är det?

Våldtäkt har föga med sex att göra. Det är en maktdemonstration. Eller bara tro att sex med vem som helst, vart som helst, med barn eller vuxen, känd eller okänd är min rätt? En häftig grej! En pinne i ens brotts CV. Att man inte ens straffas av Rättsväsendet annat än några timmar hos en ”socialtant” och ännu mindre av omgivningen talar om att våldtäkt är OK. Det är så man gör mot kvinnor och flickor, det är inte så noga med dem.

Det var ju bara sex.

Det är dags att sluta förstå dessa unga män så förbaskat mycket utan sätta stopp, oavsett vilka de är. Det kan hända att förövarens föräldrar inte heller ser våldtäkt som brott utan försvarar beteendet, det skedde t. ex. i fallet Örnsköldsvik, så även nu. Det finns flera måttstock:

Vår religion tillåter inte att man alls är i kontakt med någon man inte är gift med. Det felet har skett och där måste han tänka om, säger modern till förövaren. Hon pratar inte svenska efter nio år i Sverige. (Expressen)

Tragik i total misslyckad integration. Tro går inte att integrera. Den har ett eget obrytbart liv. Men det är ingen ursäkt. Samhället borde markera tydligt vad är brott och vad är tillåtet. Annars är det fritt fram efter eget val. Även föräldrarna till de skyldiga borde alltid erbjudas (krav?) att gå med i behandlingen för att kunna hjälpa sina barn bättre.

http://www.expressen.se/kvallsposten/mamman-till-forovaren-efter-valdtakten-i-skolan/

http://www.telegraph.co.uk/news/2016/11/18/turkey-bill-to-pardon-statutory-rape-if-perpetrators-marry-victi/

http://www.bbc.com/news/world-europe-38030182

Det kravlösa goda

http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/fragestund/fragestund_H4C120170316fs

http://www.friatider.se/ylva-johansson-vill-inte-flytta-domda-valdtaktsman

http://www.expressen.se/nyheter/dokument/valdtakten-pa-skoltoaletten-blev-starten-pa-ett-helt-ar-av-trakasserier/

http://www.svt.se/ug/linnea-anmalde-valdtakt-pojken-hyllades

http://www.bbc.com/news/world-us-canada-39392147

PS. Frågorna är efter det erfarenhet jag fått från mina forna patienter.

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält?

Larm om bristfällig äldreomsorg rinner in nästan varje vecka. Det tycks vara just omsorg som saknas. Men äldreomsorgen kämpar med outbildad personal, dåliga löner, jobbig arbetsschema, snål budget och svaga sjuka åldringar. Det är inte roligt att bli gammal vårdbehövande. Det är inte alltid roligt att ta hand om dem heller.

Nu larmar Värmdö kommuns medicinskt ansvariga sjuksköterska om undernäring. Enligt en rapport  är  mer än hälften av de totalt 106 boende på Gustavsgården undernärda eller ligger i riskzon. Det är samma ställe som placerade åldringar nyligen i byggcontainer. När personalen inte har tid ska de äldre ha medicinerats mot oro och ångest för att de ska vara lugna. Orsaken ska bland annat vara att äldreboendet saknar personal. Fler än hälften av de 54 timanställda på boendet saknar vårdutbildning. Uppsägningar och sjukskrivningar ovan det.

54 timanställda? På 106 boenden? Det kan kallas rörlig personal. Allt detta  tyder på dålig planering, bristande personalpolitik och förakt mot de gamla

Varför svälter de gamla? Det behöver inte alltid vara usel vård om de dementa blir undernärda. Depression, förlust av luktsinne och minskad förmåga att svälja är några orsaker. Problem med att känna igen och förstå törst och hunger och agera därefter, är vanligt hos dementa. Svårigheter att hantera bestick, skära maten  och sedan se till att maten hamnar i munnen, tuggas och sväljs kan också vara svårt. Sväljsvårigheter är vanligt hos dementa.

Att mata en ät-ovillig person är en konst. Det går inte att tvinga mat i någon. Att vara en tillfällig vikarie och försöka mata någon man knappt vet namnet  på fungerar inte. Det är svårt nog att mata sin anhörig hemma. Det kan ta en timme att få i en grötportion. Den tiden finns oftast inte i ett äldreboende.

Maten kan också vara dåligt anpassad och sakna tillräckligt med näringsämnen och fett. Vi har ju haft dille på att undvika farligt fett och skadligt socker men just detta ökar de gamlas välbefinnande. De blir inte, hinner inte bli överviktiga av socker på gröten, sylt och grädde i stort allt.

En stor andel av de demenssjuka, framförallt de med Alzheimers sjukdom, tappar i vikt. Om det är en konsekvens av sjukdomen i sig eller en verkan  av ett minskat kostintag är ännu ej klarlagt. Alzheimerpatienter kan ha viktförlust redan innan de ens har hunnit diagnostiseras.

En dement förstår inte att ”äta bör man annars dör man”. De går sällan till kylskåpet och tar något själv eller ber om det.

När min dementa sambo har varit i tillfällig vård i korttidsboende har han alltid försämrats psykiskt, även magrat och nästan slutat att gå. Beror detta på att han har känt sig övergiven och blivit deprimerad? Mitt fel alltså? Eller är det dåligt omhändertagande? Ibland har den usla vården varit synlig direkt och även orsakat inläggning i sjukhus när jag har hämtat honom hem, men nedgången är nästan det samma i vilket boende som helst, de bättre och de sämre.  Nu vistas han i ett korttidsboende bara 2 – 3 gånger i året men det tar en månad att komma tillbaka till livet hemma. Dementa personer klarar inte förändringar.

Så vad är vad? Vad är en normal gång i den demenssjukes liv? Vad är usel vård?

Det finns bra äldreboenden och mindre bra. Det är chefen som anger tonen. Är hon en utbildad inspirerande ledare som ibland deltar i själva arbetet (tar just de extra besvärliga gamlingarna?) blir hon en förebild och rådgivare. Är hennes ord spara, budget, ni får ingen vikarie nu, andra negativa ord, är resultat därefter. Det blir en massa outbildade vikarier. Idag är det brist på undersköterskor. De kan välja. De utbildade hittar en bättre arbetsplats. Höstas förlorade vi vår kontaktperson, som var underbar, till annat jobb med bättre lön.  Idag är chefsjobbet ofta budget, inte att leda personalen till ett bra arbete de trivs med. Chefen kan vara för långt borta från verksamheten och ha orealistisk bild om det hela.

Det finns alltid en budget. Budget säger att det är stopp för utsvävningar. Kommuner vill ha billig omsorg, deras pengar behövs på många håll. Det är huggsexa om pengar, inte bara om personal. Ett exempel om hur man spar pengar är just maten. Jag arbetade extra vissa helger i ett demensboende. Jag jobbade oftast med en ”pärla”. Vi började laga mat på ”min” helg på avdelningen, ena dagen fisk, andra någon kötträtt som kyckling och alltid fräscha grönsaker. De gamla som kunde gå hängde hos oss i köket ivrigt väntande på maten. Alla åt bättre. Sedan tog matlagning slut. Det blev för dyrt och boendet återgick till färdiglagad från storkök som värmdes upp  två timmar i ugnen.

Inte märkligt om de gamla inte äter.

Jag tror att de flesta som kommer till ett boende är redan i dåligt skick (det beviljas inte boende annars) och deras sjukdomar som demens är långt gången. Att mista det invanda hemma blir en förlust, orsakar depression och tappad matlust. Livet tar slut helt enkelt. Skall man flytta till ett boende bör man vara än i hyggligt skick och kunna uttrycka önskemål. Man måste kunna ha lite egen styrning över livet. Då slutar man inte äta och blir ”korttidsdöd”. Men så är det knappt idag.

Det är svårt att få en dement att äta. Det upplever jag nästan varje dag. En del av min dag handlar om matplanering, det min sambo äter och inte äter. Just nu är det lite bättre, men det fanns en värre tid då jag funderade:

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält? Skall jag dokumentera hans mat varje dag, för säkerhets skull?

Risk för undernäring, sa dietisten när han låg  på sjukhuset strax efter vistelsen på korttidsboende, de eländiga tre veckor  som slutade med sjukhus inläggning. Jag orkade inte ens klaga. Han åt nästan ingenting på sjukhuset, helst bara glassen jag köpte varje dag. Men sjukhuset kastade hans oätna mat och kopplade på droppet. Vi som vårdar anhöriga hemma har inte den lösningen som nödhjälp. Åtta måltider om dagen var deras rekommendation. Åtta? Jag är glad för fyra uppätna.

Jag tvivlar på att de gamla får åtta måltider i något boende.

Äldreomsorgen har etiska problem. Hur och om vi tar hand om de gamla som behöver vård är ett mått på samhällets moral. Det finns flera mätpunkter som beskriver tillståndet i Riket och flera av dem är på fallrepet.

Även jag har krisat ihop några gånger.

https://lundbeck.com/upload/se/files/pdf/Individen%20med%20svar%20demens.pdf

http://www.expressen.se/nyheter/stockholm/larm-fran-aldreboende-halften-ar-undernarda/

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/nytt-larm-pa-gustavsgarden-halften-av-de-aldre-undernarda

http://www.folkbladet.nu/1803556/aldre-ska-inte-behova-svalta

Bild: Några räddningsplankor.

Ordförklaring: Korttidsdöd är benämning på personer som dör snabbt, inom 2-3 månader efter de har fått plats i ett boende. Inte så ovanligt idag.

Ättestupan nästa? Men en byggbarack före det.

Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)

Rävbild  Wikipedia

 

 

 

 

Tiggarnas marknad

Jag har tröttnat på att sortera sopor. Så nu lägger jag av med det projektet – nästan. Varför då undrar ni och de som vet min långa sopsorteringshistoria.

Efter kriget tog man vara på allting i Finland, ingenting gick till spillo. Man fick till och med betalt för pappersåtervinning. Det var mitt jobb att bära pappret till insamlingen och jag fick ibland behålla de penni inlämningen gav. På 60talet i Sverige fick mitt bostadsområde pappers – och glasinsamling. Vi var några aktiva där, lite pionjärer vad gällde sopor. GW Persson har beskrivit bra hur de blivande sopbergen, nutida skidbackar, såg ut på den tiden i sin bok ”Gustavs grabb”.

Vi ofredade kommunen och fick pappers- och glasinsamling, två stora containrar på parkeringsplatsen.

Vi hade inte så mycket att kasta, prylsamhället hade inte än nått människorna. Vi försökte vara miljövänliga, enkla, sparsamma och byta saker. Många familjer hade bara en som tjänade pengar, kvinnorna med småbarn var hemma på den tiden. Det fanns inte utrymme för utsvävningar. En lön räckte dock att försörja en familj. Nu behövs det två om inte tre löner och bidragssystemet är mer omfattande.

Så till nutida sopor. Några år sedan ordnade hyresvärden ett återvinningsrum. De bjöd korv och kaffe och en representant från sopföretaget informerade om återvinning. Miljöfrågorna hade blivit mer aktuella. Den globala uppvärmningens vara eller icke vara syntes på dagstidningar. Vi ville också göra något. Att åka till återvinningscentralen var inte tänkbart för många, det krävde bil. Det fanns pappersinsamling och glasigloo längre bort men där var det ständigt överfullt. En sopstation snarare vid vägen.

Återvinningsrummet fungerade bra några år men nu är det en daglig katastrof.

En orsak är att folk som inte bor i  våra hus lämnar sina sopor dit. De slänger soporna, även möbler, utanför om dörren inte är öppen. Kapaciteten på rummet räcker inte till. Det finns en stor återvinningscentral – gratis – några kilometer härifrån men det tycks vara för omständligt att åka till. Folk åker och handlar och blir av med soporna samtidigt. Villafolk?

Även vårt centrum har fått en del tiggare. En person har funnits här länge, kanske fyra år, men nu är de många till. Det känns nästan som en invasion för vårt centrum är litet, det tar två – tre minuter att gå genom. Dessa människor söker användbara saker i soprummet oftast genom att välta sopvagnarna omkull eller ösa allt till golvet. Nu har de ingen nyckel dit men snälla, godhjärtade människor släpper in dem. Allt hamnar på golvet. Några  försökte stävja röran genom att lägga användbart i ett hörn med en skylt men det fungerar inte. En annan mera nattlig kategori är missbrukare, det märks av ölburkar och även kanyler. Det känns obehagligt att gå in där.

Jag släppte inte in häromdagen tiggaren som stod och väntade. Då blev hon rejält aggressiv, ryckte i mina kläder och skrek. Jag gick. Kastade i sopnedkastet i stället.

Var jag elak? Många kan nog tycka så.

När jag lägger något till soprummet är det menat att förbli där (rent juridiskt är det nu sopföretagets egendom) inte att jag träffar det på gatan. Ifall jag har användbara saker lämnar jag det till second hand som säljer för u-landsbistånd. Det tycker jag är en bra sak.

Sedan hände det något som fick mig att undra vad som sker med de sopor vi så sorterar. Vi var på väg hem och sopbilen stod framför återvinningsrummet. Sopgubbarna slängde ihop grovsoporna, plast, förpackningar och större saker. En cykelkärra, liten byrå, mjölkkartonger, plastflaskor, kläder, böcker…. Krasch, krasch tuggade bilens käftar ihop allt.

Jag var förbryllad. Varför sorterade vi? Jag tänkte fråga sopgubbarna men de klev in i bilen innan jag kom så långt.

För det mesta ser soprummet ut som soptipp fast en städare försöker hyfsa till det varje dag. De bilder jag tog idag var en osedvanligt fin ordning. Så länge, för dörren var uppbruten och två tiggare (jag kände igen dem eftersom de sitter på var sin ända av mataffären sedan nyår)  gick in när jag hade lämnat platsen med min kamera. Jag såg att dörren hade fått en metallist som skydd men den var ändå uppbruten och låset var sönder.

Du sköna nya Sverige. Nu sorterar jag inga sopor utöver glas. Det finns en glasigloo längre bort utomhus. Jag kommer att gå dit. Resten får sopnedkastet ta.

Är jag miljömarodör nu? Det får väl vara så. Sopor  ger värme, jag får bidra till det. Tiggarfrågan är utanför min kontroll, det är en sak för politiker men de är rädda att ta tag i frågan med de länder som behandlar sina fattiga medborgare som skit.

Jag antar att dessa länder tycker: skönt, nu behöver vi inte göra något. Svensk slant i pappersmuggen och deras överblivna saker löser frågan.

http://www.fokus.se/2016/12/tiggarens-marknad/